En femtedel, det vill säga 20 procent, av den Europeiska Unionens befolkning kommer att vara muslimsk år 2050, vilket ska jämföras med siffran från i fjol (2008), då cirka fem procent av den totala befolkningen var muslimsk, skriver The Daily Telegraph. Det är således en mycket snabb demografisk förändring vi talar om.

Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.

Då ska vi komma ihåg att fördelningen år 2050, precis som den är i dag, kommer att vara mycket ojämnt fördelad över kontinenten. Det finns delar av Europa som i dag hyser mycket små muslimska populationer, medan andra hyser betydligt större, vilket kommer att vara fallet även vid mitten av detta sekel.

Exempel på länder som kommer att hysa mycket stora muslimska populationer och där förändringarna kommer att vara som mest genomgående, är England, Spanien och Nederländerna, skriver The Daily Telegraph:

England, som i dag har 20 miljoner människor färre än vad Tyskland har, kommer att vara Europeiska Unionens folktätaste land år 2060, spår man. Detta som en följd av den omfattande invandringen och dessa gruppers högre nativitet. Man talar om att den ”vita befolkningen” till exempel kommer att vara i minoritet i Birmingham år 2026, och ännu tidigare i Leicester. 2007 hade vidare 28 procent av alla barn i England och Wales minst en utrikesfödd förälder, i London var siffran så hög som 54 procent. Och så vidare.

Ett annat exempel är Spanien, där endast 3,2 procent av landets population var utrikesfödd år 1998. Knappt tio år senare, år 2007, var siffran 13,4 procent.

I Nederländerna är namnet Mohammed, eller varianter på namnet, det populäraste namnet på pojkar i fyra av de största städerna i landet i dag (Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht). I Haag har Mohammed och varianter på namnet intaget inte bara första plats, utan även andra och femte.

Ett annat exempel är Österrike. Under det förra seklet var 90 procent av landets befolkning katoliker, men risken är stor att islam är majoritetsreligionen bland ungdomar under 15 år kring år 2050.

Muslimerna kan dessutom mycket väl komma att vara fler än ickemuslimerna i Frankrike, och kanske även i hela Västeuropa, vid samma tidpunkt. Möjligtvis några år senare. Det är dock svårt att komma med exakta siffror, då nativiteten är svår att beräkna och då migrationen kan vara som ”ebb och flod”, skriver man vidare.

Men en sak är säker, vilket vi ska ha klart för oss; Europas muslimska befolkning har mer än fördubblats under de senaste 30 åren och kommer att ha fördubblats igen år 2015. Sedan 2002 har nettomigrationen legat på uppemot två miljoner årligen, detta enligt EU-siffror, vilket är en tredubbling på några få år.

Därför talar trenden talar sitt tydliga språk: Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.

Källor:
A fifth of European Union will be Muslim by 2050:
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/5994045/A-fifth-of-European-Union-will-be-Muslim-by-2005.html

Muslim Europe: the demographic time bomb transforming our continent:
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/5994047/Muslim-Europe-the-demographic-time-bomb-transforming-our-continent.html

Mohammed is most popular boy's name in four biggest Dutch cities:
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/netherlands/6022588/Mohammed-is-most-popular-boys-name-in-four-biggest-Dutch-cities.html

Jag vill bara passa på att sända mina gratulationer till Fremskrittspartiet i Norge. I skrivande stund, med 99,9 procent av rösterna räknade, visar det sig att Fremskrittspartiet landar på 22,9 procent av rösterna, vilket är en framgång med nästan en procentenhet. Samtidigt befäster man sin position som Norges andra största parti.

Det går alltså framåt för Fremskrittspartiet, som i själva verket aldrig gjort ett dåligt val. Man har vid varje val alltid lyckats med bedriften att stärka sin position ytterligare, så även denna gång. 22,9 procent av rösterna innebär hela 41 mandat i det norska Stortinget, vilket är tre mandat fler än i det förra valet.

Även om Fremskrittspartiet och Siv Jensen säkert hade hoppats på mer – man siktade trots allt på regeringsmakten – är man i dag en vinnare. Man har inte bara gått framåt och befäst sin position som landets näst största parti, utan man är dessutom största parti i en rad norska kommuner. Detta trots att övriga partier gjort allt för att smutskasta och håna Fremskrittspartiet.

Kvar vid regeringsmakten sitter nu Jens Stoltenberg och hans Arbeiderparti; trots att den rödgröna regeringen – där även ickesocialistiska Senterpartiet ingår – backar jämfört med det förra valet, och trots att regeringen i själva verket får färre antal röster än de borgerliga partierna.

Oavsett vilket; jag vill än en gång rikta mina varma gratulationer till Siv Jensen och Fremskrittspartiet!

Ta del av valresultatet på www.nrk.no.

Följande är ett svar på en ledare av Hans Bülow, ledarskribent på tidningen Sydöstran, som publicerades den 28 augusti.

Att Bülow har för vana att slänga ur sig oförskämdheter mot allt och alla som inte springer i Socialdemokraternas ledband och/eller som vågar kritisera den havererade invandringspolitiken, är ingen nyhet, men frågan är om ledaren den 28 augusti inte tar priset.

Bülow har nämligen mage att kalla undertecknad för ”mötesförstörare” bara för att jag efterlyste ett antal klargöranden vad gäller den så kallade ”handlingsplan för etnisk mångfald” som antogs i kommunfullmäktige den 27 augusti. Ett uttalande som med tydlighet visar Bülows tveksamma demokratisyn och att hans kommunistiska förflutna än en gång gör sig påmint; ränderna vill tydligen inte riktigt gå ur, hur han än vrider och vänder sig.

Problemet med den ”handlingsplan för etnisk mångfald” som nu antagits är, förutom att den är motsägelsefull och innehåller en rad olika floskler, dess otydlighet. Begreppet ”etnicitet” kan nämligen tolkas på en rad olika sätt, och det är inte alls någon självklarhet vad som egentligen menas med begreppet. Vissa utgår från den biologiska tillhörigheten och använder begreppet etnicitet på ett sätt som är att likna vid rasbegreppet, andra använder begreppet i ett vidare perspektiv och blandar till exempel även in den kulturella tillhörigheten. Ett oerhört vitt begrepp således. Och ska man då anta en ”handlingsplan för etnisk mångfald” är det av största vikt att man definierar begreppet, vilket man valt att inte göra. Men det handlar inte bara om vad man menar med begreppet ”etnicitet”, utan även om hur man har tänkt sig att mäta huruvida man uppnått ”etnisk mångfald” eller ej. Det sistnämnde lär vara omöjligt om man först inte definierar begreppet.

Vidare ville jag veta hur man har tänkt sig att hålla reda på kommuninvånarnas etniska tillhörighet, vilket ju är en förutsättning om man ska uppnå ”etnisk mångfald”. Ska det ske genom sorteringspolitik och registrering? Jag är i och för sig inte förvånad att Socialdemokraterna förespråkar en sådan politik, med tanke på partiets bakgrund. Det var trots allt Socialdemokraterna som var drivande när det gällde att inrätta ett rasbiologiskt institut i Sverige, där man sorterade människor genom att till exempel mäta deras skallform och jämföra deras hår- och ögonfärg.

Frågorna var många (fler än de jag redogör för ovan) och svaren få. Den ende som försökte svara på ett par av mina frågor var Mats Lindbom (C). Annars kännetecknades debatten mest av en massa svamlande, och det framkom med tydlighet att övriga partiers ledamöter inte hade någon som helst aning om vad man egentligen ställde sig bakom.

Eftersom övriga partier vägrar, eller inte kan, svara på mina frågor, kan jag endast spekulera kring vad man egentligen menar med planen. Vad som är intressant med den ”handlingsplan för etnisk mångfald” som nu antagits är att man väljer att särskilja ”etnisk” och ”kulturell” bakgrund, vilket innebär att begreppet genast blir mycket snävare. Kvar blir en betydelse där man utgår från den biologiska tillhörigheten.

Vidare kan jag inte tolka planen på något annat vis än att denna ”mångfald” ska uppnås genom kvotering och diskriminering, det vill säga att vissa invandrargrupper ska ges förtur framför svenskar i kommunen, samt att det viktiga för övriga partier är att den som anställs har rätt ”rastillhörighet”; hudfärg före kompetens således. Denna människosyn förkastar Sverigedemokraterna. Det viktiga för oss är att den som anställs har rätt kompetens för det arbete som ska utföras. Där skiljer vi oss tydligt åt från övriga partier i fullmäktige.

Avslutningsvis; frågan är vad Bülow menar med att programmet ska ut på remiss. Det har nämligen redan varit ute på remiss. Förutom till nämnder, fackliga organisationer etc, har programmet gå ut på remiss till nio olika invandrarföreningar, bland annat Islamska kulturföreningen och Somaliska kulturföreningen Karlskrona. Men var är de intresseorganisationer som tar avstamp i det svenska, regionala eller lokala kulturarvet? De lyser helt med sin frånvaro. Detta är en tydlig signal om vad som menas; ”mångfald” är något de invandrade står för, svenskarna ska däremot lämnas utanför. Ungefär som när Mona Sahlin på fullt allvar hävdade följande i tidningen Euroturk i mars 2002: ”Jag tror att det lite är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommar och sådana töntiga saker.”