Sveriges Television sände den 6 december en dokumentär vid namn ”Slaget om muslimerna”, i vilken det framkommer att de muslimer och muslimska organisationer som anses företräda ”moderat” islam, en sorts ”medelväg” inom islam, i själva verket har en islamistisk agenda.

Att det förhåller sig på detta vis är knappast något som förvånar undertecknad, men för dem som inte är insatta i frågan, är jag övertygad om att dokumentären väcker en hel del tankar och frågeställningar.

I dokumentären är man tydlig med att man med islamism inte menar militanta islamister. Aje Carlbom, fil dr i socialantropologi, berättar att det inte är metoderna i sig som avgör om du är islamist eller inte, utan den politiska målsättningen. Det innebär att om målet är att överbrygga klyftan mellan det ”privata och det offentliga”, att med hjälp av muslimska daghem, skolor, vårdinrättningar, bostadsområden och så vidare, avskärma muslimer från det övriga samhället, så är det islamism. För dessa islamister är islam en ”kod för hela livet” där ”islam är ett totalt levnadssätt”, berättar Carlbom.

I dokumentären citeras vidare boken ”Att förstå islam”, 1991, av Mahmoud Aldebe (som låg bakom det uppmärksammade brevet 2006 till Sveriges riksdagspartier, där han uppmanade till särlagstiftning för landets muslimer), ordförande för Sveriges Muslimska Förbund, som är en del av paraplyorganisationen Sveriges Muslimska Råd, där bland annat följande står att läsa: ”Islam ger alla människor ganska bestämda anvisningar, som ska följas i livets alla förhållanden. Anvisningarna är allomfattande och inkluderar moraliska, andliga, sociala, politiska och ekonomiska sidor av tillvaron.”

Det kan inte bli tydligare.

"Inarbetade relationer i riksdagshuset"
Det berättas att företrädarna för denna ”moderata” linje ofta syns i debatten, att de har goda kontakter med myndigheter, riksdag och regering. Det berättas också att de har sitt centrum i Sveriges mest kända moské, Södermalmsmoskén i Stockholm.

I nämnda moské har Sveriges Muslimska Råd sitt högkvarter. Carlbom pekar på att just SMR har fungerat som en slags konsult i religiösa frågor de senaste 15-20 åren, och att de har ”inarbetade relationer i riksdagshuset” och ”i regeringssammanhang”. Det är till Södermalmsmoskén politikerna kommer när det händer något som har med ”muslimer att göra”, säger man stolt i moskén.

Förutom Sveriges Muslimska Råd, lyfts Islamiska Förbundet, Sveriges Unga Muslimer och Sveriges Muslimska Förbund upp i dokumentären. Dessa fyra organisationer pekas ut som Sveriges fyra största företrädare för landets muslimer, samtliga med en islamistisk agenda.

Abdirisak Waberi, ordförande Islamiska förbundet, erkänner för övrigt i dokumentären att han vill leva i ett samhälle styrt av islam. Ahmed Al-Mofty, bland annat ledamot i Sveriges Muslimska Råds styrelse, är lika tydlig och erkänner att ett samhälle styrt av koranen är ”det bästa” samhället.

På Sveriges Unga Muslimers hemsida lyfts i sin tur den muslimska staten fram som en självklarhet och följande står bland annat att läsa: ”Islam har fastlagt vissa universella och fundamentala rättigheter för mänskligheten som helhet, vilka ska observeras och respekteras under alla omständigheter, oavsett om en person är bosatt inom den muslimska statens territorium eller utanför det.”

Kvinnan underordnad mannen
Hälften av Sveriges 12 muslimska friskolor är enligt dokumentären organiserade i Sveriges Islamiska Skolor, som är en del av Islamiska Förbundet. I deras regelverk står bland annat följande att läsa: "Mannen ska utföra alla sysslor som sker utanför hemmet [...] Kvinnan har sina plikter inom hemmet [...] Mannen är familjens överhuvud." Abdirisak Waberi och Ahmed Al-Mofty försvarar föga förvånande denna inställning. Ahmed Al-Mofty säger också att initiativet till skilsmässa är mannens, inte minst för att mannen har mer "förstånd" än vad kvinnan har.

På Sveriges Unga Muslimers hemsida står det dessutom skrivet att mannen givits det "generella ledarskapet", men också att mannen har rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne:

"I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, så som skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke. Detta gör det mer till en symbolisk åtgärd än en straffande. Det kan, i vissa fall, tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortstätta med sitt oresonliga uppförande."

Är det bara jag som blir mörkrädd när jag tar del av dessa vidriga åsikter?

Koranen kan ej ifrågasättas
Ahmed Al-Mofty säger vidare att koranen inte kan ifrågasättas, att det "absolut inte" går att ta bort "en enda" bokstav i koranen. För den som inte har läst koranen kan jag bara uppmana till att göra det, för då lär man förstå vad det innebär att leva i ett samhälle styrt av sharialagar, ett samhälle som vilar på profeten Muhammeds ord och livsgärning.

Muhammed var, för den som inte vet detta, en härförare, mördare och rövare, med ett otal liv på sitt samvete. Därför är smått lustigt när Abdirisak Waberi hävdar att profeten Muhammed "aldrig" slog någon.

En grupp med "speciella behov"
Bilden av Sveriges muslimer som en "speciell grupp" med "speciella behov", börjar nu få fotfäste även bland våra makthavare; oavsett om vi pratar om att flickor och pojkar ska ha separat undervisning, att kvinnor och män ska värderas olika, att djur ska plågas till döds genom halalslakt, eller varför inte genom att man tar fram ett speciellt mode för muslimska kvinnor samt att muslimska kvinnor inte får dansa, ha pojkvän eller visa sig i baddräkt. Våra riksdagspartier spelar i själva verket med i detta spel, vilket framkommer i dokumentären.

Det är en skrämmande bild som målas upp, och har du inte sett dokumentären, så se den: Slaget om muslimerna

Jag har vid flera tillfällen tidigare tagit upp problemen i den svenska skolan. I dagarna kom ytterligare en rapport som visar att det inte står rätt till.

I den senaste (chock)rapporten från den internationella kunskapsmätningen TIMMS (Trends in International Mathematics and Science Study), tappar Sverige åter i rankingen vad gäller gymnasieelevernas kunskaper: Av de länder som deltar i mätningen hamnar Sverige på en jumboplats (plats nio av totalt tio) när det gäller kunskaperna i matematik och på plats fem i ämnet fysik. Andelen elever som har sämre kunskaper än en ”medelgod kunskapsnivå” har nästan fördubblats och endast en procent av gymnasieeleverna når upp till det högsta resultatet i matematik. I själva verket finns det inget land som tappar så mycket som Sverige.

Det ligger nära till hands att hävda att det endast beror på bristande resurser. Och visst är det så att resurserna brister på sina håll, inte minst här i Karlskrona, där både Socialdemokrater och allianspartier ligger bakom den regelrätta slakt som gymnasieskolan drabbats av här. Men, det är ändå en allt för enkel slutsats.

Jag är övertygad om att det finns en rad andra förklaringar till att svensk (gymnasie)skola blivit allt sämre. Att Sverige har mindre undervisningstid än övriga länder som ingår i studien och mer tid åt individuellt arbete, påverkar naturligtvis resultaten. Det är tydligt att eleverna behöver fler lärarledda lektioner i de aktuella ämnena – av behöriga och kompetenta lärare.

Själv vill jag också lyfta fram kommunaliseringen av den svenska skolan som en huvudorsak till att det ser ut som det gör, en kommunalisering som Göran Persson och Socialdemokraterna för övrigt bär ansvaret för. Denna kommunalisering tillsammans med massinvandring och mångkultur samt åratal av socialdemokratisk flumpedagogik, har kommit att underminera svensk skola på ett förödande sätt. Även om våra riksdagspartier garanterat inte (i varje fall inte officiellt) håller med om massivandringens och mångkulturens negativa inverkan på svensk skola, är det uppenbart att Skolverket instämmer i vår kritik av kommunaliseringen. Läs mer om detta här.

Även om den nuvarande regeringen håller på att genomföra en förändring av svensk skola till det bättre, är det fortfarande min bestämda uppfattning att svensk skola behöver Sverigedemokraterna. (Läs gärna tidigare artikel i ämnet nedan.)

Läs även:
Svensk skola behöver Sverigedemokraternas politik

Slakten av gymnasieskolan

I söndags, som en del av helgens partistyrelsemöte, hade Anders Carlberg (S) från Fryshuset bjudits in att informera om sin verksamhet, samt till att delta i en öppen diskussion (för någon debatt var det knappast tal om) mellan Sverigedemokraternas partistyrelse och Carlberg och hans tre medhjälpare.

Jag måste säga att det var ett mycket intressant föredrag. Men den efterföljande diskussionen var enligt mig den största behållningen.

Nu har besöket hos Sverigedemokraterna uppmärksammats i media, och i går (onsdag den 9 december) deltog Anders Carlberg i Sveriges Radio P1, där han diskuterade just detta. I programmet konstaterar han att Sverigedemokraterna inte är ”några rasister”. Carlberg konstaterar vidare att det inte finns någon mening med att demonisera Sverigedemokraterna, utan han vill i stället föra en diskussion och debatt kring vad vi verkligen tycker och anser. Rena självklarheter egentligen, men inom socialdemokratin är Carlbergs åsikter i frågan förmodligen jämförbart med att svära i kyrkan, det är i varje fall min erfarenhet av de ledande socialdemokrater jag mött genom åren, inte minst här i Karlskrona.

En felaktighet kommer Carlberg med i programmet; han säger att vi inte ”klarade av” att ta debatten om det ”farliga mångkulturella samhället”, vilket är helt felaktigt. Nog gjordes det flera försök till att bredda diskussionen till att just handla om det mångkulturella samhället i stort. Min minnesbild är snarare att Carlberg inte vill ta den diskussionen.

Jag helt instämmer för övrigt helt i Carlbergs bedömning av Socialdemokraternas Mats Johansson. Johansson är, för er som inte känner till detta, regionråd för Socialdemokraterna i Blekinge och före detta kommunalråd här i Karlskrona. Han är dessutom någon sorts ledarfigur i ”kampen” mot Sverigedemokraterna (i programmet kallas han ”ansvarig för Socialdemokraternas strategi mot Sverigedemokraterna”). Speciellt bra har denna kamp dock inte gått, i varje fall inte sett ur Johanssons och Socialdemokraternas perspektiv; det var nämligen åren 2002 till 2006, då Mats Johansson satt som kommunalråd i Karlskrona, som Sverigedemokraterna växte från drygt tre till närmare tio procent här i kommunen, från tre till hela åtta mandat. Jag kan inte göra annat än att tacka Mats Johansson för det goda arbetet.

Intressant är också att Carlberg sågar sin egen partiledare Mona Sahlin. Men det är kanske inte konstigt med tanke på det låga stöd hon tydligen har i de egna leden.

För den som vill lyssna till Anders Carlberg, kan ni göra det på följande länk:
http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=2097021