Landskrona 2006: Peter var på väg hem från ett restaurangbesök när han helt oprovocerat blev nedslagen av 6 unga invandrarmän. Gärningsmännen hetsade varandra genom att skrika "svennejävel" samtidigt som de överöste Peter med sparkar och slag och hoppade på hans rygg. (Källa: Helsingborgs Dagblad 2006-05-21)

Södertälje 2008: De två tjugoåriga kompisarna Anna och Sara var på väg hem när de blev trakasserade av 20–25 unga invandrarmän som kallade dem för "svennehoror". När flickorna svarade igen blev de anfallna av männen som slog dem medvetslösa med sparkar och slag. (Källa: Aftonbladet 2008-09-11)

Västerås 2010: Undersköterskan Elizabeth var på väg hem från jobbet när hon plötsligt blev konfronterad av tre unga män som kallade henne för 2svennehora". Därefter blev hon indragen i ett buskage där gärningsmännen torterade henne genom att skära henne med en kniv. (Källa: VLT 2010-07-17)

Ovanstående exempel är tyvärr inga undantag, tusentals svenskar har tvingats genomlida liknande händelser. Statistik ifrån bland annat Brottsförebyggande rådet visar att invandrare är överrepresenterade som gärningsmän och att svenskar är överrepresenterade som offer inom många tunga brottskategorier. Polisen har vid flera tillfällen uppmärksammat att ett hat mot svenskar tycks vara en del av gärningsmännens motiv. Denna uppgift bekräftades 2006 i en sociologisk studie vid Lunds universitet. De invandrade rånarna uppgav att de såg sin brottslighet som ett led i ett pågående "krig mot svenskarna".

Trots ovanstående uppgifter finns det idag inget politiskt parti vid sidan av Sverigedemokraterna som erkänner svenskfientligheten som ett allvarligt samhällsproblem eller som har presenterat några förslag på hur denna rasism mot den infödda befolkningen skall kunna minskas.

Onsdagen den 28 juli höll jag ett tal på Sigmatorget i Västerås, där jag presenterade några av Sverigedemokraternas förslag på hur svenskfientligheten kan bekämpas. Vi måste satsa resurser på forskning för att förbättra våra kunskaper om svenskfientlighetens orsaker och utbredning, att skolorna måste få skärpta direktiv om att bekämpa svenskfientlighet, att invandringen måste minskas kraftigt tills vi har fått bukt med de rådande motsättningarna och integrationsproblemen, att ett riktat stöd bör införas till organisationer och föreningar som motarbetar svenskfientlighet, att straffen för svenskfientliga och andra rasistiska våldsbrott måste skärpas samt att lagstiftningen måste ändras så att även svenskar skyddas av lagen om hets mot folkgrupp, vilket chockerande nog inte är fallet i dag.

Det är uppenbart att det enda som kan få de etablerade partierna att börja ta svenskfientligheten på allvar är en kraftfull signal ifrån det svenska folket. Söndagen den 19:e september har du som väljare chansen att skicka just en sådan signal.

Efter SVT:s beslut att inte låta Sverigedemokraterna delta i slutdebatten inför valet har jag beslutat mig för att säga upp min TV-licens. Därför säljer jag nu min TV på auktionssajten Tradera.

Spontant kan det naturligtvis uppfattas som ett jippo för att få uppmärksamhet. Jag är dock ute efter att sätta fingret på något viktigare och mer övergripande.

Dels handlar det så klart om slutdebatten och om det faktum att ett nytt parti det senaste året legat stabilt över riksdagsspärren men trots det inte tillåts delta. Dels menar jag att vi behöver en debatt om public service framtid i största allmänhet.

SVT:s programdirektör, Jan Axelsson, menar att beslutet om att stänga ute SD från slutdebatten grundar sig i att partiet inte "har legat på någon konstant hög nivå i opinionsundersökningarna under våren, istället har de pendlat upp och ner. De har inte heller haft någon central roll i den rikspolitiska debatten." Det är förstås bara svepskäl.

Axelsson är väl medveten om att Sverigedemokraterna med stor sannolikhet kan få en avgörande roll i rikspolitiken efter valet, han kan näppeligen ha missat den debatten. Han kan inte heller ha missat SVT:s eget väljarindex, där SD legat på eller över fyraprocentsspärren samtliga månader det här året.

SVT:s beslut är antingen politiskt motiverat eller så är det ett uttryck för feghet.

I ett större perspektiv visar debatten om debatten att svensk public service har problem. Devisen "fri television" ter sig i den här kontexten minst sagt verklighetsfrämmande.

När public service tenderar att bli ett verktyg för makten att behålla makten måste vi ställa oss frågan om vi överhuvudtaget ska ha licensfinansierad media?

Inom mitt parti har jag hittills tagit ställning för public service och försökt balansera dem som ropat på nedläggning. För mig har public service-systemet i grunden klara fördelar som motiverar dess existens.

Nu är jag inte alls lika säker längre. Är det så att våra public service-medier inte förmår leverera det som utlovas ser jag ingen poäng med att behålla systemet.

Sverigedemokraterna kommer därför efter valet att föreslå en ny, bred utredning med inriktning på hur public service-uppdraget ska kunna stärkas och efterlevas i framtiden. Vi är inte främmande för omfattande förändringar.

Tills dess protesterar jag genom att göra mig av med min TV-apparat.

Mitt tal på Valkonferensen den 27 mars.

Partivänner,

För lite drygt en vecka sedan var det precis ett halvår kvar till valdagen. Den dag som vi alla väntat på i tre och ett halvt år och som vi är övertygade om kommer att bli dagen då vi tillsammans skriver historia och ritar om den politiska kartan i Sverige. Det är den dagen väljarna ska bära oss in i riksdagen.

Vår målsättning är tydlig – vi ska bli tredje största parti i riksdagen.

I samband med Landsdagarna i höstas sa jag att ingenting är klart, att vi inte kan luta oss tillbaka och tro att framgångarna kommer av sig självt. Att det ser väldigt bra ut i opinionsmätningarna betyder inte att riksdagsplatserna är säkrade. Tvärtom, det är nu det börjar. Det är nu vi måste lägga i en högre växel och köra, utan hänsyn till hastighetsbegränsningar eller vad som eventuellt kommer i vår väg. Eller hur vägen ser ut. Det är nu det gäller.

När vi går härifrån efter dagens förhandlingar har vi de viktiga utgångspunkterna för vår politik klara för oss. Vi vet också vilka vi utsett att företräda vår politik i riksdagen under den kommande fyraårsperioden. Därmed kan vi lägga de debatterna bakom oss och istället blicka framåt, mot sex månader av hårt slit i kampen om väljarnas förtroende.

För det är precis vad allt handlar om. Det är väljarnas förtroende vi vill ha. Vi struntar i om etablissemanget betraktar oss som kusinen från landet eller som något katten släpat in. Vi struntar i nedsättande epitet och tillmälen. Vi struntar i hatkampanjer och försök att tysta ned oss eller stänga oss ute. Det vi bryr oss om är att väljarna, Verklighetens folk, på valdagen, visar att det är vi som beskrivit verkligheten på ett sätt som de kan känna igen sig i, att vi genom vårt slit ingett hopp och förtroende. Det är det vi ska arbeta för, slita för, det kommande halvåret.

Politiken

I mitt tal till Landsdagarna slog jag fast den sverigedemokratiska trygghetslinjen – den Sverigevänliga, ansvarsfulla politik vi ställer upp som alternativ till den borgerliga regeringens lönedumpningslinje och den rödgröna rörans bidragslinje. Trygghetslinjen ska genomsyra all vår politik.

Det handlar naturligtvis om tryggheten på gator och torg, att vi alla ska kunna röra oss fritt i samhället utan rädsla för att utsättas för våld eller andra grova brott. Det är en självklarhet, åtminstone för oss, men trygghetsfrågorna sträcker sig längre än så.

Det handlar lika mycket om social trygghet, att vi försvarar välfärden, att vi bekämpar utanförskap och segregation. I vårt Sverige bryr vi oss om varandra, vi hjälper varandra, vi är garanterade att inte lämnas på sjukhustrappan att dö bara för att vi inte haft råd med en privat sjukförsäkring.

Det handlar om trygghet i arbetslivet, att den som blir utan jobb ges en reell chans att komma tillbaka i arbete igen utan att behöva sälja hus och hem eller flytta hundratals mil,

Det handlar om trygghet i skolan, att ingen tjej ska behöva acceptera att bli kallad hora, inte ens på ett språk hon inte förstår, att ingen ska behöva acceptera att bli misshandlad på grund av sitt ursprung, vare sig svensk eller invandrare – alla har rätt att känna sig trygga när de går till skolan.

Det handlar om trygghet i familjen, om trygghet i föräldraskapet, att ingen ska tvingas välja bort att bilda familj av ekonomiska skäl, att möjligheten att hålla ihop som en familj inte ska vara beroende av var i landet man råkar bo.

Det handlar om trygghet på ålderns höst, att vi garanterar dem som arbetat och slitit, bidragit till den gemensamma välfärden varje dag i hela sina liv, en meningsfull och värdig ålderdom.

Partivänner, vårt Sverige är ett tryggt Sverige!

Tre profilområden

Bland de politiska riktlinjer vi ska anta idag har vi identifierat tre särskilt centrala trygghetsområden. Det gäller invandringspolitiken, det gäller kriminalpolitiken och det gäller äldrepolitiken.

Självklart är det så att vårt totala fält måste vara bredare än dessa tre områden, men det gäller också att avgränsa sig, att välja fokus. Vi väljer fokus utifrån vad vi tycker är viktigt och såklart utifrån de andra partiernas brister men också utifrån hur vi ser att Verklighetens folk uppfattar sin verklighet. Verkligheten styr vår agenda – inte tabun och politisk korrekthet.

Invandringspolitiken
Ta till exempel invandringspolitiken. Vi har tjatat och tjatat och tjatat, år ut och år in. Trots att det har hänt en hel del även bland de andra partierna på senare tid, inte minst på grund av våra framgångar, är det ett politiskt område som fortfarande rymmer många tabun och som får de andra att blunda för verkligheten. Vi såg duellen mellan de båda statsministerkandidaterna på TV4 häromdagen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men man lyckades åtminstone – igen – med bedriften att diskutera vårt lands framtid utan att överhuvudtaget beröra ödesfrågan nummer ett.

Den fråga som påverkar inte bara våra ekonomiska möjligheter att utveckla välfärden, utan som också – och kanske framför allt – förändrar de grundläggande förutsättningarna för att alls ha en solidariskt finansierad välfärd.

Att det brinner i förorterna, att brottsligheten har ökat, att det saknas pengar i välfärden, att utanförskapet växer, att judar tvingas fly från landets muslimtätaste stad, att svenskar tvingas fly från landets muslimtätaste stad – det har absolut ingenting med den alltjämt pågående massinvandringen att göra. Utan det beror på att vi - vi trångsynta, fördomsfulla, barbariska svenskar - vi som är avundsjuka på alla invandrare för att de har en kultur när vi själva bara har midsommar och såna töntiga saker – det beror på att vi inte anstränger oss tillräckligt, på att vi inte släpper in invandrarna i det svenska samhället, på att vi inte är tillräckligt öppna för att integreras i det nya Sverige som de sju riksdagspartierna varit så snälla att skapa åt oss.

Allt är vårt fel.

Sanningen är den, att jag har aldrig bett om att få integreras, jag har aldrig blivit tillfrågad om huruvida jag vill integreras och, partivänner, jag vägrar att integreras i detta kalla, splittrade, rotlösa samhälle som nu växer fram.

Jag vägrar.

Danmark
När vi pratar invandringspolitik återkommer vi ofta till föregångslandet Danmark. Det står ju till och med i förslaget till riktlinjer att vi vill ha ner asyl- och anhöriginvandringen till dansk nivå. (Då ska man ha klart för sig att vår invandring inom de kategorierna är ungefär tio gånger så stor som Danmarks.) Vi har dessutom föreslagit ett införande av danska regler för anhöriginvandring till Sverige.

Att Danmark är ett föregångsland visade man återigen härom veckan, när man ännu en gång skärpte sin invandringspolitik. En skärpning gällde flyktingar och asylsökande som åker på semester till hemlandet. De ska få sina uppehållstillstånd indragna, om de inte fått särskilt tillstånd att åka.

(Veronica Palm, asylpolitisk talesman, S, i Expressen.)

Jag inbillar mig att Sverige är ett av få länder i världen där en sådan självklarhet är kontroversiell. När det gäller de här frågorna är Sverige ”Landet Tvärtom” – Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka osv

Vi minns kriget i Gaza, där det plötsligt befann sig tusentals svenskar mitt i oroligheterna. Den som tar en runda på stan i Malmö ser en rad resebyråer som är specialiserade på resor till Bagdad, Mogadishu och Kabul. Sturups flygplats utanför Malmö öppnade förra året en direktlinje till Bagdad. Jag inbillar mig att det inte handlar om svensk charterturism...

Det här handlar om människor som uppgett skyddsbehov som skäl till att få stanna i Sverige, att det inte finns någonstans i hemlandet eller i närområdet där de kan vistas. Väljer de då att ändå återvända hem på semester, har de visat att de ljugit om sina flyktingskäl och då ska de också fråntas sina uppehållstillstånd omedelbart.

För mig är det en fullständig självklarhet.

Kriminalpolitiken
Jag brukar framhålla det faktum att jag tycker att kriminalpolitiken är eftersatt, trots att vi har en borgerlig regering. Den senaste veckan har den mest framträdande kriminalpolitiska debatten varit Beatrice Asks utspel om de lila kuverten till misstänkta sexköpare, ett förslag hon slängde ur sig i ett misslyckat försök att profilera sig i en kvinnofråga.

Många har vela jämföra det här med vårt förslag om ett offentligt pedofilregister. Och visst, det kan väl vid en första anblick placeras i samma kategori, men här finns ett par helt avgörande skillnader.

Den första, och mest uppenbara, är att vårt offentliga register över pedofiler gäller dömda pedofiler. I justitieministerns fall handlade det om att peka ut misstänkta. Det kan knappast anses vara förenligt med svensk eller västerländsk rättstradition.

Den andra skillnaden är, att vårt förslag handlar om att ge föräldrar möjlighet att skydda sina barn medan justitieministern bara var ute efter att brännmärka.

Nu har hon till slut tagit tillbaka sitt uttalande, men det skedde efter lång betänketid. Det får sägas vara synnerligen anmärkningsvärt att en justitieminister gör sådana klavertramp. Den här historien understryker än en gång att kriminalpolitiken verkligen är eftersatt.

Hur vore det om Beatrice Ask istället ägnade sig åt att stifta lagar som på allvar pressar tillbaka den grova och upprepade brottsligheten, lagar som ökar tryggheten för de laglydiga medborgarna i det här landet?

Efter en mandatperiod som präglats av en nästan häpnadsväckande passivitet presenterade hon nyligen ett förslag om skärpta straff. Det var ett lamt, trevande steg i rätt riktning. Visst, att man överhuvudtaget rör på sig i den här frågan är naturligtvis positivt, men tyvärr är de förslagna straffskärpningarna så i underkant att det i vissa fall till och med blir löjeväckande. Det är nödvändigt med hårdare straff, särskilt för grova våldsbrott, men jag hade hoppats på krafttag, inte ännu mer fegspel från den här regeringen.

Till skillnad från justitieministern menar jag att straffen för grova och upprepade brott är så låga att det måste till en radikal skärpning. Dessutom saknas helt sånt som slopandet av mängdrabatten på brott, införandet av obligatorisk utvisning av utländska medborgare som begår grövre brott och införandet av verkliga livstidsstraff utan möjlighet till tidsbestämning eller benådning. Sånt nämner regeringen inte överhuvudtaget. Det är uppenbart att de väljare som vill se en lagstiftning som är i samklang med den allmänna rättsuppfattningen måste välja andra alternativ än den borgerliga alliansen.

Jag fick vid något tillfälle nyligen frågan om ett samhälle verkligen blir tryggare av att straffen skärps? Ja, det är min övertygelse. Inte nödvändigtvis för att grova brottslingar blir mindre benägna att begå brott av att sitta längre tid i fängelse, utan snarare för att inlåsningen i sig förhindrar dem att angripa laglydiga samhällsmedborgare. Grova brottslingar ska inte vistas fritt på gator och torg, de ska sitta i fängelse. Utgångspunkten för en sund kriminalpolitik måste alltid vara samhällets och de skötsamma medborgarnas intressen.

Och brottsoffrens...

Skadestånd
Alla vi som såg, förvånades och inte minst upprördes av Uppdrag granskning tidigare i veckan har fått oss en ordentlig tankeställare.

Linnea, 14 år, blir våldtagen, sviks av alla, förnedras, hotas och tvingas flytta från orten, 50 mil bort.

Oskar, 15 år, erkände och döms för våldtäkten, men stöttas, hyllas. Av alla, hela samhället, till och med av skolan och kyrkan. Och så våldtar han en annan flicka, och döms för det...

Det här är så ovärdigt, så skamligt. Jag måste säga att jag har svårt att finna ord för hur jag kände när jag såg programmet.

Vid Landsdagarna i höstas beskrev jag mig själv som brottsoffer. Många, för att inte säga de flesta, av oss är brottsoffer och har också fått känna på hur samhället sviker oss som brottsoffer. Jag beskrev i mitt tal hur nonchalant jag blev behandlad i samband med en rättegång, och det är den ena sidan. Men efteråt, då? Du har utsatts för ett brott, blivit misshandlad eller kanske ännu värre, du tilldöms ett skadestånd. Vad händer sedan? Får du pengarna i handen när du går hem från rätten? Sätts de in på ditt bankkonto?

Nej, så fungerar det inte. Du får själv driva in dina pengar, du får själv ta kontakt med gärningsmannen och be om att få din ersättning. Och om han, eller hon, vägrar betala, får du antingen be igen eller vända dig till kronofogden.

Så bisarrt är vårt system konstruerat. Så tar vi hand om brottsoffer i det här landet.

Den här frågan kan tyckas liten, men för den enskilde är det en stor sak. För den enskilde handlar det inte bara, eller kanske inte ens främst, om pengarna. Det handlar om upprättelse, om rättvisa. Om att bli tagen på allvar, om att bli behandlad med respekt.

Därför är det här en viktig fråga. Därför finns den här frågan med bland våra förslag inför kommande mandatperiod.

Pensionerna
En annan sådan viktig fråga är en av dom som har diskuterats mest den senaste tiden, nämligen villkoren för landets pensionärer. Det gäller äldres livsvillkor i allmänhet, och pensionerna i synnerhet. Redan i höstas hade vi den frågan uppe och vi var då rörande överens om det principiellt felaktiga i att pension beskattas högre än lön. Det är en rättvisefråga lika mycket som en trygghetsfråga. Nu menar vi att vi har hittat en modell som kan bli ett bra första steg mot en utjämning av förhållandet mellan pensionärer och löntagare.

Vårt första steg, som vi har för avsikt att genomföra redan år 1 av nästa mandatperiod, innebär en skattesänkning på minst 13 miljarder för landets pensionärer.

Det är förstås ingen slump att dessa 13 miljarder är den enda satsning vi sätter en konkret summa på i det här läget. De äldres villkor har under lång tid försämrats och i förhållande till de som arbetar idag har klyftan växt något oerhört de senaste åren.

Vi har fått vårt, nu är det dags att pensionärerna får sitt.

...

Sen tror jag det är viktigt att komma ihåg att pensionerna, trots att det är det kanske mest angelägna just nu och det som debatteras mest, bara är EN del i äldrepolitiken. Omsorgen är också viktig, för den del av pensionärerna som berörs av de frågorna.

Trygghetsboenden
Här föreslår vi ett utökat investeringsbidrag för byggandet av trygghetsboenden – det är något som efterfrågas av allt fler och som fyller en oerhört viktig funktion för dem som inte är berättigade till eller känner sig redo för särskilt boende men som ändå är i visst behov av stöd. Det handlar om en form av boende för äldre som känner sig oroliga, otrygga eller socialt isolerade. De som bor i trygghetsboende ska ha tillgång till en gemensamhetslokal, man ska kunna äta tillsammans, det finns personal som en gemensam resurs, man har trygghetslarm osv

Många äldre upplever idag att det är ett alldeles för stort glapp mellan den vanliga bostaden och det särskilda boendet. Oro och otrygghet, ibland också ensamhet, gör att de vill ha ett annat boende. Och de här människorna behöver en alternativ boendeform där bostaden och omgivningen är tillgänglig, där det är nära till service, där det finns möjligheter till meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Närhet till personal är en viktig trygghetsskapande faktor för människor i detta skede av livet.

Och vi ska veta det, att behovet av bostäder anpassade till den åldrande människans behov kommer att bli mycket stort inom överskådlig tid. Redan idag saknar vissa kommuner möjligheter att möta äldres efterfrågan på små och medelstora hyreslägenheter i det ordinära bostadsbeståndet.

Flera kommuner kan inte heller tillgodose behovet av särskilt boende eller vård- och omsorgsboende. Och inom en tioårsperiod kommer andelen äldre i befolkningen att börja öka kraftigt. Särskilt kraftig ökning bland de över äldre äldre, de 85 år. För att klara den här demografiska utmaningen måste fler bostäder för äldre skapas, även trygghetsboenden.

Det här är också en trygghetsfråga – och en fråga om ekonomi. Det är inte bara mänskligt utan även lönsamt för kommunerna att erbjuda trygghetsbostäder. Studier visar, att där det finns trygghetsboende har samtidigt behovet av särskilda boendeformer och vård- och omsorgsboende minskat, som är betydlig dyrare i drift.

Matreform
Särskilt måste jag ändå säga att jag brinner för den matreform vi föreslår för äldreomsorgen. Alla vi som har sett och kanske framför allt luktat på de frysta färdigrätter som serveras på en stor del av landets äldreboenden idag vet att det här är en mycket angelägen fråga.

Tre av fyra i äldreomsorgen är drabbade eller ligger i riskzonen för undernäring. Det är ett tillstånd som utan behandling är livshotande och leder till försämrad livskvalitet och ökat vårdberoende. Trots detta visar studier som gjorts vid bland annat Uppsala universitet att maten som våra gamla får ofta har ett lägre näringsvärde än kattmat. Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att just maten ofta får de lägsta betygen när de äldre och deras anhöriga betygsätter omsorgen.

Nära 200 000 äldre, drygt två procent av Sveriges befolkning, är beroende av insatser från vård och omsorg för att få sina behov av mat tillgodosedda. Maten och måltiderna har stor självklart betydelse för äldres hälsa och välbefinnande. En varierande och allsidig kost har positiva hälsoeffekter och minskar riskerna för att utveckla åldersrelaterande sjukdomar.

Kompetens och resurser på det här området bör finnas inom äldreomsorgen i alla kommuner för att analysera de äldres kostsituation, men också för att anställa kockar och kokerskor och för utbilda personal inom till exempel näringslära, specialkost och livsmedelskunskap.

Maten och måltiden har stor betydelse för människans välbefinnande ur många olika perspektiv, näringsfysiologiskt, kulturellt, socialt och psykologiskt. Maten ska inte bara vara näringsriktig den ska även vara god och nylagad. För många av våra äldre och sjuka är smaksinnet kanske det enda sinne som fortfarande är helt intakt och måltiderna kan därför vara dagens höjdpunkt för många.

Eller skulle åtminstone kunna vara det…

Just av den här anledningen blir jag så bekymrad när jag ser hur kommunerna ofta väljer att spara in på just maten inom omsorgen, så fort pengarna börjar tryta. Skräckexemplen är alltför många och har fortsatt att dyka upp under alltför lång tid och på alltför många platser för att man bara skall kunna vifta bort dem som ”olyckfall i arbetet”. Jag menar att det snarare rör sig om en signal om att vårt samhälle har stora brister i vår grundläggande respekt för äldre. Detta är något som vi tillsammans måste tag i och arbeta för att förändra.

När jag talar med personal inom äldreomsorgen och hör dem berätta, t ex om hur de gamla i Malmö fick nöja sig med en halv jultallrik på julafton eftersom kommunen inte ansåg sig ha råd att ge dem både sill och köttbullar, så blir jag nästan gråtfärdig.

Och när jag läste om den blinde 87-årige Arvid i Höganäs som fick besked om att han fortsättningsvis bara skulle få ett halvt ägg till frukost på morgnarna...

Eller om de äldre i Timrå som fick se sitt kaffe och sitt frukostbröd ransonerat...

Då skäms jag. Jag skäms över det svenska samhället och jag skäms över att jag inte arbetat ännu hårdare för att få till stånd en förändring.

Men samtidigt är det ju inte i första hand vi sverigedemokrater som skall skämmas. De som verkligen skall skämmas är representanterna för den rödblåa sjuklövern i riksdagen, som låtit detta fortgå i år efter år, i kommun efter kommun, utan att vidta några kraftfulla åtgärder för att bryta mönstret.

Till dem vill jag bara säga. Skäms!

Och minns hur det gick för Kommandoran i Lönneberga som stal de gamlas mat på julafton...

Finansieringen

Okej, 13 miljarder till pensionärerna, trygghetssatsningar, återställning av a-kassan, höjd föräldraförsäkring... Den enda fråga jag fått av samtliga journalister som jag diskuterat våra politiska riktlinjer med så här långt är också den självklara: Hur finansieras dessa satsningar?

Jag måste säga att jag tycker att vi varit ganska försiktiga i våra satsningar så här långt. Vi har varit betydligt mer ansvarsfulla än ett normalt oppositionsparti. Vi tänker inte ägna oss åt överbudspolitik eller oseriös populism. När vi senare i sommar presenterar vårt slutliga valmanifest, det som blir vårt kontrakt med väljarna, kommer vi att visa upp en politik som går ihop, både ekonomiskt och ideologiskt. Det ser jag som helt avgörande för vår trovärdighet.

Nästa steg i den processen blir vår skuggbudget i slutet av april, början av maj. Då kommer vi närmare att precisera vad våra satsningar kommer att kosta, och framför allt varifrån vi vill ta pengarna. Invandring- och integration, EU, biståndet, rationalisering av miljöbudgeten, kultursektorn – det finns många områden att hämta finansiering från och jag är faktiskt inte orolig för hur vi ska få ihop det.

Partivänner,

Jag brukar tala om den speciella SD-andan, den anda som tagit oss så här långt trots alla motgångar och försök att stoppa oss. SD-andan är den anda, som Rocky Balboa - ni vet filmboxaren – sammanfattade i orden:

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och fortsätta röra dig framåt. Hur mycket du kan ta och ändå röra dig framåt. Det är så du vinner.”

Det finns många konkreta exempel på den här andan. Inte minst ser vi hur den återföds och lever vidare inom vårt ungdomsförbund. Ett ungdomsförbund som haft en fantastisk tillväxt och medlemsutveckling den senaste tiden. Andra ungdomsförbund har allt förspänt med trygga arbetsförhållanden, massvis med pengar, fina lokaler och tillgång till media. Trots det tappar de medlemmar och dör ut.

Våra ungdomar har nästan inga pengar alls att röra sig med, de hånas, bespottas, förlöjligas, hotas, överfalls. I vissa fall har man till och med försökt mörda dem. Men ändå står de kvar och växer.

Alla som engagerar sig i SD och SDU är hjältar i mina ögon, men till och med i denna skara av hjältar finns det dem som sticker ut från mängden genom sitt exceptionella mod och övertygelse.

Jag tänkte att jag här skulle nämna speciellt två av dem:

Erik Almqvist, ordföranden för vårt ungdomsförbund. Har sedan han började engagera sig i förbundet blivit attackerad med tårgas och batonger, fått se sitt hem vandaliserat vid närmare ett tiotal tillfällen, har tvingats motta oräkneliga dödshot och var förra året nära att mördas av två knivbeväpnade vänsterextremister. Trots allt detta sitter han här idag, trots allt detta fortsätter han att varje dag arbeta för det han tror är rätt, trots allt detta fortsätter han att leda vårt ungdomsförbund mot nya framgångar.

Och så har vi David von Arnold, som inte varit med partiet och ungdomsförbundet så väldigt länge. Han blev i samband med ett besök på en gymnasieskola förra veckan utsatt för hotelser och stenkastning. Senare på kvällen överfölls han av en vänsterextrem galning som försökte hugga honom med en kniv.

Därefter har han fått utstå nya hotelser och nattliga trakasserier i sin bostad. Trots allt detta är han inte bara kvar som medlem, han planerar även nya skolbesök. Han har också gått ut i medierna och berättat om vad som hände och deklarerat för vänsterns våldsverkare och terrorister att vi Sverigedemokrater aldrig kommer att vika oss för hot och terror. Istället kommer vi att jobba ännu hårdare för ett tryggare och svenskare Sverige, där demokrati och åsiktsfrihet råder.

Jag skulle vilja be Erik och David att komma upp på scenen för att motta ett litet bevis på min och allas vår uppskattning.

…

Partivänner,

Med vår unika SD-anda och med människor som Erik och David i våra led, så kan vi helt enkelt inte förlora. Vi är på gång nu! Och nu kör vi så det ryker ända in i kaklet den 19 september, då vi tillsammans skall skriva svensk historia!

Tack för mig!

I onsdags gästade jag Utrikespolitiska föreningen vid Linköpings universitet. Lokala medier har rapporterat om kvällen, men ingen har egentligen berättat vad jag pratade om. Nedan återfinns mitt anförande.

***

Det har varit ett antal utrikespolitiska föreningar vid universitet och högskolor runt om i landet som försökt få mig och oss att komma under ett antal år, men det har inte riktigt passat och vi har som parti inte haft någon högre utrikespolitisk profil och därför inte heller prioriterat sådana här besök.

Nu passade det, inbjudan kom i väldigt god tid och jag kan själv tycka att nu är vi dels så pass nära valet, dels har vi som parti fått en ganska tung roll i svensk politik sista året, så det är väl dags att även vi lägger ut åtminstone grunderna för en sverigedemokratisk utrikespolitik.

Nu inser jag att det här förmodligen är helt fel ställe att säga en sådan här sak på om jag vill att ni ska gå och rösta på mitt parti den 19 september, men någonstans måste jag ändå, så här inledningsvis, klara ut förutsättningarna för det här anförandet. Vi har idag 14 olika arbetsgrupper som arbetar med varsitt stort politikområde inför valet, och med det anser vi oss täcka in alla de viktiga frågorna. Det finns ett stort, viktigt område som – åtminstone som det ser ut nu - inte kommer att få ett eget kapitel i vårt valmanifest – och det är utrikespolitiken.

Självklart berörs utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inom ramen för andra områden. Vi kommer att ta upp biståndet, som vi i högre grad vill koppla till flyktingpolitiken. Vi kommer att beröra internationella insatser inom ramen för vår försvarspolitik. Vi kommer att ha ett eget kapitel för Europapolitiken, och även om många idag vill se Europa som inrikespolitik så kommer åtminstone vi även fortsättningsvis att betrakta det som utrikespolitik.

Men utrikespolitiken får alltså inget eget kapitel hos oss, den här gången.

Och då undrar naturligtvis ni, som har just utrikesfrågorna som ett av era främsta intressen: Varför?

(Bild på tabell över väljarnas viktigaste frågor i valet 2006.)

Som student på statsvetenskapliga institutionen i Lund snappade man upp några saker. Inte så där fasligt mycket konkret som sitter kvar, men några saker. Till exempel att pensionärerna är det minst rörliga väljargruppen. En annan sådan sanning är – och det här tycker förstås jag är särskilt intressant – att det är ovanligare med fred och demokrati i etniskt splittrade länder. (Selektiv perception..?)

Och ytterligare en sådan sanning som fastnat är att utrikespolitik har väldigt, väldigt liten betydelse i svenska val.

Och det visar den här bilden tydligt. Det här är hämtat från Vallokalsundersökningen 2006 och illustrerar det som man kallar väljarnas agenda. Väljarna har helt enkelt fått ange vilka frågor som varit viktiga för deras val av parti, och allra längst ner i botten hittar vi dels utrikes- och säkerhetspolitik, dels Europapolitiken.

Och tittar vi specifikt på våra väljare, handlar det om noll procent i båda fallen. Och då blir det ju också någonstans naturligt att man som nytt parti som måste avgränsa sig prioriterar ner det som väljarna betraktar som minst viktigt.

Nu tror jag i och för sig att utrikespolitiken kan få en viss betydelse i den här valrörelsen ändå, inte minst med tanke på vårt åtagande i Afghanistan. Det är med största sannolikhet en fråga som kommer att följa med in i valrörelsens slutskede, i synnerhet om fler av våra soldater stupar eller om åtagandet fortsätter att utvecklas i riktning mot en ren krigsinsats. Då blir det en valfråga.

Det har varit lite olika bud om vad jag faktiskt ska prata om under den här träffen och det har väl inte precis underlättat förberedelserna. Det första budet var utrikespolitik med fokus på migrationsfrågor. Sen sa någon att jag skulle prata om Europapolitik. Det tredje budet var kort och gott Sverigedemokraternas utrikespolitik.

Sen hittade jag på föreningens hemsida en inbjudan med tre konkreta frågeställningar, så jag bestämde mig för att uppehålla mig vid dem, och kanske främst de första två:

- Har Sverigedemokraterna åsikter i utrikespolitiska frågor?

- Vilken utrikespolitik vill partiet driva om man får riksdagsmandat?

- Varför har nationalistiska partier vunnit politiskt inflytande i många europeiska länder?

1. Har Sverigedemokraterna åsikter i utrikespolitiska frågor?
Man kan väl säga att jag redan börjat besvara den första frågan i min inledning här. Vi har åsikter i utrikespolitiska frågor, men ännu inget specifikt program med konkret utrikespolitik utöver Europafrågorna, och det är av nämnda skäl ännu inget prioriterat område för oss.

Hela partiets politik grundar sig i ett principprogram som antogs 2003. Och där finns ett antal principer som är intressanta också utrikespolitiskt. Inte minst den så kallade nationalistiska principen – idén om nationalstaten, att statens gränser ska överensstämma med de nationella gränserna, att alla folk ska tillåtas vara herrar i eget hus:

”Varje folk har rätt till frihet och självbestämmande, till sin identitet och till sitt eget land. Varje folk och varje kultur har också rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.”

Det handlar alltså om en universell nationalism. Det finns ingen chauvinistisk utgångspunkt, utan vår nationalism är universell, den gäller för alla nationer och alla folk i hela världen.

(Parentes om nationalism som kan se olika ut i olika länder och att det är helt naturligt…)

Och det här är så klart utrikespolitiskt intressant. Många brukar ju vilja reducera utrikespolitiken till en fråga om huruvida USA är dumma eller snälla, eller möjligen huruvida Israel är dumma eller snälla, och det är säkert en, förvisso förenklad, men ändå relevant världsbild många gånger. Men i vår analys har den nationalistiska principen en helt central roll, dels för att förklara konflikter och spänningar i världen, dels för att finna lösningar på konflikter och spänningar i världen.

Inte sällan beror konflikter och spänningar på att den nationalistiska principen kränks på olika sätt. Det kan handla om marktvister, gränstvister, såklart. Om religion och kultur, imperialism, överstatlighet, folkomflyttningar osv. Och för att lösa den typen av problem bör man i så hög utsträckning som möjligt tillämpa den nationalistiska principen.

Det är det grundläggande.

”Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.”

Sen blir det lite mer komplicerat, när man tittar vidare i vårt principprogram. Vi ställer oss naturligtvis bakom idén om mänskliga rättigheter, att det finns universella rättigheter för varje människa. Oftast sammanfaller också upprätthållandet av, och strävan efter, de mänskliga rättigheterna med upprätthållandet av, och strävan efter, nationell självständighet.

Men ibland riskerar även upprätthållandet av mänskliga rättigheter att krocka med den nationalistiska principen. Vilken princip väger tyngst? När har vi rätt att i en annan del av världen kränka den nationalistiska principen för att garantera mänskliga rättigheter? Och hur?

Är det rätt att ge sig på ett annat land som fängslar och avrättar politiska dissidenter? Eller ett land där otrogna kvinnor stenas? Med vapenmakt? Eller med ekonomiska medel, handelshinder eller genom stöd till demokrati- och frihetsrörelser?

Det är oerhört svåra frågor och svåra avvägningar, eftersom vi hela tiden har att förhålla oss till ”alla folks rätt till sin kultur och att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar etc…”

Det blir ju lite lättare när det handlar om förtryckta minoriteter som har hemortsrätt i en del av en stat. Där är den nationalistiska principen väldigt tydlig. Det är såklart inte så att alla sådana nationer kan ges fullständig självständighet, det är oftast mer komplicerat än så, men kulturell autonomi i så hög utsträckning som möjligt måste eftersträvas.

Vi har ju faktiskt en sådan situation i Sverige idag, kanske inte så extrem så att vi står på gränsen till inbördeskrig, men jag tänker på samerna, som har ett visst självstyre när det gäller stöd till samisk kultur och när det gäller jakt- och fiskerättigheter etc. Nu är jag i och för sig inte helt nöjd med hur det ser ut, men principiellt är det ett bra exempel och det finns många sådana runt om i världen.

Kina kan väl vara ett sånt exempel. Det kan ju finnas skäl att berömma Kinas (kanske inte politiska stabilitet, precis…) förmåga till tillväxt men samtidigt måste man ifrågasätta både deras förhållande till mänskliga rättigheter och deras kränkningar av den nationalistiska principen. Och då tänker jag i första hand på Tibet, som man skoningslöst underkuvat sig och som liknar kolonialt beteende.

Försvarspolitiken
Om man sedan tittar vidare i våra programtexter, så är det väl framför allt inom försvarspolitiken och Europapolitiken som utrikesfrågorna finns med. Jag ska återkomma lite till Europapolitiken, men vill börja med att citera lite ur vårt försvarspolitiska idédokument:

”Sverige ska vara berett att delta i fredsbevarande aktioner i vårt närområde, eller där av särskilda skäl just svenska insatser betraktas som synnerligen värdefulla.”

”Det svenska försvaret ska inte omdanas till en internationell polisstyrka, som reser runt och aktivt tar parti i alla möjliga konflikter runt om i Europa och i den övriga världen.”

”De internationella insatserna får inte heller ske på bekostnad av att vårt nationella försvar försvagas.”

Det här är ju, visst, ganska fränt formulerat i sina stycken, men ganska tydligt. Det svenska försvarets huvuduppgift ska vara att försvara Sverige, inte att delta i krig runt om i världen. Det är grundläggande att svenska soldater ska försvara Sverige och svenska intressen, att svenska soldater inte ska sätta sina liv på spel annat än när det handlar om att försvara vårt eget land och vår egen frihet. Det är utgångspunkten. Ska man frångå den, så ska det också föreligga synnerligen starka skäl.

Och det är ju framför allt därför som vi är så starka motståndare till den svenska insatsen i Afghanistan, att det helt enkelt inte föreligger några sådana synnerligen starka skäl för att vi ska vara där, på det sättet det har utvecklats.

2. Vilken utrikespolitik vill partiet driva om man får riksdagsmandat?
Och jag kan väl i och för sig utveckla vår syn på Afghanistan här, även om det kanske egentligen tillhör den andra frågeställningen om vilka utrikespolitiska frågor vi kommer att driva i riksdagen. Men då vill jag först säga något om vår politik inför valet i allmänhet.

Som jag sa inledningsvis så arbetar 14 olika grupper i partiet med varsitt politikområde, och allt det här ska så småningom sättas ihop till ett valmanifest – ett valmanifest som vi ser som vårt kontrakt med väljarna och som kommer att innehålla nära ett hundratal olika konkreta förslag som vi lovar våra väljare att driva under den kommande mandatperioden.

Det här är inte färdigt än, så jag kan inte stå här och säga att exakt det här och det här kommer vi att gå till val på, men en hel del är klart och bland det finns sådant som är utrikespolitiskt intressant.

Afghanistan
Och den svenska Afghanistaninsatsen är alltså en av de frågorna vi kommer att driva inom ramen för vår försvarspolitik.

Så vad gör vi i Afghanistan?

Ni har säkert diskuterat det här massor i den här föreningen och många av er har säkert väldigt starka åsikter. Det har jag också i den här frågan och som jag nyss sa, så är jag alltså motståndare till den svenska insatsen. Och det är ganska naturligt med dom utgångspunkterna vi har.

Vi började den här insatsen för ungefär 8 år sedan, strax efter 11 september. Och det svenska försvaret hade precis omdanats, från folkligt invasionsförsvar till insatsförsvar. Och så kom USA:s krig mot terrorismen, man jagade bin Ladin i Afghanistan. Parallellt med det inrättades en Nato-styrka, som skulle stödja den nya afghanska regeringen. Och det är via den styrkan – genom vårt deltagande i Partnerskap för fred – vi har kommit dit. Vi skickade ett fyrtiotal personer som skulle vara där ett halvår. Det var alltså inte meningen att det skulle bli någon permanent historia.

Men det har det blivit. Permanentat och betydligt mer omfattande än hur det såg ut i början. Vi har 20 gånger fler soldater där idag än för åtta år sedan. För bara ett par månader sedan fattade riksdagen beslut om ytterligare förstärkningar, som innebär över 850 soldater. Nu har totalt fyra svenskar dött.

Visst, det finns de (neokonservativa) sverigedemokrater som tycker att vi ska slåss mot totalitär islamism i Afghanistan just för att försvara svenska intressen och västerländska men dels är det ju inte därför vi är där (vi är där för att hjälpa lokalbefolkningen mot talibanerna, ett slags biståndskrig), dels är det knappast rätt krig att utkämpa om det är utbredningen av totalitär islamism vi vill åt. Då är det förmodligen mer effektivt att ge sig på regimen i Iran, angripa problemet från grunden, så att säga.

Nu tillhör väl inte jag dom som tycker att de svenska soldaterna allihop ska åka hem imorgon, utan det måste ske i en avvecklingsprocess. Men vi är helt inställda på att en avveckling måste ske och att de svenska försvarsresurserna omprioriteras till försvaret av vårt eget land. Det svenska engagemanget i Afghanistan bör istället ges en tydlig inriktning mot civil krishantering och humanitärt bistånd.

Sen är det ju så, apropå den nationalistiska principen, att Afghanistan eller Irak för den delen är inga nationalstater. Det finns inget afghanskt folk, inget irakiskt folk. Afghanistan är ett stamsamhälle, där finns några stora befolkningsgrupper och säkert trettio-fyrtio mindre. Och det är ju det som är själva grunden till de ständiga konflikterna. Vi skulle mycket väl kunna stödja flerstatslösningar i till exempel Irak, med kurdisk självständighet i norr, shiamuslimsk i söder och sunnimuslimsk däremellan. Om vi ska tillämpa den nationalistiska principen i praktiken.

Försvarssamarbete
Generellt när det gäller internationellt försvarssamarbete så har det, utifrån våra nationella utgångspunkter, alltid varit vår uppfattning att Sverige ska vara militärt alliansfritt och den grundläggande säkerhetspolitiska målsättningen ska vara att hålla Sverige utanför krig. Därför är vi motståndare till ett svenskt Nato-medlemskap, vi är motståndare till ett europeiskt försvarssamarbete eller en EU-armé eller vad man nu vill kalla det.

Däremot ser vi gärna ett utökat nordiskt försvarssamarbete, och det kommer också att finnas med i vårt valmanifest. Att säkerhetspolitiken utformas i samarbete med övriga nordiska länder. Vi menar att en försvarspolitisk samverkan kan öka de nodiska ländernas militära kapacitet och främja gemensamma säkerhetspolitiska intressen. Men, ett utökat samarbete och ömsesidig nordisk solidaritet förutsätter såklart en stärkt svensk försvarsmakt.

Nordiskt och europeiskt samarbete
Och vi ser gärna ett fördjupad nordiskt samarbete även på andra områden som ekonomi, miljö, forskning, utbildning och näringsliv. I Norden har vi gemensam historia och en språklig och kulturell samhörighet. Det här ser vi inte minst som en bra motvikt mot EU och den monsterstat som växer fram i Europa, där mer och mer makt flyttas från de enskilda länder till de överstatliga organen i Bryssel.

Vi har ingenting generellt emot ett europeiskt samarbete – tvärtom – men vi är motståndare till en överstatlig union i Europa. Och det handlar återigen om det nationalistiska principen, om alla folks rätt till frihet och oberoende. Vi menar att skillnaderna i Europa, kulturellt, språkligt, religiöst, ekonomiskt osv är alldeles för stora för att man ska lyckas med ett gemensamt statsbygge, som vi nu ändå ser växa fram. Till det behövs en motvikt, och för oss är Norden ett mer naturligt samarbetsområde.

Nordstream
Nordstream och den säkerhetspolitiska utmaning som den här rysk-tyska gasledningen kommer att innebära är också en sådan fråga som har funnits med i arbetet hittills men som jag inte vet hur aktuell den kommer att vara när vi närmar oss valet eller hur, exakt, vi ska angripa den. Dels menar vi att säkerhetspolitiska skäl talar emot, men det finns också miljömässiga och ekonomiska skäl till att förhålla sig skeptisk. Vi får se var vi hamnar där.

Migrations- och biståndspolitik
Jag måste väl säga något om vår profilfråga också, migrationspolitiken, som ju i högsta grad också är av utrikespolitisk karaktär, i flera avseenden. Inte minst är det kanske främst utrikespolitiska skeenden som skapar migrationsströmmar, åtminstone av den karaktär vi ser i Sverige.

Att vi är motståndare till ett splittrat samhälle som det som nu växer fram och därför vill ha en mer ansvarsfull invandringspolitik är förstås en sak, som också hänger ihop med den nationalistiska principen. Det är väl kanske inte så intressant i det här sammanhanget.

Om man däremot ser det i ett internationellt perspektiv, så är vår syn på hur flykting- och biståndspolitiken bör kopplas tätare ihop mer relevant. Vi menar att vi kan ha ett förhållandevis generöst bistånd, till och med generösare än idag, om det ökas i takt med att kostnaderna för massinvandringspolitiken minskar.

Dessutom menar vi att flyktingpolitiken ska ha en tydlig biståndsinriktning, att människor som ges ett tillfälligt skydd i Sverige kan och bör engageras i olika biståndsprojekt, som kan komma till nytta när flyktingarna återvänder igen.

Vi hävdar att den svenska flyktingpolitiken idag är inhuman och ineffektiv, att betydligt fler kan hjälpas om flyktingpolitiken läggs om och inriktas på hjälp till självhjälp på plats i närområdena.

3. Varför har nationalistiska partier vunnit politiskt inflytande i många europeiska länder?
Om vi ska beröra den tredje frågeställningen något också - Varför har nationalistiska partier vunnit politiskt inflytande i många europeiska länder? – så kan man förstås svara både väldigt kort och väldigt långt på den frågan. Lite beroende på hur komplext man vill betrakta situationen.

Det är ju inte så att det är någon särskilt enhetlig skara nationalistiska partier som finns i de europeiska länderna. Det finns vissa gemensamma nämnare, men det ligger samtidigt lite i sakens natur att nationalistiska partier och rörelser skiljer sig åt mellan länderna.

Jag betraktar det som i princip omöjligt att hitta några likheter med det så kallade nationalistiska partiet i Bulgarien, Ataka, och exempelvis Dansk Folkeparti, eller SD för den delen. Det handlar om helt olika partier, präglade av sina respektive länder med sina olika, politiska kulturer. Vi har den flamländska rörelsen i Belgien, nationalliberala partier i Österrike, postfascister i Italien, populistpartier i t ex Norge, ett självständighetsparti i Storbritannien (och där finns ju för övrigt ett mer etnoorienterat nationalistparti), partier i gamla Östblocket som har väldigt märkliga agendor osv.

Det som skulle förena alla de här partierna, egentligen det enda som förenar dem, är väl i så fall motståndet mot massinvandring. Men särskilt många andra likheter har åtminstone jag svårt att se.

Om vi bortser från de här partierna som vi inte ser så mkt gemensamt med eller inte ens vill befatta oss med, så finns det framför allt tre partier i vår omedelbara närhet, som är intressanta ur vårt perspektiv och som har lite olika profil.

Vi har dels Dansk Folkeparti i Danmark, som jag vill påstå liknar oss väldigt mycket även om de egentligen inte har någon uttalad nationalistisk grundsyn. Det är ett parti som talar mycket om dansk värdegemenskap, som vill ha en ansvarsfull invandringspolitik och som värnar dansk självständighet. Och även om de, till skillnad från oss, saknar en ideologisk grund, så landar vi i ungefär samma slutsatser i fråga efter fråga, vilket talar för att vi också har ungefär samma utgångspunkter.

(Och om vi kort ska återgå till utrikespolitiken, när det gäller Dansk Folkeparti, så har de dessutom en väldigt tydlig USA-vänlig profil, vilket ju inte vi har – åtminstone inte än. Och det är kanske inte så konstigt, det ser lite annorlunda ut i Danmark, inte minst historiskt. De är Nato-anslutna, de var ockuperade under andra världskriget osv. Så det är kanske inte så konstigt att de tar så tydlig ställning.)

Ett annat parti som är intressant för vår del är UKIP, ett brittiskt självständighetsparti, som är ganska nytt och som det gick hyfsat bra för i EU-valet i våras. Det är ett parti som också har en nationalistisk profil, men som främst bygger på motståndet mot EU och ett överstatligt Europa.

Sen har vi också den flamländska frihetsrörelse i Belgien, Vlaams Belang, som tidigare hette Vlaams Blok och som förbjöds när de blev ett av de större partierna i Belgien. Det är ett parti som egentligen helt bygger på en, enligt min uppfattning, berättigad strävan efter självständighet genom en ny statsbildning i vår omedelbara närhet. De har väl ungefär samma syn som vi på massinvandringspolitiken, men de skiljer sig en aning i synen på EU – helt enkelt därför att de anser att det gynnar flamländska intressen.

Hursomhelst, för att svara kort och enkelt på frågan och om vi utgår från att det är just invandringskritiken som gör att folk röstar på de här partierna, så är det ju så att det finns en stor grupp väljare i Europa som tycker att det är en viktig fråga och som vill ha en förändring. Och det parti som exploaterar den frågan fångar också den väljargruppen. Jag tror inte att det är så mycket mer komplicerat än så, tyvärr.

Däremot om man bryter ner det och betraktar de här partierna enskilt utifrån deras respektive förutsättningar i respektive land, så finns det så klart lokala förklaringar. Den som röstar på exempelvis Vlaams belang gör sannolikt det i första hand för att han eller hon vill ha flamländsk självständighet, inte på grund av invandringspolitiken. Medan i Danmark är det väldigt tydligt att det är just invandringspolitiken som är förklaringen till stor del – det präglar hela den danska debatten – men å andra sidan har det förstås också betydelse att Dansk Folkeparti är en garant för en viss regering. De hämtar säkert en hel del stödröster. Åtminstone hittills.

En annan fråga som ofta kommer upp i samband med att det pratas om nationalistiska partier i är varför vi inte har lyckats på samma sätt här i Sverige? Ligger vi efter eller är vi annorlunda?

Ja, vi är annorlunda på många sätt, men inte på det sättet att de inte finns potential för ett invandringskritiskt parti i Sverige. Och tittar man tillbaka lite, så är vi ju faktiskt inte efter andra länder i Europa, utan vi hade ett invandringskritiskt parti i riksdagen för knappt 20 år sedan. Problemet var snarare att det partiet skötte sig så illa att dels åkte ur riksdagen efter tre år, dels vaccinerade väljarna från att rösta på liknande partier för lång tid framöver. Så att opinionsmässigt har det hela tiden funnits en potential även i Sverige, men ingen har sedan Ny demokratis platta fall kunnat utnyttja den.

Förrän nu då.

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 8 087)

Om... extrem EU-minister
Statsministern har efter lång tid av spekulationer nu utsett folkpartisten Birgitta Ohlsson till ny EU-minister. Det är knappast ett okontroversiellt val. Birgitta Ohlsson har sedan hon trädde in på den rikspolitiska arenan som ordförande för Liberala ungdomsförbundet gett uttryck för en rad uppfattningar, som med svenska mått mätt kan betraktas som direkt extrema. Avskaffande av kungahuset och en svensk NATO-anslutning är ett par exempel, dock inte de värsta.
I en debattartikel på Sveriges nationaldag 2001 pläderade Birgitta Ohlsson för att "avskaffa Sverige". Bland annat skrev hon:

”Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.”

Ohlsson har mig veterligen aldrig tagit avstånd ifrån, eller försökt nyansera sitt uttalande. Valet av Birgitta Ohlsson får därmed ses som talande för den borgerliga regeringens EU-politik och hon kommer säkert att ta sig an arbetet med att implementera Lissabonavtalet med stor entusiasm.

Så sent som i mellandagarna skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i Corren med rubriken ”Tillåt böneutrop från svenska minareter”:

”Vi är många som besökt muslimska länder och kan intyga att böneutropen inte är mer störande, starkare eller speciella än ringande kyrkklockor om söndagarna. Stökiga grannar torde vara ett större problem är (sic!) religiösa ljud.”

Jag har naturligtvis respekt för Birgitta Ohlssons starka åsikter, men det skrämmer åtminstone mig att den här typen av extrema uppfattningar nu nått ända in i Rosenbad.

***

Om... att prata OM men inte MED
I söndagskvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda styrde programledare vid ett par tillfällen in debatten på Sverigedemokraterna. Flera partiledare, i synnerhet Göran Hägglund (KD), passade då på att gå till hårt angrepp. Agendas upplägg till trots tilläts inte Sverigedemokraterna att delta.

Vi hade inför denna debatt påpekat det orimliga i att vi stängs ute från debatterna inför valet. Inte minst med tanke på att flera av riksdagens nuvarande partier vid tidigare val tillåtits delta utan att först ha passerat fyraprocentspärren till riksdagen. I opinionsmätningarna har SD det senaste halvåret konsekvent haft ett högre genomsnittligt stöd än Kristdemokraterna, och de senaste månaderna även större än Centerpartiet. Vissa mätningar har placerat SD som Sveriges fjärde största parti.

SVT:s agerande, där man först utestänger oss från debatten och sedan bjuder in riksdagspartierna att oemotsagda framföra falska beskyllningar och kränkande omdömen om vårt parti, var så magstarkt och demokratiskt tvivelaktigt att vi beslutade oss för att anmäla Agenda till granskningsnämnden för bristande opartiskhet. Det brukar förvisso inte leda någonstans, men det är för oss en viktig markering.

***

Om... kapardrama på (DN-)svenska
Ett kapardrama utspelade sig i Sverige i veckan. Sverigedemokraterna påstods ha kapat en opinionsmätning genom att, enligt DN:s första version av artikeln, mobilisera ”horder av sympatisörer”. Det rörde sig dock om en SMS-omröstning, arrangerad på text-TV av TV4 och Kanal 5. ”Horderna” ska i själva verket ha utgjorts av 263 personer.

Hursomhelst stängdes omröstningen ner sedan SD fått nästan hälften av rösterna. Lika bra det. Vem som helst borde förstå att man inte kan mäta partisympatier på det sättet. Och det var förstås heller aldrig syftet med den aktuella omröstningen, alltså att ge en rättvisande bild av opinionsläget. Snarare hoppades man väl att horder från samtliga partier skulle mobiliseras och på så sätt få fart på SMS-intäkterna.

Jag betraktar alltså det här som en tämligen löjlig sak, men det faktum att 263 Sverigevänner kan skapa en riksnyhet på det här sättet säger något om den desperation som råder inom, åtminstone delar av, etablissemanget. Vissa tycks ta varje chans att smutsa ner oss. Ibland försöker de kanske en aning för mycket...

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande