I onsdags gästade jag Utrikespolitiska föreningen vid Linköpings universitet. Lokala medier har rapporterat om kvällen, men ingen har egentligen berättat vad jag pratade om. Nedan återfinns mitt anförande.

***

Det har varit ett antal utrikespolitiska föreningar vid universitet och högskolor runt om i landet som försökt få mig och oss att komma under ett antal år, men det har inte riktigt passat och vi har som parti inte haft någon högre utrikespolitisk profil och därför inte heller prioriterat sådana här besök.

Nu passade det, inbjudan kom i väldigt god tid och jag kan själv tycka att nu är vi dels så pass nära valet, dels har vi som parti fått en ganska tung roll i svensk politik sista året, så det är väl dags att även vi lägger ut åtminstone grunderna för en sverigedemokratisk utrikespolitik.

Nu inser jag att det här förmodligen är helt fel ställe att säga en sådan här sak på om jag vill att ni ska gå och rösta på mitt parti den 19 september, men någonstans måste jag ändå, så här inledningsvis, klara ut förutsättningarna för det här anförandet. Vi har idag 14 olika arbetsgrupper som arbetar med varsitt stort politikområde inför valet, och med det anser vi oss täcka in alla de viktiga frågorna. Det finns ett stort, viktigt område som – åtminstone som det ser ut nu - inte kommer att få ett eget kapitel i vårt valmanifest – och det är utrikespolitiken.

Självklart berörs utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inom ramen för andra områden. Vi kommer att ta upp biståndet, som vi i högre grad vill koppla till flyktingpolitiken. Vi kommer att beröra internationella insatser inom ramen för vår försvarspolitik. Vi kommer att ha ett eget kapitel för Europapolitiken, och även om många idag vill se Europa som inrikespolitik så kommer åtminstone vi även fortsättningsvis att betrakta det som utrikespolitik.

Men utrikespolitiken får alltså inget eget kapitel hos oss, den här gången.

Och då undrar naturligtvis ni, som har just utrikesfrågorna som ett av era främsta intressen: Varför?

(Bild på tabell över väljarnas viktigaste frågor i valet 2006.)

Som student på statsvetenskapliga institutionen i Lund snappade man upp några saker. Inte så där fasligt mycket konkret som sitter kvar, men några saker. Till exempel att pensionärerna är det minst rörliga väljargruppen. En annan sådan sanning är – och det här tycker förstås jag är särskilt intressant – att det är ovanligare med fred och demokrati i etniskt splittrade länder. (Selektiv perception..?)

Och ytterligare en sådan sanning som fastnat är att utrikespolitik har väldigt, väldigt liten betydelse i svenska val.

Och det visar den här bilden tydligt. Det här är hämtat från Vallokalsundersökningen 2006 och illustrerar det som man kallar väljarnas agenda. Väljarna har helt enkelt fått ange vilka frågor som varit viktiga för deras val av parti, och allra längst ner i botten hittar vi dels utrikes- och säkerhetspolitik, dels Europapolitiken.

Och tittar vi specifikt på våra väljare, handlar det om noll procent i båda fallen. Och då blir det ju också någonstans naturligt att man som nytt parti som måste avgränsa sig prioriterar ner det som väljarna betraktar som minst viktigt.

Nu tror jag i och för sig att utrikespolitiken kan få en viss betydelse i den här valrörelsen ändå, inte minst med tanke på vårt åtagande i Afghanistan. Det är med största sannolikhet en fråga som kommer att följa med in i valrörelsens slutskede, i synnerhet om fler av våra soldater stupar eller om åtagandet fortsätter att utvecklas i riktning mot en ren krigsinsats. Då blir det en valfråga.

Det har varit lite olika bud om vad jag faktiskt ska prata om under den här träffen och det har väl inte precis underlättat förberedelserna. Det första budet var utrikespolitik med fokus på migrationsfrågor. Sen sa någon att jag skulle prata om Europapolitik. Det tredje budet var kort och gott Sverigedemokraternas utrikespolitik.

Sen hittade jag på föreningens hemsida en inbjudan med tre konkreta frågeställningar, så jag bestämde mig för att uppehålla mig vid dem, och kanske främst de första två:

- Har Sverigedemokraterna åsikter i utrikespolitiska frågor?

- Vilken utrikespolitik vill partiet driva om man får riksdagsmandat?

- Varför har nationalistiska partier vunnit politiskt inflytande i många europeiska länder?

1. Har Sverigedemokraterna åsikter i utrikespolitiska frågor?
Man kan väl säga att jag redan börjat besvara den första frågan i min inledning här. Vi har åsikter i utrikespolitiska frågor, men ännu inget specifikt program med konkret utrikespolitik utöver Europafrågorna, och det är av nämnda skäl ännu inget prioriterat område för oss.

Hela partiets politik grundar sig i ett principprogram som antogs 2003. Och där finns ett antal principer som är intressanta också utrikespolitiskt. Inte minst den så kallade nationalistiska principen – idén om nationalstaten, att statens gränser ska överensstämma med de nationella gränserna, att alla folk ska tillåtas vara herrar i eget hus:

”Varje folk har rätt till frihet och självbestämmande, till sin identitet och till sitt eget land. Varje folk och varje kultur har också rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.”

Det handlar alltså om en universell nationalism. Det finns ingen chauvinistisk utgångspunkt, utan vår nationalism är universell, den gäller för alla nationer och alla folk i hela världen.

(Parentes om nationalism som kan se olika ut i olika länder och att det är helt naturligt…)

Och det här är så klart utrikespolitiskt intressant. Många brukar ju vilja reducera utrikespolitiken till en fråga om huruvida USA är dumma eller snälla, eller möjligen huruvida Israel är dumma eller snälla, och det är säkert en, förvisso förenklad, men ändå relevant världsbild många gånger. Men i vår analys har den nationalistiska principen en helt central roll, dels för att förklara konflikter och spänningar i världen, dels för att finna lösningar på konflikter och spänningar i världen.

Inte sällan beror konflikter och spänningar på att den nationalistiska principen kränks på olika sätt. Det kan handla om marktvister, gränstvister, såklart. Om religion och kultur, imperialism, överstatlighet, folkomflyttningar osv. Och för att lösa den typen av problem bör man i så hög utsträckning som möjligt tillämpa den nationalistiska principen.

Det är det grundläggande.

”Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.”

Sen blir det lite mer komplicerat, när man tittar vidare i vårt principprogram. Vi ställer oss naturligtvis bakom idén om mänskliga rättigheter, att det finns universella rättigheter för varje människa. Oftast sammanfaller också upprätthållandet av, och strävan efter, de mänskliga rättigheterna med upprätthållandet av, och strävan efter, nationell självständighet.

Men ibland riskerar även upprätthållandet av mänskliga rättigheter att krocka med den nationalistiska principen. Vilken princip väger tyngst? När har vi rätt att i en annan del av världen kränka den nationalistiska principen för att garantera mänskliga rättigheter? Och hur?

Är det rätt att ge sig på ett annat land som fängslar och avrättar politiska dissidenter? Eller ett land där otrogna kvinnor stenas? Med vapenmakt? Eller med ekonomiska medel, handelshinder eller genom stöd till demokrati- och frihetsrörelser?

Det är oerhört svåra frågor och svåra avvägningar, eftersom vi hela tiden har att förhålla oss till ”alla folks rätt till sin kultur och att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar etc…”

Det blir ju lite lättare när det handlar om förtryckta minoriteter som har hemortsrätt i en del av en stat. Där är den nationalistiska principen väldigt tydlig. Det är såklart inte så att alla sådana nationer kan ges fullständig självständighet, det är oftast mer komplicerat än så, men kulturell autonomi i så hög utsträckning som möjligt måste eftersträvas.

Vi har ju faktiskt en sådan situation i Sverige idag, kanske inte så extrem så att vi står på gränsen till inbördeskrig, men jag tänker på samerna, som har ett visst självstyre när det gäller stöd till samisk kultur och när det gäller jakt- och fiskerättigheter etc. Nu är jag i och för sig inte helt nöjd med hur det ser ut, men principiellt är det ett bra exempel och det finns många sådana runt om i världen.

Kina kan väl vara ett sånt exempel. Det kan ju finnas skäl att berömma Kinas (kanske inte politiska stabilitet, precis…) förmåga till tillväxt men samtidigt måste man ifrågasätta både deras förhållande till mänskliga rättigheter och deras kränkningar av den nationalistiska principen. Och då tänker jag i första hand på Tibet, som man skoningslöst underkuvat sig och som liknar kolonialt beteende.

Försvarspolitiken
Om man sedan tittar vidare i våra programtexter, så är det väl framför allt inom försvarspolitiken och Europapolitiken som utrikesfrågorna finns med. Jag ska återkomma lite till Europapolitiken, men vill börja med att citera lite ur vårt försvarspolitiska idédokument:

”Sverige ska vara berett att delta i fredsbevarande aktioner i vårt närområde, eller där av särskilda skäl just svenska insatser betraktas som synnerligen värdefulla.”

”Det svenska försvaret ska inte omdanas till en internationell polisstyrka, som reser runt och aktivt tar parti i alla möjliga konflikter runt om i Europa och i den övriga världen.”

”De internationella insatserna får inte heller ske på bekostnad av att vårt nationella försvar försvagas.”

Det här är ju, visst, ganska fränt formulerat i sina stycken, men ganska tydligt. Det svenska försvarets huvuduppgift ska vara att försvara Sverige, inte att delta i krig runt om i världen. Det är grundläggande att svenska soldater ska försvara Sverige och svenska intressen, att svenska soldater inte ska sätta sina liv på spel annat än när det handlar om att försvara vårt eget land och vår egen frihet. Det är utgångspunkten. Ska man frångå den, så ska det också föreligga synnerligen starka skäl.

Och det är ju framför allt därför som vi är så starka motståndare till den svenska insatsen i Afghanistan, att det helt enkelt inte föreligger några sådana synnerligen starka skäl för att vi ska vara där, på det sättet det har utvecklats.

2. Vilken utrikespolitik vill partiet driva om man får riksdagsmandat?
Och jag kan väl i och för sig utveckla vår syn på Afghanistan här, även om det kanske egentligen tillhör den andra frågeställningen om vilka utrikespolitiska frågor vi kommer att driva i riksdagen. Men då vill jag först säga något om vår politik inför valet i allmänhet.

Som jag sa inledningsvis så arbetar 14 olika grupper i partiet med varsitt politikområde, och allt det här ska så småningom sättas ihop till ett valmanifest – ett valmanifest som vi ser som vårt kontrakt med väljarna och som kommer att innehålla nära ett hundratal olika konkreta förslag som vi lovar våra väljare att driva under den kommande mandatperioden.

Det här är inte färdigt än, så jag kan inte stå här och säga att exakt det här och det här kommer vi att gå till val på, men en hel del är klart och bland det finns sådant som är utrikespolitiskt intressant.

Afghanistan
Och den svenska Afghanistaninsatsen är alltså en av de frågorna vi kommer att driva inom ramen för vår försvarspolitik.

Så vad gör vi i Afghanistan?

Ni har säkert diskuterat det här massor i den här föreningen och många av er har säkert väldigt starka åsikter. Det har jag också i den här frågan och som jag nyss sa, så är jag alltså motståndare till den svenska insatsen. Och det är ganska naturligt med dom utgångspunkterna vi har.

Vi började den här insatsen för ungefär 8 år sedan, strax efter 11 september. Och det svenska försvaret hade precis omdanats, från folkligt invasionsförsvar till insatsförsvar. Och så kom USA:s krig mot terrorismen, man jagade bin Ladin i Afghanistan. Parallellt med det inrättades en Nato-styrka, som skulle stödja den nya afghanska regeringen. Och det är via den styrkan – genom vårt deltagande i Partnerskap för fred – vi har kommit dit. Vi skickade ett fyrtiotal personer som skulle vara där ett halvår. Det var alltså inte meningen att det skulle bli någon permanent historia.

Men det har det blivit. Permanentat och betydligt mer omfattande än hur det såg ut i början. Vi har 20 gånger fler soldater där idag än för åtta år sedan. För bara ett par månader sedan fattade riksdagen beslut om ytterligare förstärkningar, som innebär över 850 soldater. Nu har totalt fyra svenskar dött.

Visst, det finns de (neokonservativa) sverigedemokrater som tycker att vi ska slåss mot totalitär islamism i Afghanistan just för att försvara svenska intressen och västerländska men dels är det ju inte därför vi är där (vi är där för att hjälpa lokalbefolkningen mot talibanerna, ett slags biståndskrig), dels är det knappast rätt krig att utkämpa om det är utbredningen av totalitär islamism vi vill åt. Då är det förmodligen mer effektivt att ge sig på regimen i Iran, angripa problemet från grunden, så att säga.

Nu tillhör väl inte jag dom som tycker att de svenska soldaterna allihop ska åka hem imorgon, utan det måste ske i en avvecklingsprocess. Men vi är helt inställda på att en avveckling måste ske och att de svenska försvarsresurserna omprioriteras till försvaret av vårt eget land. Det svenska engagemanget i Afghanistan bör istället ges en tydlig inriktning mot civil krishantering och humanitärt bistånd.

Sen är det ju så, apropå den nationalistiska principen, att Afghanistan eller Irak för den delen är inga nationalstater. Det finns inget afghanskt folk, inget irakiskt folk. Afghanistan är ett stamsamhälle, där finns några stora befolkningsgrupper och säkert trettio-fyrtio mindre. Och det är ju det som är själva grunden till de ständiga konflikterna. Vi skulle mycket väl kunna stödja flerstatslösningar i till exempel Irak, med kurdisk självständighet i norr, shiamuslimsk i söder och sunnimuslimsk däremellan. Om vi ska tillämpa den nationalistiska principen i praktiken.

Försvarssamarbete
Generellt när det gäller internationellt försvarssamarbete så har det, utifrån våra nationella utgångspunkter, alltid varit vår uppfattning att Sverige ska vara militärt alliansfritt och den grundläggande säkerhetspolitiska målsättningen ska vara att hålla Sverige utanför krig. Därför är vi motståndare till ett svenskt Nato-medlemskap, vi är motståndare till ett europeiskt försvarssamarbete eller en EU-armé eller vad man nu vill kalla det.

Däremot ser vi gärna ett utökat nordiskt försvarssamarbete, och det kommer också att finnas med i vårt valmanifest. Att säkerhetspolitiken utformas i samarbete med övriga nordiska länder. Vi menar att en försvarspolitisk samverkan kan öka de nodiska ländernas militära kapacitet och främja gemensamma säkerhetspolitiska intressen. Men, ett utökat samarbete och ömsesidig nordisk solidaritet förutsätter såklart en stärkt svensk försvarsmakt.

Nordiskt och europeiskt samarbete
Och vi ser gärna ett fördjupad nordiskt samarbete även på andra områden som ekonomi, miljö, forskning, utbildning och näringsliv. I Norden har vi gemensam historia och en språklig och kulturell samhörighet. Det här ser vi inte minst som en bra motvikt mot EU och den monsterstat som växer fram i Europa, där mer och mer makt flyttas från de enskilda länder till de överstatliga organen i Bryssel.

Vi har ingenting generellt emot ett europeiskt samarbete – tvärtom – men vi är motståndare till en överstatlig union i Europa. Och det handlar återigen om det nationalistiska principen, om alla folks rätt till frihet och oberoende. Vi menar att skillnaderna i Europa, kulturellt, språkligt, religiöst, ekonomiskt osv är alldeles för stora för att man ska lyckas med ett gemensamt statsbygge, som vi nu ändå ser växa fram. Till det behövs en motvikt, och för oss är Norden ett mer naturligt samarbetsområde.

Nordstream
Nordstream och den säkerhetspolitiska utmaning som den här rysk-tyska gasledningen kommer att innebära är också en sådan fråga som har funnits med i arbetet hittills men som jag inte vet hur aktuell den kommer att vara när vi närmar oss valet eller hur, exakt, vi ska angripa den. Dels menar vi att säkerhetspolitiska skäl talar emot, men det finns också miljömässiga och ekonomiska skäl till att förhålla sig skeptisk. Vi får se var vi hamnar där.

Migrations- och biståndspolitik
Jag måste väl säga något om vår profilfråga också, migrationspolitiken, som ju i högsta grad också är av utrikespolitisk karaktär, i flera avseenden. Inte minst är det kanske främst utrikespolitiska skeenden som skapar migrationsströmmar, åtminstone av den karaktär vi ser i Sverige.

Att vi är motståndare till ett splittrat samhälle som det som nu växer fram och därför vill ha en mer ansvarsfull invandringspolitik är förstås en sak, som också hänger ihop med den nationalistiska principen. Det är väl kanske inte så intressant i det här sammanhanget.

Om man däremot ser det i ett internationellt perspektiv, så är vår syn på hur flykting- och biståndspolitiken bör kopplas tätare ihop mer relevant. Vi menar att vi kan ha ett förhållandevis generöst bistånd, till och med generösare än idag, om det ökas i takt med att kostnaderna för massinvandringspolitiken minskar.

Dessutom menar vi att flyktingpolitiken ska ha en tydlig biståndsinriktning, att människor som ges ett tillfälligt skydd i Sverige kan och bör engageras i olika biståndsprojekt, som kan komma till nytta när flyktingarna återvänder igen.

Vi hävdar att den svenska flyktingpolitiken idag är inhuman och ineffektiv, att betydligt fler kan hjälpas om flyktingpolitiken läggs om och inriktas på hjälp till självhjälp på plats i närområdena.

3. Varför har nationalistiska partier vunnit politiskt inflytande i många europeiska länder?
Om vi ska beröra den tredje frågeställningen något också - Varför har nationalistiska partier vunnit politiskt inflytande i många europeiska länder? – så kan man förstås svara både väldigt kort och väldigt långt på den frågan. Lite beroende på hur komplext man vill betrakta situationen.

Det är ju inte så att det är någon särskilt enhetlig skara nationalistiska partier som finns i de europeiska länderna. Det finns vissa gemensamma nämnare, men det ligger samtidigt lite i sakens natur att nationalistiska partier och rörelser skiljer sig åt mellan länderna.

Jag betraktar det som i princip omöjligt att hitta några likheter med det så kallade nationalistiska partiet i Bulgarien, Ataka, och exempelvis Dansk Folkeparti, eller SD för den delen. Det handlar om helt olika partier, präglade av sina respektive länder med sina olika, politiska kulturer. Vi har den flamländska rörelsen i Belgien, nationalliberala partier i Österrike, postfascister i Italien, populistpartier i t ex Norge, ett självständighetsparti i Storbritannien (och där finns ju för övrigt ett mer etnoorienterat nationalistparti), partier i gamla Östblocket som har väldigt märkliga agendor osv.

Det som skulle förena alla de här partierna, egentligen det enda som förenar dem, är väl i så fall motståndet mot massinvandring. Men särskilt många andra likheter har åtminstone jag svårt att se.

Om vi bortser från de här partierna som vi inte ser så mkt gemensamt med eller inte ens vill befatta oss med, så finns det framför allt tre partier i vår omedelbara närhet, som är intressanta ur vårt perspektiv och som har lite olika profil.

Vi har dels Dansk Folkeparti i Danmark, som jag vill påstå liknar oss väldigt mycket även om de egentligen inte har någon uttalad nationalistisk grundsyn. Det är ett parti som talar mycket om dansk värdegemenskap, som vill ha en ansvarsfull invandringspolitik och som värnar dansk självständighet. Och även om de, till skillnad från oss, saknar en ideologisk grund, så landar vi i ungefär samma slutsatser i fråga efter fråga, vilket talar för att vi också har ungefär samma utgångspunkter.

(Och om vi kort ska återgå till utrikespolitiken, när det gäller Dansk Folkeparti, så har de dessutom en väldigt tydlig USA-vänlig profil, vilket ju inte vi har – åtminstone inte än. Och det är kanske inte så konstigt, det ser lite annorlunda ut i Danmark, inte minst historiskt. De är Nato-anslutna, de var ockuperade under andra världskriget osv. Så det är kanske inte så konstigt att de tar så tydlig ställning.)

Ett annat parti som är intressant för vår del är UKIP, ett brittiskt självständighetsparti, som är ganska nytt och som det gick hyfsat bra för i EU-valet i våras. Det är ett parti som också har en nationalistisk profil, men som främst bygger på motståndet mot EU och ett överstatligt Europa.

Sen har vi också den flamländska frihetsrörelse i Belgien, Vlaams Belang, som tidigare hette Vlaams Blok och som förbjöds när de blev ett av de större partierna i Belgien. Det är ett parti som egentligen helt bygger på en, enligt min uppfattning, berättigad strävan efter självständighet genom en ny statsbildning i vår omedelbara närhet. De har väl ungefär samma syn som vi på massinvandringspolitiken, men de skiljer sig en aning i synen på EU – helt enkelt därför att de anser att det gynnar flamländska intressen.

Hursomhelst, för att svara kort och enkelt på frågan och om vi utgår från att det är just invandringskritiken som gör att folk röstar på de här partierna, så är det ju så att det finns en stor grupp väljare i Europa som tycker att det är en viktig fråga och som vill ha en förändring. Och det parti som exploaterar den frågan fångar också den väljargruppen. Jag tror inte att det är så mycket mer komplicerat än så, tyvärr.

Däremot om man bryter ner det och betraktar de här partierna enskilt utifrån deras respektive förutsättningar i respektive land, så finns det så klart lokala förklaringar. Den som röstar på exempelvis Vlaams belang gör sannolikt det i första hand för att han eller hon vill ha flamländsk självständighet, inte på grund av invandringspolitiken. Medan i Danmark är det väldigt tydligt att det är just invandringspolitiken som är förklaringen till stor del – det präglar hela den danska debatten – men å andra sidan har det förstås också betydelse att Dansk Folkeparti är en garant för en viss regering. De hämtar säkert en hel del stödröster. Åtminstone hittills.

En annan fråga som ofta kommer upp i samband med att det pratas om nationalistiska partier i är varför vi inte har lyckats på samma sätt här i Sverige? Ligger vi efter eller är vi annorlunda?

Ja, vi är annorlunda på många sätt, men inte på det sättet att de inte finns potential för ett invandringskritiskt parti i Sverige. Och tittar man tillbaka lite, så är vi ju faktiskt inte efter andra länder i Europa, utan vi hade ett invandringskritiskt parti i riksdagen för knappt 20 år sedan. Problemet var snarare att det partiet skötte sig så illa att dels åkte ur riksdagen efter tre år, dels vaccinerade väljarna från att rösta på liknande partier för lång tid framöver. Så att opinionsmässigt har det hela tiden funnits en potential även i Sverige, men ingen har sedan Ny demokratis platta fall kunnat utnyttja den.

Förrän nu då.

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 8 087)

Om... extrem EU-minister
Statsministern har efter lång tid av spekulationer nu utsett folkpartisten Birgitta Ohlsson till ny EU-minister. Det är knappast ett okontroversiellt val. Birgitta Ohlsson har sedan hon trädde in på den rikspolitiska arenan som ordförande för Liberala ungdomsförbundet gett uttryck för en rad uppfattningar, som med svenska mått mätt kan betraktas som direkt extrema. Avskaffande av kungahuset och en svensk NATO-anslutning är ett par exempel, dock inte de värsta.
I en debattartikel på Sveriges nationaldag 2001 pläderade Birgitta Ohlsson för att "avskaffa Sverige". Bland annat skrev hon:

”Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.”

Ohlsson har mig veterligen aldrig tagit avstånd ifrån, eller försökt nyansera sitt uttalande. Valet av Birgitta Ohlsson får därmed ses som talande för den borgerliga regeringens EU-politik och hon kommer säkert att ta sig an arbetet med att implementera Lissabonavtalet med stor entusiasm.

Så sent som i mellandagarna skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i Corren med rubriken ”Tillåt böneutrop från svenska minareter”:

”Vi är många som besökt muslimska länder och kan intyga att böneutropen inte är mer störande, starkare eller speciella än ringande kyrkklockor om söndagarna. Stökiga grannar torde vara ett större problem är (sic!) religiösa ljud.”

Jag har naturligtvis respekt för Birgitta Ohlssons starka åsikter, men det skrämmer åtminstone mig att den här typen av extrema uppfattningar nu nått ända in i Rosenbad.

***

Om... att prata OM men inte MED
I söndagskvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda styrde programledare vid ett par tillfällen in debatten på Sverigedemokraterna. Flera partiledare, i synnerhet Göran Hägglund (KD), passade då på att gå till hårt angrepp. Agendas upplägg till trots tilläts inte Sverigedemokraterna att delta.

Vi hade inför denna debatt påpekat det orimliga i att vi stängs ute från debatterna inför valet. Inte minst med tanke på att flera av riksdagens nuvarande partier vid tidigare val tillåtits delta utan att först ha passerat fyraprocentspärren till riksdagen. I opinionsmätningarna har SD det senaste halvåret konsekvent haft ett högre genomsnittligt stöd än Kristdemokraterna, och de senaste månaderna även större än Centerpartiet. Vissa mätningar har placerat SD som Sveriges fjärde största parti.

SVT:s agerande, där man först utestänger oss från debatten och sedan bjuder in riksdagspartierna att oemotsagda framföra falska beskyllningar och kränkande omdömen om vårt parti, var så magstarkt och demokratiskt tvivelaktigt att vi beslutade oss för att anmäla Agenda till granskningsnämnden för bristande opartiskhet. Det brukar förvisso inte leda någonstans, men det är för oss en viktig markering.

***

Om... kapardrama på (DN-)svenska
Ett kapardrama utspelade sig i Sverige i veckan. Sverigedemokraterna påstods ha kapat en opinionsmätning genom att, enligt DN:s första version av artikeln, mobilisera ”horder av sympatisörer”. Det rörde sig dock om en SMS-omröstning, arrangerad på text-TV av TV4 och Kanal 5. ”Horderna” ska i själva verket ha utgjorts av 263 personer.

Hursomhelst stängdes omröstningen ner sedan SD fått nästan hälften av rösterna. Lika bra det. Vem som helst borde förstå att man inte kan mäta partisympatier på det sättet. Och det var förstås heller aldrig syftet med den aktuella omröstningen, alltså att ge en rättvisande bild av opinionsläget. Snarare hoppades man väl att horder från samtliga partier skulle mobiliseras och på så sätt få fart på SMS-intäkterna.

Jag betraktar alltså det här som en tämligen löjlig sak, men det faktum att 263 Sverigevänner kan skapa en riksnyhet på det här sättet säger något om den desperation som råder inom, åtminstone delar av, etablissemanget. Vissa tycks ta varje chans att smutsa ner oss. Ibland försöker de kanske en aning för mycket...

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 8 085)

Om... löjeväckande skärpning
Efter en mandatperiod som präglats av en nästan häpnadsväckande passivitet på det kriminalpolitiska området presenterar regeringen nu ett förslag om skärpa straff. Det får ses som ett lamt, trevande steg i rätt riktning. Att man överhuvudtaget rör på sig är naturligtvis positivt. Tyvärr är de förslagna straffskärpningarna så i underkant att det i vissa fall blir löjeväckande. Onekligen är det nödvändigt med hårdare straff, särskilt för grova våldsbrott, men jag hade hoppats på krafttag, inte ännu mer fegspel. Här finns mycket mer att göra.

Till skillnad från regeringen anser sverigedemokraterna att straffen för grova och upprepade brott är så låga att en radikal skärpning måste till. Andra för oss prioriterade frågor såsom slopandet av mängdrabatten på brott, införandet av obligatorisk utvisning av utländska medborgare som begår grövre brott i Sverige och införandet av verklig livstid utan möjlighet till tidsbestämning eller benådning, nämner regeringen inte överhuvudtaget. Det är uppenbart att de väljare som vill se en lagstiftning som är i samklang med den allmänna rättsuppfattningen bör välja andra alternativ än den borgerliga alliansen.

Blir då ett samhälle tryggare av att straffen skärps? Ja, det är min övertygelse. Inte nödvändigtvis för att grova brottslingar blir mindre benägna att begå brott av att sitta längre tid i fängelse, utan snarare för att inlåsningen i sig förhindrar dem att angripa laglydiga samhällsmedborgare. Grova brottslingar ska inte vistas fritt på gator och torg, de ska sitta i fängelse.

***

Om... stopp för ritualslaktat kött
Nyheten om att kött ifrån djur som ritualslaktats i utlandet säljs i Sverige utan att konsumenterna informeras om det har skapat stor upprördhet den senaste tiden. Kampen mot det djurplågeri som den obedövade ritualslakten innebär har länge varit en prioriterad fråga för oss sverigedemokrater, vilket framgår av bland annat vårt valmanifest från 2006 och den intensiva kampanj vi drev kring frågan inför förra årets EU-val.

Senast jag berörde frågan var i min debattartikel i Aftonbladet angående islamiseringen av det svenska samhället. Jag fick då kritik för att jag tog upp saken, bland annat från COOP:s presschef som menade att ”det här är en slaktmetod som är väldigt noga kontrollerad”.
 
När jordbruksministern, Eskil Erlandsson, nyligen uttalade sig i Svenska Dagbladet lägger han hela ansvaret för kampen mot försäljningen av ritualslaktat kött i Sverige på de svenska konsumenterna. Jag menar att detta är fegt och otillräckligt. Vi sverigedemokrater kommer under valrörelsen med kraft driva kravet på införandet av ett tvingande kontrollsystem för grossisterna och att importen av ritualslaktat kött och andra produkter som framställts genom att åsamka djur onödigt lidande, såsom till exempel kinesiska pälsverk och fransk gåslever, skall förbjudas.

***

Om... dags att ta debatten, Göran!
Jag skrev nyligen om mina försök att få möta KD-ledaren i debatt. Nu är det dags att göra ett nytt försök, sedan Hägglund i egenskap av socialminister tillsatt en utredning som syftar till att ta fram nya regler som skall tvinga samtliga landsting att erbjuda gratis vård till illegala invandrare. 

Regeringens förslag om att tvinga alla landsting att erbjuda kostnadsfri vård till illegala invandrare väcker en rad frågor som jag, och säkert också många väljare, vill ha svar på:

Hur tänker sig regeringen och Göran Hägglund att den reglerade invandringen skall kunna upprätthållas när man samtidigt belönar de utlänningar som saknar rätt att vistas här och som struntar vårt lands lagar genom att garantera dem fri utbildning och sjukvård?

Vilken effekt tror Göran Hägglund att det aviserade förslaget kommer att få på människosmugglingen och den illegala invandringen till Sverige?

Vari ligger rättvisan i att fattiga svenska skattebetalare tvingas betala för något som illegala invandrare får gratis?

Jag kräver ett svar på dessa och andra frågor och jag tycker att det är hög tid att Göran Hägglund visar att han är en politiker som menar vad han säger genom att leva upp till sitt offentliga löfte från Almedalen 2008 om att möta mig i en öppen debatt.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 8 083)

Om... valåret har inletts
Valåret kan sägas vara officiellt invigt i och med partiledardebatten i riksdagen. Det blir allt tydligare vad den förestående valrörelsen kommer att domineras av. Jobb, skatter och sjukförsäkring framstod som viktigast, även om statsministern inledningsvis gjorde ett försök att få upp kriminalpolitiken på agendan. Det senare berördes dock inte alls under de följande tre timmarna, så inte heller den misslyckade massinvandringspolitiken. (Det är för övrigt mycket märkligt att man kan debattera politik i tre timmar utan att alls ta upp en fråga som påverkar så stora delar av samhället och välfärden. Det kommer vi att ändra på.)

Det är fortfarande väldigt lite konkret politik som presenteras när landets viktigaste politiker möts. De röda skyller på regeringen, de blåa skyller på finanskrisen. Däremellan en hel del påminnelser om vad tidigare regeringar gjort fel. Min spontana sammanfattning omedelbart efter debatten löd: ”Bred debatt med få överraskningar.” Det är också mitt bestående intryck.

***

Om... ingen Åkesson i debatten
Att jag fick följa riksdagsdebatten på teve får väl anses naturligt eftersom mitt parti ännu inte sitter i riksdagen. Det kommer dock att bli andra partiledardebatter de kommande månaderna som vi borde få delta i. En sådan hålls i SVT:s Agenda inom kort.

I samband med att jag besökte Publicistklubben för en debatt om hur SD bemöts i media ställde jag en fråga till SVT:s representant, Eva Landahl, om just detta. Beaktat den senaste tidens uppenbara trend i opinionen – har man överhuvudtaget övervägt att låta Sverigedemokraterna delta?

Svaret var väntat men knappast logiskt. Nej, Sverigedemokraterna kommer inte att få delta. Skälen? Dels kan man inte lita på opinionsmätningar, dels kommer debatten främst att handla om sådant som skett under den här mandatperioden och eftersom vi inte sitter i riksdagen nu fyller vi ingen funktion i en sådan debatt. (Detsamma gäller för övrigt höstens partiledarutfrågningar.)

Det senare av skälen är, enligt min uppfattning, synnerligen anmärkningsvärt. Menar man på fullaste allvar att debatter och utfrågningar inför valet inte kommer att handla om vad partierna vill göra under den kommande mandatperioden? Förväntas medborgarna välja parti enbart utifrån vad som skett de senaste åren och inte utifrån vad partierna avser göra i framtiden?

Sett till årets första opinionsmätning, där tre av de nuvarande riksdagspartierna hamnar under spärren medan SD hamnar på 5 procent, och den långsiktiga trenden vore det mest rimliga att låta oss också delta i tv-debatten. Hur länge ska medieetablissemanget blunda för att den politiska kartan har ritats om, att det numera finns ett nytt parti på banan?

***

Om... oroväckande i Nederländerna
Onsdagen den 20 januari ställdes den nederländske partiledaren och parlamentsledamoten Gert Wilders inför rätta för att i starka ordalag ha kritiserat islam. Det finns en starkt oroande trend i flera europeiska länder mot att makthavarna försöker kriminalisera oliktänkande. I en demokrati bör meningsmotståndare bemötas med argument och inte med polisanmälningar.

Mina tankar och mitt fulla stöd går till Geert Wilders. Skulle Wilders fällas, innebär det i praktiken en kriminalisering av islamkritik i Nederländerna och i värsta fall början till slutet för yttrandefriheten i Europa. Jag hoppas innerligt att detta inte blir fallet.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 8 070)

Tyvärr har vi tekniska problem och kan därför inte skicka ut Åkesson om... som nyhetsbrev via e-post. Samtliga veckobrev kommer dock att skickas ut så snart problemet är åtgärdat.

Om… Guillous intellektuella haveri
Förra veckan summerade jag 2009 och tog upp min vecka med Jan Guillou som en av de viktigare händelserna under året. Om det var som en reaktion på detta eller bara en slump vet jag inte, men några dagar in på det nya året gick Guillou plötsligt till attack mot mig och partiet i en krönika i Aftonbladet. Nu har han ändrat sig.

Visst, det låter lite bisarrt, men under några månader förra året fungerade självaste Jan Guillou som en av våra bästa försvarare. Många av er har säkert hört P1-Nordegrens intervju med honom, där han tydligt deklarerar att flera av de vanliga anklagelserna mot oss inte är riktiga. Det som nu fått honom att revidera den uppfattningen påstås vara min debattartikel om islam i Aftonbladet. Han betraktar den som ett ”öppet rasistiskt utspel”.

Det är sannolikt inget fel på Jan Guillous intelligens, men han är uppenbarligen lynnig och älskar att provocera. Under de fem dagar vi hängde ihop var det framför allt två ämnen som diskuterades: vänstervåld och islams påverkan på det svenska samhället. Det resonemang jag senare förde fram i Aftonbladet var inga nyheter för Guillou. Tvärtom, det var själva utgångspunkten för hans reportage i Aftonbladet, det han valde att kalla ”SD:s svarta kärna”.

Ur Guillous intervju med mig:

– Det svenska samhället ska inte anpassas efter dem, tvärtom. Vi ska alltså inte sluta servera fläskkött i skolan, inte segregera badhusen, inte avskaffa skolavslutningen i kyrkan, inte bevilja lov på muslimska helger. Budskapet är: såhär ser det ut i Sverige, det får ni anpassa er till!

Och ur min debattartikel:

”…att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna, att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött, att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira avslutningen på Ramadan samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare.”

Vad är det egentligen som förändrats, Jan Guillou?

Ingenting.

Ingenting, mer än att tolvslaget den 31 december 2009 innebar att vi gick in i valåret 2010. Det nu etablissemanget ska lägga det lilla som finns kvar av intellektuell hederlighet åt sidan och koncentrera all kraft på att stoppa ett nytt, obekvämt partis intåg i riksdagen. Då finns inget utrymme för saklighet.

***

Om… debatten som försvann
Redan 2007 sa sig KD:s Göran Hägglund vara villig att möta mig i debatt. När han i samband med sitt Almedalstal i juli året därpå gick till hård attack mot Sverigedemokraterna upprepade han detta budskap, varpå vi skickade honom en debattinbjudan.

Dagen därpå var det minst två radioprogram som var intresserade av att arrangera denna debatt. Göran Hägglund var dock tvungen att åka på semester och hade därför inte tid att delta. Vi fick så småningom följande svar från hans pressekreterare:

From: Petra Kjellarson
Date: Jul 16, 2008 3:05 PM
Subject: ang inbjudan
To: Mattias Karlsson

Hej Mattias!

Tack för din inbjudan till debatt som vi fick per mail. Vi återkommer efter semestern!

Vänliga hälsningar

Petra Kjellarson

Petra Kjellarson
Pressekreterare hos socialminister Göran Hägglund
Press Secretary to the Minister for Health and Social Affairs
Socialdepartementet
S-103 33 Stockholm

Vi har inte hört någonting sedan dess. Det kan förstås vara så att Göran Hägglund har en väldigt lång semester eller så har han helt enkelt ändrat sig. När han intervjuades i Politikerpuben, passade jag på att fråga honom om detta via Twitter. Mycket riktigt, han har ändrat sig.

Tråkigt nog kommer han undan med det utan att någon konfronterar honom med hans tidigare uttalanden. Vi kommer dock att fortsätta skicka inbjudningar, till Göran Hägglund och till de andra partiledarna.

***

Om… jakt i raketfart
Licensjakt på varg blev ett hett ämne under årets första vecka. På bara ett par dagar var jakten över, men debatten rasar förstås vidare.

Sverigedemokraterna tog i samband med Landsdagarna i oktober ställning för licensjakt på varg. Skälen är flera, där det viktigaste argumentet för regeringen tycks ha varit att hålla efter och vitalisera stammen medan den interna debatten hos oss mest har handlat om situationen för de människor och tamdjur som lever i de vargrika delarna av vårt land. Båda är tungt vägande skäl.

Frågan är oerhört känslig, polariserande och markerar kanske tydligare än någon annan fråga en skarp gräns mellan stad och landsbygd. Enligt en Sifoundersökning som gjordes mitt under vargjakten är en tydlig majoritet av svenskarna för licensjakt i någon omfattning.

Som vanligt är svensken i gemen balanserad, och det försöker jag också vara. Jag tillhör absolut inte den skara som tycker att vargar gör sig bäst i djurparken. Vargen är ett naturligt inslag i vår natur värt att slå vakt om, men stammen ska hållas på en rimlig nivå och anpassas regionalt.

Låt oss hoppas att den nu genomförda licensjakten ger önskad effekt.

***

Om… helomvändning i Vellinge
Så kom den då till sist, Vellingemoderaternas helomvändning i frågan om att ta emot invandrarungdomar. Häromdagen fattade kommunstyrelsen ett beslut om att teckna avtal om mottagande.

Jag är inte det minsta förvånad – det var uppenbart redan när debatten satte igång att de förr eller senare skulle falla för trycket.

Man kan tycka att en handfull ungdomar inte är något att bråka om, men frågan är viktig såväl symboliskt som principiellt. Symboliskt därför att Vellinge länge har varit en av få kommuner som vägrat bli en del av statens ansvarslösa invandringspolitik. Principiellt dels därför att det kommunala självstyret i praktiken sätts ur spel, dels därför att den svenska så kallade flyktingpolitiken är ett haveri som möjligen hjälper ett fåtal individer men som samtidigt struntar i den stora massan verkliga flyktingar runt om i världen. Dessutom skapar den stora problem i det svenska samhället.

Intresset från allmänheten i Vellinge har varit svalt. Endast två familjer har visat intresse för att hysa ungdomarna, bara en av dessa kan komma i fråga.

Två familjer? Det är lite märkligt, kan jag tycka, att de politiker som fattar ett beslut inte själva är beredda att ta ansvar för det utan förväntar sig att vanligt folk ska ställa upp. De som deltog i kommunstyrelsens beslut borde vara de första att ställa upp som värdfamiljer och ta ansvar för att de invandrarungdomar som nu kommer till Vellinge får en så bra tillvaro som möjligt.

Det är som vanligt. Det är lätt att vara generös med någon annans pengar och det är lätt att förespråka kulturell mångfald när man själv kan välja vad i denna mångfald man vill ta del av.

Jag vågar gissa på stora framgångar för Sverigedemokraterna i Vellinge i höstens kommunval…

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande