Jag har förvisso studerat nationalekonomi. Det var för ett antal år sedan och det skedde utan större briljans. Sällan har jag känt mig så glad och stolt som när jag så småningom, på första försöket, klarade trepoängstentan Matematik för ekonomer. Att ta sig över detta tillsynes oöverstigliga hinder kändes som det yttersta beviset på att jag inte är fullständigt trånghuvad.

I dag, på ledarplats, tillskriver Expressens Sakine Madon mig ett citat, som jag noterat att hon dessutom flitigt kastat omkring sig på nätet de senaste åren. ”Siffror är inte min grej”, ska jag ha svarat henne på frågan om invandringens kostnader.

Vem som helst förstår att Madons version av vår konversation är rejält komprimerad. Vad jag minns har jag bara fört något som kan betraktas som ett samtal med henne vid ett enda tillfälle och det var i Visby för ett par år sedan. Hon kom då fram till mig efter att jag valtalat på Hamnplan, presenterade sig vid namn och ställde sedan en fråga om just invandringens kostnader. Jag visste inte vem hon var och hade följaktligen inte en tanke på att hon egentligen fiskade citat till en artikel i Expressen mer än två år senare.

Exakt vad som sades under denna konversation minns jag av naturliga skäl inte och jag betvivlar att Sakine Madon minns bättre. Jag håller det dock inte för uteslutet att jag sa något i stil med vad Madon påstår, men det får i så fall ses som synnerligen ohederligt att rycka loss ett sådant citat ur sitt sammanhang. (Å andra sidan, vad kan man vänta sig av någon som tycker det är helt i sin ordning att kalla en politisk motståndare ”führer”?)

Hursomhelst! Siffror ÄR faktiskt inte min sak. Dessa överlåter jag åt forskningen. Min uppgift är att ta till mig forskningsläget och värdera det politiskt. Jag kan omöjligt, trots mina dokumenterade kunskaper i matematik, avgöra vem av alla de forskare som ägnat sig åt att räkna på invandringens kostnader som har mest rätt. Sannolikt har de rätt allihopa, givet det faktum att de räknat på olika sätt och på olika saker. Det är möjligt att Sakine Madon är en sådan samhällsekonomisk auktoritet att hon utan vidare kan döma ut exempelvis Lars Jansson som ”oseriös”. Jag gör det inte, lika lite som jag vågar mig på att göra det vad gäller någon av de övriga. Däremot kan jag, utifrån vad dessa herrar kommit fram till i sin forskning, bilda mig en uppfattning om ungefär var sanningen ligger.

Detta var mitt budskap till Sakine Madon när vi hade vårt samtal.

Hur ser då forskningsläget ut? Jag väljer att citera min egen blogg från den 14 december 2005:

I forskningen talas om en nettokostnad på mellan 30 och 150 miljarder kronor om året.

I mitten av 1990-talet presenterade regeringens egen utredare, Jan Ekberg, en rapport där man kom fram till en kostnad om 15-20 miljarder netto om året. (Ekberg/Andersson, Finansdepartementets ESO-rapport Ds 1995:68.) Tidigare beräkningar av samme Ekberg hade visat på betydligt lägre kostnader, och man förklarar det nya resultatet med att ”invandrarna började ta i anspråk det offentliga välfärdssystemet i betydligt större utsträckning än tidigare. Därefter har ett årligt underskott förelegat, dvs inkomster överförs numera från svenskbefolkningen till invandrarbefolkningen”. Bara två år senare, 1997, uppskattade samme Ekberg nettokostnaden för invandringen till 30 miljarder årligen.

Jan Ekberg fungerade alltså under 1990-talet som statlig utredare av invandringens kostnader. Fler forskare har gjort liknande undersökningar. Ungefär samtidigt som Ekbergs ESO-rapport hävdade den amerikanske professorn, Ferdinand Banks, verksam vid nationalekonomiska institutionen i Uppsala, att ”man kan lätt komma upp i 100 miljarder om man tar med alla faktorer”. (Finanstidningen 950410.)

På senare tid har ett flertal undersökningar presenterats som alla pekar i samma riktning:

- Lars Jansson talar i sin bok Mångkultur eller välfärd (2002) om kostnader långt över 100 miljarder om året.

- Bo Södersten anförde på DN Debatt i januari förra året att nettokostnaden är 40-50 miljarder om året.

- Tidningen The Economist visade i juni 2003 att Sveriges ekonomi påverkats negativt av invandringen.

Till detta kan fogas danska Välfärdskommissionens rapport, Analys 1, som hävdar att tre fjärdedelar av det prognostiserade, framtida besparingsbehovet inom välfärden i Danmark kan täckas genom ett stopp för den utomeuropeiska invandringen. Detta sägs motsvara 2,8 % av BNP, vilket för Sverige år 2007 innebar drygt 70 miljarder kronor.

Att tala om en kostnad på ”tiotals, kanske uppåt hundra miljarder kronor” anser jag alltså inte vara varken oseriöst eller verklighetsfrämmande. Det gläder mig dock att Sakine Madon nu erkänner uppskattningen 30-40 miljarder kronor om året som seriös. Då har vi trots allt kommit en bit på vägen…