(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

Vecka 47, 2008
(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 6 927)

Om... Det Stora Sveket
Man frös lite extra i torsdags. Det var ganska kallt på Mynttorget utanför riksdagshuset och det gjorde förstås sitt. Det som skedde därinne gjorde dock situationen närmast outhärdlig. Våra folkvalda var i full färd med att sälja ut vårt land, vår frihet och vår suveränitet. Utanför stod vi huttrande och manade till sans. När vi framåt eftermiddagen packade ihop våra prylar fortsatte de folkvalda sitt skådespel i riksdagens plenisal. Senare på kvällen valde 243 av dem att med en enkel knapptryckning fullborda sitt svek. Sverige hade därmed ratificerat EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget.

Detta var inte ett svek enbart mot svenska folket utan mot Europas alla folk. Och mot demokratin. EU-grundlagen har redan fallit, genom att Frankrike och Holland fällde den i sina folkomröstningar för flera år sedan. Förslaget togs då tillbaka, genomgick några smärre, kosmetiska förändringar och presenterades på nytt som Lissabonfördraget. Också detta fälldes nyligen genom Irlands folkomröstning. Det torde således stå utom allt tvivel: Europas folk vill inte ha något monsterbygge. Ändå fortsätter ratificeringsprocessen - och Sverige deltar. Det är en stor skam!

Irlands ledarskikt pratar redan om en ny folkomröstning. Fördraget behöver "förklaras lite bättre", menar man. Sedan ska det nog gå som man tänkt sig från början. Sveriges riksdag, å sin sida, saknade enligt min uppfattning mandat att godkänna fördraget. De har inte sökt det genom vare sig folkomröstning eller ett riksdagsval. Den brist på respekt för folkviljan som federalisterna visar upp i sin strävan mot en europeisk enhetsstat saknar förmodligen motstycke i modern, europeisk historia.

Om ett halvår är det val till Europaparlamentet. Det är, menar jag, ett ypperligt tillfälle att sända en kraftfull signal till Brysselivrarna - välj Sverigedemokraterna!

***

Om... så skönt att veta att vi är redo
Försvarsministern meddelar att Sverige i förra veckan undertecknade ett avtal om fördjupat nordiskt försvarssamarbete. Det är naturligtvis ett både positivt och naturligt steg, i synnerhet när vi ser och förfasas över utvecklingen i omvärlden och särskilt i vår egen del av världen.

Det var dock inte mer än ett par veckor sedan vi kunde läsa om hur det egentligen står till med det svenska försvaret. Om vi mobiliserar de 30 000 man som idag finns att tillgå kan 10 000 av dem - alltså en tredjedel - vara redo för strid inom ett år. För mig ter det sig därför aningen tragikomiskt när Sten Tolgfors på regeringens hemsida stolt basunerar ut: "Vi är redo att försvara våra nordiska grannländer."

Frågan är om vi överhuvudtaget är redo att försvara oss själva..?

***

Om... ett annat Sverige
Helgen har jag mestadels tillbringat i bil, vilket hänger ihop med att jag tog en liten nätt tripp på cirka 170 mil (enkel resa) till klassiska Tärnaby, Västerbottens län, Lappland, för ett möte med företrädare för ett antal intresseföreningar, som Fjälljägarna, Nybyggarna och Nätverket Norden. Det var värt varenda kilometer av kyla, is och snö. Dels bjuder fjällvärlden ett fantastiskt landskap, som man tyvärr inte hinner se så mycket av vid den här tiden på året, dels känner jag att vi hade förhållandevis lätt att komma nära varandra i de frågor vi kommit dit för att diskutera. Främst gällde det principiellt viktiga spörsmål om äganderätt, demokrati och rättvisa.

För en skånskfödd Blekingebo som jag är det en annorlunda bild av Sverige som målas upp. Tvister om mark och vatten, berättelser om rättsövergrepp, statligt sanktionerad diskriminering och kulturella motsättningar tillhör vardagen för många människor i Norrlands inland. Frustrationen och besvikelsen är enorm. Få lyssnar.

Problematiken är komplex och det är många intryck att smälta. Vi har renägande samer på ena sidan, vanliga samer (det vill säga samer utan renar), markägare, bönder, jägare med flera på den andra. Båda sidor hävdar samma rättigheter till sådant som mark, fiske och jakt. Sedvanerätt ställs mot äganderätt och principen om rättsstaten.

Ideologiskt är dessa frågor intressanta för oss i Sverigedemokraterna. Vi är ett parti som tror på rättsstaten och därmed lika rättigheter för alla medborgare. Vi är motståndare till etniska särrättigheter och vi försvarar äganderätten. För mig har det blivit uppenbart att det råder allvarliga missförhållanden i den här delen vårt land och dessa behöver rättas till. Sverige ska vara en rättsstat.

Ingen i Sverige, vare sig det är en troende muslim, renägande same eller svensk med medlemskap i någon religiös sekt, ska lyda under någon annan lag än Sveriges Rikes Lag. Det är vår utgångspunkt för att forma ett tryggt och stabilt folkhem.

***

Om... tid för lag?
I Sverigedemokraternas valmanifest från 2006 finns ett krav på kriminalisering av sexuella övergrepp mot djur. Det finns de som skrattat hånfullt åt det kravet och fler är säkert de som betraktat det som en icke-fråga. Varför prioriterar man en sådan fråga inför ett riksdagsval? Vi har gjort det för att vi bryr oss om djuren och för att det faktiskt är ett stort problem, även om det inte är något som särskilt många av oss kommer i kontakt med i vår vardag.

Nu har frågan plötsligt hamnat högt upp på dagordningen. Expressen har haft en hel serie artiklar kring problematiken och Robban Aschberg tog upp frågan i sitt Insider på TV3 härom veckan. Detta har fått jordbruksministern att svänga. Från att ha hanterat saken i svävande ordalag är han nu tydlig: tidelag ska förbjudas!

Såväl veterinärer som djurvänner har under lång tid påtalat problemen med människor som förgriper sig på djur. De jublar förstås åt Eskil Erlandssons förändrade inställning. Frågan är dock vad ett blivande lagförslag faktiskt kommer att innebära? Om det ens blir något inom överskådlig tid. Det finns förstås en risk för att den här typen av populistiska kovändningar - för det är ju vad det här handlar om - leder till att frågan begravs i utredningsträsket och att det inte leder till någon märkbar förändring i praktiken. Upp till bevis nu, Eskil Erlandsson!

(Det finns ett Youtubeklipp som på ett mycket tydligt sätt illustrerar jordbruksministerns vånda inför att ta i den här frågan. Man kan inte låta bli att tycka lite synd om honom. Samtidigt undrar man förstås vad det egentligen är för talskrivare de satt på jordbruksdepartementet?)

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

Vecka 46, 2008
(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 6 921)

Om... trevlig helg i Värmland
Detta veckobrev författas huvudsakligen under en tågfärd genom vårt land, närmare bestämt genom Värmland, Närke, Östergötland och Småland. (Utskicket sker dock vid en senare tidpunkt, då internettillgängligheten har vissa brister längs spåret. Ber om ursäkt för förseningen.)

Veckoslutet har jag tillbringat i Karlstad, där jag under lördagen fick möjlighet att träffa en hel del av våra medlemmar. Det blev ganska många nya ansikten, och det är alltid lika trevligt.

Alltid trevligt är det också att besöka vårt Värmlandsdistrikt. Den här gången bjöds det på både flera intressanta tal och ett bildspel över det gångna verksamhetsåret. I Värmland satsar de mycket på kulturella och sociala aktiviteter vid sidan av den rent politiska verksamheten. Distriktsordförande Runar Filpers brinnande engagemang för det lokala kulturarvet är rakt igenom äkta och det smittar av sig.

Tack för en givande helg!

***

Om… sd-debatt i riksdagen
För ett par veckor sedan uttryckte jag i veckobrevet förhoppningar om tv-sänd interpellationsdebatt från riksdagen. Det gällde Luciano Astudillos fråga om statsministerns planer för hur vi ska behandlas när vi kommer in i riksdagen i nästa val. Är den borgerliga regeringen beredd att regera vidare med vårt stöd? I tisdags sändes debatten direkt i SVT24.

Man kan förstås fråga sig vad en sådan fråga har att göra i riksdagen överhuvudtaget? På vilket sätt har den saken med statsministerns roll som regeringschef 2006-2010 att göra? Märkligt nog fick den ställas och debatten blev förhållandevis lång.

Hur tänkte Astudillo och hans parti här, egentligen? (För man får väl utgå från att han inte ställt den här interpellationen utan att först stämma av med partiledning och strateger. Det är trots allt en ganska känslig fråga.) Vad uppnår man med ett sådant agerande, mer än att blottlägga sprickor i den fasad som man med viss framgång enats bakom över partigränserna sedan våra framgångar i valet 2006?

Första meningen i statsministerns interpellationssvar lyder: "Att föra spekulationer utifrån att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen gynnar endast Sverigedemokraterna." Han har förstås helt rätt och även Luciano Astudillo måste åtminstone ha snuddat vid samma slutsats. Ändå väljer han att ställa frågan och han väljer att kräva statsministern på ett rakt svar.

Fredrik Reinfeldts konsekventa vägran att ge just ett rakt svar kan tolkas på flera sätt. Det mest sannolika är att han faktiskt, när vi har skarpt läge i slutet av september 2010, vill ha dörren lite på glänt Det kan vara så att vi då är hans sista chans att få behålla nycklarna till Sagerska palatset i ytterligare fyra år. Oavsett vad Fredrik Reinfeldt tycker om den saken är han i högsta grad medveten om att det är ett möjligt scenario och att det faktiskt är regeringsmakten som står på spel. Inga dörrar ska stängas redan två år före valet.

Vi stänger inte heller några dörrar. Vi är beredda att samarbeta med alla partier, förutsatt att vi, och i synnerhet våra väljare, får något för det. Det finns dock ingen anledning att sälja sig billigt. Vår utgångspunkt är att under nästa mandatperiod kunna förbättra vardagen för människorna i det här landet och i det avseendet finns inget stort utrymme för kompromisser. Vi är beredda att förhandla med alla, men då ska det också gälla våra kärnfrågor och det ska ske på lika villkor.

***

Om… fortsatt följetong om arbetskraftsinvandring
I veckan röstade en bred majoritet i riksdagen för förslaget om nya, liberala regler för arbetskraftsinvandring. Endast vänsterpartierna var emot. Frågan har blivit lite av en följetong i mina veckobrev och faktum är att jag under mina resor i landet den sista tiden träffat massor med människor som har oerhört svårt att förstå logiken bakom detta och som är oroliga för hur deras vardag kommer att påverkas. (Att det är en berättigad oro bekräftas till exempel av SVT:s Rapport, som i en enkätundersökning visat att svenska patienter fått fel medicin för att läkaren har bristfälliga kunskaper i svenska. Bland annat har en äldre man fått lugnande medel mot sin onda fot. Mer än var fjärde landstingsläkare är rekryterad från ett annat EU-land.)

Vänsterns motstånd känns forcerat och missriktat. Man tar egentligen bara upp ett enda motargument, som går ut på att enskilda arbetskraftsinvandrare kan drabbas och att asylsökande som fått avslag på sina ansökningar kan hamna i en svår beroendeställning gentemot arbetsgivare. Det är förvisso synpunkter som ska beaktas, men perspektivet är snävt. Varför hörs inget om hur den nya lagen slår mot svenska intressen, mot den svenska modellen, mot lönebildningen, mot de arbetslösa och i förlängningen mot det svenska välfärdssystemet?

Det behövs ett Sverigevänligt parti i riksdagen!

***

Om… Bill och Berit, fiffel och båg
Sedan våra framgångar i kommunalvalen 2006 har frågan om partistödet fått ovanligt mycket uppmärksamhet. Politiker brukar inte vilja prata om sina egna ekonomiska förmåner och ersättningar, men sedan också vi fått rätt att ta del av dessa har det plötsligt blivit något som debatteras. (På vissa håll har de gamla partierna på olika sätt försökt stoppa stödet till oss, men generellt har vi fått ungefär det vi ska ha utifrån gällande regler.)

Sedan något år tillbaka har riksdagens konstitutionsutskott haft frågan på sitt bord. Det har handlat om att utreda hur det kommunala partistödet används. I veckan presenterade man resultatet av sin utredning och detta med tydlig adress till oss inom Sverigedemokraterna. Det heter att vi har "fifflat" med det kommunala partistödet och därför har moderaterna och socialdemokraterna via sina företrädare i utskottet, Per Bill respektive Berit Andnor, meddelat att man kommit överens om att ändra reglerna.

Så vad har egentligen hänt? Det så kallade fifflet består i att vår riksorganisation tar ut ett slags medlemsavgift från lokalföreningarna. Avgiftens storlek baseras på hur stora partistödsintäkter en förening har. Vi tycker att det blir mest rättvist så, att föreningar med stora intäkter betalar mer än de med mindre eller inga intäkter alls. Denna avgift används sedan till att hålla igång partiet och till att ge olika former av service och stöd till lokalföreningar och distrikt. Utan denna inkomstkälla skulle partiets riksorganisation få mycket svårt att överhuvudtaget bedriva någon verksamhet utifrån de krav som ställs på oss idag. Och det är ju precis det saken egentligen handlar om - att försvåra för oss att komma in i riksdagen. Det är därför man bryr sig om frågan först sedan vi nått framgångar och det är därför man väljer att misstolka vår interna hantering av kommunala partistödsmedel.

Om det verkligen föreligger ett skarpt förslag eller om det än så länge bara är prat kan jag inte svara på. Jag har mycket svårt att tro att de övriga partierna kommer att acceptera någon mer omfattande statlig inblandning i det kommunala partistödet. Det blir trots allt inte bara - eller ens främst - vi som drabbas av striktare regler. Jag vågar påstå att avgiftssystem som liknar vårt finns inom merparten av riksdagspartierna. Är det värt besväret..?

***

Om… årets makthavarseminarium
I torsdags var jag inbjuden till tidningen Fokus makthavarseminarium, som anordnades för andra året i rad. Årets huvudtalare var förre moderatledaren, Bo Lundgren, som knappast kan mäta sig med förra årets huvudnummer, Göran Persson. Det var säkert också förklaringen till att uppslutningen den här gången var betydligt sämre (åtminstone kändes det så) och att det inte fanns lika många tunga namn bland deltagarna. Intressant var det ändå.

Inbjuden blir man framför allt om man finns med på listan över Sveriges hundra mäktigaste. Man kan tycka vad man vill om den typen av listor och hur de tas fram. Mest intressant i år var att finansminister Anders Borg nu tagit över förstaplatsen från sin chef, statsminister Fredrik Reinfeldt. Lite märkligt kan tyckas, eftersom det torde vara så att finansministerns maktutövning är aningen beroende av statsministerns samtycke - något som Borg själv framhöll i sin segerintervju.

Själv behöll jag min plats bland de femtio första, närmare bestämt nummer 48. Fokus konstaterar att jag saknar såväl formell makt som ett betydande nätverk men att jag genom min blotta existens hotar samtliga riksdagspartier inför valet 2010. Det är förstås så att min person i det här sammanhanget representerar partiet Sverigedemokraterna och att det egentligen är partiet som sådant som har makt. Vi tar det för vad det är - kanske främst som ett erkännande?

Se hela listan på www.makthavare.se

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

Vecka 45, 2008
(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 6 888)

Om... äntligen rättvisa betyg?
Jag tillhör en av de allra första generationer som fick stifta bekantskap med det nuvarande betygssystemet, MVG-IG. Just det kan förvisso ha gett mig en skev bild av hur det slår i praktiken eftersom jag upplever att vi behandlades som försökskaniner på så sätt att lärarna helt saknade en gemensam uppfattning om hur det nya systemet skulle tillämpas. Det var rena lotteriet, där vissa lärare menade att det skulle vara i praktiken omöjligt att få MVG - då skulle man "vara bättre än läraren" - medan några istället gav halva klassen skalans högsta betyg.

Man ska kanske inte skylla systemet som sådant för just detta missförhållande. Den faktiska orättvisan ligger i att skalan innehåller för få steg, vilket skapat stora skillnader inom varje steg och som inte minst ställt till problem vid antagning till högskolor och universitet. Det har varit svårt att skilja ut de bästa eleverna. För många har haft för bra betyg, helt enkelt.

Det var alltså en välkommen proposition som häromdagen presenterades av utbildningsministern. Nu införs en sexgradig betygsskala, A-F - något som vi i Sverigedemokraterna länge krävt. Det är också något som redan tillämpas i praktiken genom inofficiella plus och minus, vilka dock saknar formell betydelse.

Vårt utbildningspolitiska utskott får säkert anledning att se över detaljerna i propositionen, men klart står att detta innebär en klar förbättring. Det viktiga nu är att det nya systemet inte tillåts träda i kraft för tidigt. Först behövs kompetensutveckling så att de nya betygen blir så rättvisa som möjligt redan från början.

***

Om... äktenskapets innebörd
Frågan om samkönade äktenskap är nu mer aktuell än någonsin, sedan alliansregeringen deklarerat att det inte blir något gemensamt förslag från de fyra partierna. Ett troligt scenario är att oppositionens förslag vinner majoritet i riksdagen. Det blir med all sannolikhet möjligt för två av samma kön att ingå äktenskap redan nästa år.

De enda som stretar emot i riksdagen är kristdemokraterna. När Göran Häglund frågas ut av TV8:s Lars adaktusson verkar frågan dock mest handla om semantik. Kd:s så kallade kompromissförslag har gått ut på att göra äktenskapsfrågan till en rent civilrättslig sak. Man ska, enligt Hägglund, gå till Skatteverket och få sitt avtal registrerat, och därefter kan man hålla ceremoni och kalas var man vill, till exempel i moskén, i kyrkan eller där hemma. (Det är för övrigt ganska talande att han nämner moskén allra först i sin uppräkning.)

I ett vardagligt perspektiv är frågan egentligen ganska marginell. Förra året ingick 47 898 par äktenskap. Under samma period registrerades 650 partnerskap för samkönade par. Det innebär att nära 99 % av alla som - vardagligt uttryckt - gifter sig är par bestående av en kvinna och en man.

Frågan är alltså främst principiell. Det anses diskriminerande att inte homosexuella par har samma rättighet som heterosexuella att ingå äktenskap. Därför ska äktenskapsbalken göras könsneutral. Jag tycker inte att det är riktigt så enkelt.

För det första är jag övertygad om att vissa traditioner och normer har ett stort värde för samhället och dess utveckling. Äktenskapet mellan man och kvinna är en oerhört gammal institution, inte bara i vårt land. Det är, tvärtom, något universellt och sedan urminnes tider etablerat inom samtliga världsreligioner. Att kasta bort något så beprövat till följd av framgångsrik lobbyism och utifrån vad som för tillfället anses vara politiskt korrekt vore förvisso väldigt tidstypiskt men samtidigt, med min utgångspunkt, oroande och riskfyllt.

För det andra: Äktenskapet har tjänat och tjänar såväl samhället som de enskilda individerna väl genom det faktum att gifta par håller ihop längre än andra par. Barn som växer upp med sina biologiska föräldrar mår bättre och trygga och välmående barn ger ett tryggare samhälle. Denna ekvation kan dock inte föras över på homosexuella par, då de inte kan få barn och enligt vår djupt grundande ståndpunkt, att varje barn bör ha rätt till både en mor och far, inte heller bör få adoptera. Vi befarar att en förskjutning av äktenskapsbegreppet kommer att medföra ytterligare förskjutning av familjebegreppet, så att denna självklara rätt för barnen blir ännu svårare att återupprätta i framtiden.

Det tredje rör just diskrimineringsargumentet. Det är idag i det närmaste fritt fram att gifta sig med vem man vill. Lagen sätter dock upp vissa begränsningar vad gäller exempelvis ålder, antal och kön. Att enbart ta bort begränsningen med avseende på kön förändrar inte det faktum att det fortfarande kommer att finnas grupper i det svenska samhället som upplever att de är negativt särbehandlade på grund av sin sexuella läggning. Varför inte också ta bort antalsbegränsningen? Jag kan inte se vad i argumentationen för samkönade äktenskap som inte också skulle kunna användas för att tillåta polygami. Varför gör man inte allt nu när man ändå är inne och petar i lagen? Eller blir månggifte nästa steg?

(Utöver ovanstående innebär beslutet att regeringen med berått mod kastar ut den redan svårt sargade Svenska kyrkan i en uppslitande strid som riskerar att vara i decennier eller att splittra denna kulturbärande institution i flera konkurrerande samfund.)

Trots Göran Hägglunds kompromissretorik har jag svårt att se något som helst utrymme för kompromisser i den här förvisso marginella men principiellt avgörande fråga. Ytterligare kompromisser, ska sägas. Homosexuella par har sedan något decennium tillbaka möjlighet att ingå partnerskap - ett slags civilrättsligt avtal som ger samma juridiska skydd som äktenskapet. Därmed har det svenska samhället visat acceptans för homosexualitet och att även homosexuell kärlek ska vara legitimerad i lag. Äktenskapet är däremot något mellan en man och en kvinna, och i mitt Sverige förblir det så.

***

Om... vad betyder egentligen en handskakning?
Det på förhand omdiskuterade Halal-tv hade premiär på SVT i veckan. Jag har tidigare i veckobrevet berört programmet utifrån det faktum att jag själv utsattes för en ytterst märklig intervju i somras, och jag fick senare klart för mig att det rörde sig om just Halal-tv. Debatten om programmet har främst handlat om en av programledarnas religiösa utgångspunkter och det faktum att hon uttalat sig för stening som lämpligt straff för otrogna kvinnor.

Inför premiären var det dock en annan sak som dominerade: de muslimska programledartjejerna vägrade ta Carl Hamilton i hand vilket fick den förhållandevis frispråkige debattören att gå i taket.

Jag råkade själv ut för samma sak i samband med den märkliga intervjun och jag har funderat en hel del på saken, även före just det tillfället. (Det var inte första gången en muslimsk kvinna vägrade möta mig med en handhälsning.)

Vissa tycker säkert att Carl Hamiltons reaktion var överdriven, och personligen anser jag att det finns betydligt värre impulser från den muslimska delen av världen som förtjänar uppmärksamhet i samhällsdebatten. Som isolerad händelse kan det kvitta huruvida en kvinna vill undvika synd genom att ta en man i hand. Satt i ett större perspektiv är det dock inget obetydligt fenomen.

Vi har numera i Sverige - och i övriga västvärlden - en betydande, muslimsk minoritet som sätter sin religiösa identitet främst. De unga kvinnorna på Halal-tv framhåller att de ser sig själva som svenskar, samtidigt som de genom att klä sig i traditionella, muslimska dräkter och vägra hälsa på män genom handlslag är mycket måna om att distansera sig från det svenska sättet att leva. I vilka fler sammanhang väljer man vad Allah påbjuder framför det som de flesta av oss betraktar som svenskt? Könssegregerad simundervisning, särskilda öppettider för kvinnor i simhallar, stopp för fläskkött på förskolor, förbud mot Den blomstertid nu kommer vid skolavslutningar är exempel på förändringar som vi tvingats acceptera till följd av den växande, muslimska minoritetens behov av att ställa sig utanför det svenska samhället. Kraven på förändringar växer i takt med att den muslimska minoriteten blir större.

Vi håller på att bygga in enorma spänningar i det svenska samhället till följd av massinvandring och en integrationspolitik med utgångspunkt i multikulturalismen. En enstaka handskakning kan kvitta, men den utveckling som den uteblivna handskakningen är symptom på borde oroa betydligt fler än mig.

***

Om… overkliga förväntningar
USA har gjort sitt val, och även om det känns aningen uttjatat vid det här laget vill jag ansluta mig till den skara som menar att det skrivits historia. Det är svårt att inte ryckas med i den närmast euforiska stämningen. Obamas segertal var pricken över i denna historiska natt.

Segern var tydlig men valet blev kanske ändå - procentuellt sett - lite jämnare än förväntat, åtminstone utifrån vad jag själv väntat mig. Jag har inte tagit del av de senaste uppgifterna men på onsdagsmorgonen talades om siffror kring 51-48. Slutar det där någonstans tycker jag att det är anmärkningsvärt liten skillnad. Nu avgörs inte amerikanska val utifrån proportionalitet, så rent valtekniskt är procenten tämligen ointressant. Det säger dock något om verkligheten utanför teverutan, och framför allt visar det förhållandevis jämna resultatet att Obama verkligen har haft nytta av sin förmåga att locka nya väljargrupper till vallokalerna.

Som svensk och sverigedemokrat har jag haft svårt att identifiera mig med någon av de båda kandidaterna. Det hänger förstås ihop med det faktum att Sverige och USA är väldigt olika länder i fråga om historia, samhällsklimat och politisk kultur. Det är - vill jag hävda - oerhört svårt att med en svensk utgångspunkt ta ställning, och de som ändå gjort det har förmodligen mest gått på känsla. Kampanjen har präglats av överbudspolitik och vädjanden till särintressen och medborgarnas hopp om förändring. Det är inte lätt att veta vad vi faktiskt får när familjen Obama efter nyår installerat sig i Vita huset och den nye presidenten placerat sina familjefoton på Ovala rummets skrivbord.

Förväntningarna är dock stora, och inte minst är de många och skiftande. Förväntningarna finns över hela världen, och de är närmast overkliga. Barack Obama kommer att betyda förändring - därom råder det knappast någon tvekan - men många kommer också att bli besvikna. En inte alltför vild gissning är att det blir en ganska kort smekmånad. Återstår att se hur president Obama hanterar alla de utmaningar han nu ställs inför - mitt i en av de värsta kriserna de senaste hundra åren och med ett rejält budgetunderskott att slåss med.

Det viktigaste för oss är förstås att det nu förs en ansvarsfull ekonomisk politik eftersom det är detta som påverkar oss här i Sverige mest. Det har varit tungt att tvingas bevittna hur svenskar tvingats gå från jobb och hem på grund av ansvarslöst agerande på andra sidan Atlanten. Låt oss hoppas att president Obama både antar och prioriterar den utmaningen.

***

Om… missvisande moderatretorik
"Moderaterna tuffar till sin invandringspolitik." Har ni hört den förut? Moderaternas retoriska verktyg för att försöka hålla oss utanför riksdagen har använts tämligen flitigt det senaste året. Det är så uppenbart att till och med SVT:s Aktuellt valde att nästan helt fokusera på den saken i tisdagens sändning. Än så länge har dock Tobias Billströms utspel om åtstramningar mest varit tomt prat. Så blir det den här gången också.

För att sammanfatta: En moderat arbetsgrupp har till partiets framtidskonvent presenterat ett förslag till ny invandringspolitik. Utvalda delar av förslaget släpptes till media tidigare i veckan, och just dessa delar kan ge intrycket av att en ny ordning väntar. Den som bemödar sig med att läsa hela förslaget finner dock en rad hårresande formuleringar. Exempelvis:

"Vi tror även att arbetskraftsinvandringen kan bidra till att det svenska arbetslivet öppnas upp så att fler kvalificerade och talangfulla människor med varierande etnisk bakgrund får en bättre chans att komma till sin rätt. Många arbetsplatser är i dag dåliga föredömen på så sätt att kontoret betraktas som ett andra vardagsrum. Vi pyntar och inhägnar med personliga ägodelar vilket skapar barriärer mot främlingar. Detta gäller inte minst inom offentlig sektor."

"De legala vägarna in i Sverige och Europa måste bli fler. Detta ökar det internationella utbytet. Onödiga hinder för människors rörlighet måste därför rivas."

"På EU-nivå pågår också arbetet med att utveckla relationerna med Afrika och den Afrikanska unionen (AU). Vi vill arbeta för att EU och AU ska ingå avtal som underlättar rörligheten för människor mellan våra kontinenter."

"Genom Amsterdamfördraget 1999 blev asyl- och migrationspolitiken en del av gemenskapsrätten. Till följd av detta har vi i dag minimiregler i EU på detta område. Tolkningen av dessa skiljer sig ibland mellan medlemsstaterna. Nästa steg blir därför att förverkliga ambitionen om ett gemensamt asylsystem."

"Framtidens Sverige kommer i högre grad än i dag att präglas av olika kulturer, religioner och val av levnadssätt. För oss som tror att Sveriges framtid ligger i internationalisering, där vi fullt ut deltar i det globala samhället, är den utvecklingen positiv."

Alltså: fortsatt och till och med utökad massinvandring, särskilt fokus på invandring av låglönearbetare från andra delar av världen, fortsatt mångkulturalisering, avtal med Afrika om förenklad rörlighet mellan kontinenterna, ökad överstatlighet på invandringsområdet och förbud mot personligt pynt på offentliga arbetsplatser.

Nu ska man ha klart för sig att detta ska igenom en rad instanser innan det blir politik på riktigt. Det rör sig om ett idédokument som ska passera konvent, partistyrelse, partistämma och allianssamarbete. Fredrik Reinfeldt verkar redan skeptisk till flera av förslagets mer positiva delar, till exempel tanken på att riva upp den så kallade ebo-lagen. Det är nog ingen vild gissning att förslaget under resans gång kommer att bli rejält urvattnat.

På en punkt kan vi dock vara helt säkra: vi kommer att få se en ökad arbetskraftsinvandring. Som jag berättade i mitt förra veckobrev reser migrationsministern nu runt i världen för att berätta om hur man gör för att komma till Sverige. Finanskris och stora varsel verkar inte förändra något i det avseendet…

Trevlig helg!

(Och glöm inte bort att delta i provvalet till Europaparlamentet, som pågår till den 14 november. Information skickades ut till alla medlemmar med senaste Bulletinen.)

Jimmie Åkesson
Partiordförande

USA har gjort sitt val, och även om det känns aningen uttjatat vid det här laget vill jag ansluta mig till den skara som menar att det skrivits historia. Det är svårt att inte ryckas med i den närmast euforiska stämningen. Obamas segertal var pricken över i denna historiska natt.

Segern var tydlig men valet blev kanske ändå – procentuellt sett – lite jämnare än förväntat, åtminstone utifrån vad jag själv väntat mig. Har inte här tillgång till några rykande färska uppgifter men i morse talades om siffror kring 51-48. Slutar det där någonstans tycker jag att det är anmärkningsvärt liten skillnad. Nu avgörs inte amerikanska val utifrån proportionalitet, så rent valtekniskt är procenten tämligen ointressant. Det säger dock något om verkligheten utanför teverutan, och framför allt visar det förhållandevis jämna resultatet att Obama verkligen har haft nytta av sin förmåga att locka nya väljargrupper till vallokalerna.

Som svensk och sverigedemokrat har jag haft svårt att identifiera mig med någon av de båda kandidaterna. Det hänger förstås ihop med det faktum att Sverige och USA är väldigt olika länder i fråga om historia, samhällsklimat och politisk kultur. Det är – vill jag hävda – oerhört svårt att med en svensk utgångspunkt ta ställning, och de som ändå gjort det har förmodligen mest gått på känsla. Kampanjen har präglats av överbudspolitik och vädjanden till särintressen och medborgarnas hopp om förändring. Det är inte lätt att veta vad vi faktiskt får när familjen Obama efter nyår installerat sig i Vita huset och den nye presidenten placerat sina familjefoton på Ovala rummets skrivbord.

Förväntningarna är dock stora, och inte minst är de många och skiftande. Förväntningarna finns över hela världen, och de är närmast overkliga. Barack Obama kommer att betyda förändring – därom råder det knappast någon tvekan – men många kommer också att bli besvikna. En inte alltför vild gissning är att det blir en ganska kort smekmånad. Återstår att se hur president Obama hanterar alla de utmaningar han nu ställs inför – mitt i en av århundradets värsta kriser och med ett rejält budgetunderskott att slåss med.

Det viktigaste för oss är förstås att det nu förs en ansvarsfull ekonomisk politik eftersom det är detta som påverkar oss här i Sverige mest. Det har varit tungt att tvingas bevittna hur svenskar tvingats gå från jobb och hem på grund av ansvarslöst agerande på andra sidan Atlanten. Låt oss hoppas att president Obama både antar och prioriterar den utmaningen.

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

Vecka 44, 2008
(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 6 887)

Om… trevlig helg i Gävle
Det var något hundratal sverigedemokrater, främst kommunpolitiker, som samlades i Gävle den gångna helgen för att delta i partiets kommunkonferens. Den typen av träffar har framför allt ett socialt syfte – det är viktigt att våra kommunpolitiker från olika delar av landet får möjlighet att träffas för att utbyta tankar, idéer och erfarenheter – men det pratades faktiskt en hel del politik också. Det kommunpolitiska program vi antog förra hösten uppdaterades. Dessutom gavs möjlighet till fördjupning i mindre seminariegrupper.

Jag upplevde helgen som mycket lyckad och det verkar vara en uppfattning som delas av de flesta som var på plats. Många upplevde stämningen som avspänd, vilket jag betraktar som ett gott omdöme.

Tack alla ni som var där – och tack till Gävleavdelningen för ett gott arrangemang!

***

Om... att önska livet ur någon och att inte önska livet ur någon
En av veckans mest livliga, sd-anknutna debatter har handlat om några sörmländska socialdemokrater som tydligen ”önskat livet ur Jimmie Åkesson” på en blogg. Per-Olof Wågström, nämndeman i Eskilstuna tingsrätt skrev nyligen:

"Jörg Haiders död ingav vissa förhoppningar om en uppfräschad politik i Kärnten med omnejd[...]. Nu önskar vi bara att sverigedemokraterna 'drabbas' av något liknande[...]"

Hans fru, Ann-Sofie, styrelseordförande i Eskilstuna Energi och Miljö, fyllde i:

”Jag var inne på samma tanke.”

För mig är det tämligen uppenbart vad de menar – detta stycke lämnar inte mycket till övers för tolkningar – och tydligen är det fler än jag som förstått saken på samma sätt. De upprörda kommentarerna på den aktuella bloggen blev så många att kommentarsfunktionen fick stängas av.

Själva hävdar de dock att deras inlägg misstolkats och man ångrar ingenting, vare sig ordval eller formuleringar:

- Jag tycker att man ska kunna spetsa till språket litegrann, sa Per-Olof Wågström till lokaltidningen.

***

Om... borgerlig lönedumpningspolitik
Regeringens linje har varit tydlig från dag ett. Det vi hittills sett är en klassisk, borgerlig lönedumpningspolitik. Kraftiga försämringar i trygghetssystemen och nu nya, liberala regler för arbetskraftsinvandring. Migrationsminister Tobias Billström ämnar att under den kommande veckan gå från ord till handling, genom en resa till Indien där han ska ragga arbetskraft.

Är det bara jag som tycker att detta rimmar ganska illa med den utveckling vi just nu ser i Sverige? Jag skulle till och med vilja gå så långt att jag kallar hans tilltag direkt osmakligt.

Tobias Billström har förstås rätt i det att vi har en åldrande befolkning. Vad som dock ständigt tycks glömmas bort i sammanhanget är att det fortfarande finns hundratusentals människor i vårt land som inte har ett riktigt jobb att gå till. Och fler kommer det att bli de närmaste åren.

Det är mycket möjligt att vi, trots aktiv arbetsmarknadspolitik, i framtiden kommer att se en arbetskraftsbrist. Det kommer i så fall att gälla vissa kompetenser inom framför allt vård och omsorg. Då är vi beredda att stödja införandet av ett gästarbetarsystem. Det är en mycket bättre lösning, eftersom bristen kommer att vara tillfällig och begränsad. Generell och permanent import av arbetskraft riskerar däremot att på sikt skapa nya problem – och knappast är det något som gör de som nyligen varslats på Volvo särskilt mycket gladare...

***

Om... stabilitet och planer
I veckan kom så regeringens stabilitetsplan. Precis som väntat bygger den på överrenskommelsen inom EU. Det handlar i första hand om att återskapa förtroendet för de finansiella systemen. Om det räcker eller inte återstår att se. Det vi så här, med facit i hand, kan konstatera är att något åt det här hållet borde ha införts för länge sedan.

Bankerna verkar inte helt nöjda – åtminstone inte alla. Det är framför allt förslaget om en bankfinansierad stabilitetsfond som möter kritik. Bankernas avgifter ska vara diversifierade utifrån vilka risker de tar. Det är bara det att om tillsynsmyndigheterna hade klarat av att bedöma risker tillräckligt bra hade den kris vi nu befinner oss i förmodligen inte uppstått. Det här är som upplagt för nya spekulationer och en ny finansbubbla, menar man.

Finansminister Anders Borg passade på att plocka folklighetspoäng genom att gå till frän attack mot bankerna. Avskaffa bonusar och sänk istället räntorna, röt han och uppmanade folk att utnyttja sin konsumentmakt: - Ring och klaga!

Visst har han rätt. Det är orimligt att bankerna gör stora vinster, som cheferna delar ut till sig själva samtidigt som vi konsumenter ser våra kostnader för framför allt boende bli allt högre. Vi borde nog reagera starkare.

- Ring och klaga!

***

Om... framgångar i Finland
Något som inte rönt särdeles stor uppmärksamhet i Sverige är de finska kommunalvalen, som hölls förra helgen. Glädjande för oss är förstås framgångarna för Sannfinländarna, som ökade sina mandat från 106 till 442.

Sannfinländarna har en utgångspunkt som påminner om Sverigedemokraternas (även om situationen i Finland på många sätt ser annorlunda ut). De vill ha ett starkt försvar, en ansvarsfull invandringspolitik och de är EU-kritiska.

Grattis till framgångarna från Sverige!

***

Om... årets andra jubileum
Slutligen tycker jag det passar att uppmärksamma att det den här helgen är precis tio år sedan jag och ytterligare några unga sverigedemokrater återstartade partiets ungdomsförbund, SDU. Den 1 november 1998 samlades vi i ett mindre sammanträdesrum i Medborgarhuset på Södermalm för att besluta om stadgar och utgångspunkter för ett principprogram. Det var en betydelsefull händelse i vårt partis historia.

SDU är ungdomsförbundet som aldrig riktig fått chansen att utnyttja sin fulla potential. Jag var själv förbundsordförande under fem år (2000-2005) och minns framför allt den frustration jag ständigt kände över att inte ha möjlighet att prioritera ungdomsförbundet framför allt annat, viktigt partiarbete. Jag vågar gissa att den känslan idag delas av Erik, som nu tagit på sig rollen.

I Ung val 2006 röstade en mycket stor andel ungdomar på Sverigedemokraterna. Det är det senaste exemplet på något vi länge hävdat, nämligen att sympatierna för vårt parti är utbredda bland Sveriges ungdom. Ett livaktigt ungdomsförbund kan fånga upp den potentialen och kanalisera den på ett konstruktivt sätt.

Sannolikt blir vår förmåga att locka unga sympatisörer till vallokalerna avgörande för våra möjligheter att nå målsättningen om att bli tredje största parti. Därför behövs SDU, och de behöver möjligheter att göra det de gör bäst.

Av den anledningen vill jag – förutom att gratulera jubilaren – uppmana alla Sverigedemokraternas sympatisörer att tänka på jubilaren när räkningarna ska betalas så här i månadsskiftet. Plusgiro: 649 36 00-8.

Trevlig fortsättning på helgen!

(Och glöm inte bort att den här helgen egentligen är ämnad för annat än pumpor, skräckfilmer och godis. Tänd ett ljus!)

Jimmie Åkesson
Partiordförande