(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

Vecka 52, 2008
(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 7 023)

Om… ännu ett år till handlingarna
Så har vi då avverkat ännu ett framgångsrikt år. Visst, inte heller jag har upplevt 2008 som lika intensivt som det första året efter valet, men det beror nog dels på att vi vant oss vid ett högre tempo, dels på att intresset för oss av naturliga skäl dämpas något i perioden mellan två val. En inte allt för vild gissning är att situationen kommer att skruvas upp rejält så fort helgerna är avverkade och det är dags att värma upp inför vårens EU-val. Med det i åtanke är jag tacksam för att ha fått ett förhållandevis lugnt 2008.

För ett år sedan skrev jag en nyårskrönika i SD-Kuriren. Jag konstaterade då framför allt tre saker:

- 2007 var året då Sverigedemokraterna etablerade sig på en nivå strax under fyraprocentsspärren i opinionsundersökningarna.

- 2007 var året då Sverigedemokraterna fick sitt mediala genombrott

- 2007 var året då Sverigedemokraterna etablerade sig som den verkliga utmanaren

Även om det gångna året upplevs som lugnare än föregående, vågar jag påstå att vi tagit några ordentliga kliv framåt i flera avseenden.

***

Om… äntligen över spärren
Under 2007 etablerade vi oss strax under fyraprocentsspärren och det här året har vi blivit ett stabilt parti omkring eller över spärren. Det är ett mycket stort och viktigt steg. Även om det gått upp och ner i de enskilda mätningarna är den långsiktiga trenden tydlig och jag tror att det är just den trenden som präglat väljarnas bild av partiet under 2008. Vi är ett parti på uppgång, och det märks när man åker runt i landet. Överallt genomsyras verksamheten av framgång och optimism. Överallt möter man väljare som äntligen upptäckt oss och som vill se oss i både riksdagen och Europaparlamentet. Överallt bekräftas känslan av att vi är på väg mot någonting stort.

***

Om… föremål för regeringsdiskussioner
Våra framgångar i opinionen har förstås skrämt slag på riksdagspartierna. Vem kunde för bara något år sedan föreställa sig att Sverigedemokraterna skulle spela en betydande roll i diskussionerna om regeringsmakten efter valet 2010? För så har det blivit. Trots att vi ännu inte sitter i riksdagen har vi blivit jokern som riskerar att ställa till det för de båda blockens planer på att sätta bo i Rosenbad under nästa mandatperiod.

Det har räknats och det har spekulerats. Några har gett besked, andra har krävts på besked men vägrat lämna något. Den nybildade vänsterkartellen har varit tydligast, men med den smått komiska brasklappen att miljöpartiet inte utesluter samarbete med oss på kommunal nivå. Alliansledarna har däremot varit allt annat än tydliga och när statsministern ställdes mot väggen i riksdagens plenisal, i direktsänd teve, sa han absolut ingenting. I alla fall inte mer än att han kände sig obekväm med debatten och att de övriga partierna gör bäst i att inte diskutera saken över huvud taget eftersom en sådan diskussion bara gynnar oss.

Allt handlar förstås om taktik. Vad de andra partierna säger idag, nästan två år före valet, betyder egentligen ingenting. Det är först när vi står inför fullbordat faktum, när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen som vågmästare mellan blocken, som vi kommer att få veta hur de andra faktiskt tänker.

Situationen i Karlskrona kan kanske ge oss en fingervisning. Efter två år av parlamentariskt virrvarr – uteslutande orsakat av de sju riksdagspartiernas barnsliga ovilja att samtala med oss – kom vänster och höger överens om en gemensam budget. Därmed finns det bara ett enda oppositionsparti i Karlskrona kommun.

Visst, på kommunal nivå spelar det kanske inte så stor roll vilka allianser som skapas. Oftast bråkar man ändå bara pliktskyldigt om några promille av den totala verksamheten och det kan man säkert lägga åt sidan en tid för den goda sakens skull. Men i riksdagen, vår lagstiftande församling, kan man göra hur som helst där? Kan man verkligen sluta förbund med någon som man ägnat flera månaders valkampanj åt att besegra? När det är regeringsmakten som står på spel?

***

Om… påverka utan formellt inflytande
Oavsett vad som händer efter 2010 kan vi konstatera att vi under det gångna året flyttat fram våra positioner så pass att vi påverkat regeringens politik, eller i alla fall dess retorik. Den moderate migrationsministern pratar till och med om att göra invandringsproblematiken till en valfråga.

Jag har i veckobrevet belyst dels det vansinniga förslaget om arbetskraftsinvandring, dels den moderata bluffen om anhöriginvandringen. Och även om det vi hittills sett från regeringens sida bara varit tomt prat, så har vi, genom våra framgångar, tvingat dem att flytta fokus och att prata om de verkliga problemen på ett helt nytt sätt. Det är en bra början.

Om de inbillar sig att det kommer att hålla oss borta från maktens korridorer ber jag dem att ta en titt på Danmark. Snarare blir det nog så att vi seriösa invandringskritiker gynnas av att debatten får en delvis ny skepnad. Många vill ha originalet. När det dessutom går upp för väljarna att pratet bara varit just prat är det inte otänkbart att ännu fler söker sig till ett mer trovärdigt alternativ.

För att sammanfatta: Det som just nu sker kommer på sikt att gynna oss, på det ena eller det andra sättet.

***

Om… en titt framåt
Om bara ett par dagar skriver vi 2009. Det är inte klokt hur fort tiden går. Under året har vi hunnit fira partiets tjugoårsjubileum, etablera oss över fyraprocentsspärren, spela roll i regeringsdiskussionerna och tvinga regeringen att verklighetsanpassa sin retorik. Dessutom har vi ökat vårt medlemsantal (till skillnad från de andra), byggt ut vår organisation och börjat planera inför de utmaningar som stundar från och med våren.

Det har varit ett framgångsrikt år.

Om knappt ett halvår ska vi upp till bevis, egentligen för första gången sedan valframgångarna 2006. Det är något att se fram emot, men också något jag hyser den största ödmjukhet och respekt inför. Även om vi blivit större, bättre och starkare de sista åren vet vi egentligen mycket lite om våra chanser i EU-valet.

Det vi vet är att vi generellt har ett betydligt större stöd idag än inför 2004 års val, då vi fick lite drygt en procent av rösterna. Vi är dock också smärtsamt medvetna om att våra väljare är de som är minst benägna att rösta i EU-valen. Tvärtemot vad etablissemanget påstår kommer vi att missgynnas av ett lågt valdeltagande eftersom det i hög grad är våra väljare som stannar hemma. Vår stora utmaning ligger i att motivera våra egna att rösta. Lyckas vi med det, kan EU-valet den 7 juni bli en angenäm upplevelse.

Vi ska dock inte stirra oss blinda på detta val. Visst är det viktigt, av flera skäl, och visst har vi chansen att komma in i Europaparlamentet. Självklart ska vi ha ambitionen att nå de cirka hundratusen röster som krävs för fyra procent och för att vara med i mandatfördelningen. En sd-stol i Bryssel är dock inget som kommer att förändra vardagen för människorna som bor i Sverige. Däremot kan en sådan framgång bidra till andra framgångar, som faktiskt betyder något. Det är så man ska se det, tycker jag, när man funderar på huruvida man ska rösta i EU-valet eller inte.

Jag har förståelse för att man inte vill ge legitimitet åt det europeiska monsterbygget och därför överväger att stanna hemma på valdagen. Samtidigt ser vi en union som växer och som blir allt mer överstatlig. Beslut som fattas i Bryssel påverkar oss, vare sig vi tycker om det eller inte. Därför måste det vara bättre med en sverigedemokrat i parlamentet istället för en federalist från något av de andra partierna.

Det finns förstås mycket annat att blicka fram emot, men jag väljer att stanna där så länge. En sak i taget. Det nya året kommer att bli intensivt – det vet jag – men förhoppningsvis också lärorikt och intressant. Ännu återstår dock några dagars möjlighet till lugn och ro.

Jag vill tacka er alla för det gångna året, för de fantastiska insatser som många av er gjort och för den respons jag fått på både veckobrev och annat. Låt oss hoppas att 2009 blir ännu ett framgångsrikt år för vårt parti och för vår Sverigevänliga strävan.

Gott nytt år!

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

Vecka 51, 2008
(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 6 996)

Om… julefrid
Det är jul, men med tanke på det som den senaste veckan hänt i vårt land är det svårt att riktigt komma i stämning. Det självklara ämnet att inleda veckans Åkesson om… med är förstås kravallerna i Rosengård – tragiskt nog. För vilken gång i ordningen bevittnar vi detta vansinne?

Etablissemanget gör sitt yttersta för att lägga ansvaret på alla andra än Rosengårdsinvånarna själva, och till viss del är det den här gången riktigt att situationen förvärrats sedan tillresta vänsterextremister – samma extremister som brukar ställa till bråk i samband med våra aktiviteter – tagit chansen att visa upp sig. Som vanligt är det dock – till syvende og sidst – vi vanliga svenskar som får bära skulden. Det är vårt misslyckande, vår trångsynthet, vår oförmåga att släppa in nya svenskar i samhället som ligger bakom den frustration som de senaste dagarna manifesterats i Rosengård.

Som vanligt, alltså…

Personligen känner jag ingen skuld. I invandrings- och integrationsdebatten är idén om personligt ansvar fullständigt bortblåst. De är faktiskt ingen som tvingar de här människorna att leva segregerade i Rosengård, det är ingen som tvingar dem att distansera sig från det svenska majoritetssamhället och det är definitivt ingen som tvingar dem att gå bärsärkargång, elda upp bilar och kasta sten på de brandmän som försöker lindra skadorna.

Det vi nu ser i Rosengård, och som vi sett på en rad andra platser i vårt land de senaste åren, är resultatet av de enorma spänningar vi byggt in i samhället genom den ansvarslösa massinvandringspolitiken. Lyckligtvis är det – än så länge – förhållandevis isolerade problem. Det dröjer dock inte länge innan samma fenomen sprider sig – snart till en gata nära dig.

Kom ihåg var du hörde det först…

***

Om… vad göra?
Ordningen i Rosengård måste återställas med alla till buds stående medel. De senare årens kravaller i bland annat Göteborg, Södertälje och inte minst Malmö har visat att den svenska lagstiftningen är otidsenlig.

Det som nu återigen händer är fullständigt oacceptabelt. Klimatet i samhället har hårdnat. Den mångkulturella samhällsordningen i kombination med de etablerade partiernas ovilja att ta itu med de militanta vänstergrupperna i landet har skapat en situation som kräver extraordinära åtgärder. De etablerade partiernas flumstrategier med dialogpoliser, brobyggare och en alltför ensidig fokusering på social brottsprevention har uppenbarligen inte fungerat. Det som nu utspelar sig i Rosengård är ett angrepp på hela det demokratiska samhället och samhället måste därför med kraft svara på hotet från de grupper som eftersträvar laglöshet och kaos och som utsätter skötsamma medborgare, polis, och räddningspersonal för livsfara.

Sverigedemokraterna kräver att lagstiftningen ses över så att straffen för den här typen av samhällsomstörtande brottslighet skärps och att en möjlighet att utfärda undantagstillstånd införs. Vi kräver också att den nationella insatsstyrkan omedelbart skickas till Rosengård för att bistå den ordinarie polisen i arbetet med att återställa ordningen. Malmö kommun måste dessutom utfärda ett temporärt utegångsförbud på kvällstid för omyndiga personer utan målsmans sällskap.

***

Om… DO älskar julen
Diskrimineringsombudsmannen har genom åren visat sig vara en verklig vän av julen. Från denna myndighet har vi har bland annat fått höra att adventsljusstakar på äldreboenden och Kalle Anka på julafton är diskriminerande. Lagom till årets firande slår man till igen. Nu heter det, i rapporten Diskriminering på den svenska bostadsmarknaden, att kommunerna måste ta krafttag mot så kallad strukturell diskriminering på bostadsmarknaden.

Strukturell diskriminering är i det här fallet synonymt med att hyresvärdar ställer krav på arbete och egen försörjning i samband med lägenhetsuthyrning. Detta får, enligt DO-rapporten, ”diskriminerande följder”. Således räcker det inte med att reglerna gäller lika för alla – det måste skapas gräddfiler för invandrare. Att vissa invandrargrupper är arbetslösa i långt högre grad än svenskar är alltså ett problem som landets hyresvärdar ska tvingas ta ansvar för.

Här ser vi ett annat resultat av massinvandringen och mångkulturalismen. Successivt kommer vi att tvingas lösa upp rättsstaten genom att ge särrättigheter till olika grupper. Principen om lika rättigheter urholkas. Samtidigt måste majoritetsbefolkningen – vi vanliga svenskar – flytta på sig och bit för bit förändra sitt sätt att leva.

Man kan tycka att våra anpassningsambitioner hittills varit ganska harmlösa. Det har handlat om till synes banala saker som skolavslutningar i kyrkan, fläskkött i skolan och öppettider i simhallar. Sånt kan vi väl leva med, om det bidrar till att göra världen lite bättre?

Nej, jag kommer aldrig att acceptera att tvingas ge avkall på mina traditioner bara för att det kommer hit människor som vägrar anpassa sig. Dessutom gör det knappast världen bättre. Tvärtom, det skapar splittring, motsättningar och kaos. Kaos, av den typ vi nyss bevittnat i Rosengård – och värre. I takt med att i första hand den muslimska minoriteten växer kommer också kraven på det svenska samhället att öka. Idag kan vi hantera situationen någorlunda, men inom ett par decennier, när det inte längre handlar om fyra-, femhundratusen muslimer utan ett antal miljoner, blir det svårare.

Den utvecklingen skrämmer mig. Och övertygelsen om att den måste stoppas driver mig.

Vad gäller DO, är det en sådan myndighet som kan läggas ned omedelbart. Vi behöver färre myndigheter vars arbete främst går ut på att rättfärdiga sin egen existens genom att hitta på eller skapa nya problem.

***

Om… äntligen granskning av extremvänstern
I veckan gav regeringen oss en liten julklapp. BRÅ och SÄPO har fått uppdraget att senast den 30 juni redovisa en rapport om ”våldsam extremism”, hur den ser ut, vilka våldsmetoder som används och mot vilka våldet riktar sig. Det ska också göras en beskrivning av det förebyggande arbetet på lokal nivå och av vilka verktyg och åtgärder som kan utvecklas för att motverka och förebygga våldsam extremism.

Äntligen!

Alldeles för länge har extrema grupper fått härja fritt utan att samhället satt ner foten. Som sverigedemokrat tillhör man de särskilt utsatta i det avseendet. Inte för att jag egentligen tror på någon radikal förändring efter en sådan här utredning, men det visar ändå att regeringen uppmärksammat problemet och att man tar det på visst allvar.

Vi har länge krävt en nationell handlingsplan mot politiskt våld. Det är också en fråga vi drivit i flera kommuner, där problemen varit särskilt påtagliga. Förhoppningsvis kan den här utredningen så småningom utmynna i en sådan.

Det finns dock saker att göra redan nu, om man vill få ett slut på extremvänsterns våld. Börja med att tillämpa lagen, så kanske vi kan få det lite lugnare lagom till valrörelsen 2010.

***

Om… God jul!
Jag är medveten om att det här blev ett ganska kort veckobrev, och det beror på att jag nu har för avsikt att ta några dagars julledigt. Nästa vecka kommer årets sista Åkesson om… och då med en sammanfattning av det för Sverigedemokraterna så framgångsrika 2008.

Jag vill önska er alla – såväl prenumeranter (nära 7 000 nu) som bloggbesökare – en riktigt god jul!

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

Vecka 50, 2008
(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 6 979)

Om… rätt EU-kandidat
I helgen samlades partistyrelsen i Stockholm för att utse kandidater till EU-valet i juni. Partiet verkar vara i det närmaste helt överrens och det blev följaktligen ingen lång diskussion.

Överst på listan står Sven-Olof Sällström från Östersund. Han tillhör den skara av nya förmågor som sökte sig till partiet i samband med valet 2006 och som kommit att spela en viktig roll i vidareutvecklandet av såväl organisation som politik. Sven-Olof bor och verkar i det nya och dynamiska partidistriktet Jämtland/Härjedalen, som jag tror kommer att få en avgörande betydelse i just EU-valet.

Det faktum att inga nuvarande riksdagsledamöter återfinns på listans tio-i-topp kom naturligtvis upp på pressträffen. Vi hade ju lovat.

Nej, det hade vi inte alls lovat. Däremot har valberedningen berättat att man fört dialog med ett antal politiker från andra partier, däribland två riksdagsledamöter. Det är dock mycket som ska falla på plats innan man ger bort topplaceringar till fullständiga nykomlingar. Vårt varumärke är idag något helt annat än vad det var för bara ett par år sedan. Ska någon rekryteras externt till ett så pass tungt uppdrag ska det vara en person som uteslutande stärker partiets varumärke och som passar in i partiets profil. Det är vår självklara utgångspunkt.

De toppkandidater vi utsett passar bra in på vår profil och de kompletterar varandra väl. Jag är övertygad om att de har alla möjligheter att föra partiet till det bästa resultatet hittills i ett EU-val.

***

Om… arbetskraftsinvandring blir verklighet
Nu träder de nya reglerna för arbetskraftsinvandring i kraft. Jag har de senaste veckorna skrivit ganska mycket om dessa regler och inte minst det bisarra i valet av tidpunkt. Det är ett hårt slag i ansiktet på alla de svenska löntagare som nu varslats och som den närmaste tiden kommer att tvingas från sina jobb. Migrationsverket räknar med över 30 000 ansökningar från arbetsinvandrare under 2009. Hur tänker man, egentligen?

I helgen höll vi en enkel manifestation mot arbetskraftsinvandringen utanför LO-borgen på Norra Bantorget. Platsen valde vi framför allt av symboliska skäl. Vad har den så kallade arbetarrörelsen egentligen gjort för att förhindra den nya lagen om arbetskraftsinvandring? Vi har sett pliktskyldiga protester men så mycket glöd i motståndet har det knappast varit.

Det är trots allt LO:s medlemmar som kommer att drabbas hårdast av lönedumpningspolitiken. Ändå är socialdemokratin beredd att regera tillsammans med miljöpartiet, som agerat stödparti åt alliansregeringen i den här frågan. Vad sänder det för signaler om hur en eventuell rödgrön regering kommer att hantera saken efter nästa val? Förvänta er inga förändringar!

***

Om… Lavalutredningen och den svenska modellen
Som om det inte var nog med arbetskraftsinvandring, kom i veckan den så kallade Lavalutredningen. Hur ska Sverige förhålla sig till domen i Vaxholmsmålet? Utredaren Claes Stråth menar att det bland annat är nödvändigt med begränsningar i konflikträtten, för att anpassa den svenska modellen till EG-lagstiftningen.

Vi som hela tiden varit motståndare till det svenska EU-medlemskapet har varnat för den här utvecklingen. Det kan vara svårt att i det här läget överblicka de exakta konsekvenserna av Lavaldomen men desto lättare att se åt vilket håll utvecklingen går. Bryssel kommer successivt att kapa åt sig mer och mer makt i sin ambition att likrikta Europas länder. De fria nationernas dagar är räknade.

Jag tycker att det är dags att vi Sverigevänner – tillsammans med likasinnade i övriga Europa – ger federalisterna en rejäl match. Den 7 juni har vi alla chansen att sända en tydlig signal.

-Ta den!

***

Om… LO-kollektivet väljer Sd
Missnöjet med såväl regeringen som den så kallade arbetarrörelsen gör att allt fler söker alternativ. Månadens Sifomätning ger oss en fingervisning om vad som är på gång. Sverigedemokraterna hamnar över riksdagsspärren med rekordhöga 4,5 procent. Vi har börjat vänja oss vid dessa siffror vid det här laget, men det är ändå en skön bekräftelse på att allt arbete vi gör leder oss i rätt riktning.

Det mest intressanta i mätningen kommer dock fram när man bryter ner resultatet:

- Bland manliga LO-medlemmar väljer 10 procent Sverigedemokraterna
- Nära en fjärdedel av de unga LO-medlemmarna (18-29 år) väljer Sverigedemokraterna
- Totalt sett sympatiserar fler LO-medlemmar med Sd än med vänsterpartiet (6,7 procent mot 4,2 procent)

Enligt min övertygelse är detta bara början. Vi kommer att fortsätta vara tydliga i vårt försvar av svenska löntagare och den svenska modellen och det kommer med stor sannolikhet att leda till ännu högre resultat i berörda grupper.

Och – förstås – en annan intressant detalj: glappet mellan de röda och de blåa krymper. GP:s ledarredaktion konstaterar att vår vågmästarställning nu bara är 1,4 procentenheter bort.

Det kan gå fort nu…

***

Om… årets svensk
Tidningen Fokus presenterade i veckan den man utsett till Årets svensk. Hon heter Anita Dorazio, är 72 år och tilldelas titeln ”för sitt uthålliga, engagerade och målmedvetna arbete för flyktingars rättigheter”, enligt juryns motivering. Det handlar dock inte om verkliga flyktingar utan om människor utan påvisade skyddsbehov som uppehåller sig illegalt i landet.

Det får väl ändå anses vara ganska symptomatiskt för den svenska invandringsdebatten att landets största, politiska veckotidskrift utnämner en person till ”årets svensk” baserat på att hon hjälper illegala invandrare att hålla sig undan myndigheterna. Dorazios arbete kan utifrån ett strikt känslomässigt perspektiv tyckas vara behjärtansvärt, men när man ser till de konsekvenser det för med sig, gynnar det knappast vare sig de enskilda individerna eller det svenska samhället. Att uppmuntra människor att leva illegalt i Sverige kan inte vara humant – det är naivt!

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

Vecka 49, 2008
(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 6 956)

Om… mp väljer Stalin
Veckan avslutas med att vi på söndagen kan läsa om hur s, v och mp nu enats om att gå till val som ett gemensamt regeringsalternativ. Det kommer att få konsekvenser, inte bara efter nästa val utan redan nu, när de tre partierna i den rödgröna röran tvingas uppträda som ett lag för att visa sig regeringsdugliga. Med tanke på den start man fått är min kvalificerade gissning att det kommer att gå lagom bra för dem.

DN:s Henrik Brors kallar det ”ett tvångsäktenskap” och det är en bra benämning. Vi som såg Lars Ohlys och Peter Erikssons framträdanden hos K-G Bergström i veckan har ganska svårt att förstå hur de ska få ihop det. Peter Eriksson konfronterades med uttalanden, där han kallat vänsterpartiet ”stalinistiska” och ”bakåtsträvande”. Han gillar uppenbarligen inte vänsterns utveckling under Lars Ohly: ”Jag tycker att man har gått, de senaste åren, lite grann åt det mer traditionella vänsterpartistiska, kommunistiska hållet.”

Uttalandet är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på det rådande opinionsläget. Miljöpartiets språkrör tycker – och säger – att vänsterpartiet har stalinistiska, kommunistiska tendenser. Trots detta vill han att de båda ska ingå i en koalitionsregering efter valet om två år:

Var går då Peter Erikssons moraliska gräns? ”Vi utesluter egentligen bara samarbete med Sverigedemokraterna, som vi säger, det kan vi inte tänka oss.”

Okej, då vet vi! Stalinister går bra, men inte vänner av Sverige...

***

Om… tvåpartisystemet är här
I och med den historiska överenskommelsen mellan s, v och mp kan vi konstatera att det svenska flerpartisystemet i praktiken är avskaffat – åtminstone tillfälligt. Fram till valet kommer vi att ha två förhållandevis tydliga lag i riksdagen.

Jag betraktar det som ett nedköp, för mångfalden och demokratin. Skillnaderna mellan partierna kommer att suddas ut ännu mer. Utrymmet för utsvävningar kommer att vara minimalt eller obefintligt. Fler och fler väljare kommer att känna sig svikna. Avståndet mellan politiker och medborgare ökar. Debatten blir mindre vital.

Vår roll som potentiell vågmästare blir dock mer levande. Sannolikheten för att något av mittenpartierna efter valet ska få för sig att byta sida minskar förstås när formationerna blir så här tydliga redan två år före valet. Hur trovärdigt skulle det vara om till exempel folkpartiet fick för sig att förhandla med vänstersidan, när man under en två år lång valkampanj gjort sitt yttersta för att prata ner deras politik, regeringsduglighet och kopplingar till kommunism?

Nej, vi ska nog vara nöjda med utvecklingen så här långt. Om den här laguppställningen håller in i kaklet står vi där vid sidan av som det enda alternativet till rött och blått. Vår vågmästarroll blir en vågmästarroll också i praktiken. Då kan vi få chansen att på allvar påverka vardagen för människorna i det här landet.

***

Om... Halal-tv på måndag
Så verkar det då äntligen vara dags för min debut i islamist-tv på SVT. Nu på måndag, 8 december klockan 20.30, ska Halal-tv tydligen handla om invandringens kostnader. Bromölla kommun, där vi fick igenom vårt förslag om mångkulturellt bokslut, verkar tas som utgångspunkt. Intervjun med mig spelades in i juni, och det ska bli spännande att se vad de hunnit koka ihop sedan dess.

Det blev ett fasligt liv när ett enigt kommunfullmäktige i Bromölla röstade igenom vårt förslag. Det lokala s-styret tvingades dock vika sig för partipiskan, när Marita Ulvskog läxade upp kommunalrådet Hammarström. Tydligen har man ändå räknat på vad det så kallade flyktingmottagandet kostar, och sannolikt kommit fram till att det innebär ett ekonomiskt överskott. Det var i alla fall så jag förstod saken under min intervju med halaltjejerna.

Vad då ekonomiskt överskott, tänker ni? Invandringen kostar ju massor. Hur kan en kommun tjäna pengar på att ta emot så kallade flyktingar?

Allt hänger förstås ihop med hur man räknar. Efter den uppståndelse som varit, är man i Bromölla inte så intresserade av att få fram några verkliga kostnader. Utgångspunkten är snarare att rentvå sig själva genom att visa att vi har fel. Och det går nog att få ihop det, om man vill. Tar man bara det statliga bidraget minus kommunens kostnader för socialbidrag eller introduktionsstöd så är det inte alls osannolikt att det slutar med ett plus i summeringen. Och förmodligen är det så man har gjort. (Vi har sett andra exempel på det, till exempel Ljungby kommun i Småland, som tidigare i år skröt med att man gör vinst på sitt mottagande av så kallade flyktingar.)

I samband med uppståndelsen i Bromölla gick vår lokalförening ut med ett löfte om att vi själva ska räkna på kostnaderna för mottagningen. Då handlar det om de totala kostnaderna. Det är ju trots allt så, att invandrare inte bara ska betala för invandrare och integrationsrelaterad verksamhet. För att få det rätt ska man naturligtvis också räkna in alla andra kostnader, som till exempel det faktum att även invandrare tar del av den offentliga servicen och välfärden. Anhöriginvandringen är en annan faktor som måste räknas med. Trygghetsförluster, ökad brottslighet, segregation med mera, med mera...

Som sagt, det ska bli spännande att se vad de kokat ihop...

(Och eftersom det här veckobrevet skickas ut tämligen sent kan jag konstatera – efter att ha sett inslaget – att det blev förvånansvärt intressant. Vinklat, visst. Men poängen, att invandringen kostar en betydande del av BNP, framkom tydligt. Cirka 40 miljarder kronor om året är ingen struntsumma, definitivt inte ur ett välfärdsperspektiv. Finns säkert anledning att kommentera saken närmare i Åkesson om... vecka 50.)

***

Om... risk för att pensionsbromsen slår till
Återigen påminns vi om att den så kallade pensionsbromsen riskerar att slå till lagom till valet 2010. Regeringens nästan hånfulla löfte om ytterligare knappt 70 kronor till landets pensionärer ter sig tämligen banalt i sammanhanget. Om bromsen slår till kan det innebära försämrade pensioner med omkring 500 kronor per månad för en medelpensionär. Det är ett verkligt problem, som måste förhindras.

Frågan har aktualiserats sedan förre finansministern Erik Åsbrink föreslagit att man ska återlämna 200 av de 250 miljarder som togs från AP-fonderna i början av 2000-talet. Principiellt har han förstås helt rätt. Frågan är hur det ska gå till?

Tja, mot bakgrund av den senaste tidens debatt om en bankgaranti på ett många gånger större belopp borde det inte vara omöjligt. I grunden handlar det, som så mycket annat, om politisk vilja och prioriteringar. För mig är det en viktig sak att de som byggt upp välfärden åt mig och hela min generation inte ska behöva ligga sömnlösa och fundera över läget i världens finansiella system. Det här är därför en fråga som måste ges hög prioritet, både nu och efter valet.

***

Om... växande moderatbluff
I början av veckan levererade försörjningskravsutredningen sitt betänkande till migrationsminster Tobias Billström om att införa försörjningskrav på anhöriginvandrare. Regeringen har gett sken av att dessa förslag ska innebära en stor förändring. En närmare titt på utredningen visar att en lång rad undantag föreslås, precis som vi förutspådde när utredningen tillsattes. Bland annat föreslås undantag för alla som vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd i fyra år, kvotflyktingar, konventionsflyktingar, barn samt personer som fått asyl på grund av generella skyddsbehov. Dessutom ska undantag kunna göras om det finns synnerliga skäl, vad nu det kan tänkas innebära. Sammantaget talar detta för att anhöriginvandringen, som är den största invandringskategorin i Sverige, inte kommer att minskas nämnvärt.

Regeringen i allmänhet och moderaterna i synnerhet har en förmåga att framställa sina förslag i invandringspolitiken som revolutionerande när de i själva verket handlar om urvattnade förslag som i slutändan inte gör någon större skillnad. Det är förstås positivt att regeringen nu verkar vara på gång att införa försörjningskrav för anhöriginvandrare, men med alla dessa undantag kommer man inte lyckas att förändra problemen med anhöriginvandringen nämnvärt. Sverige kommer fortsätta att ha Europas minst begränsade anhöriginvandring.

Vi sverigedemokrater förespråkar istället en anhöriginvandring av dansk modell. I Danmark existerar heller inga generella undantag. Jag hoppas innerligt att Billström kastar denna utredning i papperskorgen och istället tar en tur över sundet för att få reda på hur danskarna kommit till rätta med anhöriginvandringen.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

Vecka 48, 2008
(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 6 941)

Om… snart jul igen
Första advent betyder att det snart är jul igen. På SD-Kurirens hemsida läser jag om Malmöavdelningens välbesökta julfest. Själv deltog jag i Blekingedistriktets julfirande i lördags kväll, och också det var en positiv överraskning. Bra arrangemang, god mat och förhållandevis mycket folk. Det bådar gott inför de aktiviteter av mer allvarlig karaktär som väntar efter nyår, då kampanjen inför EU-valet drar igång.

Många håller nog med mig om att julen, och allt däromkring, är den bästa högtiden. Från och med den här helgen lyser det i alla fönster, förhoppningsvis kommer det lite snö även i de sydliga delar av landet där jag har mitt bo.

Jag läser om pojken i Motala som vann luciaomröstningen på sin skola men som trots det får nöja sig med att bära strut på huvudet och möjligen glänsa lite extra under Staffan var en stalledräng. Flickan som kom tvåa i omröstningen utsågs istället till lucia. Rektorn, som tog beslutet, försvarar sig med att "det har inget med kön att göra".

Klart det har med kön att göra och varför i hela friden ska det vara så farligt att stå upp för en sådan självklarhet? Den kristna ljungfrun Lucia, ljusets drottning, ljusbärerskan, är rimligen av kvinnligt kön. Det må vara på modet att vända uppochner på precis allt som vi betraktar som normalt, men någonstans får det räcka.

Och, jo, jag förstår att det här var en rolig grej, att gossen vann omröstningen av ungefär samma skäl som Larz Kristerz ständigt krånglar sig vidare i Dansbandskampen, och jag kan till och med tycka att det var lite skojigt. Det som retar mig är inte elevernas humor utan det faktum att händelsen får sådana proportioner och att den används som slagträ i en bisarr diskrimineringsdebatt. Kan inte någonting få vara ifred?

***

Om… nej till IPRED!
De senaste veckorna har den så kallade IPRED-lagen debatterats flitigt i media. Lagen som i grunden bygger på ett EU-direktiv innebär att berörda branscher får särrättigheter gentemot andra privata intressen. Om en vanlig privatperson blir utsatt för brottslighet som kanske inte ens faller under allmänt åtal (till exempel förtal, som blivit vanligt på nätet) finns ingen möjlighet att begära ut IP-nummer. För skivindustrin ska dessa möjligheter nu införas, vilket jag principiellt vänder mig emot. Vi ska inte ha särrättigheter för olika intressegrupper i Sverige.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att klargöra att upphovsrätten är grundläggande, i synnerhet för en fungerande ekonomi. Har man tagit fram en produkt - det kan vara en medicin, en bok, ett verktyg eller ett musikstycke - så ska man också ha rätten till sin produkt. Det måste vara upp till den enskilde att sätta priset, hur orimligt det än kan tyckas vara.

Sett till hur utvecklingen varit för skivindustrin är det inte heller konstigt att de försöker skaffa sig nya verktyg för att begränsa intrången i bolagens och artisternas upphovsrätt. Detta ändrar dock inte min principiella invändning mot IPRED-lagen.

***

Om… avancerat bondfångeri
För några veckor sedan berörde jag det moderata förslaget till ny invandrings- och integrationspolitik. I helgen antogs förslaget vid partiets framtidskonvent och det får betraktas som en bedrift att ytterligare en gång lyckas få bred uppmärksamhet kring något så tunt och ihåligt.

Att moderaterna nu börjat använda sig av en retorik, som i begränsade stycken är mycket snarlik vår egen och att de ansluter sig till gamla sverigedemokratiska ståndpunkter, som att säga nej till ytterligare amnestier för illegala invandrare och att verka för en begränsning av asylsökandes möjligheter att bosätta sig i redan invandrartäta områden, är naturligtvis positivt. Detta visar att vi redan har en inverkan på svensk rikspolitik och att en röst på sverigedemokraterna aldrig är bortkastad. Det ger också en signal om det förhandlingsutrymme som kan tänkas finnas efter ett sverigedemokratiskt riksdagsinträde. Det återstår dock att se om moderaternas ledning verkligen på allvar kommer att göra denna del av förslaget till sin, samt hur moderaternas än mer invandringsliberala allianskamrater kommer att ställa sig till detta.

Beklagligt nog visar dock en närmare studie av det aktuella dokumentet och de uttalanden moderaterna gjort inför framtidskonventet, att partiets omprövning av sin tidigare politik fortfarande är extremt ytlig och uteslutande taktisk till sin karaktär. Moderaterna har högst medvetet lyft fram och överdrivit betydelsen av det fåtal skrivningar i dokumentet som går i en mer restriktiv riktning. De delar av dokumentet där man lovprisar gränslöshet, massinvandring och mångkultur har man talat tyst om. Orsaken till detta är naturligtvis att man är högst medveten om att den invandringskritiska väljargrupp, som man nu vill profitera på, knappast skulle tilltalas av dokumentets skrivningar om betydelsen av att upprätta avtal med den Afrikanska Unionen i syfte att underlätta rörligheten mellan Afrika och Europa, pläderandet för en kraftigt ökad arbetskraftinvandring med lönedumpning för svenska löntagare som följd och förhoppningarna om att det framtida Sverige i betydligt högre utsträckning än idag skall präglas av främmande "kulturer, religioner och levnadssätt".

Detta gör sammantaget att framtidskonventets beslut och moderaternas utspel den senaste tiden, inte kan betecknas som någonting annat än en avancerad form av bondfångeri.

***

Om… budgettider i kommunerna
För många av oss kommunpolitiker innebär november månad den mest hektiska perioden under året. Det är budgettider. Vi avhandlade vår budget i måndags och naturligtvis blev det årets längsta fullmäktigesammanträde. (Faktum är att vi satt så länge att larmet utlöstes.)

Att vi är på väg mot sämre tider märks tydligt. Det som före sommaren såg förhållandevis bra ut har på bara några månader förvandlats till en bekymmersam situation. Vad som sker när lågkonjunkturen tar ut sin rätt och varslen effektueras vet vi ännu inte. Det kan gå fort nu.

Trots alla bekymmer är jag ändå glad över att vi kunde lägga fram det minst svaga budgetförslaget. Att vi vågar ifrågasätta kostnaderna för massinvandringen ger oss en fördel gentemot de andra partierna. Det är förstås ingen slump att våra förslag om mångkulturella bokslut och utredning av de faktiska kostnaderna för invandringsrelaterad verksamhet konsekvent röstas ner. Man kan samtidigt tycka att det åtminstone i tider av kris vore på sin plats att allt - även det som betraktas som snällt och gott - utsätts för kritisk prövning. Är det en riktig prioritering att fortsätta asylmottagningen när det samtidigt måste skäras i välfärden?

Vårt budgetförslag, inklusive ett tjugotal tilläggsyrkanden om alltifrån strukturella kostnadsminskningar till handlingsplan för vitaliserad demokrati, avslogs. Förstås! Det är dock intressant att se hur vi för varje år flyttar fram våra positioner. Exempelvis var det flera som avstod från att rösta i frågan om att utreda invandringens kostnader - något som brukar tyda på att man egentligen håller med men att man inte vill rösta emot sin egen partigrupp. Jag inbillar mig, att om vi är ihärdiga och behåller vårt tålamod ytterligare en tid kommer fler och fler att våga ta steget över till vår sida.

Det finns hopp, trots allt.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande