(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 7 146)

Om… Aftonbladet granskade och skvallrade
I veckan fick vi se resultatet av Aftonbladets granskning av partiet. Jag ska erkänna att jag inte läst artiklarna särskilt noga. När det handlar om kvällspressen räcker det oftast med att slänga en blick på inramningen för att få en bild av vad de är ute efter. Det börjar bli lite tjatigt, minst sagt.

Jag tycker ändå att det började ganska bra. Jan Guillous reportage från veckan med mig blev ungefär så som jag föreställt mig ett bästascenario. Lite tillspetsat, lite insinuant, men på det hela taget ett schysst och ärligt jobb.

(Jag har för övrigt ambitionen att ge min bild av Guillouveckan i en längre artikel, förutsatt att SD-Kuriren upplåter utrymme. Vi får se vad det blir.)

Efter Guillou följde tre dagars trams och skvaller, där allehanda uteslutna, utslängda och utstötta före detta partimedlemmar fick komma till tals. Jag vet egentligen inte, men jag inbillar mig att vanligt, hyggligt folk förstår precis vad det handlar om: att det är nödvändigt att hålla partiet fritt från tokstollar, bråkmakare och extremister. Det är i alla fall den reaktionen jag fått från den icke-politiska bekantskapskretsen och på mejl.

Det är möjligt att det tillhör gängse arbetssätt att granska ett parti genom att nästan enbart prata med sådana som har ett egenintresse i sparka tillbaka så mycket som möjligt. Kan dock inte erinra mig någon liknande artikelserie om något av riksdagspartierna. Det smått komiska i sammanhanget är att vi tydligen inte kan vinna den striden, oavsett hur vi gör. De före detta medlemmar som stolt poserar i Aftonbladet har tidigare kostat oss en hel del negativ publicitet genom sina påhitt. När vi sedan gör oss av med dem, vänder man också det emot oss. Det är säkert effektivt, men knappast hederligt.

***

Om… allas rätt till en mor och en far
Sedan Kristdemokraterna körts över i frågan om homoäktenskap fick man i dagarna ett litet plåster på såren när den borgerliga majoriteten i Socialutskottet röstade ned samtliga motioner som föreslog inseminationsrätt för ensamstående kvinnor.

Att det ändå kommer en sådan lagändring så småningom kan vi vara tämligen säkra på, såvida vi inte får en radikalt annorlunda sammansättning i Sveriges Riksdag efter nästa val. Ett Sverigedemokratiskt riksdagsinträde vore förstås ett steg i rätt riktning, och kanske skulle vi då, tillsammans med KD, kunna ge liberalerna en match.

Assisterad befruktning är redan tillåtet för lesbiska par. Homosexuella par har dessutom rätt att prövas för adoption. Vi har dock motsatt oss båda dessa reformer, med den utgångspunkten att alla barn och rätt till en mor och en far.

Självklart är det så, att många barn, alldeles oavsett vilka lagar som stiftas, växer upp med bara en förälder. Det är ofrånkomligt, och det är viktigt att framhålla det faktum att många ensamstående föräldrar gör en beundransvärd prestation för att få livets pussel att gå i hop. Naturligtvis har välfärdssamhället en viktig uppgift i att underlätta så mycket som möjligt för dessa familjer. Det är dock inte samma sak som att samhället ska subventionera ett system där barn berövas en av sina föräldrar redan från födseln. En sådan ordning måste motverkas!

***

Om… presenterad asylmottagningsutredning
I december 2007 tillsatte regeringen en utredning med uppdraget att se över den svenska asylmottagningen. Utredare blev Sören Häggroth, generaldirektör på Fortifikationsverket, och häromdagen överlämnade han sin utredning till migrationsminister, Tobias Billström. Några av de konkreta förslagen är värda att kommentera:

Asylsökande ska från dag ett ges möjlighet att arbeta i Sverige. Jag menar att det är ett direkt förkastligt förslag. Det skapar ytterligare incitament för människor utan skyddsbehov att ta sig till Sverige. Förutom allmänt ökad invandring riskerar det också att leda till ytterligare undanträngning och lönedumpning för svenska löntagare. Utredare Häggroth säger själv till Dagens Samhälle att ”det ökar deras möjlighet att få stanna som arbetskraftsinvandrare”.

Att garantera alla asylsökande så kallat ankomstboende i vanliga lägenheter under de första fyra veckorna från ankomsten riskerar att leda till undanträngning av bostadslösa svenskar och kommer att driva upp statens kostnader för asylmottagningsprocessen. Att hänvisa asylsökande till ett enklare förläggningsboende under hela den tid det tar att fastställa om de överhuvudtaget har rätt att vistas i landet kan inte anses vara orimligt.

Det ekonomiska biståndet till asylsökande ska höjas. Min uppfattning är att samhällets kostnader för invandring, asylmottagning och integration redan är för höga.

Kommunerna ska åläggas att ordna svenskundervisning och praktikplatser till alla asylsökande. Varför ska vi spendera stora summor av skattebetalarnas pengar på att lära ut svenska och ordna sysselsättningsåtgärder till mängder av människor som kanske inte har rätt att stanna i landet? Dessutom finns förslag om att erbjuda en aktivitetsbonus/praktikbonus. Att ges möjligheten till kostnadsfri svenskundervisning och praktik på den svenska arbetsmarknaden är en belöning i sig. Om staten vill stimulera asylsökande till att delta i arbetsmarknadspraktik och svenskundervisning, vilket jag alltså tycker är helt onödigt bör det ske genom att man helt enkelt drar in dagersättningen för de som vägrar, inte genom belöningar som drar upp samhällets kostnader ytterligare.

Vad som verkligen blir av denna utredning återstår förstås att se. Moderaternas nyligen framlagda rapport om invandringspolitiken talar delvis ett annat språk, men den kommer å andra sidan inte att passera övriga allianspartier utan att först tvättas till oigenkännlighet. Och inte heller den berör det verkliga huvudproblemet, att invandringen är för stor för vårt lilla land att hantera. Det står helt klart för mig att det enda som kan leda till en förändring i det avseendet är att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen med möjlighet att påverka.

***

Om... kunglig förlovning
Skvallerpressen har spekulerat länge och det var knappt man trodde på det den här gången heller. Det visade sig dock vara sant. Kronprinsessan Victoria förlovar sig med sin Daniel från Ockelbo. En man av folket, sägs det. Jag vet väldigt lite om Daniel från Ockelbo, men gissar att jag, vare sig jag vill det eller inte, snart kommer att vara expert.

Åsikterna går naturligtvis i sär när det gäller en sådan här sak. Vissa menar att den svenska monarkin nu är körd, eftersom Daniel från Ockelbo är just en man av folket. Andra menar att detta kommer att gynna borgerligheten i valet, eftersom ett kungligt bröllop talar till konservativa strömningar och valet hålls bara månader därefter. Vi får väl se hur det blir.

Klart står att bröllopet kommer att betyda en hel del reklam för Sverige. När nuvarande kungaparet gifte sig för drygt trettio år sedan följdes tv-sändningen av en halv miljard människor världen över. Med dagens teknik är det rimligt att tro att den siffran kommer att överträffas.

Personligen är jag naturligtvis glad för det lyckliga parets skull, vilket jag framfört i ett telegram till hovet:

”Å Sverigedemokraternas vägnar vill jag härmed förmedla mina hjärtliga gratulationer till förlovningen. Jag önskar er ett långt och lyckligt liv tillsammans och jag både hoppas och tror att ni kommer att bli utmärkta representanter för vårt land och den svenska monarkin, som utgör en omistlig del av såväl vår historia som vår gemensamma framtid.”

***

Om… äntligen bort med kårobligatoriet
Högskole- och forskningsminister, Lars Leijonborg, har äntligen presenterat innehållet i propositionen om avskaffande av kårobligatoriet. Det var inte en dag för tidigt. Föreningsfriheten måste naturligtvis också gälla rätten att inte vara ansluten till en förening, också för landets studenter. Nu blir det så, från och med höstterminen 2010. Ett system med frivilliga kårer införs istället.

Vi var ett gäng Sverigedemokrater som drev den här frågan under vår tid i Lund, och den blev direkt personlig när ledningen för Lunds Universitets Studentkårer, LUS, började motarbeta oss. Var det verkligen rimligt att tvingas betala medlemsavgift till en intresseförening som gjorde allt annat än bevakade våra intressen?

Det här är ett naturligt steg, precis som när kollektivanslutningen till Socialdemokraterna avskaffades.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 7 127)

Om… bättre verktyg vid ordningsstörningar?
Läser i ett pressmeddelande från justitiedepartementet att regeringen nyligen beslutat om en lagrådsremiss om ”utvidgat avlägsnande”. Det hela handlar om att polisen ska få bättre möjligheter att köra bort ordningsstörare ”när våldsamma grupper drabbar samman”. Som exempel nämns fotbollsmatcher, men man får väl anta att detta även kommer att gälla vid politiska möten. Konkret rör det sig om att en ordningsstörande folksamling ska kunna bussas i väg längre bort och under längre tid än vad som i dag är tillåtet.

För några veckor sedan kommenterade jag det faktum att BRÅ och Säpo fått i uppdrag att presentera en rapport om extremistiskt våld. Förslaget om utvidgat avlägsnande får ses som ännu ett steg i rätt riktning, kanske mot en fredligare valrörelse 2010..?

Bravo!

***

Om… diskrimineringskulturen under lupp
Den som såg SVT:s Debatt i veckan har troligen redan fått upp ögonen för boken Folkhemmets balkanisering, skriven av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt (Ekerlids Förlag, ISBN: 978-91-7092-108-7).

Själv bekantade jag mig med boken i samband med ett besök hos partiets Göteborgsdistrikt för ett par veckor sedan. Häromdagen damp den ner i brevlådan, men tyvärr har jag ännu inte hunnit sätta tänderna i den. Däremot har jag läst en uttömmande recension, som gav mersmak.

Balkanisering är inget okontroversiellt begrepp, men det är i högsta grad adekvat:

”Vi har fått ett nytt system, där allas lika rättigheter har ersatts med vissa gruppers särskilda rättigheter. Och där varje grupp hävdar sin särställning på alltmer besynnerliga sätt. […] Per-Albin Hanssons berömda tal om folkhemmet i början av 1930-talet innehöll en central passage om att folkhemmet inte ska rymma varken kelgrisar eller styvbarn. Men med en statsunderstödd diskrimineringskultur som får ett allt fastare fäste i det svenska samhället, är vi på väg att skapa just det som Per-Albin varnade för.”

Detta är, vill jag påstå, själva kärnan i vår kritik mot multikulturalismen. Det går inte att förena folkhemmet med värdemässig, kulturell splittring – man måste välja. Förbaskat skönt att någon annan än vi själva äntligen säger det, även om jag inte tror att författarna betraktar sig själva som sverigedemokrater. Inte ännu, i alla fall.

Jag har alltså inte läst boken, men jag vågar ändå rekommendera den. Ämnet är så pass intressant och aktuellt att minsta ansats till kritik känns som en befrielse.

Läs den!

***

Om… moderatbluffen, del femtioelva
Egentligen är det smått otroligt att Sveriges ledande debattsida släpper fram i princip samma artikel flera gånger. Häromdagen var det dags igen för Nya Moderaterna (läs: Per Schlingmanns examensarbete i Politik som strategisk konstform) att presentera sin nya, tuffa invandringspolitik på DN Debatt.

Låter jag bitter? I så fall ger jag fel intryck. Jag är glad, mycket glad åt att Ödesfrågan nummer ett äntligen ser ut att bli en valfråga och att den tycks bli det utifrån vårt mer restriktiva perspektiv. Det är ett scenario vi väntat på länge.

Situationen påminner inte så lite om den i Danmark för några år sedan, då Dansk Folkeparti pressade övriga partier till en totalomvändning av dansk invandrings- och nationalitetspolitik. Hittills är det, som jag tidigare påpekat, bara prat från Moderaternas sida och den rekordstora invandringen erkänner man fortfarande inte som ett problem. Men det tar sig, retoriskt, vilket borde få den logiska följden att också politiken så sakteliga glider åt rätt håll.

En förutsättning för att det verkligen ska bli så är förstås att vi finns kvar som en blåslampa där bak på de övriga partierna. Den retoriska förflyttningen är ett direkt resultat av våra framgångar och i takt med att de fortsätter kommer inte minst regeringspartierna att tvingas till reträtt.

Den här gången fick jag faktiskt kommentera M-utspelet i DN och när ämnet togs upp i TV4:s Kvällsöppet diskuterades det utifrån påståendet om ”en flirt med Åkesson och SD”.

***

Om… verkligen hemtrevligt
Slutligen vill jag passa på att slå ett slag för partiets sändningar i Radio Fryksdalen, norra Värmland.

I mitten av 1990-talet pysslade jag själv en hel del med närradio men har på senare år mer och mer kommit att se det som ett ålderdomligt och nästan kontraproduktivt sätt att föra ut ett budskap. Programmet Hemtrevlig med Runar & Ols har fått mig att tänka helt om. Ålderdomligt, ja, men i bemärkelsen genuint och äkta. Jag blev biten efter bara några sekunder.

Det är alltså våra partivänner Runar Filper, distriktsordförande i Värmland, och Per-Olov Olsén, suppleant i partistyrelsen, som sedan slutet av förra året förgyller lördagskvällarna för människorna där uppe i skogar och byar. Med en perfekt blandning av mys, musik och politik inbillar jag mig att de lyckats fånga något som åtminstone liknar folksjälen. Det är i alla fall så det känns när man lyssnar på Hemtrevligt.

Det bästa är förstås att hela världen kan lyssna genom webbradiosändningar på www.radiofryksdalen.se.

Runar och Ols sänder lördagar klockan 19-20 med repris onsdagar 17.30-18.30. På hemsidan kan man lyssna både direkt och i efterhand.

Ge det en chans!

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 7 118)

Om… den spännande veckan
Som jag berättade förra veckan har jag alltså haft Jan Guillou som bihang under veckan. Mest har vi åkt tåg, fikat och pratat med partikamrater från olika delar av landet. Våra samtal har i första hand kretsat kring invandringsproblematiken och det vänstervåld som vi ofta utsätts för i olika sammanhang. Det blev ganska underhållande, precis som jag trodde.

Övriga mediers intresse för detta projekt har, på några håll, varit förhållandevis stort och det har gått att läsa om vårt möte i några lokaltidningar. Jag kommer troligen att ge min bild av veckan i en längre version vid ett senare tillfälle. Först vill jag dock ta del av det reportage som Jan Guillou ska skriva för Aftonbladet. Det bör komma inom en snar framtid.

Några av er läsare har uttryckt misstänksamhet och förvåning över det faktum att jag låtit Jan Guillou följa mig nära i vardagen. Jag har redan gjort klart att jag har viss förståelse för den reaktionen. Samtidigt är det viktigt att slå fast, att Sverigedemokraterna är ett öppet parti.

Jan Guillou må vara en journalist och författare med uttalad politisk agenda och, ja, jag fattar att han inte vill mig väl, åtminstone inte politiskt. Det har dock ingen betydelse. Den som aspirerar på politiskt inflytande ska tåla granskning och vi väljer inte vem eller vilka som granskar oss. (Vi har förvisso, i samband med några större möten, låtit bli att ackreditera journalister från vänsterextrema tidningar. De besluten har dock haft vår egen säkerhet som utgångspunkt och ska alltså inte ses som ett sätt att slippa granskning. Vi kan helt enkelt inte släppa in stenkastarna eller deras nära vänner i våra egna lokaler. Det är sunt förnuft.)

Reportern Jan Guillou har under veckan som gått uppträtt som just reporter och han har gjort det på ett, vad jag kan bedöma, korrekt sätt, även om vi vid några tillfällen hamnat i såväl politiska som privata diskussioner. Vad han skriver i tidningen har jag ingen möjlighet att påverka och jag har inga förhoppningar om att det ska vara till min fördel. Det är inte heller det som är meningen. Han ska skriva om vad han sett och hört, med sina ögon och öron. Eftersom jag har andra ögon och öron är det inte alls säkert att jag håller med om det han skriver, men då får jag ta det. Och kämpa vidare.

(För övrigt väntar jag nu spänt på en inbjudan till Filip & Fredriks nya talkshow, som tydligen ska sändas från New York. Det låter lagom lyxigt. Jag tror dock inte att X2000 går dit, så då tvingas jag ta flyget…)

***

Om… dramatiskt i Expressen
I torsdags publicerades jag på Expressens Sidan 4. Ämnet var regeringsfrågan efter valet 2010 – något som jag tagit upp åtskilliga gånger i mitt veckobrev. Resonemanget står också fast: vi håller alla dörrar öppna, vi kan samarbeta med alla partier om vi får något tillbaka och får vi inget tillbaka så är vi inte det minsta rädda för att fälla en minoritetsregering och tvinga fram ett nyval.

Min huvudpoäng är dock, att jag inte tror på något nyval. Istället tror jag att de övriga partierna, när regeringsmakten står på spel, tar sitt förnuft till fånga och överger sin utlovade frysa-ut-SD-politik. En vågmästarroll i riksdagen kan alltså betyda reellt, politiskt inflytande.

Läs artikeln här...

***

Om… pensionsbromsen – igen
I och med det faktum att framför allt pensionsbromsen kommer att leda till försämrade pensioner under nästa år (vilket jag tidigare tagit upp i veckobrevet) verkar partierna bakom pensionsuppgörelsen för 10 år sedan ha vaknat till liv. Nu säger man sig vilja göra något åt saken. Framför allt vill man undvika de kraftiga svängningar från år till år som nuvarande system riskerar att leda till. Försäkringskassan har därför fått i uppdrag att föreslå lösningar.

Att pensionerna är beroende av hur det går för landets ekonomi i stort är naturligtvis inget konstigt. Däremot är det helt nödvändigt med någon form av utdragningseffekt, så att det inte blir så, som förväntas den närmaste tiden: upp drygt 4 procent i år och ned ungefär lika mycket nästa år. Beräkningsunderlaget behöver bli mer rationellt.

När bromsen slår till måste pensionärerna kompenseras. Inte minst måste straffbeskattningen av landets pensionärer bort.

***

Om… välkommen uppgörelse
I veckan kunde vi glädjas åt en historisk energipolitisk uppgörelse mellan de borgerliga partierna. Särskilt glädjande var den del av förslaget, som innebär att förbudet mot att ersätta uttjänta kärnkraftsverk hävs.

Trots den internationellt sett höga säkerhetsnivå, som omgärdar den svenska kärnkraftsutvinningen, är naturligtvis användningen av detta energislag inte problemfritt och den långsiktiga visionen måste fortsatt vara att en övergång till helt förnyelsebara energikällor skall ske.

Samtidigt måste vi vara realister. Om vi skall klara att kraftigt sänka våra utsläpp av växthusgaser, undvika att göra oss beroende av främmande staters godtycke och samtidigt klara av att upprätthålla den produktivitet och tillväxt som den svenska välfärden är beroende av, så måste kärnkraften för överskådlig framtid finnas med som en del av ekvationen.

Mot bakgrund av framförallt detta välkomnar vi den borgerliga energiuppgörelsen och beklagar vänsterkoalitionens avvisande hållning. Det svenska näringslivet och energimarknadens aktörer behöver långsiktiga spelregler och vi lovar att efter riksdagsinträdet 2010 stå som en garant för att huvuddragen i den nya hållningen i kärnkraftsfrågan ligger fast.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 7 087)

Om... hela Sverige ska kunna försvaras!
ÖB Håkan Syréns presentation av underlaget för regeringens försvarsproposition med inriktningen av Sveriges försvar fram till 2014 blev en brutal påminnelse om hur illa det egentligen är ställt.

Ända sedan det kalla krigets slut har ledande politiker och försvarsföreträdare tagit för givet att svenskt territorium inte längre behöver försvaras, helt enkelt därför att några fientliga angrepp inte kommer att ske. Följaktligen har de allt knappare försvarsanslagen satsats på ett insatsförsvar med uppgift att gripa in på olika platser i världen. De senaste försvarsbesluten har lämnat Norrland och Gotland i praktiken oförsvarade.

Men så kom Rysslands invasion av Georgien sommaren 2008. Plötsligt gick det upp för politiker och generaler att Ryssland under Putin och Medvedev kanske inte är så fredälskande, när allt kommer omkring. Folkpartiledaren Jan Björklund tog bladet från munnen vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen nyligen och talade för en förstärkning av försvarsmaktens resurser. Det var på ett sätt välbehövligt men rätt meningslöst, eftersom alliansregeringens budget inte tillåter sådana satsningar. (Förra veckan slog jag fast, att Björklunds utspel var konsekvent på så vis att Folkpartiet de senaste åren gjort till sitt signum att komma med populistiska utspel utan några planer på att verkligen ta politiskt ansvar för det de för fram.)

Nu går alltså ÖB Syrén ut och säger att ytterligare bantningsåtgärder måste till. Bland annat kommer pansarförbanden att bli färre och ett flygplatsområde måste läggas ner till 2010. Samtidigt flaggades för att vårt traditionella värnpliktsförsvar skall skrotas och ersättas av ett yrkesförsvar med mycket klen slagkraft: endast 2 000 soldater skall kontinuerligt finnas tillgängliga, ytterligare 28 000 vid full mobilisering. Det är minst sagt ynkligt!

Det är möjligt, till och med troligt, att ÖB Syrén gjort så gott han kunnat under rådande omständigheter. Huvudansvaret för det katastrofala faktum att vi inte längre kan försvara vårt land måste i stället läggas på de socialdemokratiska och borgerliga politiker som sedan en lång följd av år reducerat förvaret till en budgetregulator och självsäkert hävdat, att den stora fredens tid brutit in i vårt närområde.

Statsminister Reinfeldt, som ändå är gammal fjälljägare, visar ett närmast demonstrativt ointresse för Sveriges försvar, medan försvarsminister Sten Tolgfors lika demonstrativt visar att han är fel man på posten. Hans försäkran om att Sveriges försvarsförmåga nu ökar på ett ”kraftfullt sätt” är ungefär lika trovärdig som statsminister Per Albin Hanssons påstående vid krigsutbrottet 1939 om att ”vår beredskap är god”…

Sverigedemokraterna har länge med oro sett på avvecklingen av Sveriges försvarsförmåga till förmån för ett oansvarigt önsketänkande och socialt experimenterade. Vi inser att ingen hästkur i världen på kort sikt kan återställa potentialen att värna vårt land från främmande angrepp men uppmanar nu allianspolitikerna, att så snabbt som möjligt ställa de resurser till förfogande som krävs för att säkerställa vår alliansfrihet och fortsatta existens som en fri och självständig nation. Om Finland kan så kan vi!

Hela Sverige måste kunna försvaras!

***

Om... islamdiskussion i TV8
Nyligen skrev tidningen Riksdag & Departement om att Sverigedemokraternas opinionsmässiga framgångar den senaste tiden skrämt upp landets muslimer. Tydligen visar en färsk OSSE-rapport att det förhåller sig på det viset, vilket TV8:s Adaktusson snappat upp. I första hand av den anledningen var jag i torsdags inbjuden att medverka i programmet.

Främst kretsade programmet kring en undersökning om svenskarnas inställning till muslimska invandrare och deras möjligheter att integreras i det svenska samhället. Undersökningen var beställd av TV8 och genomfördes av Synovate.

Resultatet var inte alldeles givet, men som jag sa i programmet, hänger det förstås mycket ihop med hur frågorna ställs.

Första frågan: ”Allmänt sett, vad har du för inställning till invandrare med muslimsk bakgrund?”

Sannolikt hade man förväntat sig ett resultat där det visade sig att svenskarna generellt är väldigt negativt inställda till den grupp frågan gällde. Riktigt så blev det inte. Ganska precis en tredjedel ansåg sig ha en positiv inställning till invandrare med muslimsk bakgrund medan endast 16 procent sade sig vara negativa. Nära hälften ställde sig neutrala i frågan.

Innan jag såg den exakta frågeställningen hade jag också förväntat mig ett annat resultat. Andra undersökningar, inte minst Integrationsbarometern, har visat att vi svenskar är tämligen skeptiska till islam som fenomen och inte minst den påverkan som islam har haft på vårt samhälle. (Exempelvis visade Integrationsbarometern 2005 att drygt 60 procent av respondenterna inte vill underlätta utövandet av islam i Sverige och nära 80 procent tyckte att muslimer bör anstränga sig mer för att anpassa sig till det svenska samhället. Integrationsbarometern 2007 visade att 57 procent skulle ha svårt att flytta till ett område där det bor många muslimer.)

Nu gällde alltså frågan gruppen ”invandrare med muslimsk bakgrund”, vilket får anses vara en ganska heterogen skara. Jag inbillar mig att en stor del av svenskarna numera känner någon invandrare med muslimsk bakgrund som man tycker ganska bra om. Själv känner jag flera stycken, även sådana som är medlemmar och aktiva i partiet, och hade förmodligen placerat mig själv i den neutrala fållan om jag fått delta i undersökningen. Frågan är för bred för att man ska kunna välja sida utan vidare analys. Därför är det sunt att så många väljer att förhålla sig neutrala, och det är sunt att inte fler än 16 procent anser sig vara negativa. Det visar att vi svenskar är ett tolerant folk, som inte drar alla ”invandrare med muslimsk bakgrund” över en kam.

Andra frågan: ”Vilka möjligheter tror du att invandrare med muslimsk bakgrund har när det gäller att integreras i det svenska samhället?”

Även den andra frågan gäller en alldeles för bred grupp för att man ska kunna ge ett vettigt svar, men här blir resultatet mer vad man kunde vänta sig. Nära hälften svarar ”Mycket små/Små möjligheter” medan bara 19 procent tror att möjligheterna är mycket stora eller stora.

(Jag får för mig att man i sammanhanget tolkar ”integreras” som ”anpassa sig”. Det brukar åtminstone vara så, även om integrationsbegreppet egentligen har en annan innebörd. Den förmodade begreppstolkningen har förstås relevans för hur resultatet ska läsas.)

Jag känner inte att inslaget i Adaktusson gav något utrymme för djupare analys av resultaten, och det var säkert inte heller meningen. Syftet var snarare att framställa mig som tillhörig en liten, trångsynt minoritet, vilket också underströks av programmets andra del, då man tog in en framgångsrik invandrarföretagare i studion.

Det finns gott om företagare med invandrarbakgrund i Sverige, och många av dem är alldeles säkert framgångsrika. Det förändrar inte min uppfattning, att de senaste decenniernas massinvandring har påverkat Sverige negativt. Det förändrar inte heller det faktum att massinvandringen och alla verkningslösa integrationsprojekt innebär en stor nettokostnad för skattekollektivet, inte minst av den anledningen att självförsörjningsgraden bland invandrare (generellt) är mycket låg.

Alla invandrare med rötter i Libanon blir inte lösgodiskungar, lika lite som alla från Rosengård blir internationellt hyllade fotbollsstjärnor. Det måste inte vara fel att lyfta fram de positiva exemplen, men när det görs i syfte att undvika den nödvändiga diskussionen om de problem som finns ute i verkligheten blir det falsk propaganda. Även om få låter sig luras.

Se programmet på www.tv8.se/adaktusson

***

Om... att vara snäll
Efter TV8-framträdandet skrev journalisten Erik Hörstadius ett blogginlägg, där rubriken utgjordes av frågan ”Är Åkesson lika snäll som han ser ut?” och första meningen: ”Det är onekligen svårt att skrämma barn med honom...”

Jag gillar Erik Hörstadius. För ett par år sedan satt jag i hans kök som debattör i hans eget TV8-program, Hörstadius. (Vem såg och minns det?) Just vid det tillfället fick jag väl inget intryck av honom alls, men däremot dyrkade jag honom under sensommarens OS-sändningar på SVT. Då satt han och kvällsskojade tillsammans med Rickard Olsson, och utgjorde därmed ett av få glädjeämnen under några sportsligt mediokra veckor. Jag tror att Erik Hörstadius är en snäll figur.

Hans blogginlägg går ut på att man inte behöver vara så rädd för mig eller andra sverigedemokrater. Vi är ganska ofarliga, med mjukisframtoning:

”Faran med att överdriva främlingsfientligheten och den rena rasismen hos sveigedemokraterna och dess sympatisörer, är att man ger ulven cred för fårets framgångar.”

Resonemanget är förbaskat nyktert och inlägget har därför förärats med en plats på vår kylskåpsdörr där hemma.

(Och efter denna hyllning finns det förstås en överhängande risk för att det på Erik Hörstadius blogg inom kort kommer att publiceras en Så-illa-tycker-jag-om-SD-artikel. Tråkigt, men i så fall ser vi det som att han tvingats ge efter för grupptrycket.)

***

Om... spännande vecka
Den kommande veckan blir spännande. Aftonbladet har under en tid jobbat med någon form av större grej om partiet och jag har förstås inga förhoppningar om att studsa av glädje när jag läser det. Mest spännande är dock det faktum att Aftonbladetreportern Jan Guillou (han kan så klart tituleras på många olika sätt, men just i det här sammanhanget har han gjort klart att han är ”reporter”) ska följa med mig under veckan.

Jag vet ännu inte exakt vad det kommer att innebära i praktiken, men det gick liksom inte att säga nej. Det är ju ändå Jan Guillou – han, som berättat om Hamilton, som fick en massa stryk när han gick på den där fina skolan och som satt i fängelse för spioneri efter att ha avslöjat IB. Så, det gick liksom inte att säga nej.

En del av er höjer säkert på ögonbrynen och det har jag viss förståelse för. Jag tror inte att vi har särskilt mycket gemensamt, jag och Jan Guillou, men så är det ju inte heller kompisar vi ska vara. Vi ska båda arbeta, utifrån våra respektive uppdrag. Det blir en hel del kuskande mellan olika delar av landet. Mest möten av intern karaktär. Vi får se hur länge han tycker att det är intressant. Även om varenda en av mina fördomar om Jan Guillou besannas, utgår jag från att det blir en underhållande vecka.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande