(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 7 087)

Om... hela Sverige ska kunna försvaras!
ÖB Håkan Syréns presentation av underlaget för regeringens försvarsproposition med inriktningen av Sveriges försvar fram till 2014 blev en brutal påminnelse om hur illa det egentligen är ställt.

Ända sedan det kalla krigets slut har ledande politiker och försvarsföreträdare tagit för givet att svenskt territorium inte längre behöver försvaras, helt enkelt därför att några fientliga angrepp inte kommer att ske. Följaktligen har de allt knappare försvarsanslagen satsats på ett insatsförsvar med uppgift att gripa in på olika platser i världen. De senaste försvarsbesluten har lämnat Norrland och Gotland i praktiken oförsvarade.

Men så kom Rysslands invasion av Georgien sommaren 2008. Plötsligt gick det upp för politiker och generaler att Ryssland under Putin och Medvedev kanske inte är så fredälskande, när allt kommer omkring. Folkpartiledaren Jan Björklund tog bladet från munnen vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen nyligen och talade för en förstärkning av försvarsmaktens resurser. Det var på ett sätt välbehövligt men rätt meningslöst, eftersom alliansregeringens budget inte tillåter sådana satsningar. (Förra veckan slog jag fast, att Björklunds utspel var konsekvent på så vis att Folkpartiet de senaste åren gjort till sitt signum att komma med populistiska utspel utan några planer på att verkligen ta politiskt ansvar för det de för fram.)

Nu går alltså ÖB Syrén ut och säger att ytterligare bantningsåtgärder måste till. Bland annat kommer pansarförbanden att bli färre och ett flygplatsområde måste läggas ner till 2010. Samtidigt flaggades för att vårt traditionella värnpliktsförsvar skall skrotas och ersättas av ett yrkesförsvar med mycket klen slagkraft: endast 2 000 soldater skall kontinuerligt finnas tillgängliga, ytterligare 28 000 vid full mobilisering. Det är minst sagt ynkligt!

Det är möjligt, till och med troligt, att ÖB Syrén gjort så gott han kunnat under rådande omständigheter. Huvudansvaret för det katastrofala faktum att vi inte längre kan försvara vårt land måste i stället läggas på de socialdemokratiska och borgerliga politiker som sedan en lång följd av år reducerat förvaret till en budgetregulator och självsäkert hävdat, att den stora fredens tid brutit in i vårt närområde.

Statsminister Reinfeldt, som ändå är gammal fjälljägare, visar ett närmast demonstrativt ointresse för Sveriges försvar, medan försvarsminister Sten Tolgfors lika demonstrativt visar att han är fel man på posten. Hans försäkran om att Sveriges försvarsförmåga nu ökar på ett ”kraftfullt sätt” är ungefär lika trovärdig som statsminister Per Albin Hanssons påstående vid krigsutbrottet 1939 om att ”vår beredskap är god”…

Sverigedemokraterna har länge med oro sett på avvecklingen av Sveriges försvarsförmåga till förmån för ett oansvarigt önsketänkande och socialt experimenterade. Vi inser att ingen hästkur i världen på kort sikt kan återställa potentialen att värna vårt land från främmande angrepp men uppmanar nu allianspolitikerna, att så snabbt som möjligt ställa de resurser till förfogande som krävs för att säkerställa vår alliansfrihet och fortsatta existens som en fri och självständig nation. Om Finland kan så kan vi!

Hela Sverige måste kunna försvaras!

Om... islamdiskussion i TV8
Nyligen skrev tidningen Riksdag & Departement om att Sverigedemokraternas opinionsmässiga framgångar den senaste tiden skrämt upp landets muslimer. Tydligen visar en färsk OSSE-rapport att det förhåller sig på det viset, vilket TV8:s Adaktusson snappat upp. I första hand av den anledningen var jag i torsdags inbjuden att medverka i programmet.

Främst kretsade programmet kring en undersökning om svenskarnas inställning till muslimska invandrare och deras möjligheter att integreras i det svenska samhället. Undersökningen var beställd av TV8 och genomfördes av Synovate.

Resultatet var inte alldeles givet, men som jag sa i programmet, hänger det förstås mycket ihop med hur frågorna ställs.

Första frågan: ”Allmänt sett, vad har du för inställning till invandrare med muslimsk bakgrund?”

Sannolikt hade man förväntat sig ett resultat där det visade sig att svenskarna generellt är väldigt negativt inställda till den grupp frågan gällde. Riktigt så blev det inte. Ganska precis en tredjedel ansåg sig ha en positiv inställning till invandrare med muslimsk bakgrund medan endast 16 procent sade sig vara negativa. Nära hälften ställde sig neutrala i frågan.

Innan jag såg den exakta frågeställningen hade jag också förväntat mig ett annat resultat. Andra undersökningar, inte minst Integrationsbarometern, har visat att vi svenskar är tämligen skeptiska till islam som fenomen och inte minst den påverkan som islam har haft på vårt samhälle. (Exempelvis visade Integrationsbarometern 2005 att drygt 60 procent av respondenterna inte vill underlätta utövandet av islam i Sverige och nära 80 procent tyckte att muslimer bör anstränga sig mer för att anpassa sig till det svenska samhället. Integrationsbarometern 2007 visade att 57 procent skulle ha svårt att flytta till ett område där det bor många muslimer.)

Nu gällde alltså frågan gruppen ”invandrare med muslimsk bakgrund”, vilket får anses vara en ganska heterogen skara. Jag inbillar mig att en stor del av svenskarna numera känner någon invandrare med muslimsk bakgrund som man tycker ganska bra om. Själv känner jag flera stycken, även sådana som är medlemmar och aktiva i partiet, och hade förmodligen placerat mig själv i den neutrala fållan om jag fått delta i undersökningen. Frågan är för bred för att man ska kunna välja sida utan vidare analys. Därför är det sunt att så många väljer att förhålla sig neutrala, och det är sunt att inte fler än 16 procent anser sig vara negativa. Det visar att vi svenskar är ett tolerant folk, som inte drar alla ”invandrare med muslimsk bakgrund” över en kam.

Andra frågan: ”Vilka möjligheter tror du att invandrare med muslimsk bakgrund har när det gäller att integreras i det svenska samhället?”

Även den andra frågan gäller en alldeles för bred grupp för att man ska kunna ge ett vettigt svar, men här blir resultatet mer vad man kunde vänta sig. Nära hälften svarar ”Mycket små/Små möjligheter” medan bara 19 procent tror att möjligheterna är mycket stora eller stora.

(Jag får för mig att man i sammanhanget tolkar ”integreras” som ”anpassa sig”. Det brukar åtminstone vara så, även om integrationsbegreppet egentligen har en annan innebörd. Den förmodade begreppstolkningen har förstås relevans för hur resultatet ska läsas.)

Jag känner inte att inslaget i Adaktusson gav något utrymme för djupare analys av resultaten, och det var säkert inte heller meningen. Syftet var snarare att framställa mig som tillhörig en liten, trångsynt minoritet, vilket också underströks av programmets andra del, då man tog in en framgångsrik invandrarföretagare i studion.

Det finns gott om företagare med invandrarbakgrund i Sverige, och många av dem är alldeles säkert framgångsrika. Det förändrar inte min uppfattning, att de senaste decenniernas massinvandring har påverkat Sverige negativt. Det förändrar inte heller det faktum att massinvandringen och alla verkningslösa integrationsprojekt innebär en stor nettokostnad för skattekollektivet, inte minst av den anledningen att självförsörjningsgraden bland invandrare (generellt) är mycket låg.

Alla invandrare med rötter i Libanon blir inte lösgodiskungar, lika lite som alla från Rosengård blir internationellt hyllade fotbollsstjärnor. Det måste inte vara fel att lyfta fram de positiva exemplen, men när det görs i syfte att undvika den nödvändiga diskussionen om de problem som finns ute i verkligheten blir det falsk propaganda. Även om få låter sig luras.

Se programmet på www.tv8.se/adaktusson

Om... att vara snäll
Efter TV8-framträdandet skrev journalisten Erik Hörstadius ett blogginlägg, där rubriken utgjordes av frågan ”Är Åkesson lika snäll som han ser ut?” och första meningen: ”Det är onekligen svårt att skrämma barn med honom...”

Jag gillar Erik Hörstadius. För ett par år sedan satt jag i hans kök som debattör i hans eget TV8-program, Hörstadius. (Vem såg och minns det?) Just vid det tillfället fick jag väl inget intryck av honom alls, men däremot dyrkade jag honom under sensommarens OS-sändningar på SVT. Då satt han och kvällsskojade tillsammans med Rickard Olsson, och utgjorde därmed ett av få glädjeämnen under några sportsligt mediokra veckor. Jag tror att Erik Hörstadius är en snäll figur.

Hans blogginlägg går ut på att man inte behöver vara så rädd för mig eller andra sverigedemokrater. Vi är ganska ofarliga, med mjukisframtoning:

”Faran med att överdriva främlingsfientligheten och den rena rasismen hos sveigedemokraterna och dess sympatisörer, är att man ger ulven cred för fårets framgångar.”

Resonemanget är förbaskat nyktert och inlägget har därför förärats med en plats på vår kylskåpsdörr där hemma.

(Och efter denna hyllning finns det förstås en överhängande risk för att det på Erik Hörstadius blogg inom kort kommer att publiceras en Så-illa-tycker-jag-om-SD-artikel. Tråkigt, men i så fall ser vi det som att han tvingats ge efter för grupptrycket.)

Om... spännande vecka
Den kommande veckan blir spännande. Aftonbladet har under en tid jobbat med någon form av större grej om partiet och jag har förstås inga förhoppningar om att studsa av glädje när jag läser det. Mest spännande är dock det faktum att Aftonbladetreportern Jan Guillou (han kan så klart tituleras på många olika sätt, men just i det här sammanhanget har han gjort klart att han är ”reporter”) ska följa med mig under veckan.

Jag vet ännu inte exakt vad det kommer att innebära i praktiken, men det gick liksom inte att säga nej. Det är ju ändå Jan Guillou – han, som berättat om Hamilton, som fick en massa stryk när han gick på den där fina skolan och som satt i fängelse för spioneri efter att ha avslöjat IB. Så, det gick liksom inte att säga nej.

En del av er höjer säkert på ögonbrynen och det har jag viss förståelse för. Jag tror inte att vi har särskilt mycket gemensamt, jag och Jan Guillou, men så är det ju inte heller kompisar vi ska vara. Vi ska båda arbeta, utifrån våra respektive uppdrag. Det blir en hel del kuskande mellan olika delar av landet. Mest möten av intern karaktär. Vi får se hur länge han tycker att det är intressant. Även om varenda en av mina fördomar om Jan Guillou besannas, utgår jag från att det blir en underhållande vecka.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande