(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 7 190)

Om… smygstart
I helgen smygstartade vi kampanjen inför EU-valet. Den verkliga upptakten blir först i början av maj, men eftersom intresset bland medlemmarna har visat sig vara stort tyckte vi det var viktigt att komma igång så smått redan nu. Tiotusentals flygblad med fokus på arbetsmarknadspolitiken delades ut runt om i landet.

Jämfört med senaste EU-valet är vi ändå sent ute. Då hade vi officiell kampanjstart 9 februari (!). Den här kampanjen blir något annat. Partiet är idag betydligt större och bättre organiserat än för fem år sedan. Vi har andra resurser att röra oss med, inte bara ekonomiskt utan kanske framför allt funktionärsmässigt. När vi når valnatten kommer vi att ha hållit hundratals valmöten, mött tiotusentals väljare och distribuerat cirka två miljoner valfoldrar, en halv miljon tidningar och en miljon flygblad. De Sverigedemokratiska vänner som kommer att vara delaktiga i kampanjen räknas i tusental.

Hur långt detta räcker vet vi förstås inte. Jag har tidigare i veckobrevet berört frågan om våra kärnväljares låga intresse för just EU-valet. Tvärtemot vad etablissemanget påstår, kommer vi att missgynnas av ett lågt valdeltagande eftersom det är våra väljare som stannar hemma.

Man kan förstås se detta som ett hinder. Vi har valt att se det som en utmaning. Samtidigt som våra kärnväljare – av förklarliga skäl – inte vill legitimera EU:s monsterbygge genom att rösta, vet vi samtidigt att vi har oerhört lojala väljare. I mitt och alla andra partimedlemmars uppdrag ligger att övertyga varje befintlig och potentiell SD-väljare om vikten av att delta också i det här valet. Dels för att EU växer och utvecklas i fel riktning, dels för att vårt resultat i det här valet kommer att påverka våra möjligheter i riksdagsvalet nästa höst. (Nej, inte så att vi står och faller med EU-valet, men den skjuts som ett bra EU-valsresultat kan ge oss skulle kunna utgöra skillnaden mellan reellt inflytande över lagstiftningen eller fyra år i riksdagshusets mörkare skrymslen.)

Det resonemanget är viktigt att ha med sig när man möter tveksamma väljare de närmaste månaderna.

***

Om… äntligen tungan på vågen
Helgen bjöd också på ett stycke svensk, politisk historia. För första gången blev Sverigedemokraterna tungan på vågen mellan blocken i en opinionsmätning. I Novus Opinions mätning var skillnaden mellan blocken 3,5 % medan vi noterades för 4 %.

Det är, tycker man, en ganska tung sak, som dock inte fått någon uppmärksamhet alls. Inte ens TV4, som beställt undersökningen, tycks ha observerat detta.

Varför inte?

Det kan förstås vara så att man helt enkelt missat i analysen. Mer troligt är dock att man betraktar det hela som för tungt för att slås upp, i det här läget. Vår vågmästarställning är trots allt på den yttersta marginalen – än så länge. Konflikten mellan agendastyrd och konsekvensneutral journalistik gör sig påmind. Självklart är det så, att en rak rapportering om läget kan få följder i form av ytterligare ökat stöd för Sverigedemokraterna. Vilken redaktion vill göra sig skyldig till det?

Min gissning är att detta bara är början. Den ekonomiska krisen kombinerat med Mona Sahlins misslyckande har stärkt borgerligheten, i synnerhet Moderaterna. Avståndet mellan blocken har krympt i en rasande fart. Samtidigt har vi etablerat oss på en nivå kring fyraprocentsspärren, vilket får ses som ett oväntat bra utgångsläge nu när den rekordlånga valrörelsen över nästan 18 månader tar fart.

***

Om… TBC-ökning, igen
Tuberkulos är en av världens värsta farsoter. En tredje del av jordens befolkning bär på bakterien. Varje år insjuknar nio miljoner människor och närmare två miljoner dör.

Vi som lever i Sverige är numera – än så länge – relativt förskonade från sjukdomen. I massinvandringens spår ser vi dock en tydlig tendens mot att tuberkulos är på väg tillbaka. I fjol rapporterades 554 nya fall, en ökning med 13 procent. Det är femte året i rad som TBC-fallen ökar i antal. De flesta som insjuknar, 83 procent, är födda i utlandet, enligt Smittskyddsinstitutet. Drygt hälften kom från Afrika, varav majoriteten från Somalia.

Denna skrämmande utveckling stödjer det vi länge har påtalat, att en obligatorisk hälsoundersökning för invandrare och asylsökande är ett måste.

***

Om... utökat anhörigstöd
För många äldre kvinnor och män är tillgången till en anhörig eller annan person en viktig förutsättning för att kunna bo kvar i det egna hemmet. Detta gäller inte minst vid vård i livets slutskede.

I vårt land finns idag cirka 650 000 personer som är någon form av anhörigvårdare. Dessa behöver stöd och avlastning, vilket inte alltid är en självklarhet. Därför är det glädjande att regeringen från och med 1 juli förstärker kravet kring anhörigstöd i Socialtjänstlagen. ”Kommunen bör erbjuda…” blir ”skall”.

Detta är något som vi Sverigedemokrater under lång tid har påtalat behovet av. Det är inte rimligt att en så viktig sak som anhörigstöd lämnas åt sitt öde i en ansträngd, kommunal ekonomi.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 7 182)

Om… framåtanda i Stockholm
I helgen hade jag nöjet att delta på årsmötet för Sverigedemokraterna Stockholms län. Det är ett av de äldsta partidistrikten men med en ny situation i det att man inför det här året knoppat av Stockholms stad, som bildat eget distrikt. Jag är säker på att det är rätt väg att gå. Inte minst för att lyckas i Stockholms stads urbana miljö krävs det ett annat arbetssätt än i kranskommunerna. Därför kan det vara klokt med två olika organisatoriska enheter, som ges möjlighet att fokusera utifrån sina speciella förutsättningar.

På många sätt blir Stockholm avgörande för partiets möjligheter att nå de högt satta målen i de allmänna valen nästa höst. Förutom att en betydande del av väljarna bor där, är Stockholm dessutom vårt lands politiska och mediala centrum. Ett bra resultat i de båda Stockholmsvalkretsarna får genomslag i hela landet.

Jag vill på det här sättet tacka för ett trevligt möte och samtidigt önska det nygamla distriktet lycka till i det viktiga arbetet de närmaste arton månaderna.

***

Om… förvirring och vantolkningar
I slutet av augusti förra året träffade jag DN:s Maciej Zaremba för ett längre samtal om Sverige, svenskhet och integration. Jag tyckte då att vårt samtal vår både givande och intressant, och jag fick uppfattningen att Zaremba var seriöst intresserad av hur jag och Sverigedemokraterna ser på dessa fenomen, som tar upp ganska stort utrymme i vårt principprogram. Efter att i veckan ha läst resultatet av vårt samtal har jag tvingats revidera den uppfattningen.

Det som stör mig mest i artikeln – en av totalt fem i en serie kallad I väntan på Sverige – är Zarembas utelämnande av väsentliga detaljer i mina resonemang. Det är den ständiga risken med tidningsintervjuer av det här slaget. Man ger reportern stort utrymme att tolka, välja och vraka bland åtskilliga tankegångar och formuleringar. Oftast är reportern så pass seriös och hederlig att slutresultatet landar åtminstone nära sanningen, även om alla citat sällan är korrekta. Ibland har dock reportern redan på förhand en bestämd uppfattning om vad som ska skrivas och bygger således upp intervjun med utgångspunkt i en förhoppning om att få passande citat. Träffen med Maciej Zaremba är ett exempel på det senare.

Föga förvånande görs stort nummer av diskussionen om vem som är svensk. Efter att vi klarat ut de grundläggande funderingarna kring detta, rabblar Zaremba upp en lång rad personer med olika bakgrunder och ber mig avgöra huruvida de ska betraktas som svenskar eller inte. Det handlar om bland andra Nyamko Sabuni, Cornelis, Zlatan, Laila Freivalds och Jackie Arklöv.

Det är inte första gången jag ställs inför den typen av listor, och alla som hört mig i sådana intervjuer och diskussioner vet att jag tycker att listmetoden är fel sätt att angripa frågan på. Jag är politiker, avser ägna mig åt lagstiftning och resonerar således i generella termer. För mig är det i det perspektivet fullständigt ointressant huruvida någon enskild person ska betraktas som svensk eller inte. Det är också det huvudsakliga besked jag ger Zaremba. Det passar dock inte hans hypotes. Han behöver konkreta svar, och kokar således ihop en trögflytande soppa av citat, vantolkningar och rena snurrigheter:

”Hur skall man bli för att ’av andra uppfattas som svensk’? Är jag svensk för dig? frågar jag Åkesson. ’Det skulle du kunna vara.’ Skulle kunna? ’Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig... någon djupare analys är svår att göra på så kort tid.’ Då hjälper jag till: Jag har levt i Sverige tio år längre än du och kan nog landets kultur litet bättre, eftersom jag har det till yrke. Svensk?

’Jag kan inte avgöra det’, säger Åkesson, ’eftersom det inte är alldeles självskrivet vilken kultur du identifierar dig med. För jag antar att du kommer från ett annat land.’ Sedan förklarar han att en svensk får inte ha hoprörda tillhörigheter. Man skall känna sig helt övervägande svensk och inget annat vid sidan om.

På den grunden blir jag slutligen befunnen tvivelaktig, i sällskap med Cornelis Vreeswijk, Nyamko Sabuni och Zlatan Ibrahimovic, kring vilken Jimmie Åkesson har många frågetecken. Zlatan föddes inte i Sverige. Han spelar individualistiskt, vilket är osvenskt. Han har sagt sig vilja spela för Bosnien! Jackie Arklöv då? ’Utan tvekan svensk. Har ju fått svensk uppfostran och känner inte någon annan kultur än den svenska.’

På det viset. För Åkesson är ’svenskheten’ en varm värdegemenskap som gör att man förstår och trivs med varandra. Och han känner den tydligen med Jackie Arklöv, men inte med Vreeswijk, Sabuni eller med mig. Förstår han vad han säger? Jag gör ett sista försök. Han har sagt att Laila Freivalds uppfattar han som svensk, fast hon faktiskt är invandrare från Lettland. Så varför är han inte beredd att erkänna Nyamko Sabuni, som också kom hit som barn, som lika god medborgare?

’Jag känner inte att jag vill göra det, helt enkelt.’”

Jag känner alltså en ”varm värdegemenskap” med polismördarnazisten Jackie Arklöv. Och Laila Freivalds är en ”god medborgare” till skillnad från Nyamko Sabuni. Ungefär så kan man sammanfatta vårt två timmar långa samtal, enligt Maciej Zaremba.

Han har naturligtvis rätt till den uppfattningen och han är fri att återge den i vilket sammanhang han vill, även i landets ledande dagstidning. Det betyder inte att jag måste dela hans uppfattning, och det gör jag inte heller.

Jag tycker att jag under vårt samtal var väldigt tydlig med att jag och mitt parti förespråkar en öppen svenskhet och att den naturliga följden av det blir att alla de personer han räknade upp mycket väl kan betraktas som svenskar. Eller inte. Min huvudpoäng var att jag inte vet, att det är irrelevant, att det inte intresserar mig i min roll som politiker och av den anledningen ville jag inte ge honom några konkreta svar.

***

Om... favorit i repris
Om DN-artikeln var ett uttryck för vantolkningar och förvirring, så var SVT:s behandling av oss i veckan direkt osmaklig. I sitt dagliga morgonprogram lät man vänsterförfattaren Anna-Lena Lodenius och en kollega till henne sitta i soffan och kasta smuts på oss utan att vi fick någon som helst möjlighet svara. (Det blir ”i något annat sammanhang”, enligt programledaren.) Då ska man veta att vi dagen före inslaget begärde att få medverka, dock utan vare sig framgång eller förklaring.

Det är inte första gången den fria televisionen gör på det viset. Det är snarare regel. Åtskilliga gånger har man låtit våra politiska motståndare oemotsagda spy galla över oss. Inte ens Granskningsnämnden verkar se det som ett problem.

”Beslut: Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kravet på opartiskhet.”

En ständigt återkommande formulering i den absoluta merparten av de beslut från Granskningsnämnden som gäller Sverigedemokraterna och som vi tittat närmare på.

Det ovan nämnda inslaget är naturligtvis också anmält till Granskningsnämnden, tillsammans med ett snarlikt inslag i Sveriges Radio. Anmäla måste man göra, även om det där med ”trägen vinner” känns tämligen avlägset i det här sammanhanget.

***

Om… nu får vi ett språk – på riktigt
Så ska då svenskan bli huvudspråk i Sverige, enligt förslaget till språklag. Vårt språk är i dag officiellt språk i Finland och EU, men inte i Sverige. Däremot har vi fem officiella minoritetsspråk. Dessutom har svenskt teckenspråk samma status som minoritetsspråken.

I ett pressmeddelande menar kulturministern att ”ett gemensamt språk är en avgörande förutsättning för en demokrati värd namnet”. Det har hon förstås rätt i. Lika viktigt är det för assimileringen av alla de människor som flyttat till vårt land och har för avsikt att bo här permanent. Ska man kunna förstå och bli en del av svensk kultur och svenskt samhällsliv, måste man behärska språket. Då är det en bra början att fastställa svenskan som Sveriges huvudspråk.

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande

(Beställ en prenumeration på Sverigedemokraternas nyhetsbrev på www.sverigedemokraterna.se.)

(Antal e-postprenumeranter denna vecka: 7 182)

Om... hektiska tider
Det märks verkligen att det närmar sig val. Det var länge sedan man hade så här många bollar i luften och tempot var så här högt. Runt om i landet pågår förberedelsearbetet för fullt, och jag vill gärna vara med, inte minst för att visa partiledningens uppskattning för allt det arbete som utförs av i först hand ideella krafter. Utan alla fantastiska medlemmar blir det ingen valkampanj.

I dagarna besökte jag Skövde för att prata på ett medlemsmöte i stadshuset. Uppslutningen var förhållandevis god, såväl deltagarmässigt som medialt. Utanför protesterade några vänsteranhängare med röda fanor. Tydligen ville de, enligt någon av lokaltidningarna, prata med mig. Jag blev dock inslussad bakvägen och fick aldrig tillfälle att träffa dem. Det får bli nästa gång, men då inte utan att dessa till synes fredliga demonstranter i kraftiga ordalag fördömt de attacker som drabbat våra lokala företrädare i Skövde den senaste tiden. Det är viktigt att vi gör gemensam sak mot extremismen.

Skövdebesöket avslutades med ett kylslaget torgmöte, där jag själv och SDU:s William Petzäll tog tillfället i akt att beskriva partiets politik inför en varierande skara fredagsflanörer.

Jag vill förstås rikta ett tack till Skövdeavdelningen för ett trevligt och givande arrangemang. Vi ses igen framåt våren, under EU-valkampanjen.

***

Om... samma andas barn
Förspelet inför Davis Cupmötet i Malmö blev, precis som väntat, helt dominerat av kravallrykten. Det idrottsliga har inte fått mycket utrymme. Vi sydsvenskar som sedan länge har sett framemot att kunna heja fram våra tennishjältar på plats i Baltiska hallen blev blåsta av Malmö stads fritidsnämnd. Extremismen segrade.

Malmö har den senaste tiden varit särskilt drabbat av dessa kravaller. Inte bara våra torgmöten har förstörts av vänsterextremisterna. European Social Forum, Rosengårdsupploppen och attackerna mot ett par Israelmanifestationer har gjort situationen exceptionell. Hur mycket kostar det oss skattebetalare? Vem ska få stopp på kravallerna?

Särskilt talande är det som skett inför Davis Cupmötet mellan Sverige och Israel. Det får sägas vara en smått unik – om än inte oväntad – händelse att kommunister, nazister och islamister samlas under gemensam flagg.

Samma andas barn, förenade genom antisemitismen.

***

Om… Malmöpolitiker bidrog till knapp förlust?
Rent sportsligt borde det här ha blivit en klassisk tennishelg. Tydligen det längsta Davis Cupmötet någonsin för Sveriges del. Över sjutton timmars spel, alla fyra singlar blev femsetare, inga döda matcher. Hiskeligt spännande! Ändå ville den där riktiga DC-stämningen inte infinna sig framför teven. Det berodde så klart på att publiken saknades. Det fåtal ackrediterade som fanns på plats i Baltiska hallen försökte förvisso skapa någon form av stämning, men det blev nästan bara en ledsam bekräftelse på att hallen var i det närmaste helt tom.

Det jag upplevde framför teven måste förstås också ha känts inne i hallen och inte minst på mattan. Ett skadedrabbat och reservbetonat svenskt gäng lyfter sig inte sällan i landslagssammanhang, vilket får anses bekräftat ännu en gång efter den här helgen. Det var dock inte mycket som fattades till seger. Hur mycket mer hade de kunnat lyfta sig med hjälp av en högljudd, supportande hemmapublik?

Det får vi aldrig veta, tack vare politikerna i Malmö stads fritidsnämnd.

***

Om... nya riskzoner
I samband med en fest i Grekiska föreningens lokaler i Backa på juldagen förra året blev 60-årige Georgios Paparizou akut sjuk och avled senare. Fallet har uppmärksammats av den anledningen att ambulansen vägrade köra till platsen, eftersom den låg inom en så kallad riskzon. Man inväntade poliseskort, som inte kom.

Saken är naturligtvis oerhört tragisk och jag har stor förståelse för de upprörda känslor och den frustration som kommit till uttryck i efterspelet. Jag har dock också förståelse för ambulanspersonalens avvägning i den givna situationen.

Tyvärr synliggör det här en av det nya Sveriges multikulturella baksidor, där räddningspersonal inte kan åka in i vissa bostadsområden utan att utsättas för våldsamheter. Det är en fullkomligt bisarr situation, som tycks sprida sig till nya delar av landet, och som får den konsekvensen att det område man bor i blir avgörande för vilken vård (eller övrig samhällsservice) man får.

Grekiska föreningen har polisanmält ambulanssjukvården för tjänstefel, men något brott kunde inte styrkas. Den avlidnes familj ämnar dock gå vidare till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Det är förstås inte omöjligt att någon slutligen kommer att hängas för det här, men skyll inte problematiken på räddningspersonalen. De har ingen lätt situation. Och skyll inte på deras chefer, som månar om sin personal. Skyll på de politiker, från vänster till höger, som skapat en fullständigt ohållbar situation genom sitt mångkulturella samhällsexperiment. Det är i första hand deras fel att verkligheten ser ut som den gör.

***

Om… ny lag mot nätpedofiler
I ett kort pressmeddelande från justitiedepartementet presenterades häromdagen en ny lag mot kontakt med barn i sexuellt syfte. Det handlar om kontakter med barn under 15 år som riskerar att leda till sexuella övergrepp vid möte med barnet. Internet nämns som tänkbar kontaktyta.

Detta är förstås bra – inte en dag för tidigt. Men straffskalan? Brottet föreslås kunna leda till böter eller fängelse i högst ett år. Jag hade gärna sett en mer kraftfull markering i det avseendet.

***

Om... försvara den svenska sommarhagen
I veckan drog vi igång en kampanj till försvar för den svenska sommarhagen. EU-byråkraterna menar nämligen att alla betesmarker i Europa ska se precis likadana ut, och då finns ingen plats för enbuskar, björkdungar eller hasselsnår. Av den anledningen har regeringen ändrat reglerna för gårdsstödet, så att de svenska bönderna nu tvingas skövla sina hagmarker eller gå miste om sina bidrag. Det unika och artrika svenska kulturlandskapet med rötter bronsåldern är därmed hotat.

EU-byråkratin har återigen gått för långt. För mig är det fullständigt obegripligt att vi varje år betalar miljarder i avgift till EU och sedan bygger upp en gigantisk byråkrati både här hemma och i Bryssel för att kunna få tillbaka en liten del av pengarna. Och för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att få tillbaka några pengar tvingas vi dessutom ge avkall på viktiga delar av vårt sätt att leva och vårt kulturarv.

Hur länge ska vi acceptera detta?

Besök kampanjen på www.sverigedemokraterna.net/beteshagen2009

***

Om… utländskt parti i svenskt val
EU-hotet mot den svenska sommarhagen understryker vikten av att ta EU-valet den 7 juni på allvar. Behovet av Sverigevänner i Bryssel är stort.

Noterade i veckan att ett nytt parti ämnar ställa upp i EU-valet. Det handlar om irländska Libertas, startat av affärsmannen Declan Ganley, som ledde nejsidan inför Irlands folkomröstning om Lissabonfördraget. Ganleys ambition tycks vara att starta upp nationella avdelningar för sitt parti i samtliga 27 EU-länder.

Libertas beskrivs som ett ”nejparti”, men såvitt jag kan bedöma förespråkar man ett starkt EU med bland annat egen armé och egen president. Däremot vill man öka de demokratiska inslagen inom EU. Min främsta invändning är dock att Libertas är ett utländskt parti som gör anspråk på svenska stolar i Europaparlamentet. På vilket sätt kommer de att bevaka Sveriges och svenskarnas intressen i Bryssel?

Sverigevänliga hälsningar

Jimmie Åkesson
Partiordförande