Min egen skildring av veckan med Jan Guillou tidigare i år har efterfrågats. En sådan publicerades i SD-Kuriren nr 81. Jag väljer att återpublicera den här.

---

Jag befinner mig utomlands när Maria på Aftonbladet tar första kontakten. Först tror jag att det är ett skämt och ber dem återkomma. Jag behöver fundera. Det tar dock inte lång tid att bestämma sig för att tacka ja, förutsatt att det är på riktigt. Inte för att jag har några förhoppningar om att reportaget ska bli särskilt fördelaktigt, utan snarare min spontana analys säger att det inte finns något för oss att förlora på ett sådant, troligen unikt projekt. Jag tackar ja.

Jan Guillou ska ringa upp mig. Första gången han gör det hamnar han hos min sekreterare, Martin, som genast skickar mig ett SMS. När jag ringer tillbaka är det upptaget. Några dagar senare gör jag ett nytt försök. Efter ett par signaler lyfts luren i andra ändan: – Hallå!

Jodå, jag känner igen rösten. Jag presenterar mig men Jan bryter genast in och frågar om jag är tankeläsare? ”Tänkte just att jag måste ringa dig”, säger han. Sedan snackar han på om projektet, om hur han ännu inte vet vad det ska leda till, att han tycker det är bra att jag ska åka runt så mycket, att han ska agera som reporter och alltså inte som kolumnist. Och att han faktiskt kan läsa sin e-post. Jag bryter in med ett och annat ”visst” och ”absolut” emellanåt. Vi bestämmer träff.

Måndag förmiddag, jag står i kylan utanför partikansliet och väntar på Jan. Vi har bestämt att träffas klockan tio. Mycket punktligt kommer han i taxi. Vi hälsar artigt och vandrar sedan ned i det han i sin artikel kommer att kalla ”bunkern”. I förebyggande syfte ber jag om ursäkt för vårt kansli och säger något om våra svårigheter att hitta bra lokaler. Jag väljer att för Jans skull göra ett sällsynt undantag från skoförbudet. Inte kan jag väl tvinga på honom ett par plastiga loafers, som dessutom har vita färgfläckar sedan renoveringen före jul?

Det roar mig att han upplever partikansliet som ”välstädat”. Det har jag faktiskt aldrig hört någon säga förut, och kanske vittnar det mer om Jans uppfattning om städning än om lokalen som sådan.

Vi slår oss ned i fikarummet, pratar lite om veckoplaneringen och beställer alla nödvändiga tågbiljetter. Nej då, jag är inte speciellt flygrädd, men det betyder inte att jag gärna flyger i onödan. Det finns många skäl till att föredra tåg. Mitt planerade möte med Stockholmsdistriktet blir inte av, varför vi istället sätter igång att prata lite om min bakgrund. Jag berättar om min uppväxt, om min väg in i politiken och inte minst om Sverigedemokraternas utveckling.

Jan visar stort intresse för partiets tidiga år och han snålar inte med benämningarna. ”Nazistisk sekt” är ständigt återkommande. Jag väljer att inte säga emot, även om jag egentligen tycker att det är en kraftig överdrift. Istället fokuserar jag på vad som skett sedan mitten av 1990-talet, då vi bytte till en partiledare som hade ambitionen att skapa ett konventionellt parti. Det var då jag själv kom in i bilden. Allt som hände dessförinnan vet jag egentligen väldigt lite om. Att vi hade stora brister är dock ställt utom allt tvivel, och det finns liksom ingen anledning att ge sig in i en diskussion om hur allvarliga de bristerna egentligen var.

Vårt samtal avbryts av att en kille från kopieringsmaskinsföretaget dyker upp och vill skriva nytt serviceavtal, ny maskin inkluderad. Sannolikt blir han ganska paff när han får skaka hand med Jan Guillou. Han håller dock masken.

Innan Jan tar kväll, klockan halv två, hinner han med att berätta om en undersökning som visat att han är den författare med störst andel Sverigedemokrater i läsekretsen. Det är uppenbart att det fascinerar honom och vi gör ett gemensamt försök att analysera orsakerna. Det ska sägas att jag inte lyckats verifiera hans uppgifter, men det låter inte osannolikt att det förhåller sig som han påstår. Mitt förslag till förklaring gäller Jans historiska romaner. Detta trots att de har en tydlig politisk utgångspunkt som knappast borde tilltala mina partvänner. Svensk historia intresserar dock Sverigedemokrater. Jan själv menar att det måste vara Hamilton – ”det är det där med flaggan” – och så berättar han om sitt besök hos skinnskallarna på Fryshuset för många år sedan.

Han fick av någon anledning för sig att ta med sin bättre hälft dit. För säkerhets skull hade han först frågat föreståndaren Anders Carlberg om säkerheten. Det skulle inte vara några problem, och således stövlade paret Guillou en kväll in i skinheadbaracken. Det blev alldeles tyst, tills någon ropade: ”Det är ju Jan Guillou”, varpå Jan bad om en öl.

Han berättar med viss stolthet om hur han resten av kvällen fick åtskilliga ryggdunkningar och om hur skinnskallarna var alldeles lyriska över romanfiguren Carl Gustaf Gilbert Hamilton, vars tydliga vänstersympatier inte tycktes bekymra Fryshusets kortsnaggade stammisar. ”Det är det där med flaggan vi bryr oss om”, ska de ha sagt.

Tisdag morgon bär det av till Göteborg med X 2000. Där ska vi bli upphämtade på centralen och skjutsade till partiföreningens nya lokaler en bit utanför stan.

Jan dyker upp i sin vidunderliga sälpäls, som han tillskansat sig vid ett besök på Grönland. Han har uppenbarligen inget behov av att hålla sig anonym, trots sitt kändisskap och det faktum att vi är på väg till rikets andra stad. ”Jag tänker bara på att jag är kändis när jag är i Tyskland. Då tittar ingen på mig.”

Under tågresan passar Jan på att ställa några frågor om sådant han läst i partiets jubileumsbok, som utkom i samband med förra årets tjugoårsfirande. Återigen är han främst intresserad av partiets tidiga år och han har slagits av de olika skribenternas öppenhjärtiga skildringar av hur de upplevt partiets utveckling. Eftersom vi strax ska träffa min företrädare på partiledarposten, Mikael Jansson, blir det naturligt att vi pratar en del om just hans bidrag till boken. Jan tycker att det är ”mycket Karl den tolfte och fanor och sånt” över Janssons text. ”Det finns ingen svensk fana”, hävdar han. ”Det heter flagga!”

En annan sak som Jan upplever som ett genomgående tema i jubileumsboken är våra problem med vänsterextremister. Det kommer vi att prata mycket om under resten av veckan. Han verkar uppriktigt bekymrad över det fenomenet.

I Göteborg serveras kaffe och frallor. Jag kör min grej om EU-valet. Resten av tiden ägnas åt allmän diskussion med Jan som naturlig mittpunkt. Av någon anledning pratar vi mycket om kyrkopolitik, men den diskussion jag själv upplever som mest intressant handlar om svenskhet och mångkulturalism. ”SD:s svarta kärna”, som Jan kallar det i sitt reportage. Vi pratar om möjliga framtidsscenarion. Hur sannolikt är det att Sverige ser ut som Libanon om tvåhundra år?

Varför är mångkulturalismen ett problem? Vi är flera stycken som gör tappra försök att övertyga vår gäst om behovet av en gemensam värdegrund i det svenska samhället för att kunna upprätthålla välfärden och rättsstaten. Jag tror att han vid det här tillfället börjar förstå vad vi menar, att vi inte är ute efter att ”kasta ut invandrarna” utan att vi är seriöst oroade över de senaste decenniernas utveckling och att vi har en ganska genomtänkt idé om vad man bör
göra.

Jan ger i samband med detta själv uttryck för en smått häpnadsväckande uppfattning. ”De måste försvenskas”, menar han, invandrarna alltså. Jag är inte säker på att han själv förstår att det är precis det vi också tycker, och att vi är det enda parti som har just den utgångspunkten. Jag förklarar det för honom.

På onsdagen bär det av till Gävle. Nu har en kvinnlig fotograf, Lotte, anslutit. Alldeles precis före avgång dyker sälpälsen upp på perrongen. Man anar Jan där bakom.

I Gävle stannar vi två dagar och två nätter. Vi besöker först – efter att ha checkat in på hotellet – distriktsstyrelsen för att diskutera det praktiska inför kommande EUvalkampanj. Därefter bär det av till partilokalen, där det hålls öppet hus just på onsdagar. Ett tjugotal medlemmar dyker upp. En del av dem är för mig bekanta ansikten, men till min glädje är de flesta sådana som jag inte träffat tidigare.

Efter drygt tre timmars minglande åker vi vidare till en italiensk trattoria, där kvällen avslutas med pasta och ett glas rödvin.

Under timmarna i partilokalen diskuterar vi bland annat kungahuset. Jan tycker att vi ska införa republik. Jag håller förstås inte med, men måste ändå erkänna att jag möts med en del intressanta argument. Om jag uppfattar saken rätt, är det framför allt utnämningen av statliga tjänstemän som enligt Jan skulle bli bättre om vi fick möjlighet att utse vår statschef genom val.

Jan Guillou är en man med åsikter om precis allt, även om sådant man kan förmoda att han inte vet någonting om. Och Jan Guillou är en man som alltid har rätt; ”Så är det!”

Vi kommer in på diskussionen om Sveriges officiella språk. Jan har noterat vårt krav på att svenskan ska bli officiellt språk i Sverige. Han har svårt att förstå varför. ”Det är det ju redan”, menar han. Jag säger mig vara beredd att ta gift på att det inte är så. Däremot är svenskan officiellt språk i Finland och EU. Jan börjar då räkna upp de fem språk han hävdar är officiella i Sverige: Svenska, romani chib, jiddisch, finska och tornedalsfinska.

Jag måste tänka efter en stund, men påpekar snart att han har missat samiska. ”I så fall har vi sex officiella språk”, säger Jan och sedan är den diskussionen slut. ”Så är det!”

Sanningen är den att Sverige inte har något officiellt språk. Svenskan är vad man brukar kalla ”huvudspråk”, som inte är lagfäst, och så har vi fem officiella minoritetsspråk. Dessutom har svenskt teckenspråk samma status som minoritetsspråk.

Torgmötet på torsdagen blir en kall tillställning. Aftonbladets webb-TV har kommit för att spela in ett inslag om det egna Guillouprojektet. Dessutom finns lokalmedia på plats, men de är egentligen bara intresserade av kändisförfattaren. Någon från Arbetarbladet tycks uppriktigt oroad över att se Jan Guillou tillsammans med mig och de övriga partimedarbetarna. Har han gett sig in i partipolitiken? I det partiet? Det ser nästan ut som att han står på tur
att tala…

Jan lugnar sin kollega genom att förklara syftet med sin närvaro.

Utomhusmöten på vintern – i det här fallet norr om Dalälven – är egentligen något jag brukar undvika. Nu har det dessutom börjat snöa. Jag vet att jag kommer att frysa, särskilt om händerna, men just vid det här tillfället har jag fått ett större bekymmer i det att min röst inte håller. Jag hinner säga två-tre meningar innan det tar stopp. Efter en diskret harkling kan jag väsa fram ytterligare en mening. Sedan dör rösten helt.

Aj då!

Det känns kanske väl dramatiskt att prata om panik i den situationen, men det är i alla fall lite jobbigt. Inte minst med tanke på att åhörarskaran nu har växt från en handfull poliser till åtminstone några tiotal vardagsflanörer. Betydligt fler än jag hade väntat mig.

Till slut kommer en vänlig själ fram till mig med en burk mineralvatten ur vilken jag tar några klunkar. Sedan kan jag fortsätta prata ganska obehindrat i en halvtimme.

När jag nästan frusit fast på Stortorget lämnar jag över mikrofonen till Maggan och Louise, som fortsätter att underhålla publiken med bravur medan jag ger en intervju för Aftonbladets TV-team och sedan söker upp Jan för att om möjligt stjäla lite av den värme som strålar från hans närmast groteska pälsverk.

På eftermiddagen gör Jan en mer formell intervju med mig och sedan tillbringar jag en stund med fotograf-Lotte, som förbereder ett ljudbildspel för Aftonbladets hemsida. Resten av dagen är jag inlåst på hotellrummet för att skriva veckobrev och fördjupa mig i regeringens alldeles färska utspel i energifrågan. Lite glad är jag för den debattartikel jag fått publicerad i den andra kvällstidningen. Det gäller regeringsfrågan: ”SD har inget att förlora på nyval”, lyder rubriken.

Fredag klockan 06:25. Vi har just satt oss på SJ:s regionaltåg från Gävle mot Stockholm. Resan går sedan vidare mot Karlstad, där vi ska möta upp distriktsledningen med ordförande Runar i spetsen. Lunch på Plaza med efterföljande överläggningar i hotellets konferenslokaler. Även här pratar vi EU-val. En radioreporter från P3-programmet ”Verkligheten” har också hittat hit. Det liknar en presskonferens, trots att det egentligen är ett internt strategimöte.

Före återfärden mot Stockholm hinner vi med några ärenden på stan. Jag ska köpa födelsedagspresent till en vän och Jan följer mig troget till Systembolagets whiskyhylla. Han tycks road av min beslutsamhet i detta sammanhang – det hela tar inte ens fem minuter, och då förmår jag dessutom plocka med mig ett par flaskor vin till helgens middagar.

Innan Jan somnar på tåget hinner han uttrycka sin oro över att inte hinna hem till kvällens upplaga av På spåret. Det är bara tjugofem minuters marginal enligt tidtabellen. Han berättar om sin erfarenhet av programmet, som han själv deltog i under en säsong, och de två frågor han stupade på men som han egentligen kunde.

Såklart!

Nåt med ubåtar, var det visst. ”Det är mycket lättare hemma i soffan”, meddelar han.

Klart det är!

Strax före ankomst till Stockholm trär Jan på sig sälen, tar sin portfölj och reser sig:

– Nu får vi hoppa över alla artigheter och sånt. Jag springer direkt till taxi.

Jag visar förståelse. Hade jag inte haft andra fredagsplaner vore jag säkert lika stressad hem till TV-soffan för veckans dos av firma Oldsberg-Hellberg. Min generation är dock inte lika bunden av TV-tablåer. På spåret kan jag se på nätet det passar.

Tåget stannar.

– Hej!

Precis som utlovat hör Jan Guillou av sig strax efter helgen. Han vill visa mig resultatet av den officiella intervjun. Han är fortfarande lite osäker på både upplägg och publiceringsdatum, men förklarar att själva intervjudelen förmodligen kommer att sprängas in i ett mer omfattande reportage utan direkta citat av mig. Fyra-fem sidor ska det bli.

Citaten har jag inget att anmärka på. ”Så blir det när man antecknar noggrant”, svarar han. Reportern Jan Guillou använder alltså inte ljudupptagning vid intervjuer. Han antecknar. Noggrant.

Projektet är avslutat. ”Vi gjorde ett bra jobb”, är Jans uppfattning. ”Tyvärr kan jag inte önska dig lycka till, i alla fall inte med det politiska, men det var trevligt att lära känna dig.”

Jag tänker att jag gillar honom, att han är förbaskat udda men trevlig och lätt att umgås med. En skön prick. Och så tänker jag att det är tråkigt att jag snart kommer att bli arg på honom, när resultatet av vår vecka ska tryckas i Aftonbladet.

Men jag gillar honom fortfarande. Och snart ska jag ta mig tid att läsa någon av hans böcker...