Mitt tal på Valkonferensen den 27 mars.

Partivänner,

För lite drygt en vecka sedan var det precis ett halvår kvar till valdagen. Den dag som vi alla väntat på i tre och ett halvt år och som vi är övertygade om kommer att bli dagen då vi tillsammans skriver historia och ritar om den politiska kartan i Sverige. Det är den dagen väljarna ska bära oss in i riksdagen.

Vår målsättning är tydlig – vi ska bli tredje största parti i riksdagen.

I samband med Landsdagarna i höstas sa jag att ingenting är klart, att vi inte kan luta oss tillbaka och tro att framgångarna kommer av sig självt. Att det ser väldigt bra ut i opinionsmätningarna betyder inte att riksdagsplatserna är säkrade. Tvärtom, det är nu det börjar. Det är nu vi måste lägga i en högre växel och köra, utan hänsyn till hastighetsbegränsningar eller vad som eventuellt kommer i vår väg. Eller hur vägen ser ut. Det är nu det gäller.

När vi går härifrån efter dagens förhandlingar har vi de viktiga utgångspunkterna för vår politik klara för oss. Vi vet också vilka vi utsett att företräda vår politik i riksdagen under den kommande fyraårsperioden. Därmed kan vi lägga de debatterna bakom oss och istället blicka framåt, mot sex månader av hårt slit i kampen om väljarnas förtroende.

För det är precis vad allt handlar om. Det är väljarnas förtroende vi vill ha. Vi struntar i om etablissemanget betraktar oss som kusinen från landet eller som något katten släpat in. Vi struntar i nedsättande epitet och tillmälen. Vi struntar i hatkampanjer och försök att tysta ned oss eller stänga oss ute. Det vi bryr oss om är att väljarna, Verklighetens folk, på valdagen, visar att det är vi som beskrivit verkligheten på ett sätt som de kan känna igen sig i, att vi genom vårt slit ingett hopp och förtroende. Det är det vi ska arbeta för, slita för, det kommande halvåret.

Politiken

I mitt tal till Landsdagarna slog jag fast den sverigedemokratiska trygghetslinjen – den Sverigevänliga, ansvarsfulla politik vi ställer upp som alternativ till den borgerliga regeringens lönedumpningslinje och den rödgröna rörans bidragslinje. Trygghetslinjen ska genomsyra all vår politik.

Det handlar naturligtvis om tryggheten på gator och torg, att vi alla ska kunna röra oss fritt i samhället utan rädsla för att utsättas för våld eller andra grova brott. Det är en självklarhet, åtminstone för oss, men trygghetsfrågorna sträcker sig längre än så.

Det handlar lika mycket om social trygghet, att vi försvarar välfärden, att vi bekämpar utanförskap och segregation. I vårt Sverige bryr vi oss om varandra, vi hjälper varandra, vi är garanterade att inte lämnas på sjukhustrappan att dö bara för att vi inte haft råd med en privat sjukförsäkring.

Det handlar om trygghet i arbetslivet, att den som blir utan jobb ges en reell chans att komma tillbaka i arbete igen utan att behöva sälja hus och hem eller flytta hundratals mil,

Det handlar om trygghet i skolan, att ingen tjej ska behöva acceptera att bli kallad hora, inte ens på ett språk hon inte förstår, att ingen ska behöva acceptera att bli misshandlad på grund av sitt ursprung, vare sig svensk eller invandrare – alla har rätt att känna sig trygga när de går till skolan.

Det handlar om trygghet i familjen, om trygghet i föräldraskapet, att ingen ska tvingas välja bort att bilda familj av ekonomiska skäl, att möjligheten att hålla ihop som en familj inte ska vara beroende av var i landet man råkar bo.

Det handlar om trygghet på ålderns höst, att vi garanterar dem som arbetat och slitit, bidragit till den gemensamma välfärden varje dag i hela sina liv, en meningsfull och värdig ålderdom.

Partivänner, vårt Sverige är ett tryggt Sverige!

Tre profilområden

Bland de politiska riktlinjer vi ska anta idag har vi identifierat tre särskilt centrala trygghetsområden. Det gäller invandringspolitiken, det gäller kriminalpolitiken och det gäller äldrepolitiken.

Självklart är det så att vårt totala fält måste vara bredare än dessa tre områden, men det gäller också att avgränsa sig, att välja fokus. Vi väljer fokus utifrån vad vi tycker är viktigt och såklart utifrån de andra partiernas brister men också utifrån hur vi ser att Verklighetens folk uppfattar sin verklighet. Verkligheten styr vår agenda – inte tabun och politisk korrekthet.

Invandringspolitiken
Ta till exempel invandringspolitiken. Vi har tjatat och tjatat och tjatat, år ut och år in. Trots att det har hänt en hel del även bland de andra partierna på senare tid, inte minst på grund av våra framgångar, är det ett politiskt område som fortfarande rymmer många tabun och som får de andra att blunda för verkligheten. Vi såg duellen mellan de båda statsministerkandidaterna på TV4 häromdagen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men man lyckades åtminstone – igen – med bedriften att diskutera vårt lands framtid utan att överhuvudtaget beröra ödesfrågan nummer ett.

Den fråga som påverkar inte bara våra ekonomiska möjligheter att utveckla välfärden, utan som också – och kanske framför allt – förändrar de grundläggande förutsättningarna för att alls ha en solidariskt finansierad välfärd.

Att det brinner i förorterna, att brottsligheten har ökat, att det saknas pengar i välfärden, att utanförskapet växer, att judar tvingas fly från landets muslimtätaste stad, att svenskar tvingas fly från landets muslimtätaste stad – det har absolut ingenting med den alltjämt pågående massinvandringen att göra. Utan det beror på att vi - vi trångsynta, fördomsfulla, barbariska svenskar - vi som är avundsjuka på alla invandrare för att de har en kultur när vi själva bara har midsommar och såna töntiga saker – det beror på att vi inte anstränger oss tillräckligt, på att vi inte släpper in invandrarna i det svenska samhället, på att vi inte är tillräckligt öppna för att integreras i det nya Sverige som de sju riksdagspartierna varit så snälla att skapa åt oss.

Allt är vårt fel.

Sanningen är den, att jag har aldrig bett om att få integreras, jag har aldrig blivit tillfrågad om huruvida jag vill integreras och, partivänner, jag vägrar att integreras i detta kalla, splittrade, rotlösa samhälle som nu växer fram.

Jag vägrar.

Danmark
När vi pratar invandringspolitik återkommer vi ofta till föregångslandet Danmark. Det står ju till och med i förslaget till riktlinjer att vi vill ha ner asyl- och anhöriginvandringen till dansk nivå. (Då ska man ha klart för sig att vår invandring inom de kategorierna är ungefär tio gånger så stor som Danmarks.) Vi har dessutom föreslagit ett införande av danska regler för anhöriginvandring till Sverige.

Att Danmark är ett föregångsland visade man återigen härom veckan, när man ännu en gång skärpte sin invandringspolitik. En skärpning gällde flyktingar och asylsökande som åker på semester till hemlandet. De ska få sina uppehållstillstånd indragna, om de inte fått särskilt tillstånd att åka.

(Veronica Palm, asylpolitisk talesman, S, i Expressen.)

Jag inbillar mig att Sverige är ett av få länder i världen där en sådan självklarhet är kontroversiell. När det gäller de här frågorna är Sverige ”Landet Tvärtom” – Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka osv

Vi minns kriget i Gaza, där det plötsligt befann sig tusentals svenskar mitt i oroligheterna. Den som tar en runda på stan i Malmö ser en rad resebyråer som är specialiserade på resor till Bagdad, Mogadishu och Kabul. Sturups flygplats utanför Malmö öppnade förra året en direktlinje till Bagdad. Jag inbillar mig att det inte handlar om svensk charterturism...

Det här handlar om människor som uppgett skyddsbehov som skäl till att få stanna i Sverige, att det inte finns någonstans i hemlandet eller i närområdet där de kan vistas. Väljer de då att ändå återvända hem på semester, har de visat att de ljugit om sina flyktingskäl och då ska de också fråntas sina uppehållstillstånd omedelbart.

För mig är det en fullständig självklarhet.

Kriminalpolitiken
Jag brukar framhålla det faktum att jag tycker att kriminalpolitiken är eftersatt, trots att vi har en borgerlig regering. Den senaste veckan har den mest framträdande kriminalpolitiska debatten varit Beatrice Asks utspel om de lila kuverten till misstänkta sexköpare, ett förslag hon slängde ur sig i ett misslyckat försök att profilera sig i en kvinnofråga.

Många har vela jämföra det här med vårt förslag om ett offentligt pedofilregister. Och visst, det kan väl vid en första anblick placeras i samma kategori, men här finns ett par helt avgörande skillnader.

Den första, och mest uppenbara, är att vårt offentliga register över pedofiler gäller dömda pedofiler. I justitieministerns fall handlade det om att peka ut misstänkta. Det kan knappast anses vara förenligt med svensk eller västerländsk rättstradition.

Den andra skillnaden är, att vårt förslag handlar om att ge föräldrar möjlighet att skydda sina barn medan justitieministern bara var ute efter att brännmärka.

Nu har hon till slut tagit tillbaka sitt uttalande, men det skedde efter lång betänketid. Det får sägas vara synnerligen anmärkningsvärt att en justitieminister gör sådana klavertramp. Den här historien understryker än en gång att kriminalpolitiken verkligen är eftersatt.

Hur vore det om Beatrice Ask istället ägnade sig åt att stifta lagar som på allvar pressar tillbaka den grova och upprepade brottsligheten, lagar som ökar tryggheten för de laglydiga medborgarna i det här landet?

Efter en mandatperiod som präglats av en nästan häpnadsväckande passivitet presenterade hon nyligen ett förslag om skärpta straff. Det var ett lamt, trevande steg i rätt riktning. Visst, att man överhuvudtaget rör på sig i den här frågan är naturligtvis positivt, men tyvärr är de förslagna straffskärpningarna så i underkant att det i vissa fall till och med blir löjeväckande. Det är nödvändigt med hårdare straff, särskilt för grova våldsbrott, men jag hade hoppats på krafttag, inte ännu mer fegspel från den här regeringen.

Till skillnad från justitieministern menar jag att straffen för grova och upprepade brott är så låga att det måste till en radikal skärpning. Dessutom saknas helt sånt som slopandet av mängdrabatten på brott, införandet av obligatorisk utvisning av utländska medborgare som begår grövre brott och införandet av verkliga livstidsstraff utan möjlighet till tidsbestämning eller benådning. Sånt nämner regeringen inte överhuvudtaget. Det är uppenbart att de väljare som vill se en lagstiftning som är i samklang med den allmänna rättsuppfattningen måste välja andra alternativ än den borgerliga alliansen.

Jag fick vid något tillfälle nyligen frågan om ett samhälle verkligen blir tryggare av att straffen skärps? Ja, det är min övertygelse. Inte nödvändigtvis för att grova brottslingar blir mindre benägna att begå brott av att sitta längre tid i fängelse, utan snarare för att inlåsningen i sig förhindrar dem att angripa laglydiga samhällsmedborgare. Grova brottslingar ska inte vistas fritt på gator och torg, de ska sitta i fängelse. Utgångspunkten för en sund kriminalpolitik måste alltid vara samhällets och de skötsamma medborgarnas intressen.

Och brottsoffrens...

Skadestånd
Alla vi som såg, förvånades och inte minst upprördes av Uppdrag granskning tidigare i veckan har fått oss en ordentlig tankeställare.

Linnea, 14 år, blir våldtagen, sviks av alla, förnedras, hotas och tvingas flytta från orten, 50 mil bort.

Oskar, 15 år, erkände och döms för våldtäkten, men stöttas, hyllas. Av alla, hela samhället, till och med av skolan och kyrkan. Och så våldtar han en annan flicka, och döms för det...

Det här är så ovärdigt, så skamligt. Jag måste säga att jag har svårt att finna ord för hur jag kände när jag såg programmet.

Vid Landsdagarna i höstas beskrev jag mig själv som brottsoffer. Många, för att inte säga de flesta, av oss är brottsoffer och har också fått känna på hur samhället sviker oss som brottsoffer. Jag beskrev i mitt tal hur nonchalant jag blev behandlad i samband med en rättegång, och det är den ena sidan. Men efteråt, då? Du har utsatts för ett brott, blivit misshandlad eller kanske ännu värre, du tilldöms ett skadestånd. Vad händer sedan? Får du pengarna i handen när du går hem från rätten? Sätts de in på ditt bankkonto?

Nej, så fungerar det inte. Du får själv driva in dina pengar, du får själv ta kontakt med gärningsmannen och be om att få din ersättning. Och om han, eller hon, vägrar betala, får du antingen be igen eller vända dig till kronofogden.

Så bisarrt är vårt system konstruerat. Så tar vi hand om brottsoffer i det här landet.

Den här frågan kan tyckas liten, men för den enskilde är det en stor sak. För den enskilde handlar det inte bara, eller kanske inte ens främst, om pengarna. Det handlar om upprättelse, om rättvisa. Om att bli tagen på allvar, om att bli behandlad med respekt.

Därför är det här en viktig fråga. Därför finns den här frågan med bland våra förslag inför kommande mandatperiod.

Pensionerna
En annan sådan viktig fråga är en av dom som har diskuterats mest den senaste tiden, nämligen villkoren för landets pensionärer. Det gäller äldres livsvillkor i allmänhet, och pensionerna i synnerhet. Redan i höstas hade vi den frågan uppe och vi var då rörande överens om det principiellt felaktiga i att pension beskattas högre än lön. Det är en rättvisefråga lika mycket som en trygghetsfråga. Nu menar vi att vi har hittat en modell som kan bli ett bra första steg mot en utjämning av förhållandet mellan pensionärer och löntagare.

Vårt första steg, som vi har för avsikt att genomföra redan år 1 av nästa mandatperiod, innebär en skattesänkning på minst 13 miljarder för landets pensionärer.

Det är förstås ingen slump att dessa 13 miljarder är den enda satsning vi sätter en konkret summa på i det här läget. De äldres villkor har under lång tid försämrats och i förhållande till de som arbetar idag har klyftan växt något oerhört de senaste åren.

Vi har fått vårt, nu är det dags att pensionärerna får sitt.

...

Sen tror jag det är viktigt att komma ihåg att pensionerna, trots att det är det kanske mest angelägna just nu och det som debatteras mest, bara är EN del i äldrepolitiken. Omsorgen är också viktig, för den del av pensionärerna som berörs av de frågorna.

Trygghetsboenden
Här föreslår vi ett utökat investeringsbidrag för byggandet av trygghetsboenden – det är något som efterfrågas av allt fler och som fyller en oerhört viktig funktion för dem som inte är berättigade till eller känner sig redo för särskilt boende men som ändå är i visst behov av stöd. Det handlar om en form av boende för äldre som känner sig oroliga, otrygga eller socialt isolerade. De som bor i trygghetsboende ska ha tillgång till en gemensamhetslokal, man ska kunna äta tillsammans, det finns personal som en gemensam resurs, man har trygghetslarm osv

Många äldre upplever idag att det är ett alldeles för stort glapp mellan den vanliga bostaden och det särskilda boendet. Oro och otrygghet, ibland också ensamhet, gör att de vill ha ett annat boende. Och de här människorna behöver en alternativ boendeform där bostaden och omgivningen är tillgänglig, där det är nära till service, där det finns möjligheter till meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Närhet till personal är en viktig trygghetsskapande faktor för människor i detta skede av livet.

Och vi ska veta det, att behovet av bostäder anpassade till den åldrande människans behov kommer att bli mycket stort inom överskådlig tid. Redan idag saknar vissa kommuner möjligheter att möta äldres efterfrågan på små och medelstora hyreslägenheter i det ordinära bostadsbeståndet.

Flera kommuner kan inte heller tillgodose behovet av särskilt boende eller vård- och omsorgsboende. Och inom en tioårsperiod kommer andelen äldre i befolkningen att börja öka kraftigt. Särskilt kraftig ökning bland de över äldre äldre, de 85 år. För att klara den här demografiska utmaningen måste fler bostäder för äldre skapas, även trygghetsboenden.

Det här är också en trygghetsfråga – och en fråga om ekonomi. Det är inte bara mänskligt utan även lönsamt för kommunerna att erbjuda trygghetsbostäder. Studier visar, att där det finns trygghetsboende har samtidigt behovet av särskilda boendeformer och vård- och omsorgsboende minskat, som är betydlig dyrare i drift.

Matreform
Särskilt måste jag ändå säga att jag brinner för den matreform vi föreslår för äldreomsorgen. Alla vi som har sett och kanske framför allt luktat på de frysta färdigrätter som serveras på en stor del av landets äldreboenden idag vet att det här är en mycket angelägen fråga.

Tre av fyra i äldreomsorgen är drabbade eller ligger i riskzonen för undernäring. Det är ett tillstånd som utan behandling är livshotande och leder till försämrad livskvalitet och ökat vårdberoende. Trots detta visar studier som gjorts vid bland annat Uppsala universitet att maten som våra gamla får ofta har ett lägre näringsvärde än kattmat. Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att just maten ofta får de lägsta betygen när de äldre och deras anhöriga betygsätter omsorgen.

Nära 200 000 äldre, drygt två procent av Sveriges befolkning, är beroende av insatser från vård och omsorg för att få sina behov av mat tillgodosedda. Maten och måltiderna har stor självklart betydelse för äldres hälsa och välbefinnande. En varierande och allsidig kost har positiva hälsoeffekter och minskar riskerna för att utveckla åldersrelaterande sjukdomar.

Kompetens och resurser på det här området bör finnas inom äldreomsorgen i alla kommuner för att analysera de äldres kostsituation, men också för att anställa kockar och kokerskor och för utbilda personal inom till exempel näringslära, specialkost och livsmedelskunskap.

Maten och måltiden har stor betydelse för människans välbefinnande ur många olika perspektiv, näringsfysiologiskt, kulturellt, socialt och psykologiskt. Maten ska inte bara vara näringsriktig den ska även vara god och nylagad. För många av våra äldre och sjuka är smaksinnet kanske det enda sinne som fortfarande är helt intakt och måltiderna kan därför vara dagens höjdpunkt för många.

Eller skulle åtminstone kunna vara det…

Just av den här anledningen blir jag så bekymrad när jag ser hur kommunerna ofta väljer att spara in på just maten inom omsorgen, så fort pengarna börjar tryta. Skräckexemplen är alltför många och har fortsatt att dyka upp under alltför lång tid och på alltför många platser för att man bara skall kunna vifta bort dem som ”olyckfall i arbetet”. Jag menar att det snarare rör sig om en signal om att vårt samhälle har stora brister i vår grundläggande respekt för äldre. Detta är något som vi tillsammans måste tag i och arbeta för att förändra.

När jag talar med personal inom äldreomsorgen och hör dem berätta, t ex om hur de gamla i Malmö fick nöja sig med en halv jultallrik på julafton eftersom kommunen inte ansåg sig ha råd att ge dem både sill och köttbullar, så blir jag nästan gråtfärdig.

Och när jag läste om den blinde 87-årige Arvid i Höganäs som fick besked om att han fortsättningsvis bara skulle få ett halvt ägg till frukost på morgnarna...

Eller om de äldre i Timrå som fick se sitt kaffe och sitt frukostbröd ransonerat...

Då skäms jag. Jag skäms över det svenska samhället och jag skäms över att jag inte arbetat ännu hårdare för att få till stånd en förändring.

Men samtidigt är det ju inte i första hand vi sverigedemokrater som skall skämmas. De som verkligen skall skämmas är representanterna för den rödblåa sjuklövern i riksdagen, som låtit detta fortgå i år efter år, i kommun efter kommun, utan att vidta några kraftfulla åtgärder för att bryta mönstret.

Till dem vill jag bara säga. Skäms!

Och minns hur det gick för Kommandoran i Lönneberga som stal de gamlas mat på julafton...

Finansieringen

Okej, 13 miljarder till pensionärerna, trygghetssatsningar, återställning av a-kassan, höjd föräldraförsäkring... Den enda fråga jag fått av samtliga journalister som jag diskuterat våra politiska riktlinjer med så här långt är också den självklara: Hur finansieras dessa satsningar?

Jag måste säga att jag tycker att vi varit ganska försiktiga i våra satsningar så här långt. Vi har varit betydligt mer ansvarsfulla än ett normalt oppositionsparti. Vi tänker inte ägna oss åt överbudspolitik eller oseriös populism. När vi senare i sommar presenterar vårt slutliga valmanifest, det som blir vårt kontrakt med väljarna, kommer vi att visa upp en politik som går ihop, både ekonomiskt och ideologiskt. Det ser jag som helt avgörande för vår trovärdighet.

Nästa steg i den processen blir vår skuggbudget i slutet av april, början av maj. Då kommer vi närmare att precisera vad våra satsningar kommer att kosta, och framför allt varifrån vi vill ta pengarna. Invandring- och integration, EU, biståndet, rationalisering av miljöbudgeten, kultursektorn – det finns många områden att hämta finansiering från och jag är faktiskt inte orolig för hur vi ska få ihop det.

Partivänner,

Jag brukar tala om den speciella SD-andan, den anda som tagit oss så här långt trots alla motgångar och försök att stoppa oss. SD-andan är den anda, som Rocky Balboa - ni vet filmboxaren – sammanfattade i orden:

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och fortsätta röra dig framåt. Hur mycket du kan ta och ändå röra dig framåt. Det är så du vinner.”

Det finns många konkreta exempel på den här andan. Inte minst ser vi hur den återföds och lever vidare inom vårt ungdomsförbund. Ett ungdomsförbund som haft en fantastisk tillväxt och medlemsutveckling den senaste tiden. Andra ungdomsförbund har allt förspänt med trygga arbetsförhållanden, massvis med pengar, fina lokaler och tillgång till media. Trots det tappar de medlemmar och dör ut.

Våra ungdomar har nästan inga pengar alls att röra sig med, de hånas, bespottas, förlöjligas, hotas, överfalls. I vissa fall har man till och med försökt mörda dem. Men ändå står de kvar och växer.

Alla som engagerar sig i SD och SDU är hjältar i mina ögon, men till och med i denna skara av hjältar finns det dem som sticker ut från mängden genom sitt exceptionella mod och övertygelse.

Jag tänkte att jag här skulle nämna speciellt två av dem:

Erik Almqvist, ordföranden för vårt ungdomsförbund. Har sedan han började engagera sig i förbundet blivit attackerad med tårgas och batonger, fått se sitt hem vandaliserat vid närmare ett tiotal tillfällen, har tvingats motta oräkneliga dödshot och var förra året nära att mördas av två knivbeväpnade vänsterextremister. Trots allt detta sitter han här idag, trots allt detta fortsätter han att varje dag arbeta för det han tror är rätt, trots allt detta fortsätter han att leda vårt ungdomsförbund mot nya framgångar.

Och så har vi David von Arnold, som inte varit med partiet och ungdomsförbundet så väldigt länge. Han blev i samband med ett besök på en gymnasieskola förra veckan utsatt för hotelser och stenkastning. Senare på kvällen överfölls han av en vänsterextrem galning som försökte hugga honom med en kniv.

Därefter har han fått utstå nya hotelser och nattliga trakasserier i sin bostad. Trots allt detta är han inte bara kvar som medlem, han planerar även nya skolbesök. Han har också gått ut i medierna och berättat om vad som hände och deklarerat för vänsterns våldsverkare och terrorister att vi Sverigedemokrater aldrig kommer att vika oss för hot och terror. Istället kommer vi att jobba ännu hårdare för ett tryggare och svenskare Sverige, där demokrati och åsiktsfrihet råder.

Jag skulle vilja be Erik och David att komma upp på scenen för att motta ett litet bevis på min och allas vår uppskattning.

…

Partivänner,

Med vår unika SD-anda och med människor som Erik och David i våra led, så kan vi helt enkelt inte förlora. Vi är på gång nu! Och nu kör vi så det ryker ända in i kaklet den 19 september, då vi tillsammans skall skriva svensk historia!

Tack för mig!