Ser i DN att den så kallade Alliansen nu vill korta väntetiderna i vården. Man föreslår 5 dagar för att få träffa en distriktsläkare, 30 dagar för att få träffa specialistläkare, behandling ska påbörjas inom 60 dagar. Totalt alltså 95 dagar. Idag säger rekommendationen 7 plus 90 plus 90, alltså 187 dagar.

Jag får väl säga välkomna på vagnen till Alliansen!

I Sverigedemokraternas sjukvårdsutskott satte vi för flera år sedan mer ambitiösa mål. Vi säger 3 dagar för att få träffa en distriktsläkare, 30 dagar för att få träffa en specialistläkare, behandling ska påbörjas inom 30 dagar.

Totalt blir vår norm 63 dagar, att jämföra med Alliansens 95 dagar eller nuläget 187 dagar. Vi kommer också att ge vårdtagaren rått att kräva skadestånd från Landstinget om Landstinget inte klarar av normen.

Efter att ha tjänstgjort som politisk sekreterare i Landstinget Blekinge under den innevarande mandatperioden kan jag bara säga att jag är fullständigt övertygad att vårt mål går att uppnå utan att kostnaderna behöver öka. Med ett mer kompetent styre än nuvarande (s) och (v) finns alla möjligheter!

Det är inget annat än en skandal att det ska få ta 187 dagar, mer än ett halvt år, innan man får tillgång till adekvat vård. Om vi Sverigedemokrater får väljarnas förtroende kommer vi att se till att nuvarande landstingspolitikers feta förmåner skärs ner och att man istället prioriterar vanliga svenskars rättmätiga krav på en snabb, effektiv och kompetent vård.

Jag har just kommit hem från Sicilien, tillsammans med min hustru. Det är alltid speciellt att komma till Italien. Vädret är gott, 30 graders värme och sol. Maten är god, särkilt på Sicilien. Vi åt fisk, skaldjur och vällagade pastarätter varje dag, till mycket rimliga priser. Den som vill kan skölja ner maten med solmättade sicilianska viner, både vita och röda. Runt omkring ön finns de finaste sandstränder, med rent och salt vatten. Ön har 25 historiska monument, härstammande från olika epoker i den växlingsrika sicilianska historien. Greker, fenicier, kartager, romare och vandaler, alla har de varit på Sicilien och givit sina bidrag till den rika kulturen.

Efter att jag tagit del av de flödande intrycken av ett varmt och välkomnande land, med ett lika varmt ovch välkomnande folk, infinner sig vissa funderingar. Jag hade förväntat mig att alla de illegala immigranter som kommer tiill södra Italien skulle synas som arbetskraft i olivlundar och vingårdar. Men nej, sicilianarna arbetar själva på fälten. Likaså med sophämtningen i de sicilianska städerna. Hur kan detta komma sig? Kanske är arbetet på fälten, i trettiofemgradig värme, eller bakom sopbilarna, alltför ansträngande för alla de nyanlända afrikaner som, enligt svenska förståsigpåare, ska lösa arbetskraftsbristen i Europa?

På stränderna uppträder många försäljare som marknadsför allt möjligt skräp. Solglasögon, plastbollar, plastörhängen, you name it. Dessa försäljare är undantagslöst av nordafrikanskt ursprung. Deras tjatande är ganska störande, men de försöker ändå att försörja sig, vilket jag kan ha en viss respekt för.

Flyget hem går efter en vecka in för landning på Säve flygplats norr om Göteborg. Först ser jag den fantastiska västkustska skärgården, sedan de gröna fälten på norra Hisingen. Jag fylls av gädje över att vara tillbaka i Sverige, och över att vara svensk. Sverige är ändå fantastiskt!

På kvällen träffar vi vår son och hans sambo, i Göteborg. De bor nära Tynnered, ett av Göteborgs mångkulturella områden. Det första vi får höra är att den skåpbil som tillhör sonens företag har blivit uppeldad ute på gatan. Föregående dagar har man eldat ett antal andra bilar i Tynnered, och nu har förstörelselusten spridit sig till sonens område. Polisen har inga kommentarer, men det lär handla om så kallade ungdomsgäng. Hoppas att försäkringen kan täcka en del av skadorna. Sonen och hans kompanjon sliter hårt, tolv timmar varje dag, för att skaffa intäkter till sitt företag, för att kunna avlöna sin personal, och för att kunna betala den skatt som utkrävs av den stat som inte förmår skydda arbetande medborgare. Andra finner sin tillfredsställelse i att förstöra det min son och andra företagare har åstadkommit. Så har det blivit i vårt Sverige.

Sonen berättar att man i stadsdelen Tynnered har beslutat att vidta en kraftfull åtgärd för att reducera mordbränder och annan skadegörelse. Man ska genomföra så kallade "bekymringssamtal" med ligisterna. Man får tydligen inte längre tala klarspråk om disciplin och konsekvenser, utan det ska istället handla om att man är bekymrad. Så bra då, säger vi, även om jag har mina dubier. På morgonen efter slår jag på TV:n. Bilar och bildäck uppeldade på Hisingen, en förskola nerbränd i Tynnered. Så mycket för bekymringssamtalen...

Senare på dagen tillbringar vi några timmar i Göteborgs centrum. På det relativt fattiga Sicilien såg vi inte en enda tiggare, men i Göteborgs centrum finns dussintals. Medan sonens sambo och min fru shoppar inne på Zarabutiken står jag utanför och väntar, ungefär en halvtimme. Några meter ifrån mig står en tiggare. Han stödjer sig på en krycka, skakar hela tiden och ser bedrövligt eländig ut. Hela tiden kvider han tiggande läten. Under den stund jag har koll får han gåvor från tre personer: först fem kronor, sedan 50, och sedan ytterligare 200 kronor. En ganska bra affärsverksamhet, tydligen. Så fort han får en gåva plockar han ur den ur plastmuggen och lägger den i fickan. Om det ska vara behjärtansvärt duger det ju inte att ha sedlar i muggen. Några femtioöringar är bättre för att locka nya blåögda donatorer.

Vi flyttar oss bort mot Brunnsparken. Jag blir full av skratt. Där står ytterligare en tiggare, med samma krycka och exakt samma spasmiska ryckningar som kamraten utanför Zara. Arma svenskar. Att man inte kan förstå att det handlar om ett industrialiserat tiggeri, med ett enda syfte- att plocka den naive svensken på pengar.

Nej, Sverige är sannerligen inte bättre än det Italien, med Silvio Berlusconi i spetsen, som regelmässigt bespottas av ledande politiker och politiskt korrekta media i vårt land.

Jag sitter ikväll och tittar på Efterlyst i TV3. Jag blir bara så trött när jag återigen, efter nästan 20 års tittande på detta program, åter konstaterar vad vi talar om.

Helt öppet kan man se att den absoluta majoriteten av misstänkta brottslingar är av utländskt ursprung. Utöver det väljer redaktionen att pixla foton på misstänkta gärningsmän. Jag kan inte dra annan slutsats än att man försöker dölja dessa personers härkomst.

Vad jag vidare inte kan förstå är att alla dessa bilder på misstänkta brottslingar är så fruktansvärt otydliga. Med min egen gamla digitalkamera, från 1995, med 3 megapixlars upplösning, får jag kristallklara bilder. Hur i hela friden kan det vara så att vi, år 2010, ska behöva nöja oss med så otroligt suddiga kamerabilder från brottsplatser? Varför ska polisen behöva acceptera detta? Tyvärr, misstanken smyger sig in att de kamerasystem som övervakar den offentliga miljön är konstruerade för att dölja detaljer avseende gärningsmännens utseende. Jag hoppas jag har fel, men var och en får göra sin egen bedömning.

Statistik från brottsförebyggande rådet (BRÅ, de har en bra hemsida) visar en överrepresentation med en faktor 3, 4 eller 5 för att grövre våldsbrott är begångna av personer med utländsk härkomst.

Var och en får dra sin egen slutsats om utfallet av svensk invandringspolitik.

Torsten Karlsson bor i Kungshamn, Bohuslän. Han är 89 år. Han har genomlidit tre hjärtinfarkter och han är nästan blind. Tidningen Bohusläningen berättar att hans hustru har plats på ett särskilt boende. Trots Torstens krämpor, och trots att han och hustrun far illa av att inte kunna hålla varandra sällskap, så får Torsten inte flytta till sin hustru på det särskilda boendet. Sotenäs kommun förvägrar honom detta. I moderaternas Sotenäs finns alltså inget utrymme för att ge gamla människor rätt att bo tillsammans på ålderns höst. Vissa borgerliga partier gick till val på att införa parboendegaranti, men detta har man struntat i. Jag tycker det är skandalöst.

Per Gudmundson avslöjade igår på Svenska Dagbladets ledarsida en del fakta om hur staten spenderar Torstens, och andra svenskars skattepengar. Ungdomscoachen Sara Darabi, som jobbar på ett boende för ensamkommande "flyktingbarn", meddelar att ett stort antal av de "barn" hon möter i sitt jobb är upp till tio år äldre än de påstår sig vara. Norska Utlendningsdirektoratet har gjort tandtester för åldersbestämning. Nio av tio "barn" är äldre än de uppgivit. Hälften av de som påstått sig vara barn, dvs under 18 år, är istället över 20. År 2009 kom 2.250 ensamkommande "flyktingbarn". På två månader i år har 392 "barn" kommit. Av de som kommit i år är 317, alltså mer än 80 procent, pojkar.

Gudmundson drar slutsatsen att den ojämna köns- och åldersfördelningen antyder att tillströmningen inte beror på plötsliga humanitära katstrofer. Istället misstänker han att familjer i vissa patriarkalt styrda länder (Afghanistan, Somalia och Irak) väljer ut en högt värderad son. Man samlar ihop de 150.000 kronor som en smuggelbiljett kostar, och skickar iväg sonen till Sverige.

Det hela handlar alltså om en krass investeringskalkyl, där man ställer smuggelbiljetten mot värdet av att sonen skickar hem svenska bidragspengar, pengar som Torsten och vi andra tvingas betala i skatt. Som en extra jättebonus öppnas möjligheten att återförena familjen i Sverige, med därtill kopplad evig bidragsförsörjning.

Gudmundson redogör också för kostnaderna i det svenska mottagandet av ensamkommande "barn". Staten betalar 1.900 kronor per dygn för boendet. Skolgången ersätts med 64.300 kronor per år. Kompensation utgår för gode män, särskilda behov och för "extraordinära kostnader". Varje mottagningskommun får dessutom 500.000 kronor per år för att "underlätta mottagandet samt öka kvalitén". Till detta kommer den dagpenning som utbetalas till varje asylsökare, alltså pengar till snask, cigaretter och annat som underlättar tillvaron för de unga männen.

Gudmundson är i grunden politiskt korrekt, och han gör därför ingen summering av alla kostnaderna. Men det har jag gjort; det är inte så svårt när han har plockat fram underlaget. Vi landar på minst 800.000 kronor per år och "barn". Kostnaden för särskilt boende i Sveriges kommuner varierar stort, och är heller inte lätt att få fram. Jag har hittat en uppgift om att en plats i särskilt boende kostar i snitt 400.000 kronor per år för en kommun. Varje plats för ensamkommande "barn" motsvarar alltså två platser för människor i Torstens situation.

För mig är valet enkelt. Självklart ska Torsten Karlsson ha rätt att bo i särskilt boende med sin hustru. Lika självklart är att mottagandet av flyktingar måste begränsas till dem som har asylskäl enligt Genevekonventionen, samt kvotflyktingar som väljs ut av UNHCR. Detta betyder maximalt 5.000 personer per år, i motsats till nuvarande mottagande av ca 80.000 personer som inte har flyktingskäl enligt internationella regelverk. En sådan politik skulle ge Torsten Karlsson, och alla andra som har samma behov, den rätt till parboende som de nu förvägras av svenska kommuner. Dessutom skulle stora belopp kunna frigöras till att hjälpa asylsökarna på den plats där pengarna skulle kunna göra verklig nytta, nämligen i eller nära deras hemländer.

Sverigedemokraterna har i många år krävt parboendegaranti för de gamla som önskar det, samt en kraftig begränsning av invandringen till Sverige. Vi kommer att driva dessa enkla krav lika konsekvensent i framtiden.

Vid nyår ska ett väl fungerande kärnkraftverk i Ignalina, Litauen, stängas. Detta är följden av att EU krävde avveckling av den litauiska kärnkraften för att släppa in Litauen i unionen. Förhoppningen var väl att annan energi skulle ha ersatt kärnkraften, men så har inte skett, lika lite i Litauen som i Sverige.

Tidpunkten för stängningen är väldigt olycklig. Temperaturen vintertid i Litauen går ofta ner mot 20 minusgrader. Litauerna har vädjat till EU om att få några års respit med stängningen, men unionen har varit helt kallsinnig. Nu hänvisas litauerna till osäkra och dyra elleveranser från den forna ockupationsmakten i öster. Alternativt får man finna sig i att frysa.

Kärnkraften står för ungefär 70 % av Litauens elenergi. I Sverige är 50 % av elenergin krärnkraftsbaserad. Jag kan bara konstatera att det finns inget realistiskt alternativ till kärnkraftsproducerad el, varken i Litauen eller i Sverige.