Statens viktigaste uppgifter är att skydda landet och dess befolkning.

Socialdemokraterna avrustade Sverige efter första världskriget. Följden blev att vi inte hade ett försvar värt namnet när andra världskriget bröt ut. Varken infanteri eller pansarregementen skulle kunna ha bekämpat stormakternas stridsvagnar. Först i mitten av 1950-talet tillfördes förbanden lämpliga vapen. Under 1960- talet hade vi uppnått väl utbildade förband med bra beväpning. Totalförsvaret omfattade nästan en miljon män och kvinnor. Civilförsvaret var topprustat. För folkförsörjningen hade vi stora förråd av viktiga förnödenheter, såsom olja i bergrum, konstgödning för lantbruket och gasmasker för civilbefolkningens skydd.

Under 1990-talet raserade socialdemokraterna allt detta. Göran Persson uttalade: "Fattades pengar under budgetförhandlingarna kunde man alltid ta någon miljard från försvaret". Alliansregeringen, anförd av Anders Borg, med Reinfeldt i släptåg, fullföljer nu slakten på försvaret. I en intervju strax före jul 2008 säger överbefälhavaren att "om man får hem alla styrkor i utlandstjänst kan försvaret omfatta ett tusen man. Om fem år kan försvaret omfatta tiotusen man". Våra styrkor finns i Afghanistan och på andra platser tusentals mil från Sverige, med kontrakterad personal som kostar miljarder.

Överbefälhavaren föreslår nu:

• Armén ska ha åtta bataljoner, ca åtta tusen man. Dessa ska försvara hela landet samt agera i Aghanistan och på andra platser som vi inte har något med att göra.
• Marinen får nöja sig med sex kustkorvetter, fem ubåtar och diverse småbåtar. Med de resurserna ska man försvara 2700 km kust och även jaga somaliska pirater vid Afrika. Kustartilleri som skydd mot attacker från havet saknas helt.
• Flygvapnet inskränks till 100 Jas-plan. De ska försvara hela vårt avlånga land.

Värnplikten avskaffas. Hemvärnet halveras och Gotland försvaras inte överhuvudtaget. Endast fyra av de åtta bataljonerna kan tillföras kompanier med stridsvagnar, artilleri, luftvärn och ingenjörstrupp. Antalet stridsvagnar minskas till sextio. De moderniseras inte. Kustkorvetterna beväpnas inte med luftvärnsrobotar och blir alltså försvarslösa mot luftanfall. Flygvapnets Jas-plan blir stationerade i Ronneby och Luleå, så långt från det viktiga Mellansverige som möjligt. Flygbasen i Uppsala läggs ner. Stockholmsområdet blir alltså utan flygskydd. Jas-planen moderniseras heller inte.

Försvaret tilldelas 38,9 miljarder, det är ungefär 1,4 % av BNP. För att fungera borde försvaret, liksom tidigare, få minst 3% av BNP. Anders Borg är den reelle försvarsministern och Sten Tolgfors är ett skämt. Våra dyra utlandsförband, som sägs verka humanitärt, borde logiskt sett bekostas av biståndsanslagen.

Staten skyddar varken landet eller medborgarna. Många invånare utsätts för brott. Brotten fortsätter att öka, bland annat rån och mordbrand. Polisen reder ut endast en ringa del av den grova brottsligheten. Polisen är inte aktiv när det gäller att förebygga brott. Polisen varken syns eller finns ute i samhället.

Citat från Kurt Lundgrens blogg: "Fyra stora livsmedelsaffärer bränns ner i Södertälje i vad som förefaller vara politiska attentat, i Malmö kan israeliska tennisspelare inte spela inför publik på grund av våldshot, brandkåren kan inte rycka ut till vissa områden utan poliseskort, bussar i kollektivtrafiken stenas och turer får ställas in och i Kalmar utsätts bussar för raketattacker - har detta land förlorat kontrollen över delar av sitt territorium? Land skall med lag byggas, heter det, men i den svenska nationen härskar våldet och har tagit över".

Vårt land måste ha ett starkt försvar och en fungerande polis. Staten sviker dessa sina kärnuppgifter. ”Korrekta” politiker och media babblar om värdegrunder och diskriminering. Deras syfte är att avleda folkets uppmärksamhet från de verkliga problemen. Sverige är illa ute.

Nu ska Daniel och Victoria gifta sig. Jag är väldigt glad över att monarkin därmed får sin fortsättning. Tänk er bara att Birgitta Dahl eller Marita Ulvskog skulle bli president i Sverige...

Varje år utförs mer än 30 000 aborter i Sverige. Detta ska jämföras med att det föds ca 90 000 barn varje år. Antalet aborter är så pass högt trots att vi har sexualundervisning i skolan samt ungdomsmottagningar och preventivmedelsrådgivning som är gratis. Alltså avslutas en fjärdedel av alla graviditeter i förtid genom moderns beslut. En abort är inte ett lätt val för en kvinna, och många gånger är det ett tungt beslut även för mannen. Tanken på att avsluta ett växande liv väcker svåra etiska, moraliska och religiösa frågor hos vanliga svenskar.

Även ur demografisk synvinkel finns anledning att ifrågasätta det höga aborttalet. De sju politiskt korrekta partierna i Sveriges riksdag anser, möjligen med undantag för kristdemokraterna, att vårt höga aborttal är helt i sin ordning. I Sverige föder en kvinna i genomsnitt 1,8 barn. För att vidmakthålla en oförändrad befolkning (utan invandring) krävs födelsetal som ligger något över 2. De låga födelsetalen kommer att innebära betydande påfrestningar för pensionssystem och sjukvård. De politiskt korrekta vill lösa detta genom massinvandring från länder med högt barnafödande, det vill säga Mellanöstern och Nordafrika. Som Sverigedemokrat inser jag att en sådan politik kommer att leda till förödande kulturkrockar som på sikt kommer att bryta ner vårt Sverige. Vore det inte bättre att se till att driva en politik som sänker aborttalet istället? Om vi hade låtit bara en tredjedel av de aborterade fostren födas så skulle det påstådda behovet av demografiskt betingad invandring vara helt eliminerat.

Sedan 1974 har det varit fri abort i Sverige. Enligt abortlagen får en kvinna avbryta graviditeten före utgången av 18:e graviditetsveckan utan att behöva ange sina skäl för det. Den medicinska utveckling som skett under de 35 år som gått sedan den svenska abortlagen infördes gör det i många fall möjligt att ge ett barn som föds vid 21-22 veckors ålder ett fullvärdigt liv. Enligt Världshälsoorganisationen ska också alla som föds efter 22 fullgångna veckor räknas som barn. Med utgångspunkt i detta anser Sverigedemokraterna att abortlagen ska ändras så att tidsgränsen för fri abort sätts till utgången av 12:e graviditetsveckan.

Under de senaste dagarna har ett för Sverige nytt fenomen dykt upp. En gravid kvinna kräver att få fostervattenprov gjort på Mälarsjukhuset i Eskilstuna för att könsbestämma sitt foster. När det visar sig vara ett flickfoster gör kvinnan abort, eftersom hon vill ha en pojke. Efter en tid upprepas samma procedur ytterligare en gång. Sedermera har det framkommit att kvinnans make blivit dömd av tingsrätten för att ha utövat olaga hot mot läkaren, med syfte att framtvinga besked om barnets kön. Familjen ifråga, som härstammar från Balkan, har redan sju barn, varav sex flickor. Jag tycker hela ärendet är ytterst makabert.

I vissa länder är det ett faktum att flickfoster aborteras i stor skala. Unicef uppskattar att det saknas ungefär 200 miljoner kvinnor och flickor i världen, på grund av könsselektiva aborter och på grund av att flickor dödas efter födseln. Är det möjligen en effekt av den av liberaler så högt skattade globaliseringen att sådana medeltida fenomen nu dyker upp i Sverige?

Jag anser att vi måste införa ett regelverk i Sverige som omöjliggör för blivande föräldrar att få veta fostrets kön genom tester i den skattefinansierade vården. Om blivande föräldrar ändå väljer att i privat regi skaffa vetskap om sitt blivande barns kön för att sedan abortera ”felkönade” foster kan vi väl tyvärr inte göra mer åt saken än att fördöma deras beteende.

Just nu skriver politiskt korrekta riksmedia mycket om den så kallade svensk-eritreanen Dawit Isaak. Isaak är uppvuxen i Eritrea och flydde därifrån till Sverige 1987. Han fick svenskt medborgarskap 1992 men behöll också sitt eritreanska. Man kan ju fråga sig varför. Om jag har flytt från ett land på grund av att jag upplevt mig förföljd, så borde jag väl helt inrikta mig på att acklimatisera mig i det land som gett mig en fristad? Så gjorde inte Isaak. Han valde istället att åka tillbaka till Eritrea och att på plats ägna sig åt att kritisera den sittande regimen. Förmodligen trodde han att han var skyddad av sitt svenska medborgarskap. År 2001 arresterades han och sitter häktad sedan dess. Att någon kan sitta häktad i åtta år utan rättegång strider ju mot västerländskt rättsmedvetande, men sådant har man att väga in i sitt beslut att återvända till en afrikansk diktatur och där bedriva politisk verksamhet.

Att inneha dubbelt medborgarskap är möjligt i vissa länder, däribland Sverige. Jag frågar mig varför. Om jag flyr från mitt land på grund av förföljelse och sedan blir mottagen i ett annat land där jag får all möjlig hjälp, så ska jag naturligtvis satsa allt på att anpassa mig och bidra till att bygga mitt nya land.

Det har visat sig att eritreanska myndigheter struntar fullständigt i Isaaks dubbla medborgarskap. För dem är han eritrean och inget annat. Svenska myndigheter och organisationer har genom åren gjort mycket stora insatser för att få Isaak frisläppt, utan resultat. Konsekvensen av Isaaks politiska verksamhet i Eritrea är trist för honom själv och tragisk för hans anhöriga i Sverige. Dessutom tvingas svenska myndigheter satsa stora resurser på att lösa ut den situation han har satt sig i.

Jag anser att Sverige ska avskaffa möjligheten att ha dubbelt medborgarskap. Vill man vara svensk så får man bestämma sig för att vara det fullt ut. Till och med ett barn förstår att man inte både kan äta kakan och ha den kvar.