Vad har svenska FN-soldater i Afganistan att göra undrar många svenskar.

Brittiska imperiet härskade i Afganistan under större delen av 1800-talet fram till 1919. Sovjetunionen invaderade landet 1979, men drog tillbaka sina styrkor efter 10 års ockupation utan att ha lyckats få kontroll över det afganistanska landet och folket.

Den 11:e september 2001 slog al-Qaida med härföraren bin Laden till mot USA. Detta medförde att USA och Storbritannien förklarade Afganistan och Talibanerna krig. Kriget utbröt den 7:e oktober 2001 och riktade sig mot Talibanfästen i första hand.

I slutet av 2001 tog FN:s säkerhetsråd initiativet till den fredsbevarande styrkan ”International Security Assistance Force (ISAF)” den leds av NATO under kontroll av USA alltsedan den 11:e augusti 2003.

Sverige deltager efter ca 200 års fred således i ett krig som visserligen kallas fredsbevarande, men dock fortfarande är ett krig lett av USA.

Svensk Riksdag och Regering har fatt beslut om svensk truppnärvaro, ca 500 soldater har sin huvudbas i landets norra del, beläget i Mazar-i-Sharif. Ingen har väl kunnat undgå att två officerare omkom 2005 när man körde på en mina. Ytterligare två svenska officerare omkom i ett väpnat överfall.

Svenskt Försvar ,om man nu kan kalla det för Försvar längre, har kraftigt försämrats under dom senste år-tiondena. Den Svenska värnplikten avskaffades i ett riksdagsbeslut den 16:e juni 2009. Försvarsmaktens personal kommer därför att utgöras på helt frivillig basis och verka i form av kontraktsanställ personal.

Den kontraktsanställda personalen kommer att ha fredsbevarande utlandsmissioner, ”typ” Afganistan eller Somalia eller Kosovo som väsentliga arbetsuppgifter.

Frågan blir dock hur frivilliga dessa utlandsmissioner kommer att bli. Om man inte ställer upp på dessa missioner, torde inte karriärmöjligheterna att vara så lysande.

I tider av stor arbetslöshet i det konjunkturläge som många europeiska länder befinner sig i, är det lätt att söka sig till en välbetald kontraktsanställning under en halvårsperiod som svensk FN-soldat, med tanken ”att inte kommer det att hända mig något”

Men det händer och det kommer att ske fler dödsolyckor. Danmark har ex.v. till idag, förlorat 31 stycken soldater i just Afganistan.

Svensk Regering sänder ut FN-soldater utan tillräcklig utbildning, utan tillräcklig skyddsutrustning i form av rätt vapen, rätt splitterskydd utan ambulanshelikoptrar. Detta är ett stort svek mot dessa i många fall naiva och förhoppningsfulla FN-soldaterna, som vill göra en insats för freden i vår värld.

Att svensk Regering beslutar om dessa utlandsmissioner, som endast kan ske på frivillig basis är emotsägande, varför ingen kritik får framföras och detta har fått till följd att olyckor tystas ner. Försvarsmakten utreder sig själv och att ansvar inte utmäts.

Lyndon B Johnsson, USA:s president myntade på 1970-talet uttrycket: ”Den avgörande segern beror på om vi kan vinna folkets hjärta och sinne” Alla torde veta hur USA slutade sina dagar i Vietnam, i kriget som man inte vann, utan fick avsluta ofullbordat.

Med samma uttryck försöker man nu vinna Afganistanska folket. Talibanerna, dom islamistiska fundamentalisterna som finansierar sitt krig med knarkodlingar av opium, torde inte vara så lätta att komma till tals med. Den inhemska försvarsmakten och den lokala polisen mutas av talibanerna att byta sida, något som uppenbarligen hände när dom svenska officerarna kallblodigt avrättades på söndagen.

NATO-styrkorna och ISAF försöker nu göra det som Britterna inte lyckades med under 1800-talet, inte heller Sovjetunionen lyckades med på 1980-talet, nämligen att vinna kriget i Afganistan.

Ofantliga ekonomiska kostnader, otaliga soldater har omkommit och kommer att omkomma. Ingen ockupant kommer någonsin att vinna kriget i Afganistan, så vad har vi västerlänningar, vi svenskar där att göra.

Den som inte själv har förlorat en son, kommer heller aldrig att riktigt förstå vad det hela handlar om. Vår son Martin Wahlberg förolyckades på FN-uppdrag i Kosovo 2003. En olycka som tidigare hade hänt i Bosnien med en pansarhandgranat M79, skulle inte få hända på nytt. Detta hade naturligtvis dokumenterats och internutretts av den Svenska Försvarsmakten. Istället för upplysa kommande FN-soldater och Minröjare om olyckan för förhindra en återupprepning, så hemligstämplades akterna.

Detta kostade vår son döden, vår familj, en medlem alldeles i onödan.

Detta anser familjen Wahlberg vara ett stort svek emot vår familj men även för dom FN-soldater som kommer att tjänstgöra för vårt Sverige i framtiden.

I en SIFO-undersökning på uppdrag av Riksdag & Departement i december 2009 ville 59 % av det svenska folket att Sverige skulle ta hem våra FN-soldater från Afganistan. Vad har vi då där att göra?

Per-Arne Wahlberg(SD)
Fullmäktigeledamot Tranås

I klimatalarmismens tidevarv råder en mycket stark övertro på vad järnvägar kan åstadkomma. I nio av tio fall underskattas kostnaderna vid större infrastrukturprojekt i Sverige, ofta görs detta medvetet (!) av planerarna. Med några få undantag tillhör järnvägsprojekten de minst lönsamma, skriver Krister Maconi i en debattartikel.

Nettonuvärdeskvoten visar att den samhällsekonomiska nyttan är låg, undanträngningseffekterna är stora, mer lönsamma projekt blir aldrig av. Även andra delar av vår offentligfinansierade välfärdssektor såsom skola, vård och omsorg påverkas negativt. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv borde vi satsa mer på vägar, mindre på järnvägar! Nu planeras det för fullt för extremt dyra så kallade höghastighetsjärnvägar. Enligt miljö- och energiexperten Per Kågeson medger regeringens egen utredare att kostnaderna för projekten kan bli dyrare än beräknade 125 miljarder kronor! Utredningen om höghastighetstågen är förknippad med stora brister och präglad av önsketänkande hävdar Kågeson! Professor Lars Hultkrantz, själv sakkunnig i själva utredningen riktar om möjligt ännu skarpare kritik mot slutsatserna.

För inte så länge sedan presenterade Expertgruppen för miljöstudier, en kommittè under Finansdepartementet sin egen rapport "Höghastighetsjärnvägar- ett klimatpolitiskt stickspår". Resultatet var liknande även här vilket ju framgår med all tydlighet av själva titeln. Sammanfattningsvis har ett antal tunga remissinstanser och experter riktat allvarlig kritik mot de samhällsekonomiska samt klimatpolitiska kalkyler och slutsatser som ligger till grund för dessa planerade jätteinvesteringar.

Kostnaderna underskattas och nyttan överdrivs! Incitamenten för politikerna att hålla igen och kritiskt granska de skattefinansierade kostnads- och intäktskalkylerna är begränsade. Regionalpolitiska skäl, inte samhällsnytta väger tungt, ansvarsutkrävandet uteblir då svindyra glädjekalkyler spricker, kontrollmekanismer saknas under processens gång medan skattebetalarna som vanligt står för slutnotan. Att miljardslöseriet kan fortsätta på detta sätt år ut och år in utan att det får någon större uppmärksamhet i den offentliga debatten är rent ut sagt bedrövligt!

Trafikforskare och statsvetare efterlyser ett systemskifte på infrastrukturområdet, vissa förespråkar rentav tillsättandet av en ekonomisk haverikommission bestående av oberoende experter och organisationer! Jag önskar innerligt att så skulle bli fallet.

Krister Maconi

Jag älskar december månad. Nobeldagen sätter Sverige på kartan som vetenskapsnation och Lucia är i mina ögon en av våra allra finaste traditioner. Även advent är en härlig tid som har fått namn efter latinets ord för ankomst. Det är då vi tänder ljus i väntan på Jesusbarnets födelse, den gode Herrens ankomst, skriver Patrik Ehn.

Julen brukar infalla samtidigt som den nordiska midvintern då solen vänder och vi går mot ljusare tider. I år inträffar vintersolståndet på dagen nio månader innan valnatten 2010. Jag föreställer mig en havande Moder Svea som äntligen förlöser de goda krafter som verkligen vill och kan förändra vårt land till det bättre. Efter valnattens vaka kommer vi som älskar och värnar Sverige äntligen att få möjlighet att arbeta för att ge våra barn en ljusnande framtid, och våra unga ett hopp om densamma. 2010 skriver vi svensk nutidshistoria.

I kyrkbänken i Oscar Fredriks kyrka den första advent hoppas jag fortfarande att den Svenska kyrkan ska vakna ur sin törnrosasömn och ta upp kampen för den svenska nationella friheten på samma sätt som man idag slåss för andra folks frigörelse ute i världen. Sverigedemokraternas frihetskamp var i år kanske som tydligast under valkampanjen i somras där vi som parti stod upp för svenskt självbestämmande mot det monstruösa unionsbygget. Nationell frihet handlar också om ekonomisk frihet, att vi bygger upp ett välstånd och en välfärd och att vi som folk har makten över vårt lands rika naturtillgångar.

Sist men inte minst handlar det om kulturell frihet, det vill säga vårt folks självförverkligande. Vi svenskar har samma rätt som andra folk att bevara och utveckla vår kultur i vår egen takt och i vår egen riktning. Här vill jag att Svenska kyrkan blir betydligt mer klarsynt. Som ledamot i Kyrkomötet lovar jag att arbeta för att den Svenska kyrkan ska få upp ögonen för sitt eget folk och dess kulturella rättigheter.

Patrik Ehn
Vice ordförande SD Göteborg
Ledamot i Kyrkomötet 2010-2014

Mediedrevet rusar vidare med de afghanska, irakiska och somaliska "flyktingbarnen", (de flesta enligt Migrationsverket pojkar i 16 till 17-års åldern) som slagträ i ett politiskt drama vilket riskerar den "nymoderata" trovärdigheten. Det finns ingen anledning att betvivla den moderata kursändringen i de flesta värdefrågor. Pseudovetenskapligt genustrams, mångkulturalism och allsköns värderelativism har anammats med hull och hår. Det som knappast längre förtjänar att kallas borgerlighet har kapitulerat inför den kulturradikala anstormningen som tog sin början i tidigt 60-tal och som fortgått med oförminskad kraft alltsedan dess med minst sagt förödande konsekvenser. Mittenväljarna lockas numera med hjälp av skattepolitiken och en relativt försonlig hållning till fackföreningsrörelsen, ett recept som tillsammans med en begynnande konjunkturuppgång och en viss trovärdighet bland allmänheten i ekonomiska frågor kanske räcker för en knapphändig seger i valet 2010.

Motstånd i kulturkampen bjudes i mild form av tidskriften Axess, mer konsekvent i ett smärre antal bloggar utspridda över nätet med en tyvärr alltför begränsad läsekrets. Av de politiska partierna är det endast Sverigedemokraterna som bekänner sig till värdekonservatismen, ingen lätt uppgift med tanke på tidsandan. Kristdemokraterna är hopplöst förlorade sedan länge, den nuvarande partiledarens återkommande föga övertygande och smått desperata utspel på området till trots.

"Rikemansreservatet" Vellinge, ett begrepp de politiska motståndarna gärna använder sig av och som ståtar med devisen "Sveriges finaste stränder och fåglarnas paradis" på den egna kommunala hemsidan, har hamnat i stormens öga efter ett smart drag av Malmös socialdemokratiske kommunalråd Ilmar Reepalu. Reepalu och Malmös politiska majoritet utnyttjar nu de ensamkommande i ett försök att splittra Skånemoderaterna, trakassera regeringen och forcera fram lagstiftning. När nu migrationsminister Tobias Billström varnar för att hela systemet håller på att falla sönder är frågan om timmen inte är slagen för Vellinge men även Sveriges alla andra kommuner som vägrat teckna avtal med migrationsverket. 187 kommuner har inget avtal i dagsläget. Lagstiftning och tvingande regler för kommunerna är ett överhängande hot. Den kommunala självstyrelsen riskerar att urholkas än mer. Billström har för övrigt fullt upp med "damage control" och i dagens SvD hittar vi en debattartikel där alliansen lovar att det migrationspolitiska arbetet med att öppna ännu fler vägar in till Sverige kommer att fortsätta. Det svenska invandringspolitiska haveriet får allt värre kortsiktiga men även långsiktiga följdverkningar.

Nu meddelas att även partisekreteraren Per Schlingmann, den trendkänsligaste av de trendkänsliga, läxat upp Vellinges kommunstyrelseordförande Lars-Ingvar Ljungman och även kritiserat honom i ett brev till moderata kommunpolitiker runt om i landet. Vad Göran Holm, Vellinges legendariska galjonsfigur och fortfarande kommunfullmäktiges ordförande anser om kalabaliken känner jag inte till, men det är kanske inte så svårt att föreställa sig. Holm och Vellingemoderaterna har fått hållas genom åren så länge rösterna levererats och uppmärksamheten kring den i förhållande till moderpartiet aparta inställningen i invandringsfrågor inte fått alltför besvärande uppmärksamhet på riksplanet. Själv retade Holm gallfeber på mig i samband med 2006-års valvaka där han inte höll sig för god för att undslippa sig följande vämjeliga konstaterande om Sverigedemokraterna, saxat ur sydsvenskan: "Det är ju för väl att vi inte får in såna löss här". Holms partivän Bengt Hansson, även han tung kommunpolitiker kommenterade SD:s framgångar i Landskrona med att "Det är väl inte så konstigt. Med alla jävla invandrare som finns där". Då han konfronteras med journalisten som uppmärksammat uttalandet försvarar han sig med följande smått roande replik : "Du ska inte tro att jag, som är en av de mest ljusblåa i vår kommun, har något emot invandring". Moderat hyckleri på en imponerande nivå!

Den absolut allvarligaste konsekvensen av denna historia riskerar att drabba det redan så urgröpta kommunala självstyret. Den kommunala folkviljan väger mycket lätt i förhållande till den lagstiftande riksdagsmajoritetens. Den konstitutionella regleringen i Sverige formas av ett ideal som närmast kan beskrivas som proceduriellt normerande vilket i praktiken innebär en kontinuerlig politisering av självstyrelsefrågan. En materiell eller substantiell normering där befogenheterna mellan stat och kommun regleras på ett tydligare sätt i grundlagen vore att föredra och skulle medföra en demokratisk revitalisering av de så viktiga kommunala självbestämmanderätten som numera tyvärr mest är ett spel för gallerierna.

Krister Maconi

När i dagarna den militante islamisten Mohamed Omar och den ökände Ahmed Rami från Radio Islam här i Sverige satt igång med att blida ett anti-judiskt parti, som skall samarbeta med nazister, är detta inget nytt under solen utan en fortsättning av andra världskrigets allians mellan islam och nazismen som ingicks mellan Adolf Hitler och stormuftin av Jerusalem, det skriver Stellan Bojerud i en debattartikel.

Haj Mohammad Amin al-Husseini var född omkring 1895 i Jerusalem och tillhörde en mycket inflytelserik familj. 1921 blev han av den brittiske high commissioner i Palestina, Herbert Samuel, utsedd till stormufti av Jerusalem, det vill säga högste muslimske religiösa ledare och lagtolkare. Detta var nu inte så klokt, för stormuftin anstiftade flera revolter mot britterna och måste efter en sådan fly till Libanon 1937. Där kom han i konflikt med den franska administrationen och fick 1939 bege sig till Irak. Efter en kort sejour i Persien (Iran) kom han efter att ha uppmanat till Jihad mot britterna i oktober 1941 till Italien och fortsatte därifrån till Tyskland.

Stormuftin anlände till Berlin den 6 november 1941. Efter möten med utrikesminister Joachim Ribbentrop och höga SS-representanter, inbjöds stormuftin till Adolf Hitler den 28 november 1941. Syftet var att komma överens om en gemensam politik för ”lösandet av judefrågan” och stormuftin hade för detta ändamål ett program med 15 punkter. Mötet uppmärksammades stort i tyska media. Strax därefter började SS-högkvarteret (SS-FHA) att planera uppsättning av muslimska förband. Stormuftin och hans stab inlogerades i en större villa, som beslagtagits från en utplundrad judisk familj. Därifrån spred stormuftin propaganda och understödde under loppet av 1942 bildandet av de första muslimska förbanden såsom ”Arabisches Freiheitskorps” och ”Legion Aserbeidschan”, vilka var relativt små enheter. Syftet var dock på sikt att sätta upp flera muslimska divisioner om vardera ca 20 000 man. Brist på utrustning gjorde dock att denna process gick relativt långsamt.

Stormuftin, som av tyskarna betraktades som medlem av SS, sändes med sin stab till Jugoslavien för att medverka i bildandet av de nya divisionerna, men han hade kvar tre hus till förfogande i Tyskland. Hans aktiviteter på Balkan följdes av tyska media bland annat i form av ännu bevarade journalfilmer. Vid denna tid utgick på begäran av stormuftin en cirkulärskrivelse att benämningen antisemitism inte skulle användas, eftersom även araber ansågs vara semiter, utan istället skulle judarna utpekas i klartext.

Den 1 mars 1943 påbörjades organiseringen av den första muslimska SS-divisionen ”Handschar”, som rekryterades i Bosnien. Inledningsvis omfattade divisionen ca 12 000 man, men växte till att som mest bestå av drygt 21 000 man. Divisionen förlades till Frankrike för utbildning och återkom till Jugoslavien i februari 1944 för det som kallades banditbekämpning och upprensning i bakre områden. Vad detta betydde i realiteten är inte svårt att föreställa sig. Under 1944 medverkade divisionen i flera upprensningsaktioner, men måste då krigslyckan vände draga sig tillbaka norröver. Divisionen kapitulerade i Österrike den 8 maj 1945.

I november 1943 beordrade Heinrich Himmler chefen för SS-FHA, Gottlob Berger, att arrangera ett möte med stormuftin för att denne skulle ge ytterligare stöd till rekrytering av muslimer. Detta möte kom till stånd i Berlin den 14 december 1943 och resulterade i att ”Ostmuselmanische SS-Division Neu Turkistan” skulle organiseras. Det första regementet sattes upp den 4 januari 1944 och användes för partisanbekämpning i Vitryssland. Medio 1944 hade regementet vuxit till tre stridsgrupper, ”Idel-Ural”, ”Turkestan” och ”Aserbeidschan” med en sammanlagd styrka av sex bataljoner och ca 8 500 man. I augusti 1944 underställdes förbandet SS-brigaden ”Dirlewanger” för att skoningslöst slå ner upproret i Warszawa mellan 5 och 15 augusti 1944. Den 15 december 1944 utgick stridsgruppen ”Aserbeidschan” och ersattes av stridsgrupp ”Krim”, som bestod av krim-tatarer. Den ännu inte fullständiga divisionen, som räknade ca 8 500 man, användes för så kallad säkerhetstjänst i Slovakien och upplöstes i Österrike vid Tysklands sammanbrott i maj 1945.

Det tredje muslimska förbandet blev SS-divisionen ”Skanderbeg” som rekryterades i Albanien med början i april 1944. Divisionen, som ännu blott bestod av ca 6 200 man, samövades i Montenegro i juli 1944 och sattes därefter in för partisanbekämpning i Kosovo. I september 1944 hade divisionen kommit i upplösning efter sammanstötar med starka kommunistiska partisanförband, men resterna lyckades retirera norrut. Styrkan hade då nedgått till ca 5 000 man men förstärktes med ca 3 500 man ur tyska marinen, vars fartyg sänkts för att inte falla i fiendens händer. I februari 1945 sändes marinpersonalen hem till Tyskland. Resterna av division ”Skanderbeg” kapitulerade i Österrike och sändes av de allierade tillbaka till Jugoslavien för att överlämnas till Titos partisaner.

Den sist uppsatta SS-divisionen ”Kama” började rekryteras i Kroatien den 10 juni 1944 och förlades för utbildning i södra Ungern. Med anledning av att Röda Armén kom allt närmare och att divisionen i stor utsträckning saknade utrustning och var underbemannad beslöts det i oktober 1944 att upplösa förbandet varvid den ca 2 200 man starka muslimska personalen överfördes till SS-division ”Handschar”, men många valde att istället desertera.

Vid Tysklands sammanbrott i maj 1945 flydde stormuftin till Schweiz, men han blev utlämnad till fransmännen och sattes i husarrest. I Jugoslavien dömdes han till tre års fängelse för krigsförbrytelser, men britterna ingrep till förmån för stormuftin, eftersom ett fängslande av denne skulle leda till oroligheter i Palestina. Stormuftin kunde därför 1946 undkomma till Kairo och därifrån fortsätta sin hets mot judarna. Han flyttade sedermera till Libanon och avled i Beirut den 4 juli 1974.

Nu har alltså Mohamed Omar känt sig kallad att träda i stormuftins fotspår.

Stellan Bojerud