Hopslagningen av Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket var en framgång för nödvändigheten av en obunden statsrevision. Det skriver Krister Maconi i en debattartikel.

Extern och fristående kontroll av politiska beslut och den offentliga sektorns verksamheter har alltid varit ett känsligt kapitel hos våra makthavare. I synnerhet socialdemokraterna har haft starka invändningar av olika karaktär och det måste därför betraktas som en framgång då Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket (RRV) slogs samman till en myndighet år 2003. I kölvattnet av den uppmärksammade striden mellan RRV:s stridbare generaldirektör Inga-Britt Ahlenius och finansminister Bosse Ringholm tillsattes 1998 en utredning vilket efter att den politiska processen inklusive en grundlagsändring haft sin gång, som sagt resulterade i detta parlamentariska "mirakel" fem år senare. Framgången bestod inte i första hand av själva sammanslagningen utan att vi fick en oberoende revision om än med en politiskt tillsatt styrelse. Tidigare hade RRV lytt under regeringen, en ordning Sverige var närmast ensam om under slutet av 90-talet i europeiska rättsstatliga sammanhang. Revisionen är på intet sätt optimal till sin utformning och lider av en viss resursbrist, inte heller ingår kommuner och landsting i dess granskningsuppgift. I vilket fall har Sverige nu en revisionsordning av godtagbart internationellt snitt.

På riksdagens hemsida sägs inledningsvis följande om Riksrevisionen (RiR) : "Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen. Den ska för medborgarnas räkning granska vart de statliga pengarna går och hur de används. Riksrevisionens övergripande mål är att bidra till att statens resurser används på ett bra sätt och att den statliga förvaltningen sköts effektivt. Det skall myndigheten göra genom en oberoende granskning av all statlig verksamhet". Oberoendet är inskrivet i regeringsformen och det är ju för väl då man beaktar tillståndet för våra övriga granskande och kontrollerande institutioner. Regeringen oavsett partifärg nonchalerar gladeligen riksdagens granskande roll, i konstitutionsutskottet härskar den parlamentariska majoriteten och verksamheten har även tidvis urartat till rena lekstugan. Lagrådet har en svag ställning med sin rådgivande roll och högsta domstolen är bakbunden av uppenbarhetsrekvisitet i författningsfrågor. En författningsdomstol vilket ju numera förespråkas av Sverigedemokraterna vore högst välkommen men beslutet bör nog tas med en bred parlamentarisk majoritet. Utsikterna för detta är tyvärr för tillfället högst begränsade så Sverige får även fortsättningsvis dras med denna konstitutionella brist.

Riksrevisionen utför som alla förstår en mycket viktig uppgift i ett flertal avseenden. Myndigheten spottar ur sig den ena kritiska och insiktsfulla rapporten efter den andra. Några av er kanske uppmärksammade då biståndsnomenklaturan sparkade bakut med gemensamma krafter när myndigheten dristade sig att ifrågasätta en del av biståndsprojekten. För övrigt en uppgift som även Sverigedemokraterna kunde ta sig an med gott samvete, den historiska miljardrullningen inom svensk biståndsindustri är inget annat än en tvättäkta skandal. Av övriga rapporter på sistone kan nämnas statliga stiftelser, kulturrådets bidragsgivning samt de statliga myndigheternas tillsyn av den kommunala verksamheten där Arbetsmarknadsverket får utstå den hårdaste kritiken, och här pratar vi inte om några småsummor som bekant. Ineffektivitet, resursslöseri och otydlighet är några av honnörsorden som kännetecknar svensk arbetsmarknadspolitik.

För ett halvår sedan beklagade sig några av våra multikultiministrar i DN-debatt (18.2.2008) över att citat "Bristerna i svenskundervisningen för våra invandrare (sfi) är alarmerande".
Riksrevisionens rapport "Svenskundervisning för invandrare (sfi) - en verksamhet med okända effekter" (RiR 2008:13) visar på det häpnadsväckande faktum att detta geschäft aldrig utvärderats (!) vare sig beträffande deltagarnas ställning på arbetsmarknaden eller på andra områden. Och detta i en verksamhet som funnits i olika utformning sedan 1965! Granskningens revisionsfråga lyder: Har regeringen säkerställt att det går att utvärdera sfi:s effekter på deltagarnas arbetsmarknadsstatus? (Med effekter avses i detta sammanhang tillförlitliga orsakssamband mellan olika variabler).

Granskningsobjekt är regeringen, som på övergripande nivå har ansvar för att utvärderingar genomförs där så är motiverat utifrån riksdagens uppsatta mål. Smaka på den! Granskningsobjekt är regeringen! Som ni förstår är det här en myndighet de allra flesta statliga makthavare känner en viss osäkerhet inför, småpåvar likväl som statsråd och generaldirektörer. Vidare: Regeringen kan naturligtvis tilldela en viss myndighet ansvaret för att utvärdera effekter av en viss verksamhet, men detta har inte varit fallet vad gäller sfi. Nej detta har inte varit fallet! Svenskundervisning för invandrare (sfi) må vara en "liten" utgiftspost (1 miljard/år) i det stora sammanhanget men det är symtomatiskt för hur det offentliga Sverige handskas med gemensamma resurser, nämligen vårdslöst, ineffektivt och ansvarslöst!

Krister Maconi