Bygg en moské, baby, bygg gärna tre, baby...

Jo, jag har faktiskt varit moderat en gång. Det var på 1970-talet när jag bodde i Stockholm några år. Var ansluten till Johannes församlings moderatförening som leddes av Joen Lagerberg, för övrigt son till en känd diplomat med samma namn.

Därjämte var jag med i såväl Moderata ungdomsförbundet (MUF) som Fria moderata studentföreningen; den senare föreningen dock fristående från moderata moderpartiet. Mitt huvudsakliga politiska engagemang ägde dock rum inom den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians, vilken inom parentes sagt vimlade av främst ungdomliga moderatsympatisörer.

Jag märkte dock snart att Moderata samlingspartiet - namnbytet från Högerpartiet hade skett på Yngve Holmbergs tid som partiledare 1969 - var ett påfallande hierarkiskt och byråkratiskt uppbyggt parti. För att kunna avancera inom partiet måste man iakttaga en obrottslig lojalitet gentemot de av partiet fastlagda ståndpunkterna och dessutom se till att man inte förargade någon nyckelperson inom hierarkin.

Det här var givetvis ingenting för en bohemisk konservativ som undertecknad, varför jag snart för ansenlig tid framöver övergav det partipolitiska till förmån för andra former av engagemang. Måste dock tillstå att jag tyckte mycket bra om Holmbergs efterträdare Gösta Bohman, som faktiskt också svarade personligen på de brev jag skrev honom. I varje fall ända till dess att handsekreteraren och senare svärsonen Carl Bildt började bestämma vad Bohman skulle tycka.

Moderata samlingspartiet har i stort varit på väg uppåt vad gäller väljarsympatier sedan partiet nådde botten på Yngve Holmbergs tid. Jag vågar påstå att detta har mer med olika typer av förändringar i valmanskåren att göra än med den politik moderaterna bedrivit.

I takt med att det gamla klassamhället - där det beroende på yrke och samhällsklass var noga utstakat vilket parti du borde/kunde/skulle rösta på - varit föremål för en gradvis upplösning har också väljarsympatierna varit mer lättrörliga. Äldre tiders partilojaliteter har naggats i kanten eller helt försvunnit.

Detta förhållande var naturligtvis välbekant för de så kallade Nya Moderater vilka, inom alliansregeringens ram, tillvällade sig regeringsmakten i valet 2006. Genom en smart reklamkampanj och genom att ge avkall på äldre idégods framstod (M) nu som ett parti som vem som helst kunde rösta på. När detta skrivs har partiet desslikes gått om Socialdemokratiska arbetarepartiet som Sveriges största parti.

Det pris som de så kallade nya moderaterna varit till synes mer än villiga att betala är ett övergivande av gamla fina konservativa ideal och ställningstaganden. Försvarsvänligheten, stödet för den traditionella familjen och äktenskapet mellan man och kvinna, motsåndet mot fackföreningsrörelsens politisering, de kristna grundvärderingarna...allt detta och ännu mer har slängts på sophögen.

Den nya moderata inriktningen får ett intressant nedslag i den nya valsång som partisekreterare Schlingmann presenterade härförleden. "Flyter" heter den och har ihoptotats av Wille Crafoord, Mange Schmidt och Sofia Talvik. Sången börjar så: "Det här är en låt/Låt den klinga sitt plong/Utan tvingande tvång/Det är bara en sång."

Inte direkt någon centrallyrik, kanske, men vilken kampanjsång har någonsin varit det?

Sången har det gamla beprövade budskapet, att bara man har entreprenörsanda och är villig att jobba hårt för att få igenom sina idéer utan hänsyn till andra så är det frid och fröjd. Inga konstigheter, således, det är väl ungefär det moderaternas budskap går ut på. Intressant blir det först när vi når fram till följande textrader:

Bygg en moské, baby, bygg gärna tre, baby
Låt ingen annan jävel krossa din idé, baby

Det är bara att konstatera, att 2006 års nya moderater i nådens år 2010 har blivit ännu nyare. Här flirtar man således hejdlöst med landets växande muslimska väljargrupp, samtidigt som man tror sig ge en känga åt Sverigedemokraterna.

Frågan är emellertid om inte baron Crafoord och hans medmusikanter skjuter sig själva - och sitt parti - i foten. Valresultatet får utvisa.

Nordvietnams kommunistiske diktator Ho Chi Minh (1890-1968).

Inför valet 2006 gjorde regeringen Göran Persson följande deklaration: "För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna."

Det var innan Socialdemokraterna övervägde en koalition med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Säga vad man vill om Göran Persson, men han hade en viss känsla för utrikespolitiska realiteter. Det kan man definitivt inte säga om den nuvarande röd-gröna samling som hoppas ta över regeringsmakten i höst.

Svenska Dagbladet visade i en artikel den 24 maj att de tre oppositionspartierna tänker gå in på en radikalt annorlunda politik visavi USA, en politik som för tankarna till 1970-talets plakat- och demonstrationspolitik riktad mot det förhatliga USA - den världskapitalistiskt-imperialistiska hydran som påstods hota allt och alla runt om i världen.

Den alltid trendkänslige Olof Palme gjorde den politiken till sin egen och kunde därmed inhösta många sympatiyttringar från ett antal av dåtidens talrika kommunistdiktaturer, samtidigt som politiken i fråga medförde en brytning med Förenta staterna och stora delar av den övriga västvärlden som det tog åratal för efterkommande svenska regeringar att reparera.

I beaktande av Sveriges då synnerligen hjärtliga förbindelser med det kommuniststyrda Nordvietnam kan man gott kalla den politiken Ho Chi Minh-politik efter den nordvietnamesiske presidenten och revolutionslegendaren Ho Chi Minh (1890-1968).

Grunden för den nya politiken står att finna i dokumentet En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder, där det heter: "En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militära baser utanför landets gränser."

Det är en deklaration som befinner sig på klar kollissionskurs med den perssonska deklarationen avseende Sveriges relationer med USA från 2006. Ett praktiserande av den röd-gröna målsättningen skulle innebära en fullskalig katastrof för Sveriges anseende som en ansvarstagande nation med en nyanserat realistisk syn på omvärlden.

Visserligen har samtliga tre röd-gröna partier formellt ställt sig bakom den nya Ho Chi Minh-politiken avseende USA, men det står klart att den i allt väsentligt bär Hans Lindes, Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, signum. Linde klargör i artikeln i Svenska Dagbladet den 24/5, att det fortsättningsvis är den ryggradsmässiga antiamerikanismen som gäller: "Där finns inga undantag. Vi ska ha en svensk position för nedrustning och avspänning."

Den tilltänkta politiken sågas dock av experter inom diplomati och nedrustning. Om USA skulle komma att utrymma sina baser i Afghanistan, Sydkorea, Tyskland med flera länder skulle det per automatik leda till att de länder som i dag är beroende av USA:s militära närvaro tvingas till en militär upprustning av sällan skådat slag. Således raka motsatsen till vad de röd-gröna säger sig sträva efter.

Ett klockrent exempel på den katastrofala röd-gröna målsättningen är det nu högaktuella förhållandet mellan det demokratiska Sydkorea och det stalinistiska Nordkorea. De båda staterna ingick visserligen ett stilleståndsavtal den 27 juli 1953 efter det mardrömslika Koreakriget 1950-53, men något fredsavtal har ännu ej ingåtts.

Således har spänningen genom decennierna varit i stort konstant längs den demilitariserade zonen längs 38:e breddgraden, där relativ fred har avbrutits av relativt krigstillstånd genom återkommande aggressionshandlingar från Nordkoreas sida. Nyligen gav en nordkoreansk robotattack mot ett sydkoreanskt fartyg - vilket sänktes - upphov till en av de värsta kriserna sedan stilleståndsavtalet ingicks. Freden hänger när detta skrivs på en mycket skör tråd.

Det är att märka att de nordkoreanska kommunisterna vågat sig på sådana blatanta övergrepp trots att det för närvarande finns omkring 30 000 amerikanska soldater på sydkoreansk sida. Om inte USA hade haft en oavbruten närvaro i området kan det tas för givet att Nordkorea hade gått till attack mot sydsidan för länge sedan, detta i syfte att göra hela Koreahalvön kommunistisk.

Även ur ett renodlat svenskt perspektiv skulle den röd-gröna utrikespolitiken leda till katastrof. USA skulle, även under den relativt vänsterinriktade Obama-administrationen, uppfatta krav på en global amerikansk reträtt som en ovänlig handling. Med tanke på att de röd-gröna vidare avvisar varje form av svenskt samröre med NATO, skulle den senare organisationen sannolikt komma att dra öronen åt sig och överväga att avbryta det för svenskt försvar livsviktiga NATO-samarbetet.

Ytterligare en aspekt av det röd-gröna utspelet är att de svenska styrkor som för närvarande är stationerade i Afghanistan är beroende av de amerikanska baser som finns i landet.

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin har, föga överraskande, sökt tona ned det som finns på pränt i det röd-gröna utrikesdokumentet och velat göra gällande, att det mer rör sig om en utopi. Ahlin har även hävdat att det som krävs av USA även krävs av alla stormakter. Något som i vart fall inte framgår av nämnda dokument.

Som Expressens ledarkrönikör Anna Dahlberg framhåller i ett inlägg daterat den 26 maj: "Men fakta talar för sig själva. Formuleringen står där svart på vitt och något motsvarande krav på att Ryssland ska lämna sina militärbaser finns inte i den rödgröna plattformen. Ahlin har dessutom själv undertecknat dokumentet. Antingen har han fått hjärnsläpp eller, troligare, så har Socialdemokraterna tvingats vika ner sig. Det är i så fall djupt oroväckande inför framtiden."

Till detta är bara att säga ja och amen. Reellt sett skulle en svensk regeringspolitik enligt skisserade intentioner betyda mindre än den bekanta pissen i Mississippi. Katastrofen ligger mer på det symboliska planet. En svensk återgång till 1970-talets Ho Chi Minh-politik i 2010-talets värld skulle få de mer ansvarsfulla bland världens länder att skaka på huvudet och undra vad die dumme Schweden egentligen håller på med.

En undersökning företagen av Novus Opinion nyligen visade, att endast 29 procent av röstberättigade svenskar skulle rösta ja om det hölls en folkomröstning om euron som svensk valuta. Det är en uppseendeväckande minskning jämfört med motsvarande resultat - 47 procent-i april 2009.

Undersökningsresultatet, som fick ringa uppmärksamhet i media,får naturligtvis ses mot bakgrund av den pågående, från Grekland utgående, ekonomiska krisen inom den europeiska unionen.

Det förtjänar påpekas att Sverigedemokraterna numera är det enda politiska parti av någon betydelse som förespråkar ett svenskt utträde ur EU. Eftersom det finns få tecken på att EU-krisen skulle vara över före valet den 19 september finns det anledning förmoda, att EU-frågan kan bli en vinnare för Sverigedemokraterna.

En av Sveriges i mitt tycke mest insiktsfulla politiker under senare decennier, den tyvärr nyligen bortgångne Björn von der Esch - som vid skilda tidpunkter representerat (M), (KD) och Junilistan - var en konsekvent och vältalig motståndare till EU. I en artikel i tidskriften DSM (2/2010), som von der Esch skrev kort före sin död, varnar han för den exploderande korruptionen som det största hotet mot EU-medborgarna.

Von der Esch konstaterar, att problemet med EU:s tilltagande korruption "är tabu i och utanför Bryssel" och att förekommande korruptionsanklagelser rutinmässigt brukar avfärdas såsom uttryck för "EU-fientlighet och därmed är betydelselösa eller rent av obefintliga". Vidare i Björn von der Eschs artikel:

"Till skillnad från när EG (Europeiska gemenskapen) bildades på 1950-talet saknas idag kompetenta politiska ledare. Utan demokratiskt valda ledare tar byråkraterna över och politikerna förpassas till andraplansrollen. Ansvarsfördelningen suddas ut och korruption genomsyrar hela systemet. Därmed blir demokratin en Potemkinkuliss, som används för att till varje pris förhindra medborgarnas insyn i EU:s förehavanden."

Ett eklatant exempel på hur man inom EU definierar demokrati gavs hösten 2009, då EU:s cirka 500 miljoner medborgare, med von der Eschs ord, plötsligt fick veta "att de fått en Högsta Ledare. Utnämningen hade skett inför stängda dörrar på ett EU-möte innan man satte sig till bords för en lysande avskedsmiddag i Bryssel." Ledarens uppgifter och befogenheter skulle bestämmas senare.

Trots EU:s censur och sanktionsbestämmelser har, påpekar von der Esch, uppgifter om en rad missförhållanden sipprat ut till allmänheten. 1995 kom först boken The Rotten Heart of Europe av den högt rankade EU-tjänstemannen Bernard Connolly; författaren fick avsked på grått papper. Några år senare publicerade EU-revisorn Paul von Buitenen boken Kamp för Europa, som avslöjade en stundom häpnadsväckande korruption inom Santer-kommissionen, vars höga medlemmar samtliga tvingades avgå.

Som tack för sitt renhållningsarbete i demokratins tjänst blev Buitenen mobbad och tvingades till slut lämna sitt jobb som revisor. Något av en revansch fick han 2004, då han invaldes som politiker i EU-parlamentet. Inför valet 2009 kunde sedan Paul von Buitenen avslöja, att ledamöterna i parlamentet på ett år försnillat genomsnittligen 1 200 000 kronor per ledamot, totalt över en miljard kronor. Utredningen mörkades av EU:s talman med motiveringen att den kunde skada EU inför valet.

Björn von der Esch berör vidare fallet Tillack, som handlar om hur en reporter vid den tyska tidskriften Der Stern avslöjat miljonbedrägerier i EU:s statistikbyrå - EUROSTAT - och på grund av detta blev utsatt för övergrepp av EU:s så kallade antikorruptionsbyrå OLAF. Tillack påstods falskeligen ha fått fatt på sitt material genom att betala mutor. I Europadomstolen för mänskliga fri- och rättigheter fälldes sedan EU och OLAF för att ha kränkt Tillacks rättigheter som journalist. Knappt ett ord om detta avhördes i svenska medier.

Slutligen kan här omnämnas en bok som utkom våren 2009 med titeln Brussels Laid Bare av Marta Andreasen. Författarinnan hade av EU-kommissionen - efter 15 års kritik av denna - anställt Andreasen för att utarbeta ett godtagbart redovisningssystem. "Med sin detaljrikededom", skriver von der Esch, "ger boken en enastående inblick i den korruptionskultur som råder inom EU."

Marta Andreasen föreslog att EU skulle övergå till ett annat datasystem - som redan var inköpt men inte hade tagits i bruk ännu - som skulle möjliggöra bättre kontroll av hur pengarna användes. Hon mötte dock ett kompakt motstånd vart hon än vände sig och fick - rätt gissat - slutligen sparken.

Det är således sådan skick och fason som våra riksdagspartier i dag mangrant stöder och stundom talar sig varma för. Björn von der Esch har all heder av att tidigare än de flesta ha insett vartåt det barkade hän.

Björn von der Eschs stämma har tystnat, men Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas (SD) finns kvar. En av de 14 punkterna i partiets valmanifest har rubriceringen "Ett nära europeiskt samarbete utan överstatlighet" och informerar om hur SD ser på EU. Jag ber att få citera:

"Dagens EU är ett supermaktsbygge och inte det mellanstatliga samarbete som svenska folket röstade ja till. Sverigedemokraterna är mycket positiva till ett mellanstatligt samarbete mellan fria, demokratiska europeiska nationer när det gäller gränsöverskridande frågor som brottsbekämpning, miljöarbete och handel. Det svenska EU-medlemskapet berövar dock landet stora ekonomiska resurser som hade behövts för att stärka den svenska välfärden."

SD menar vidare att den förefintliga europeiska unionens detaljstyrning och krav på likriktning inte bara hotar vårt lands kulturella särart utan yttermera urholkar demokratin och begränsar svenska medborgares inflytande över den egna vardagen. SD kommer i riksdagen bland annat att arbeta för att få igenom följande krav:

- Ett omedelbart utträde ur EU;
- Håll Turkiet utanför EU;
- Återupprätta gränsskyddet.

Sverigedemokraterna framställs som bekant ofta som ett enfrågeparti med enbart invandringskritik på agendan. Detta är en vrångbild som våra vanligaste massmedier inte gör mycket för att förändra.

Jag är emellertid övertygad om att, om SD i dessa tider kunde på allvar nå ut med sin berättigade EU-kritik, så skulle partiet attrahera breda folklager med en i grunden EU-skeptisk inställning. Frågan är om de etablerade medierna kommer att låta oss få ge uttryck för detta budskap.

Sverigedemokraterna (SD) har inför valet den 19 september 2010 lagt ner betydande kraft och energi på att bredda partiets politik. Det har skett genom att 14 arbetsgrupper i något års tid, på partiledningens uppdrag, fastlagt SD:s inställning när det gäller lika många fokusområden. Resultatet av detta arbete redovisades i samband med SD:s valkonferens i Solna den 27 mars.

Av de 14 fokusområdena har jämväl tre prioriterats som huvudfrågor i valrörelsen - invandringspolitiken, kriminalpolitiken och äldrepolitiken.

Ingen kan alltså längre, i alla fall inte med seriösa anspråk på att bli trodd, karaktärisera Sverigedemokraterna som ett enfrågeparti med enbart invandring på agendan. Det finns inom partiet en bred sakkunskap som spänner över hela det politiska fältet.

Självklart innehar emellertid frågan om invandringen till Sverige fortsatt en första rangens position på partiprogrammet. Detta underströk partiledare Jimmie Åkesson med all ackuratess i sitt tal vid det valupptaktsmöte som anordnades av Stockholms län och stad den 9 maj.

- Fjolårets massinvandring gav fler permanenta uppehållstillstånd än någonsin, underströk således Jimmie i sitt tal. Det svenska samhället kan inte hålla på och anpassa sig efter andra länders kulturer. Det är invandrarna som skall anpassa sig till den svenska kulturen. En radikal minskning av invandringen måste till så att vi till en början hamnar på samma nivåer som Finland och Danmark.

En sådan målsättning räcker dock inte på lång sikt, framhöll Jimmie Åkesson vidare som menade att det kommit in alldeles för många invandrare på alltför kort tid. Han fastslog att SD:s invandringspolitik syftar till assimilering - det vill säga en återgång till den politik som rådde fram till 1970-talets mitt - av de utifrån kommande människorna och avvisade därmed det mångkulturella projekt, som svenska myndigheter ägnat sig åt i cirka en mansålder.

- Däremot, inskärpte Jimmie Åkesson, är vi inte för tvångsavvisning. SD tror på frivillig återvandring vilken kan stimuleras på olika sätt. Vi vill inte stoppa invandringen men däremot kraftigt begränsa den.

Dessutom, förklarade Jimmie, skall Sverige så långt möjligt söka hjälpa på plats så att behovet av utvandring från de utsatta människornas närområden minimeras. Men:

- De som vill komma hit och bo här permanent skall få chansen att göra det. Vi är på så sätt för en öppen svenskhet.

Det är denna öppna svenskhet som gör Sverigedemokraterna till ett sansat konservativt-nationalistiskt parti och inte ett extremistparti som ser rött så fort personer från andra länder och/eller andra världsdelar önskar etablera sig i Sverige.

SD:s klart uttryckta krav på a) drastiskt minskad invandring; samt b)assimilering ligger dock fast.

Nader Helwai är en 47-årig irakier med kaldeisk bakgrund - det vill säga han är troende katolik - som varit bosatt i Sverige sedan 2001, då han flydde undan Saddam Husseins mördarregim. Han bodde först i södra Dalarna men är sedan 2007 bofast i Södertälje med fru och två döttrar. Han utbildade sig till maskiningenjör i Irak men försörjer sig som bussförare i sitt nya hemland.

För något år sedan valde Nader Helawi att bli medlem i Sverigedemokraterna, där han på kort tid blivit en verklig tillgång för regionföreningen Västra Södertörn - där han är suppleant i styrelsen - och SD Södertälje, där han återfinns på andra plats på kandidatlistan till fullmäktige efter undertecknad. Nader är intelligent, energisk och en god partikamrat. En av anledningarna till att Nader valde Sverigedemokraterna när han bestämde sig för att aktivera sig politiskt var att SD är det enda partiet i Sverige som aktivt engagerar sig mot den tilltagande islamiseringen.

Som kristen blev Nader Helawi och hans familj förföljda och allmänt illa behandlade i Irak och andra muslimska länder där Nader arbetade. Han och andra kristna SD-medlemmar med sina rötter i Mellanöstern vill av naturliga skäl inte att något liknande skall hända i deras nya hemland!

I samband med att SD Södertäljes fullmäktigelista - som förutom Nader Helawi innehåller ytterligare två namn med anknytning till Mellanöstern - blev offentlig gjorde Länstidningen (LT) ett stort och objektivt reportage om Naders engagemang för Sverigedemokraterna, vilket av naturliga skäl väckt viss uppmärksamhet. Samma dag som reportaget publicerades kontaktades Nader av Peter Boström som är ordförande för bussförarfacket (Kommunals klubb 12) i Södertälje.

Under det mycket obehagliga möte som följde påstod Boström att SD är ett "rasistiskt" parti med "fascistiska" rötter vilket i Södertälje dessutom leds av en person - undertecknad - som bland annat haft oförsyntheten att kritisera Olof Palme. Boström krävde att Nader skulle gå ur SD om han ville fortsätta vara medlem i kommunalfacket.

Nader Helawi vägrade, som den kämpe han är, att godta detta ultimatum. Följden härav blev att Peter Boström i ett brev begärt att Nader skall uteslutas ur bussförarfacket. Brevet lyder:

"Klubbstyrelsen i klubb 12, Södertäljebuss, har i dag 2010-04-28 inlämnat ett brev som begär en medlem i fackklubben utesluten. Vi anser att organiserat spridande av rasism inte är förenligt med fackets värderingar om alla människors lika värde. I samband med detta kommer vi tillsammans med Kommunal avdelning Stockholm att inom kort (några få veckor) arrangera demokratidagar för alla våra medlemmar. Vi söker just nu lokal här i Södertälje. Alla kommer att kunna delta eftersom vi kör i flera omgångar. Peter Boström ordf. klubb 12."

På vilket sätt invandraren Nader Helawi skulle ha spridit "rasism" framgår icke av Boströms ynkliga epos, som dessutom antyder att facket kommer att göra en stor sak av fallet Nader Helawi - vars enda försyndelse varit att välja "fel" parti" - i samband med apostroferade "demokratidagar".

Är det någn normalbegåvad människa som tror att en fackförening med här ovan beskrivna inställning till demokrati och yttrandefrihet har något som helst att lära ut i det ämnet?

Det kan och får inte råda någon tvekan om att Peter Boström grovt överskridit sina befogenheter i fallet Nader Helawi. Detta anser även Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet, som bland annat forskat kring Sverigedemokraternas väljare. Tillfrågad om sin åsikt i Länstidningen den 27 april citeras Sannerstedt på följande sätt:

"Man ska ska ha frihet att kandidera för vilket parti man vill. Facket kan inte censurera sina medlemmar...Nej, det är inte acceptabelt i ett demokratiskt samhälle... Det spelar principiellt ingen roll vilket parti det är - man får tycka vad man vill politiskt."

Annika Öhrn, kanslichef på Kommunals förbundskontor, tycker i princip likadant när hon tillfrågas av LT:

"Vi kan inte tafsa på åsiktsfriheten. Enbart medlemskap i Sverigedemokraterna räcker inte för att utesluta någon ur Kommunal, det måste ske en handling som är oförenlig med våra stadgar."

Enligt nämnda kriterier skulle alltså Nader Helawi kunna känna sig lugn - han har rätten på sin sida medan Peter Boström har fel. Återstår dock att se vad som kommer att ske i fackföreningarnas snåriga värld där sverigedemokrater inte precis behandlats med silkesvantar i tidigare fall.

Slutligen måste några ord sägas om den lokale fackbossen Peter Boström, vilken trots att han företräder ett socialdemokratiskt färgat fackförbund är förankrad i den lilla extremistsekten Rättvisepartiet Socialisterna. Det är en trotskistisk kamporganisation som tidigare gick under namnet Offensiv, som på sin tid ägnade mycket tid och kraft åt att infiltrera Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU). Bärande idé är Trotskijs tes om den "ständiga revolutionen".

Peter Boström har i ett flertal kommunalval i Södertälje kandiderat för Rättvisepartiet Socialisterna (eller Socialistiska Rättevisepartiet, som man också kallat sig emellanåt). I valet 1998 var man bara några få röster från att komma in i fullmäktige. Boströms extremistiska parti har på programmet bland annat "direkt demokrati" av närmast anarkistiskt slag.

För ett antal år sedan valde medlemmar i partiet med frontorganisationer exempelvis att ockupera Stadshuset i Södertälje för att visa sitt missnöje med den parlamentariska demokratin. Mitt under ett fullmäktigesammanträde i slutet av oktober 1997 stormade vidare en kvinna från Rättvisepartiet Socialisterna upp i talarstolen och ropade slagord, samtidigt som en grupp anhängare viftade med plakat och slamrade med kastrullock. Jag minns detta väl, eftersom jag själv representerade Täljepartiet vid tillfället.

Peter Boström har under sin tid som föga framgångsrik kommunalpolitiker i Södertälje städse hyllat antidemokratiska tilltag av detta slag. Nu har denne revolutionäre aktivist dock lyckats infiltrera den rumsrena arbetarrörelsen i Sverige och hotar utifrån sin nuvarande maktposition flyktingar med uteslutning ur facket, därför att de valt att engagera sig i "fel" parti.

Den mannen har absolut ingenting att lära vare sig Nader Helawi eller någon annan vad demokrati eller rasism är. Snarare är det han som borde uteslutas ur Kommunal, inte Nader Helawi!

Lev Trotskij är Peter Boströms ideologiska förebild.