Ett återkommande tema i medias behandling av Sverigedemokraterna har varit att SD-medlemmar är brottsligare än andra partirepresentanter, något som vid en faktakontroll har visat sig vara felaktigt. I själva verket visar en undersökning som gjordes efter valet 2006 att riksdagspartierna har dubbelt så många brottsdömda som SD. Ändå kan vi vara tämligen säkra på att brottsrubrikerna inför valet i september nästa år kommer att handla om just SD.

Någon annan granskning av de etablerade partierna avseende brottslighet har mig veterligt inte gjorts. Några nedslag i pressen på senare tid visar dock att några av våra vanligaste partier inte har helt rent mjöl i påsen, om man säger så.

Enligt en artikel i Göteborgs-Posten den 7 oktober har en moderat politiker i Kungsbacka dömts för skattebrott, bokföringsbrott samt försvårande av skattekontroll. GP:s Lisa Henricson skriver:

"Eftersom brotten begåtts vid olika tidpunkter och handlar om olika typer av skatt anser tingsrätten inte att brottet kan bedömas som grovt. Politikern döms ändå till åtta månaders fängelse...Politikern har sedan en tid tagit timeout från sina politiska uppdrag."

Den 2 oktober rapporterade Sveriges Radios Johan Gustafsson om den socialdemokratiske politikern Charles Eriksson i Ödeshög som dömts till 40 dagsböter för att olagligen ha hotat sin partikollega Madelaine Vilgren på ett möte i februari. Gustafsson rapporterade bland annat:

"Det var på Socialdemokraternas årsmöte i Ödeshög i februari som Erikssons hot framfördes. Madelaine Vilgren, oppositionsråd i Ödeshög, berättade under rättegången att hon trodde att Charles Eriksson skulle slå till henne.

"-Han flyger upp, slänger bak stolen och sen ställer han sig över mig och säger: din jävla kärringjävel, jag ska slå till dig. Lugna ner dig, säger jag, och då säger han det en gång till och jag hinner tänka att, nu slår han mig."

Så kan det således gå till i socialdemokratiska sammanhang i Östergötland. Enligt tingsrätten har Erikssons beteende framkallat "allvarlig fruktan för egen säkerhet" hos Vilgren. Eriksson har sagt att han inte bestämt sig för om han skall överklaga domen eller ej. Han ämnar fullfölja sina politiska uppdrag mandatperioden ut.

I den goda staden Umeå har Folkpartiets vice ordförande Mats Nilsson åtalats för grovt bedrägeri och urkundsförfalskning. Han är misstänkt för att ha tagit ut 35 000 kronor från ett kreditkort i grannens namn men nekar själv till brott. I en artikel i Västerbottens Folkblad den 7 oktober heter det:

"Han misstänks ha ansökt och beviljats öppna ett bankkonto med tillhörande kreditkort. Vid ansökan misstänks han ha undertecknat handlingen i grannens namn och vid muntlig kontakt med banken uppgett grannens personnummer."

När det gäller grova brott står dock Vänsterpartiet i en viss särklass. Detta alldeles bortsett från att Vänsterpartiets historiska föregångare, SKP och VPK, rent definitionsmässigt måste betraktas som Sveriges förrädarparti(SFP)på grund av sitt obrottsliga stöd till Sveriges fiende nummer 1 och det ekonomiska bistånd man i många år mottog från detta land för att undergräva det svenska samhället, kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Det var därför knappast någon tillfällighet att när den livstidsdömde landsförrädaren Stig Bergling skulle välja parti får några år sedan så anslöt han sig till Vänsterpartiet.

Det var den 14 mars 2004 som den 24-årige tvåbarnspappan Daniel Kihl, ersättare för (V) i Borås kommunfullmäktige, mördade en 33-årig kvinnlig arbetskamrat och en 16-årig flicka som var intagen på utredningshemmet där Kihl arbetade som vårdare. Han utsatte dessutom en 15-årig flicka för mordförsök. Den utan tvivel psykopatiske mördaren har beskrivit sig själv som övertygad antirasist. Hans främsta hobby var att samla på autografer från kända kannibaler och seriemördare.

Kihl har i efterhand skyllt sitt handlande på att han var gravt överviktig - vid mordtillfället vägde han 150 kilogram. Det rapporteras att han under den slutna vården på Karsudden efter domen i ett försök att äta ihjäl sig ökade till 230 kilogram.

En annan dokumenterat brottslig vänsterpartist heter Nestor Vega, som enligt Sveriges Radio Göteborg den 10 juni 2009 lyckades tillskansa sig omkring 500 000 kronor från Västra Götalands-regionen genom att kräva dubbla ersättningar - lön såväl som ersättning för inkomstbortfall - under åren 2003-2007.

Vega dömdes i Vänersborgs tingsrätt till 80 dagsböter a 250 kronor (totalt 20 000 kronor) för grovt bedrägeri samt rattfylleri. Tingsrätten var av den meningen att Vegas brottslighet egentligen borde rendera ett fängelsestraff, men nöjde sig med böter därför att Vega förlorat jobbet. Nestor Vega valde att lämna sina politiska uppdrag i januari 2008 då han förstod att han skulle åtalas.

Slutligen skall också nämnas att en socialdemokratisk kyrkopolitiker från Bandhagen i södra Stockholm nyligen dömdes till fyra års fängelse för att under en följd av år sexuellt ha utnyttjat två närstående barn; han ålades även att betala 355 000 i skadestånd till barnen.

Ja, så där håller det på i etablissemangspartierna, i alla fall på sina håll. Därmed inte sagt att alla medlemmar i Sverigedemokraterna har ett i allo snövitt förflutet. Det vore dock klädsamt om medierna någon gång, åtminstone för syns skull, valde att granska alla partier på lika villkor!

I dag, den 22 oktober, röstade som väntat Svenska kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, ja till att ansöka om att behålla vigselrätten. Det innebär att det från den 1 november är fritt fram för så kallade äktenskap mellan homosexuella i enlighet med de nya könsneutrala äktenskapslagar som trädde i kraft i maj i år.

Det innebär också att kyrkan ger efter för de starka politiska påtryckningar som utövats av den borgerliga alliansregeringen (undantagandes Kristdemokraterna), något som i sin tur bekräftar att Svenska kyrkan trots skiljandet från staten i allt väsentligt förblir ett statligt redskap.

Majoriteten för förslaget om att behålla vigselrätten och därmed godkänna samkönade "äktenskap" blev betryggande 176 - 62. 11 avstod från att rösta. Frågan har varit omtvistad sedan statsminister Reinfeldt gav direktiv om nyordningen förra året. Jag har inte undersökt hur kyrkomötets för närvarande fyra sverigedemokratiska representanter röstade men utgår från att det blev "nej", detta med tanke på att Sverigedemokraterna endast erkänner äktenskap mellan man och kvinna enligt den bibliska och traditionella synen.

Utgången av omröstningen innebär ett antal påföljder:

För det första kommer Svenska kyrkan oundvikligen att splittras på såväl riksplanet som det lokala planet. Det kan även förmodas att den teologiskt konservativa Missionsprovinsen, liksom frikyrkor och andra samfundsalternativ, får vind i seglen.

För det andra kommer Svenska kyrkan att isoleras internationellt. Det ekumeniska samarbetet med exempelvis den Romersk-katolska kyrkan, Anglikanska kyrkan och den Ortodoxa kyrkan får sig en allvarlig knäck, eftersom dessa världsvida kyrkor, till skillnad från Svenska kyrkan, håller sig till den bibliska synen om äktenskapet som en förening mellan man och kvinna.

För det tredje har bilden av Svenska kyrkan som ett politiskt korrekt rättfärdighetsinstitut eller salighetsverk i den sekulära statens ledband definitivt cementerats. Kyrkans andliga och religiösa trovärdighet reduceras till noll och intet.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att nyorienteringen sker samtidigt som Svenska kyrkan får sin första homoexuella biskop i Eva Brunne i Stockholm.

Jag utträdde ur Svenska kyrkan år 1999 som en protest mot ärkebiskop K. G. Hammars bejakande av den homosexuella livsstilen och stödet för Elisabeth Ohlsons perverterade fotoutställning om Jesus och hans lärjungar som bögar och transvestiter. Det är ett beslut jag inte ångrar en sekund.

För min del innebär klartecknet för de så kallade äktenskapen mellan homosexuella början till slutet för Svenska kyrkan. För mig personligen är Gud en realitet, och jag ser det som en självklarhet att Han nu väljer att helt ta sin hand från den monstrositet som Svenska kyrkan nu både de facto och de jure utvecklats till att bli. Däremot tvivlar jag starkt på att det kommer att bli någon våldsam rusning till de kyrkliga vigselförrättarna.

Det sägs att kyrkans präster även framgent skall ha rätt att vägra "viga" samkönade individer. Fan tro´t. Nästa steg i den politiskt korrekta opinionsbildningen kommer således med all sannolikhet att bli att påtryckningarna mot vägrarna trappas upp tills dessa ställs inför valet att acceptera nyordningen eller att säga upp sig.

Minns hur det gick med löftet om att präster skulle slippa viga kvinnor till präster om detta stred mot deras övertygelse. I dag blir man inte prästvigd om man är kvinnoprästmotståndare!

Den kristna religionen och därmed också Svenska kyrkan räknar sitt ursprung till Jerusalem, där Jesus Kristus en gång verkade. Den nya vigselordningen visar att Svenska kyrkan hädanefter anammar de seder och bruk som ledde till Sodom och Gomorras undergång.

Läs mer om detta i Första Mosebok 19, en läsning som jag med emfas rekommenderar icke minst ärkebiskop Anders Wejryd!

Sodoms undergång.

Ett bärande inslag i Sverigedemokraternas polititik är opinionsbildningen mot det islamiseringshot som Europa inklusive Sverige är utsatt för. Det hotet består i att allt fler muslimska invandrare ställer allt mer långtgående krav på värdlandet, och i länder såsom England och Holland är den muhammedanska samfälligheten redan att betrakta som en stat i staten där exempelvis sharialagar tillämpas, där terrordåd skett och där islamkritiska personligheter mördats.

Det är ställt utom allt tvivel att vårt parti är det enda som tar detta hot på allvar. De sju etablerade riksdagspartierna tenderar att inte alls uppfatta den muslimska invandringen som ett hot - tvärtom tycks man mena att den uteslutande berikar vårt samhälle. Detta trots att man borde ha sett vartåt det barkar när Malmös socialdemokratiska kommunalråd och fritidsnämnden i Malmö - även kallat Lilla Gaza - i våras beslöt sig för att spela en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel utan publik, detta som en rädslans och feghetens eftergift gentemot militanta islamister.

Jag smickrar mig med att ha uppmärksammat hotet i fråga på ett tidigt stadium. Redan 1993, det vill säga långt före 11 september 2001 och långt innan Sverigedemokraterna var ett parti att räkna med, skrev jag en artikel i tidskriften Contra (nummer 6 1993) med rubriceringen "Efter kommunismens fall - blir islam nästa globala hot?". Artikeln inleds med ett citat ur Koranen: "Muhammed är Guds apostel, och de, som följa honom, äro fruktansvärda mot de otrogna, men barmhärtiga mot varandra." (48:29) Jag citerar vidare ur min artikel:

"Islams historia är oupplösligen förenad med krig, blodsutgjutelse och hets mot 'de otrogna', d v s människor av annan religiös övertygelse. Profeten själv ledde flera härnadståg, och så sent som 1683 stod muslimska krigare utanför Wiens murar. 1686 stod slaget om Buda i Ungern...Den islamiska invandringen till Västeuropa från främst Nordafrika men även från de muslimska staterna i det forna Sovjetunionen samt arabvärlden har tilltagit dramatiskt under senare år, också till Sverige. Detta sker samtidigt som arbetslöshet, socialt kaos, etisk uppluckring och korruption ökar i vår del av världen...Det behövs ingen större fantasi för att inse, att denna utveckling kan leda till en katastrof. De muslimer, särskilt de ortodoxa, som kommit till Sverige har nu börjat ställa allt högre krav på att det svenska samhället skall anpassa sig enligt deras sätt att leva."

Jag citerade därpå Svenska Dagbladet från den 16 juni 1993: "Allt fler muslimska fundamentalister och deras barn ställer nu krav på särbehandling i grundskolan och skolledningen står utan lösningar på de stigande problemen." Det har således hört till vanligheten att kravställarna vill att muslimska flickor skall ha särskilda omklädningsutrymmen, att simhallar skall könsuppdelas, att barn av muslimsk börd inte skall få vanlig religionsundervisning, att Israel inte skall finnas med på kartan, att ingen engelskundervisning skall involvera USA eller amerikanska förhållanden, att skolavslutningar i kyrkor med "Den blomstertid nu kommer..." skall bannlysas, med mera.

I avslutningen av artikeln heter det:

"Risken med den ökade muslimska invandringen är, att den kan utnyttjas av fundamentalistiska extremister - Sverige är redan alltsedan 1970-talet en tillflyktsort för arabiska terrorister. Ett tecken på att myndigheterna är medvetna om problematiken demonstreras av, att SÄPO helt öppet i tidningsannonser eftersöker analytiker med speciella kunskaper om arabvärlden."

Förhoppningsvis är våra säkerhetstjänster fortfarande, 16 år efter det att artikeln skrevs, medvetna om de problem en ökad muslimsk immigration ofelbart ger upphov till. Fullt klart är att de etablerade partierna inte är det. I stället utnyttjar de Sverigedemokraternas högst befogade varningsord som ett tillfälle att komma åt vårt parti!

Reaktionerna på Jimmie Åkessons debattartikel om den islamska utmaningen mot vårt samhälle i Aftonbladet den 18/10 kan lämpligen ses som en bankruttförklaring av den svenska makteliten inklusive etablerade medier, politiker och kulturföreträdare. Den politiska korrekthetens flagga hålls högt, samtidigt som de mest häpnadsväckande floskler yttras. Jag såg och hörde vice statsminister Maud Olofsson gasta som en nötskrika på Åkesson i TV-soffan i morse, en föga uppbygglig konsert som även den förment neutrala programlederskan stämde in i.

Priset togs väl ändå när såväl den senare som Olofsson undrade om SD skall ge sig på judarna härnäst. Detta alltså sagt om Sveriges troligen mest jude- och Israel-vänliga parti! Det är ju just de muslimska extremisterna som vill ge sig på judarna, oftast under antisionismens täckmantel. Och som faktiskt redan har gjort det - stormuftin i Jerusalem tog initiativet till pogromer i Jerusalem i början på 1920-talet och solidariserade sig sedan med Hitler och Nazityskland. Han är fortfarande en hjälte för Hamas och andra palestinska krafter.

Jimmie har sagt, men jag säger det igen:

Sverigedemokraterna har ingenting emot vare sig muslimer eller andra invandrargrupper som har giltiga skäl att komma till och stanna i Sverige och som vinnlägger sig om att anpassa sig till svenska lagar och regler. Vårt parti vill se en assimilering och integrering av utifrån kommande människor och grupper av människor, inte en apartheidliknande segregering som givit upphov till svåra problem liknande dem som existerar i Rosengård. Och vi vill definitivt inte se och höra muslimska slynglar i Rosengård och på andra platser med stenkastning angripa brandmän och sjukvårdare under "Allahu-Akbar"-rop.

Skall detta vara så förtvivlat svårt att förstå, Maud Olofsson och andra politiskt korrekta nötskrikor inom etablissemanget som i realiteten fungerar som nyttiga idioter åt islamiseringsivrarna?

Jag vill avsluta med ett kort utdrag ur det tal SD:s internationelle sekreterare Kent Ekeroth höll vid Landsdagarna i Ljungbyhed nyligen:

"Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1400 år tillbaka i tiden...islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde. Men det finns hopp.Fler och fler partier i Europa inser islamiseringshotet. 2010 kommer SD in i riksdagen, så att det äntligen kan bli slut på det mångkulturella eländet!"

För övrigt vill jag uppmana alla som kan och vill att stödja den nyinrättade antiislamiseringsfond som Ted och Kent Ekeroth informerade om på Landsagarna: www.antiislamiseringsfonden.se.

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har fått ordentligt med mediautrymme sedan han gick ut och talade om "verklighetens folk". Han tycks mena så kallat vanligt folk som vill sköta sig själva och inte låta sig styras av myndigheter och påbud av olika slag. Det är ett gott retoriskt grepp, men dessvärre långt ifrån nytt.

Det var före riksdagsvalet 1991 som Ny demokratis partiledare Ian Wachtmeister tillsammans med Bert Karlsson reste land och rike runt och staplade drickabackar av plast på varandra. Greve Wachmeister, som var den som oftast förde ordet, myntade då precis det uttryck som Göran Hägglund nu uppenbarligen tror att han själv eller åtminstone hans talskrivare är upphovsman till.

Och visst var det snudd på genialt - verklighetens folk i kontrast till etablerade politiker och byråkrater som inte hade en aning om det vanliga folkets villkor. Det var så genialt att Ny demokrati gick som en raket rakt in i riksdagen bara ett drygt halvår efter sin tillkomst. Själv föll jag till föga och gick med i partiet, som jag representerade i fullmäktige, nämnder och tingsrätt i Södertälje kommun 1991-94.

Det var roligt så länge det varade. Mycket kan sägas om Ian Wachtmeister, men knappast att han var begåvad med något större mått av tålamod. Därför tog han sin Mats ur skolan redan efter ett par år i hetluften och överlät åt sina besvikna medarbetare att försöka konsolidera Ny demokratis position i riksdagen i valet 1994. Det gick inte särskilt bra. Inte heller blev grevens nyskapelse, det så kallade Nya partiet, någon större succé. Wachtmeister hade ytterligare en egenskap som inte är någon tillgång i politiken - han var maximalt egenkär och saknade förmåga att lyssna på andra.

Jag vet inte hur ofta den högadlige och patriarkaliskt välvillige Wachtmeister träffade de verklighetens människor han tyckte om att hänvisa till. Kanske skedde det då han uppsökte någon pub för att frottera sig med populasen eller nedlät sig till att ta ett järn med de anställda på något av sina företags julfester. Uttrycket blev i alla fall så pass bevingat att KD-Hägglund nu låtsas som ingenting och försöker göra uttrycket till sitt eget.

Det är onekligen rätt paradoxalt att ledaren för just Kristdemokraterna börjat tala om "verklighetens folk" som en grupp som inte vill veta av förmynderi, politisk korrekthet och överdriven byråkrati. Det partiet vimlar nämligen av individer som vill totalförbjuda alkohol, skärpa de redan drakoniska bestämmelserna om rökning och förbjuda snus. Utan att vilja döma ut KD:s taktik redan nu tillåter jag mig dock tvivla på dess potential - jag tror väljarna genomskådar den just med tanke på vilket parti det är som använder denna taktik.

Jimmie Åkesson påpekade mycket riktigt i ett uttalande i Expressen den 14/10 att det är en smula egendomligt att "någon som i allra högsta grad tillhör etablissemanget försöker göra sig till tolk för det stora folkflertalet och så kallade vanliga människor". Man kan dessutom med visst fog fråga sig vilka dessa vanliga människor - eller "verklighetens folk" - egentligen är.

Är det människor som gillar dansbandsmusik och super till på helgerna? Eller är det de som sitter och häckar i ATG-butiker och följer trav på TV? Eller möjligen de som svär över restskatter och kopplar av genom att se på Postkodmiljonären på TV på fredagen? Jag måste säga att jag inte riktigt har detta helt klart för mig.

Vad jag vet är dock att vi alla lider av ett politiskt etablissemang som omyndigförklarar sina medborgare genom att tala om för dem vad de skall tycka om allt från global uppvärmning och mångkultur till kvinnans roll i samhället. Sedan spelar det ingen roll om det är en så kallad alliansregering eller en osannolik röd-grön röra som sitter vid statens roder.

De som bestämmer dagens politiska agenda är, enligt mitt synsätt, klimatalarmisterna, råfeministerna, mångkulturalisterna och homosexlobbyn. Alltför många dansar villigt till deras pipor. Kan vi begränsa dessa intressegruppers makt över våra liv vore onekligen mycket vunnet.

Allas vår Jimmie utlovar i Expressen att han skall tala en del om detta problemkomplex på landsdagarna i helgen, som jag givetvis kommer att bevista. Det skall bli intressant att ta del av. Ty visst finns det en gigantisk förtroendeklyfta mellan det vanliga folket - hur känns förresten en term som "vardagens människor" i sammanhanget? - och dem som makten haver.

Och det kan råda liten tvekan om att det genuint folkliga Sverigedemokraterna är avsevärt bättre skickat att överbrygga denna klyfta än vad Kristdemokraterna är!

De har gjort det igen. Alltså medlemmarna i den norska Nobelkommittén i Oslo. Det vill säga utsett en hopplös mottagare till Nobels fredspris. Ty för någon timme sedan när detta skrivs utsåg man USA:s president Barack Obama som fredsprismottagare.

2007 utsåg norrmännen avdankade vicepresidenten och klimatalarmisten Al Gore till fredspristagare, huvudsakligen på grund av dennes film "En obekväm sanning". En film som visat sig innehålla mängder med fel. Nu utser man Barack Obama, ännu en högeligen politiskt korrekt amerikansk politiker.

Det är inte första gången Nobelkommittén i Oslo gör bort sig. Några axplock bland tidigare fredspristagare visar detta med önskvärd tydlighet.

1919 fick den amerikanske presidenten Woodrow Wilson Nobels fredspris, trots att hans fredsinitiativ i samband med Första världskriget lade grunden för ännu ett världskrig 20 år senare. Wilson var dessutom svårt sjuk och troligen senil i samband med fredsförhandlingarna i Versailles. Det förvånar mig att inte Adolf Hitler och Neville Chamberlain fick 1938 års pris för Münchenavtalet samma år.

1973 tilldelades den nordvietnamesiske kommunistledaren Le Duc Tho fredspriset tillsammans med den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger. Motiveringen var att de genom förhandlingar nått en överenskommelse mellan de stridande parterna i Vietnamkriget. Två år efter prisutdelningen hade Nordvietnam utnyttjat det tveksamma "fredsfördraget" till att gripa makten med våld i Sydvietnam.

1982 fick Alva Myrdal, tillsammans med sin make Gunnar arkitekten till den svenska socialstaten samt ett rashygieniskt tänkande som ledde till bland annat steriliseringar i syfte att få fram "toppvärdiga individer", fredspriset. Priset var visserligen delat, men ändå. Myrdal hade som diplomat ägnat sig åt verksamhet som med litet god vilja kanske kunde anses vara i linje med fredliga värderingar, men Nobelpriset...Troligen var det svenska påtryckningar mot norrmännen som gav sosseveteranen Alva Myrdal priset för "lång och trogen tjänst".

1990 var det dags att utse sovjetdiktatorn Michail Gorbatjov till fredspristagare, samme Gorbatjov som satte in trupper för att slå ned litauiska frihetsyttringar i Vilnius med flera dödsoffer som följd. Men okay, Gorbajtov bidrog ändå - låt vara indirekt och mot sin vilja - till Sovjetunionens upplösning, vilket förvisso var ett jättesteg för freden i världen. Detta inträffade dock ett år efter mottagandet av Nobels fredspris.

1992 fick den latinamerikanska marxisten och extremfeministen Rigoberta Menchu det åtråvärda priset, detta trots att hennes CV var uppenbart fejkat.

1994 fastnade norrmännen för den palestinske terroristledaren Yassir Arafat, mannen som kostat tusentals oskyldiga människor livet genom att under en lång följd av år ha beordrat terrordåd i Mellanöstern. Visserligen fick han priset tillsammans med de värdiga israeliska statsmännen Shimon Peres och Yitschak Rabin, men den norska Nobelkommitténs beslut det året måste ändå ses som ett nytt lågvattensmärke. Hur det gick med efterlevnaden av det fredsavtal de tre männen med hjälp av Bill Clinton förhandlade fram vet vi.

2002 fick den forne USA-presidenten Jimmy Carter fredspriset för den verksamhet som försiggått i hans personliga fredsinstitut. Carter går till historien som den president som tillfogat USA och världen mest skada i modern tid genom sin naiva utrikespolitik, som bland annat ledde till att Khomeini och shiamullorna tog över makten i Iran och att den kommunistiska Sandinist-regimen tog över i Nicaragua. Lägg därtill Carters katastrofala ekonomiska politik som förde USA till ruinens brant, och som president Ronald Reagan hade fullt sjå med att korrigera. Carter har efter sin presidenttid gärna frotterat sig med kommunistledare i Nordkorea och Hamas-terrorister i Mellanöstern.

2007 var alltså turen kommen till Al Gore och 2009 till Barack Obama. Denne fick officiellt fredspriset för "sitt arbete för att främja den internationella diplomatin och samarbetet mellan folken i världen". Nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jagland citeras på följande sätt i Helsingfors-tidningen Hufvudstadsbladet: "Det är ovanligt att en person i hans situation skapar så mycket hopp i det internationella samfundet. Han har visat att de som styr världen måste basera sig på värden som omfattas av alla."

Bla bla bla...Maken till ytligt och innehållslöst prat i vädret torde man få leta länge efter. Inte ens Fredrik Reinfeldts tal i FN nyligen var väl lika fullt av plattityder!

Barack Obama har åkt runt och hållit några tal - bland annat i Kairo - av det mer intetsägande slaget samt visat upp sin ständigt leende nuna här och där. Tydligen räcker det för den norska Nobelkommittén, vars mest bestående insats i sammanhanget torde vara att stärka Obamas inrikespolitiska kort i det trängda läge han nu befinner sig i på hemmaplan. Obama har heller inte lyckats stoppa något krig eller fått fram ens ett rudimentärt fredsavtal någonstans.

Så nej, det här var sannerligen ingen rolig Norge-historia.

Det förvånar mig heller inte ett dugg att Pierre Schori, den moderna svenska utrikespolitikens onda genius och möjlig KGB-medarbetare, hyllar Obama och den norska kommittén. Jag har nu, inom parentes sagt, börjat nynna på den gamla slagdängan "Norge, du är ett ruttet land" med Helmer Bryds Eminent Five Quartet (sångare var Bobbo Slacke alias Moltas Ericson) från slutet på 60-talet som nästan ledde till krig mellan våra länder.

Skämt åsido. Valet av Barack Obama var riktigt, riktig dåligt. Svenska Nobelstiftelsen borde överväga att ta ifrån den pajasliknande Nobelkommittén i Oslo rätten att utdela fredspriset, även om det innebär att man tvingas ändra i Alfred Nobels testamente.

Regeringen Reinfeldt och med den alla svenska EU-kramare drabbades av akut eufori när Irland röstade ja till Lissabonfördraget. När den värsta yran lagt sig tvingades man dock konstatera, att det ännu återstår ett hinder innan det är dags att beställa in den finaste champagnen. Det hindret stavas Václav Klaus, Tjeckiens president.

Sverigedemokraternas internationelle sekreterare Kent Ekeroth förklarar förutsättningarna i sitt nyligen offentliggjorda upprop för att stoppa Lissabonfördraget:

"Lissabonfördraget, det vill säga EU:s nya grundlag, kommer effektivt göra slut på Sveriges självständighet och suveränitet. När fördraget går igenom kommer EU:s lagar vara överordnade Sveriges lagar på precis alla områden. Sverige blir en provins i EU-staten. När nu irländarna tvingades rösta 'rätt' fortsätter arbetet med att driva igenom denna odemokratiska grundlag som inte har någon förankring hos Europas folk. Men det finns en person som ensamt kan hindra att denna grundlag pådyvlas Sverige och Europa - hans namn är Vaclav Klaus - Tjeckiens president."

Ta del av hela texten till Kents upprop här:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/04/upprop-till-stod-vaclav-klaus-att-stoppa-lissabonfordraget

Det är alltså på intet sätt kört när det gäller Lissabonfördraget. En veritabel nagelbitare väntar. Om detta skriver Dagens Nyheters Ingrid Hedström den 28/9 på följande sätt:

"För en lång tjeckisk väntan kan kvadda hela fördraget. Allt som krävs är att nästa års brittiska val hålls innan Klaus plitat ner sitt namn. För Tory-ledaren David Cameron, som väntas vinna, har lovat en folkomröstning om fördraget inte trätt i kraft när han tar över. Få tror på ett brittiskt ja i en sådan omröstning."

Det blir således en nervös väntan i det EU-positiva lägret. Folkpartiets EU-parlamentariker Cecilia Wikström, som entusiastiskt välkomnade Irlands ja, drar sig inte för att av Klaus "kräva" att han skriver under "med sin vackraste penna" och "rättar in sig i ledet".

Vem är då Václaus Klaus, som under en följd av år skapat sig ett rykte om att vara europapolitikens enfant terrible? Han föddes i Prag 1941 och tog examen vid University of Economics i hemstaden 1963; därefter studerade han i både Italien och USA och fick därigenom frihetliga och marknadsekonomiska perspektiv, som gick stick i stäv med verkligheten i dåtidens kommunististstyrda Tjeckoslovakien.

1989-91 var Klaus finansminister i det fria Tjeckoslovakien samt vicepresident 1991. 1992-97 var han premiärminister i den nybildade Tjeckiska republiken (Tjeckien) samt valdes till landets andre president 2003 sedan han besgrat sin företrädare och rival Václav Havel, en av det Kalla krigets verkliga hjältar. Dessförinnan hade Klaus hunnit med att vara ordförande i Europaparlamentet. 2008 valdes Klaus till president för en andra femårsperiod.

Det var genom ett tal i EU-parlamentet i våras som Václav Klaus retade gallfeber på EU-kramarna genom att presentera en bitsk kritik mot Lissabonfördraget, som Klaus menade skulle komma att förvärra "det demokratiska underskottet" inom den Europeiska Unionen. Han klargjorde vidare med all önskvärd tydlighet att ett ratificerat Lissabonfördrag skulle stärka EU:s institutioner på bekostnad av medlemsländernas inflytande. När sedan den tjeckiske presidenten ifrågasatte ambitionerna att stärka Europaparlamentets makt valde flera ledamöter att i vredesmod lämna sessionssalen.

Det väckte vidare visst uppseende när Klaus häcklade EU-toppen genom ett uttalande i den tjeckiska tidningen Lidové Noviny härförleden. Så här utlät sig nämligen Klaus:

"När jag satt bredvid José Manuel Barroso, Javier Solana och andra EU-representanter blev jag nästan galen när jag hörde vad de sade." (Barroso är EU-kommissionens ordförande och Solana EU:s utrikespolitiske chef.)

Klaus motstånd mot Lissabonfördraget bottnar i att han som övertygad marknadsekonom ser med skepsis på EU:s ambitioner att svälla ut till en paneuropeisk statsbildning med ekonomiskt centralstyre. Därmed intar han exakt samma position som den legendariska brittiska premiärministern Margaret Thatcher på sin tid intog. Klaus anser för övrigt att marknadsekonomin felaktigt givits skulden för den fortgående internationella finanskrisen.

Václav Klaus går mot strömmen inte bara när det gäller Lissabonfördraget. Han har även gjort sig ryktbar som en kritiker av den klimatalarmism som upphöjts till högsta norm i stora delar av världen, och vars anhängare hoppas få njuta av en klang- och jubelföreställningen vid klimatmötet i Köpenhamn i december. Om dessa förhoppningar kommer att infrias - och regeringen Reinfeldt håller tummarna så att knogarna vitnar för att så skall ske - är en annan sak.

Följande citat från ett tal i London den 7 november 2007 vittnar om Klaus inställning till miljöaktivismen i allmänhet och klimatalarmismen i synnerhet (min översättning):

"Icke desto mindre finns ett annat hot vid horisonten. Jag ser detta hot i miljöaktivismen som blir en ny dominerande ideologi, om inte en religion. Dess huvudvapen är att utlösa alarmet och förutspå att klimatförändringen är skapad av människan och äventyrar mänskligt liv baserat på den globala uppvärmningen. Belöningen med Nobelpriset nyligen till huvudaposteln för denna hypotes var sista droppen, eftersom dessa idéer genom detta upphöjts
till den 'heliga och invigda' piedestalens okritiserbara sanningar."

Den "huvudapostel" Klaus nämner är förstås Al Gore vilken den tjeckiske presidenten för övrigt utmanat på debatt, en utmaning som Gore hittills inte vågat sig på att anta.

Den som vill läsa hela texten till detta tal kan göra det här:

http://www.klaus.cz/klaus2/asp/clanek.asp?id=73lC09VpjtyZ

Dagens Nyheter redovisade den 26 september talande siffror över segregationen i vissa Stockholms-förorter. Under rubriken "Segregationen ökar stort i invandrartäta förorter" målas i text och statistik upp en skrämmande bild av ghettofieringen i Stockholms-regionen, en bild som samtidigt är en rungande anklagelse mot regeringens flykting- och invandrarpolitik.

Statistiken från Statistiska centralbyrån jämför invandrartätheten i procent på vissa platser - varav de flesta sedan tidigare är beryktade för sin segregation och sina allehanda problem - mellan åren 1997 respektive 2008. Här följer några exempel:

Botkyrka
1997:29,4 2008: 51,4

Fittja
1997: 84,0 2008: 89,9

Fornhöjden
1997: 45,9 2008: 64,7

Geneta
1997: 49,1 2008: 71,7

Hovsjö 1997: 71,6 2008: 85,5

Husby
1997: 71,0 2008: 83,2

Jordbro
1997: 49,4 2008: 59,1

Rågsved
1997: 39,6 2008: 62,8

Skärholmen
1997: 55,6 2008: 72,3

Tensta
1997: 79,6 2008: 85,9

Vårby
1907: 60,0 2008: 75,0

I topp när det gäller invandrartäthet ligger således Fittja i norra Botkyrka, Tensta i Spånga samt Hovsjö i Södertälje. Det är också just här som brottslighet och sociala problem skenar iväg som värst. En av de förorter där ökningen av antalet personer med icke-svensk bakgrund är som tydligast är Rågsved i södra Stockholm. En kvinna som DN intervjuat, och som varit bosatt i Rågsved i 22 år, citeras på följande sätt om utvecklingen:

"Jag går inte gärna parkvägen till Hagsätra. Förr var det jättefint här, nu är det otäckt, jag är rädd att bli rånad."

Kvinnan vågar inte heller längre åka tunnelbana på grund av allt bråk och stök där.

Sveriges invandrarpolitik utmärktes efter Andra världskrigets slut och två decennier framåt av den rationella tanken att vår industri behövde arbetskraft. De personer som kom hit utomlands ifrån visste att de hade ett jobb och bostad när de begav sig hemifrån och avsåg oftast också att resa tillbaka till det gamla landet.

Det var kring mitten av 1960-talet den här rationaliteten började ge vika för ett idealistiskt synsätt som gick ut på att Sverige hade en moralisk plikt att ta emot lidande människor från hela världen. Dessutom, framhölls det, skulle alla nya invandrargrupper som kom till vårt land berika vår kultur med sina seder och bruk och sina exotiska maträtter. Utvecklingen drevs fram av Socialdemokraterna, men det dröjde inte länge innan de borgerliga partierna - som för allt i världen inte ville framstå som "främlingsfientliga" - hakade på.

Den bedrövliga utveckling vi nu tvingas genomlida torde ha sin grund i den "generösa flyktingpolitik" som Folkpartiet kom att prägla med Bengt Westerberg som partiledare. Denna politik, som inte kan beskrivas som annat än fanatisk i sin enkelspårighet och närmast kriminella naivitet, vågade inte de övriga borgerliga partierna motsätta sig med påföljd att det så kallade Luciabeslutet revs upp och dörren öppnades på vid gavel för en accelererad invandring. Dåvarande statsministern Carl Bildt har naturligtvis ett stort ansvar för att han inte stod emot Westerbergs utpressningspolitik.

På den vägen är det. Visst begåvades vi med intressanta seder och bruk och spännande maträtter - men också med ligism, maffialiknande brottslighet, noll respekt för lag och ordning, bidragssvindlerier, terroristaktivieter och religiös fanatism. De politiker från (S) och (M) som uttalar sig i DN-artikeln visar med önskvärd tydlighet att man ingenting begripit och ingenting gjort för att öka integrationen i storstadsregionerna.

Vilket naturligtvis också är varför Sverigedemokraterna förbättrar sina röstresultat för varje val!