Dagens Nyheter redovisade den 26 september talande siffror över segregationen i vissa Stockholms-förorter. Under rubriken "Segregationen ökar stort i invandrartäta förorter" målas i text och statistik upp en skrämmande bild av ghettofieringen i Stockholms-regionen, en bild som samtidigt är en rungande anklagelse mot regeringens flykting- och invandrarpolitik.

Statistiken från Statistiska centralbyrån jämför invandrartätheten i procent på vissa platser - varav de flesta sedan tidigare är beryktade för sin segregation och sina allehanda problem - mellan åren 1997 respektive 2008. Här följer några exempel:

Botkyrka
1997:29,4 2008: 51,4

Fittja
1997: 84,0 2008: 89,9

Fornhöjden
1997: 45,9 2008: 64,7

Geneta
1997: 49,1 2008: 71,7

Hovsjö 1997: 71,6 2008: 85,5

Husby
1997: 71,0 2008: 83,2

Jordbro
1997: 49,4 2008: 59,1

Rågsved
1997: 39,6 2008: 62,8

Skärholmen
1997: 55,6 2008: 72,3

Tensta
1997: 79,6 2008: 85,9

Vårby
1907: 60,0 2008: 75,0

I topp när det gäller invandrartäthet ligger således Fittja i norra Botkyrka, Tensta i Spånga samt Hovsjö i Södertälje. Det är också just här som brottslighet och sociala problem skenar iväg som värst. En av de förorter där ökningen av antalet personer med icke-svensk bakgrund är som tydligast är Rågsved i södra Stockholm. En kvinna som DN intervjuat, och som varit bosatt i Rågsved i 22 år, citeras på följande sätt om utvecklingen:

"Jag går inte gärna parkvägen till Hagsätra. Förr var det jättefint här, nu är det otäckt, jag är rädd att bli rånad."

Kvinnan vågar inte heller längre åka tunnelbana på grund av allt bråk och stök där.

Sveriges invandrarpolitik utmärktes efter Andra världskrigets slut och två decennier framåt av den rationella tanken att vår industri behövde arbetskraft. De personer som kom hit utomlands ifrån visste att de hade ett jobb och bostad när de begav sig hemifrån och avsåg oftast också att resa tillbaka till det gamla landet.

Det var kring mitten av 1960-talet den här rationaliteten började ge vika för ett idealistiskt synsätt som gick ut på att Sverige hade en moralisk plikt att ta emot lidande människor från hela världen. Dessutom, framhölls det, skulle alla nya invandrargrupper som kom till vårt land berika vår kultur med sina seder och bruk och sina exotiska maträtter. Utvecklingen drevs fram av Socialdemokraterna, men det dröjde inte länge innan de borgerliga partierna - som för allt i världen inte ville framstå som "främlingsfientliga" - hakade på.

Den bedrövliga utveckling vi nu tvingas genomlida torde ha sin grund i den "generösa flyktingpolitik" som Folkpartiet kom att prägla med Bengt Westerberg som partiledare. Denna politik, som inte kan beskrivas som annat än fanatisk i sin enkelspårighet och närmast kriminella naivitet, vågade inte de övriga borgerliga partierna motsätta sig med påföljd att det så kallade Luciabeslutet revs upp och dörren öppnades på vid gavel för en accelererad invandring. Dåvarande statsministern Carl Bildt har naturligtvis ett stort ansvar för att han inte stod emot Westerbergs utpressningspolitik.

På den vägen är det. Visst begåvades vi med intressanta seder och bruk och spännande maträtter - men också med ligism, maffialiknande brottslighet, noll respekt för lag och ordning, bidragssvindlerier, terroristaktivieter och religiös fanatism. De politiker från (S) och (M) som uttalar sig i DN-artikeln visar med önskvärd tydlighet att man ingenting begripit och ingenting gjort för att öka integrationen i storstadsregionerna.

Vilket naturligtvis också är varför Sverigedemokraterna förbättrar sina röstresultat för varje val!