Bloggaren i Tumba sommaren 2009. Foto: Jens Leandersson.

Så här i 2009 års sista skälvande timmar kan det finnas anledning att minnas det år som gått, utan att för den skull underlåta att blicka framåt mot det nya och för vårt parti så viktiga, ja avgörande året 2010.

Jag har förmånen att få tillhöra regionföreningen SD Västra Södertörn, och bland det absolut första vi gjorde på det nya året var att sprida den specialupplaga av SD-Kuriren om Stockholms-regionen som vi jobbat med sedan sommaren 2008. Man kan säga att arbetet med en rad texter till denna upplaga blev mitt elddop som skribent inom partiet. Slutresultatet, där Christofer Johnsson stod för den förnämliga layouten, blev förvisso lyckat och nog kan man säga att SD på allvar etablerade sin närvaro i huvudstadsregionen med detta!

Det var vid distriktsårsmötet för Stockholms län i mars jag fick förtroendet att ingå som suppleant i distriktsstyrelsen tillika sekreterare, ett förtroende jag försökt leva upp till efter bästa förmåga. Vi har varit ett litet, sammansvetsat gäng som letts av den eminente Arnold Boström med Robban Stenkvist som vice, och gemenskapen inom ramen för detta är något jag gärna tar med mig in på det nya året oavsett hur den nya styrelse som skall väljas om ett par månader kommer att se ut.

I juli ringde SD-Kurirens chefredaktör och ansvarige utgivare Richard Jomshof och frågade om jag kunde tänka mig ställa upp som ny chefredaktör. Främsta anledningen till detta var Richards stora arbetsbörda inom Blekinge-politiken. Det behövdes inte särskilt stor tankemöda eller tidsutdräkt från min sida innan jag bestämde mig för att tacka ja till erbjudandet. Kontinuiteten bibehölls genom att Richard kvarstod som ansvarig utgivare.

Vad jag inte riktigt hade väntat mig var den väl orkestrerade kampanj mot min person som blossade upp med tillkännagivandet av redaktörsbytet: plötsligt översvämmades allehanda nät- och andra fora av föga inlindad kritik dels mot mig, dels mot utnämningen i sig. Några upphetsade röster ville till och med göra gällande att med undertecknad i bagaget skulle SD nästan säkert hamna utanför riksdagen i valet 2010. Bland de så kallade argument som anfördes mot min person märktes min Israel-vänlighet, min religiösa trosuppfattning, min påstådda inkompetens som journalist etcetera.

Jag har aldrig tagit åt mig det minsta av denna smutskastningskampanj som faktiskt trotsar det mesta i den vägen jag varit med om - och, tro mig, jag har under min 58-åriga tillvaro varit med om en hel del i den vägen. Det gick nämligen på ett tidigt stadium upp för mig att kampanjen dragits igång av Nationaldemokaterna (ND) och grupperingar inom den crackpot-nationalistiska rörelsen ännu längre ut på den brunmelerade färgskalan. Att bli påhoppad av det gänget ser jag uteslutande som en fjäder i hatten!

Jag blev inte ett dugg överraskad över att den absoluta huvudparten av personagreppen dog ut med en flämtning, sedan det första numret av SD-Kuriren sedan jag kommit att bekläda chefredaktörsstolen sett dagens ljus. Efter det har det blivit ytterligare ett par nummer, och om jag inte är alldeles fel ute tror jag nog att jag etablerat mina yrkeskunskaper. Och märkligt vore ju annat - jag har, när allt kommer omkring, sysslat med journalistik i 40 års tid.

Det hade naturligtvis inte gått utan det förnämliga samarbete vi har inom SD-Kurirens redaktion vilken förutom mig bestått av Richard Jomshof, Jens Leandersson, Hans-Olof Andersson, Mattias Karlsson och Johnny Skalin. En särskild eloge vill jag utdela till vår redigerare Joachim von Ritter som svarar för tidningens utseende. Som sagt, vi har ett gott samarbete, vilket inte utesluter att diskussionens vågor stundom kan gå höga.

Vid sidan om partiarbetet driver jag även, vilket många av er läsare kanske känner till, en privat blogg som, kort och gott, heter "Tommy Hanssons Blogg" där jag skriver om en hel del annat förutom sverigedemokratiska angelägenheter - jag tillåter mig här att ta ut svängarna litet mer än vad jag kan och bör göra som SD-bloggare.

När jag nu sneglar på klockan för att inte missa Jan Malmsjös uppläsning från Skansen i Stockholm av Tennysons dikt med de bevingade orden "Ring,klocka, ring!" och hör de smattrande fyrverkerismällarna utanför fönstret glädjer jag mig åt att 2009 varit det år då Sverigedemokraterna på allvar etablerade sig i Sveriges partipolitiska liv.

I juni lyckades så partiets förstekandidat, Sven-Olof Sällström, nästan bli invald i Europaparlamentet. I september stärkte SD sina aktier på kyrkomötet och allehanda kyrkliga församlingar runt om i landet. I oktober höll vi Landsdagar i Ljungbyhed och skapade, främst genom partiledare Jimmie Åkessons och partisekreterare Björn Söders vältalighet, svarta rubriker i pressen och mycken uppbragthet i etermedia. Strax efteråt, då också Jimmie beretts utrymme att i Aftonbladet skriva om det hot den skenande islamiseringen innebär mot Sverige, kunde vi notera "all time high", 7,2 procent, i Sentio Researchs opinionsmätning!

Vad som måste oroa det politiska och massmediala etablissemanget alldels oerhört är det faktum att det inte spelar så stor roll vad man skriver eller säger om oss - vi går framåt alldeles oavsett:

Frys oss ute - vi går framåt!

Bjud in oss i värmen - vi går framåt!

Skriv ner oss och förtala oss - vi går framåt!

Bemöt oss sakligt - vi går framåt!

Inte för att det sistnämnda alternativet förekommit särskilt ofta, förstås...

Så har SD-året 2009 tett sig ur mitt personliga perspektiv. Mycket ser alltså positivt - till och med mycket positivt - ut inför det helt avgörande året 2010 med val till riksdag, landsting och kommuner (jag kandiderar i alla). I politiken kan emellertid allt hända, och ingenting får tas ut i förskott. Det enda som gäller är att kavla upp skjortärmarna, spotta i nävarna och se till att få upp det där rätta draget under galoscherna fram till den 19 september 2010.

Jag lovar att dra mitt strå till SD-stacken som skribent, debattör, politiker och medmänniska. Det sistnämnda inte att förglömma. Ingen av oss sverigedemokrater är någon politisk robot och vi kommer garanterat att göra bort oss, i en del fall tämligen grundligt, innan den feta damen sjungit. Vi kan inte mer än göra vårt bästa, sedan får vi se hur långt det räcker - själv tror jag att det kommer att räcka rätt långt...

Låt oss dock inte glömma att vi är medmänniskor. Låt oss inte frestas att, i studens hetta, ta all heder och ära av vare sig meningsmotståndare eller våra partivänner. Det sistnämnda icke minst viktigt; det torde finnas få saker som drar ner allmänhetens omdöme om ett parti som när inre partistridigheter - i den mån de förekommer - luftas offentligt.

Slutligen vill jag önska alla mina läsare här ett Gott Slut på 2009 och ett Gott Nytt Herrens år 2010!

Medan tillåtande liberaler och intellektuella i Sverige och den övriga västvärlden ojar sig över att det schweiziska folket sagt nej till fler minaretbyggen fortsätter förföljelsen av kristna i den muslimska delen av världen.

Kristna i den stora hamnstaden Basra i södra Irak beslöt, rapporterar Robert Spencer i den amerikanska tidskriften Human Events nätupplaga, att ställa in 2009 års julfirande med tanke på att julen detta år sammanföll med den shiitiska sorgehögtiden ashura. Den inställda julen var ett initiativ av den kaldeiske biskopen Imad al Banna utifrån "respekt" för lokala shiiter. Kristna avråddes även från att bjuda in gäster till middag eller visa glädje denna dag.

Situationen för de kristna i Irak fortsätter att vara mycket svår, och utströmningen av kristna ur landet tyder på att den urgamla kristna närvaron är på väg att utplånas. Tidigare i december attackerades kyrkor och kristna skolor i Mosul av jihadister. 40 personer rapporteras ha dödats i bombattacker under det att kristna överfölls slumpvis på gatorna. Vid samma tid 2008 ledde jihadistvåld till 40 dödsoffer och att 12 000 kristna lämnade området. Kristna dödas så gott som varje dag i Mosul, vilket lett till att få kristna trosbekännare vågar röra sig ute eller gå till kyrkan.

I Egypten har Christian Solidarity International i samarbete med the Coptic Foundation for Human Rights offentliggjort en ny rapport, vilken redogör för grova övergrepp av muslimer mot kristna kvinnor. Bland annat heter det:

"Cases of abduction, forced conversion and marriage are usually accompanied by acts of violence which include rape, beatings, deprivation of food and other forms of physical and mental abuse."

John Eibner från Christian Solidarity International har skrivit ett brev till USA:s president Barack Obama, där han beskriver det snabbt ökande problemet med kristna kvinnor som utnyttjas inom prostitutionen i Egyptens islamska samhälle. Enligt Eibner har fenomenet nått kokpunkten inom den koptiska samfälligheten. Obama, som gjort aktningsvärda försök att få den muslimska världen över på sin sida, lär vara måttligt intresserad.

Enligt amerikanska State Departments (UD) rapport om religiös frihet i världen 2009 väljer vidare den påstått "liberala" regeringen i Kairo ofta att bortse från brott begångna mot landets kopter; ibland har egyptiska regeringstjänstemän själva deltagit i dessa brott.

Ytterligare ett muslimskt land där 2009 års julfirande rapporteras ha varit dämpat är Turkiet, som ofta framställs som en "demokrati". Någon entusiasm för landets kristna minoritet finns dock inte. Den ekumeniske patriarken Bartolomeus I citeras: "Vi behandlas som medborgare av andra klass. Vi känner inte att vi åtnjuter våra fullständiga rättigheter som turkiska medborgare."

Varför ogillar då islam kristendom (och judendom)? En del av svaret på den i sammanhanget väsentliga frågan står att finna i Koranen. I sura 9:30 fastslås exempelvis att de som "kallar Kristus Allahs son" står under "Allahs förbannelse." I sura 9:29 återfinns maningen till alla muslimer att "kämpa mot dem som inte tror på Allah eller den Yttersta dagen (även om de är) Bokens folk (det vill säga är kristna eller judar)."

Den allmänna trenden i den muslimska delen av världen tycks vara ökad intolerans mot icke-muslimer. Den islamska "upplysning" eller "reformation" som många går och hoppas på är långt borta. Var är då de ledare från kristna och andra nationer som gör detta till en viktig punkt i sin utrikespolitik?

Sanningen är att det är svårt eller omöjligt att finna sådana ledare, vilka brukar vara mer upptagna med att slå ner på islamkritik i sina egna länder eller predika för omvärlden hur viktigt det är att slänga miljard på miljard i sjön i syfte att försöka ändra klimatet.

Vi sverigedemokrater vågar dock hoppas att en växande trend i Sverige är att fler och fler får upp ögonen för islams verkliga ansikte och det hot detta utgör för vår kultur och vår identitet som civiliserad nation!

Strindberg skulle ha tyckt minst lika synd om dagens människor...

Knappast någon människa har kunnat undgå att lägga märke till att det pågår ett klimatmöte i Köpenhamn. 16 500 delegater och 5000 medierepresentanter från 192 länder har mött upp för att, som det har hetat i skrikiga tidningsrubriker, "rädda världen". I tidningarna har vi även kunnat läsa att det är Fredrik Reinfeldt som i egenskap av statsminister i EU:s nuvarande ordförandeland skall utföra huvudparten av räddningsarbetet, möjligen med assistans av USA:s president Barack Obama.

Tro inte på medias vansinniga överdrifter. Köpenhamnsmötet kommer varken att hjälpa eller stjälpa världen. Om detta är jag, i likhet med Dansk Folkeparti (DF), fullständigt övertygad. DF höll i söndags, en dag innan det upphaussade Köpenhamns-mötet drog igång, en alternativ klimatkonferens i Köpehamn med ambitionen att visa att det ingalunda råder samstämmighet i forskarsynen på hur klimatet påverkar vår jord. Mötets moderator, DF:s Morten Messerschmidt, framhöll enligt tidningen Världen idag: "Vi vill visa att klimatdebatten är mer nyanserad än vad som framkommer i vanliga medier."

Således fanns ett antal internationellt kända så kallade klimatskeptiker - det vill säga vetenskapsmän och forskare som tvivlar på de mänskliga utsläppens avgörande betydelse för klimatförändringar - på plats på söndagen. Den respekterade forskaren Roger Pietke, Sr. menade att människans aktiviteter visserligen kan påverka klimatutvecklingen inom en rad områden, dock ej främst genom utsläpp av koldioxid. Han citeras: "Snarare är det genom förändringar i markanvändning som vi inverkar på klimatet." Ett sådant exempel är Florida, där skogsavverkning och ökad uppodling av mark resulterat i ett varmare klimat.

Talrika klimatforskare menar till och med att ökade koldioxidhalter, långt ifrån att vara skadliga, faktiskt förbättrar förutsättningarna för växtlivet och jordbruket. Om detta stämmer är således alla de enorma ansträngningar som görs i syfte att få ner koldioxidhalterna inte bara meningslösa utan dessutom skadliga, för att inte tala om att miljarder och åter miljarder kronor och dollar slängs i sjön till absolut ingen nytta!

Vad man än kan säga om Köpenhamns-konferensen så är det definitivt inte att de medverkande föregår med gott exempel. De sammanlagt drygt 20 000 deltagarna och reportrarna har kommit till Köpenhamn i bland annat 140 privata jetplan och åker omkring i 1200 limousiner. Konferensdeltagarna förväntas enligt uppgifter i Aftonbladet 8/12 avge lika mycket miljögifter, så kallade koldioxidekvivalenter, som en stad med drygt 100 000 invånare gör under samma period. Värsta limousinåkarna uppges fransmännen vara - de har tingat 42 limousiner. Danskarna har för övrigt tvingats importera limousiner från Tyskland och Sverige, eftersom det inte finns så många som 1200 i Danmark.

Det här med att inte leva som man lär är nu ingen nyhet i miljösammanhang. Några av världens mest högljudda kändismegafoner är svåra syndare. USA:s förre vicepresident Al Gore, som fick Nobels fredspris 2007 för sin film "En obekväm sanning" (vilken för övrigt är bemängd med lögner och halvsanningar), brukar fråga de auditorier han föreläser inför: "Är ni redo att förändra sättet ni lever på?" Själv bor han i en enorm villa i Nashville, Tennessee vilken drar 20 gånger så mycket elektricitet som medelamerikanens bostad.

Ett flertal Hollywood-stjärnor brukar tala vitt och brett om vilket fruktansvärt hot de så kallade växthusgaserna utgör mot jordens och människans framtid genom den globala uppvärmning som förväntas bli följden. En av dessa stjärnor är John Travolta - han har en privat flygflottilj omfattande fem jetplan inklusive en Boeing 707. Statistik som hänvisas till av den brittiska kvalitetstidningen Sunday Times visar att Travoltas privata hobby år 2006 producerade 800 ton kolemissioner. Även megakändisarna och miljöpredikanterna Tom Cruise och Harrison Ford - den senare rakade en gång sitt bröst för att illustrera farorna med avskogning - är ivriga flygare nästan i klass med Travolta.

Den irländska rockgruppen U2 och dess frontfigur Bono - en frekvent röst i klimatopinionen - ägnar vidare åtskillig tid åt att flänga runt jordklotet släpande på en voluminös utrustning som säkert tar flera transportplan i anspråk. Och hur mycket el går åt vid en av dessa elefantiasiska konserter U2 brukar ge? Exbeatlen Paul McCartney, grundare av organisationen Meatfree Monday (Köttfri måndag)framträdde nyligen inför Europaparlamentet i Bryssel och talade om frågor kring global uppvärmning och livsmedel; jag tvivlar på att han cyklade till Bryssel...

Plötsligt blir det slitna uttrycket "Gör inte som jag gör, utan gör som jag säger" väldigt aktuellt.

Min egen sakkunskap tillåter mig inte att dra tvärsäkra slutsatser om sanningen bakom alla påståenden som görs i klimatdebatten, men mitt sunda förnuft säger att de så kallade klimatskeptikerna knappast har så genomfel som den etablerade forskarvärlden på området hävdar. För mig förefaller det helt plausibelt att exempelvis solens aktiviteter och strömmarna i världshaven betyder väl så mycket som utsläppen av växthusgaser. Jag frågar mig vidare varför de etablerade forskarna i FN:s klimatpanel och andra är så paniskt förskräckta för avvikande röster, att de ägnar en betydande del av sin tid åt att misstänkliggöra och utesluta obekväma avvikare ur en rad internationella fora. Vad är det för fel med en fri och öppen debatt?

Troligen är det så enkelt som att medlemmarna i forskaretablissemanget vill behålla sina frikostiga anslag. Om det skulle visa sig att det kan riktas trovärdig kritik mot deras beryktade, datoranimerade klimatmodeller - som enligt Roger Pielke, Sr. är totalt värdelösa när det gäller att förutsäga klimatutvecklingen på lokal nivå - finns det risk för att anslagen kommer att krympa i ansenlig skala. Ännu så länge visar dock flertalet politiker inte någon överdriven vilja att lyssna på de många alternativa rösterna. De är intresserade av att framstå som världens räddare, och det kan de inte göra om det visar sig att de backat upp fel teorier.

Personligen skulle jag vilja likna den skenande klimatalarmismen vid en sekulär religion. I en tid när det, särskilt i västvärlden, råder en utbredd skepsis mot traditionell religion utvecklas troskoncept som klimatalarmismen för att fylla det religiösa vakuumet. Och ju mer sekulariserat och avandligat ett land är, desto större blir viljan att ta till sig de nya troskoncepten, ty människan kan i längden inte leva utan en högre sanning att sätta sin lit till. Därför är det minst av allt en tillfällighet att i Sverige råder, enligt en nyligen offentliggjord undersökning, den största tilltron till klimatevangeliet i världen. I många andra länder har däremot entusiasmen mattats betydligt - mest i Portugal.

"Det är synd om människorna", lyder ett bevingat uttryck som tillskrivs författaren August Strindberg (1849-1912). Jag är övertygad om att han, om han levt i dag, skulle ha tyckt minst lika synd om dagens människor som om de som levde i hans egen samtid.

Ty det ÄR verkligen synd om människor som tror att Fredrik Reinfeldt, Al Gore eller Paul McCartney kan rädda världen!

Det är inte bara i Vellinge kommun i Skåne som debattens vågor går höga om de så kallade ensamkommande flyktingbarnen, om någon nu trodde det. Så sker också på andra håll i landet, vilket en artikelserie i socialdemokratiska Arbetarbladet i Gävle visar.

Tidningen har valt att belysa frågan genom att skildra inställningen till de ensamkommande i de båda kommunerna Hofors och Ockelbo: den förstnämnda kommunen välkomnar inflödet, medan de senare tills vidare säger nej. Det krävs ingen övermänsklig slutledningsförmåga för att räkna ut hur tidningens reportrar Lynda Lundin och Josefin Nygren val att vinkla de respektive kommunernas attityd.

Rätt gissat: Ockelbo är den onda kommunen, Hofors den goda. Svart mot vitt. Således ett ovanligt tydligt exempel på hur en tidnings reportrar används för att driva politik på nyhetsplats. Detta är ett uppenbart brott mot vad som brukar kallas god publicistisk sed, om nu någon minns den termen.

Den 28 november rapporterades om hur två flyktingpojkar nekas hjälp av den onda kommunen, det vill säga Ockelbo. "Alla kommuner i vårt område välkomnar ensamkommande flyktingbarn - utom en", heter det i artikeln. "Medan Hofors tar emot hela 30 barn nästa år anser Ockelbo att man inte kan ta emot några barn alls."

Mats Åstrand (S), ordförande i socialnämnden i Ockelbo, motiverar enligt tidningen kommunens beslut med att man inte har kompetent personal att hantera medlemmarna i den aktuella flyktingruppen med tanke på dessas trauman: "Och vår bedöming är att vi inte klarar av det på ett bra sätt om vi samtidigt ska kunna ge de flyktingar som finns här i dag en bra start."

Hofors, däremot,"började se möjligheterna", som det så hurtfriskt heter i Arbetarbladets tendentiösa rapportering. Allra hurtfriskast, hej och hå, är kommunens socialchef Jan Bornestig, som enligt tidningen är den frälsargestalt som fått kommunens tidigare så tröga politiker - som för två år sedan sade nej till flyktingungdomarna - att se ljuset.

För att de skulle kunna göra det krävdes dock en morot: staten skulle täcka alla kostnader i samband med flyktingmottagningen. Därför, menar Bornestig, blir denna en ren vinst för kommunen. Dessutom kan Hofors kommun räkna med att inhösta välbehövlig "goodwill" på kuppen. Och som om detta ej vore nog, framhåller Arbetarbladets reportrar, står folk i kö för att börja jobba på flyktingboendena.

Och visst ja, dessutom hjälper man "barnen"...

Den 3/12 bereds så migrationsminister Tobias Billström möjlighet att uttala sig om den "onda" kommunen Ockelbos inställning: "Det finns inga bra argument för att vägra ta emot ensamkommande flyktingbarn - och Ockelbo borde tänka om." Om detta inte är ministerstyre, något som enligt lag är förbjudet i Sverige, vet jag inte vad som är det. Billströms agerande borde utan minsta tvekan utredas av konstitutionsutskottet - men vem anmäler honom?

På tal om bra argument mot denna sorts flyktingmottagande. Vad sägs om följande?

Genom att ta emot ensamkommande barn och ungdomar uppmuntrar Sverige det totalt ansvarslösa i att skicka i väg underåriga till en osäker tillvaro i ett annat land och en väsensfrämmande kultur. Vi uppmuntrar också barnens/ungdomarnas föräldrar att betala hutlösa summor till cyniska människosmugglare. Att ta sig in i Sverige utan pass är naturligtvis också ett lagbrott.

De ofta svårt traumatiserade barnen löper mycket stor risk att inte få adekvat behandling för sina upplevelser i den krigszon de oftast kommer ifrån - vanliga ursprungsländer för individerna i fråga är Afghanistan och Somalia. Detta i sin tur kan leda till problem såsom kriminellt beteende och oförmåga att anpassa sig till den nya omgivning man hamnar i.

När väl en person från ett avlägset land någorlunda etablerat sig i Sverige kommer en omfattande anhöriginvandring som ett brev på posten. Med tanke på vilka de aktuella ursprungländerna är kan man dessutom utgå ifrån att den islamisering vårt land undergår ytterligare späs på.

Tobias Billström anser uppenbarligen inte att detta är några "bra argument". Vi är emellertid många som inte håller med honom!

Sverige bör snarast, enligt min uppfattning, göra två saker:

1. Ge svenska beskickningar i utlandet uppdraget att, mot ovanstående bakgrund, informera "sina" respektive länder om att Sverige inte längre kommer att ta emot så kallade ensamkommande flyktingbarn/ungdomar.

2. Stoppa de ensamkommande vid gränsen och skicka tillbaka dem till det land de kom ifrån alternativt ursprungslandet. Detta sänder en mycket tydlig signal till de länder varifrån flyktingungdomarna företrädesvis kommer samt samvetslösa människosmugglare.

Jag är medveten om att dessa förslag rimmar illa eller inte alls med den hittills förda regeringspolitiken. På sikt torde detta dock vara det mest ansvarsfulla och humanitära regeringen Reinfeldt kan ta sig för, och detta för såväl flyktingarna och deras anhöriga som för Sveriges folk vars intressen och åsikter det faktiskt är den nuvarande regeringens främsta skyldighet att tillgodose.

Jag vill alltså se mindre känslopjunk och mer handfast realism från den folkvalda regeringens sida. Tyvärr är väl inte mycket av den karaktären att vänta från vare sig statsministern eller migrationsministern. Det enda handfasta i frågan är väl regeringens vana att köra över avvikande röster, såsom maktspråket gentemot Moderaterna i Vellinge, vilka tvingades krypa till korset och i stället bli en murbräcka för regeringspolitiken, så tydligt visar.

I rapporteringen och debatten kring de svenska säkerhetsorganens övervakning av politiska grupperingar uppmärksammas nästan uteslutande den aktivitet därvidlag som riktats mot kommunistiska och nationalsocialistiska grupperingar. Det verkligt upprörande är emellerid att även oförvitliga demokrater utsätts för precis samma uppmärksamhet från säkerhetsorganens sida.

Således kan vi sverigedemokrater, som tillhör ett parti som fullt ut respekterar den västerländska demokratin, vara tämligen säkra på att vi hålls under ordentlig uppsikt från Säkerhetspolisen (SÄPO) och andra myndigheters sida. Med FRA-lagens ikraftträdande ges myndigheterna dessutom ytterligare möjligheter att hålla koll på oss.

Det har emellertid blivit svårare att övervaka och samla information om medlemmar i politiska grupperingar efter ett i media sparsamt uppmärksammat fall nyligen. Då tilldömdes den konservative och antikommunistiske publicisten och debattören Bertil Häggman ett rekordhögt skadestånd om 35 000 kronor för att SÄPO under en lång följd av år - ända sedan början av 1960-talet - samlat och lagrat information om honom.

Bertil Häggman har bland annat skrivit boken Medlöparna, som handlar om kommunistsympatisörer i media och samhälle i Sverige (Contra förlag).

Bertil Häggman, född 1940, blev 1964 känd på grund av sitt stöd för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater. Ett par år senare var han med och grundade Kommittén för ett fritt Asien, som skapade opinion mot den kommunistiska aggressionen i Ostasien, framförallt Indokina. Tillsammans med Claes G. Ryn skrev Häggman 1971 den uppmärksammade debattboken Nykonservatismen i USA och har därefter publicerat en rad böcker, av vilka Desinformation och Frihetskämpar (båda på Contra) är några. Häggman har även ett brett internationellt kontaktnät och driver sajten Världsinbördeskriget.

Av ovanstående torde med all önskvärd tydlighet framgå, att Bertil Häggman är en i alla avseenden pålitlig demokrat. Faktum är att han under hela sitt vuxna liv kämpat för västerländska, demokratiska värderingar. Ändå har han av SÄPO buntats ihop med kommunister och vänsterextremister vilka haft som målsättning att göra väpnad revolution i Sverige. Hur kan då detta komma sig?

En del av svaret finner vi i Säkerhetstjänstkommissionens betänkande (SOU 2002:94), som i en rapport ägnar några sidor åt den övervakning som den ungdomsbetonade organisationen Demokratisk Allians (DA) ägnades. Övervakningen av DA inleddes 1973 efter ett direktiv från regeringen Palme. Av betänkandet framgår, att direktivet grundade sig på att regeringen ville få till stånd ett slags "jämvikt" avseende vilka politiska grupperingar som skulle kollas upp. Om man därför - vilket man gjorde - övervakade en vänsterorganisation som KFML, måste man för balansens skull övervaka en högerorganisation.

Denna jämvikt var på alla sätt artificiell och betingad mer av regeringen Pelmes motvilja mot kritiker av den egna Vietnampolitiken - och här stod Demokratisk Allians på barrikaderna - än av faktiska förhållanden. DA, som bildades 1967 och var en avknoppning av ovan nämnda Kommittén för ett fritt Asien, stod nämligen på en fast västdemokratisk grund och utgick i sina stadgar från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Organisationen tog avstånd från totalitära ideologier såsom kommunism, fascism och nazism, något som naturligtvis förargade vänsterradikaler som inte ville se några likheter mellan den egna ideologin och de båda andra totalitära lärorna.

Det tål att inskärpas: Demokratisk Allians samt individer som stod på samma demokratiska värdegrund - såsom Bertil Häggman - utsattes för övervakning från regering och säkerhetsorgan endast därför att man riktade skarp kritik mot regeringens utrikespolitik samt för att den i samhället inflytelserika vänstern inte skulle kunna gorma om att bara vänsterkrafter övervakades. Sanningen var helt enkelt inte relevant i sammanhanget.

Denna bloggare var aktiv i Demokratisk Allians (ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75) och därefter ordförande i avknoppningen Frihetsförbundet från början av 1970-talet och fram till slutet av samma decennium; jag är faktiskt en av de få namngivna personerna i refererade avsnitt av Säkerhetstjänstkommissionens betänkande från 2002 och har säkert en diger personakt i SÄPO:s arkiv. Jag ansökte för några år sedan om att få ta del av denna akt, men nekades detta.

Dock hade SÄPO vänligheten att skicka mig ett blad som visade att man arkiverat ett brev som jag 1984 - i egenskap av ordförande i Svenska Angolagrupperna - tillsänt Utrikesdepartementets kabinettssekreterare Pierre Schori i anledning av den socialdemokratiska regeringens Angola-politik. Jag varnade för, att om den dittills drivna ensidigheten till förmån för den kommunistiska MPLA-regimen skulle fortsätta så riskerade svenska biståndsarbetare i Angola att råka illa ut.

Dessvärre blev jag sannspådd: Palme, Schori och regeringen körde på som förut med stöd till kommunisterna, med påföljd att tre svenskar blev tillfångatagna av motståndsrörelsen UNITA tre år senare - en av dessa avled. Något beklagande för att man inte tog min varning ad notam från Schori, som av den avhoppade och högt uppsatte sovjetspionen Oleg Gordievskij utpekats som samarbetsman till KGB, har jag givetvis inte fått.

Efter det rekordhöga skadestånd som Bertil Häggman tilldömts har under alla omständigheter möjligheterna att få tillgång till uppgifter som SÄPO lagrat om ens egen person ökat, liksom utsikterna att få skadestånd.