I rapporteringen och debatten kring de svenska säkerhetsorganens övervakning av politiska grupperingar uppmärksammas nästan uteslutande den aktivitet därvidlag som riktats mot kommunistiska och nationalsocialistiska grupperingar. Det verkligt upprörande är emellerid att även oförvitliga demokrater utsätts för precis samma uppmärksamhet från säkerhetsorganens sida.

Således kan vi sverigedemokrater, som tillhör ett parti som fullt ut respekterar den västerländska demokratin, vara tämligen säkra på att vi hålls under ordentlig uppsikt från Säkerhetspolisen (SÄPO) och andra myndigheters sida. Med FRA-lagens ikraftträdande ges myndigheterna dessutom ytterligare möjligheter att hålla koll på oss.

Det har emellertid blivit svårare att övervaka och samla information om medlemmar i politiska grupperingar efter ett i media sparsamt uppmärksammat fall nyligen. Då tilldömdes den konservative och antikommunistiske publicisten och debattören Bertil Häggman ett rekordhögt skadestånd om 35 000 kronor för att SÄPO under en lång följd av år - ända sedan början av 1960-talet - samlat och lagrat information om honom.

Bertil Häggman har bland annat skrivit boken Medlöparna, som handlar om kommunistsympatisörer i media och samhälle i Sverige (Contra förlag).

Bertil Häggman, född 1940, blev 1964 känd på grund av sitt stöd för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater. Ett par år senare var han med och grundade Kommittén för ett fritt Asien, som skapade opinion mot den kommunistiska aggressionen i Ostasien, framförallt Indokina. Tillsammans med Claes G. Ryn skrev Häggman 1971 den uppmärksammade debattboken Nykonservatismen i USA och har därefter publicerat en rad böcker, av vilka Desinformation och Frihetskämpar (båda på Contra) är några. Häggman har även ett brett internationellt kontaktnät och driver sajten Världsinbördeskriget.

Av ovanstående torde med all önskvärd tydlighet framgå, att Bertil Häggman är en i alla avseenden pålitlig demokrat. Faktum är att han under hela sitt vuxna liv kämpat för västerländska, demokratiska värderingar. Ändå har han av SÄPO buntats ihop med kommunister och vänsterextremister vilka haft som målsättning att göra väpnad revolution i Sverige. Hur kan då detta komma sig?

En del av svaret finner vi i Säkerhetstjänstkommissionens betänkande (SOU 2002:94), som i en rapport ägnar några sidor åt den övervakning som den ungdomsbetonade organisationen Demokratisk Allians (DA) ägnades. Övervakningen av DA inleddes 1973 efter ett direktiv från regeringen Palme. Av betänkandet framgår, att direktivet grundade sig på att regeringen ville få till stånd ett slags "jämvikt" avseende vilka politiska grupperingar som skulle kollas upp. Om man därför - vilket man gjorde - övervakade en vänsterorganisation som KFML, måste man för balansens skull övervaka en högerorganisation.

Denna jämvikt var på alla sätt artificiell och betingad mer av regeringen Pelmes motvilja mot kritiker av den egna Vietnampolitiken - och här stod Demokratisk Allians på barrikaderna - än av faktiska förhållanden. DA, som bildades 1967 och var en avknoppning av ovan nämnda Kommittén för ett fritt Asien, stod nämligen på en fast västdemokratisk grund och utgick i sina stadgar från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Organisationen tog avstånd från totalitära ideologier såsom kommunism, fascism och nazism, något som naturligtvis förargade vänsterradikaler som inte ville se några likheter mellan den egna ideologin och de båda andra totalitära lärorna.

Det tål att inskärpas: Demokratisk Allians samt individer som stod på samma demokratiska värdegrund - såsom Bertil Häggman - utsattes för övervakning från regering och säkerhetsorgan endast därför att man riktade skarp kritik mot regeringens utrikespolitik samt för att den i samhället inflytelserika vänstern inte skulle kunna gorma om att bara vänsterkrafter övervakades. Sanningen var helt enkelt inte relevant i sammanhanget.

Denna bloggare var aktiv i Demokratisk Allians (ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75) och därefter ordförande i avknoppningen Frihetsförbundet från början av 1970-talet och fram till slutet av samma decennium; jag är faktiskt en av de få namngivna personerna i refererade avsnitt av Säkerhetstjänstkommissionens betänkande från 2002 och har säkert en diger personakt i SÄPO:s arkiv. Jag ansökte för några år sedan om att få ta del av denna akt, men nekades detta.

Dock hade SÄPO vänligheten att skicka mig ett blad som visade att man arkiverat ett brev som jag 1984 - i egenskap av ordförande i Svenska Angolagrupperna - tillsänt Utrikesdepartementets kabinettssekreterare Pierre Schori i anledning av den socialdemokratiska regeringens Angola-politik. Jag varnade för, att om den dittills drivna ensidigheten till förmån för den kommunistiska MPLA-regimen skulle fortsätta så riskerade svenska biståndsarbetare i Angola att råka illa ut.

Dessvärre blev jag sannspådd: Palme, Schori och regeringen körde på som förut med stöd till kommunisterna, med påföljd att tre svenskar blev tillfångatagna av motståndsrörelsen UNITA tre år senare - en av dessa avled. Något beklagande för att man inte tog min varning ad notam från Schori, som av den avhoppade och högt uppsatte sovjetspionen Oleg Gordievskij utpekats som samarbetsman till KGB, har jag givetvis inte fått.

Efter det rekordhöga skadestånd som Bertil Häggman tilldömts har under alla omständigheter möjligheterna att få tillgång till uppgifter som SÄPO lagrat om ens egen person ökat, liksom utsikterna att få skadestånd.