Bloggaren i Tumba sommaren 2009. Foto: Jens Leandersson.

Så här i 2009 års sista skälvande timmar kan det finnas anledning att minnas det år som gått, utan att för den skull underlåta att blicka framåt mot det nya och för vårt parti så viktiga, ja avgörande året 2010.

Jag har förmånen att få tillhöra regionföreningen SD Västra Södertörn, och bland det absolut första vi gjorde på det nya året var att sprida den specialupplaga av SD-Kuriren om Stockholms-regionen som vi jobbat med sedan sommaren 2008. Man kan säga att arbetet med en rad texter till denna upplaga blev mitt elddop som skribent inom partiet. Slutresultatet, där Christofer Johnsson stod för den förnämliga layouten, blev förvisso lyckat och nog kan man säga att SD på allvar etablerade sin närvaro i huvudstadsregionen med detta!

Det var vid distriktsårsmötet för Stockholms län i mars jag fick förtroendet att ingå som suppleant i distriktsstyrelsen tillika sekreterare, ett förtroende jag försökt leva upp till efter bästa förmåga. Vi har varit ett litet, sammansvetsat gäng som letts av den eminente Arnold Boström med Robban Stenkvist som vice, och gemenskapen inom ramen för detta är något jag gärna tar med mig in på det nya året oavsett hur den nya styrelse som skall väljas om ett par månader kommer att se ut.

I juli ringde SD-Kurirens chefredaktör och ansvarige utgivare Richard Jomshof och frågade om jag kunde tänka mig ställa upp som ny chefredaktör. Främsta anledningen till detta var Richards stora arbetsbörda inom Blekinge-politiken. Det behövdes inte särskilt stor tankemöda eller tidsutdräkt från min sida innan jag bestämde mig för att tacka ja till erbjudandet. Kontinuiteten bibehölls genom att Richard kvarstod som ansvarig utgivare.

Vad jag inte riktigt hade väntat mig var den väl orkestrerade kampanj mot min person som blossade upp med tillkännagivandet av redaktörsbytet: plötsligt översvämmades allehanda nät- och andra fora av föga inlindad kritik dels mot mig, dels mot utnämningen i sig. Några upphetsade röster ville till och med göra gällande att med undertecknad i bagaget skulle SD nästan säkert hamna utanför riksdagen i valet 2010. Bland de så kallade argument som anfördes mot min person märktes min Israel-vänlighet, min religiösa trosuppfattning, min påstådda inkompetens som journalist etcetera.

Jag har aldrig tagit åt mig det minsta av denna smutskastningskampanj som faktiskt trotsar det mesta i den vägen jag varit med om - och, tro mig, jag har under min 58-åriga tillvaro varit med om en hel del i den vägen. Det gick nämligen på ett tidigt stadium upp för mig att kampanjen dragits igång av Nationaldemokaterna (ND) och grupperingar inom den crackpot-nationalistiska rörelsen ännu längre ut på den brunmelerade färgskalan. Att bli påhoppad av det gänget ser jag uteslutande som en fjäder i hatten!

Jag blev inte ett dugg överraskad över att den absoluta huvudparten av personagreppen dog ut med en flämtning, sedan det första numret av SD-Kuriren sedan jag kommit att bekläda chefredaktörsstolen sett dagens ljus. Efter det har det blivit ytterligare ett par nummer, och om jag inte är alldeles fel ute tror jag nog att jag etablerat mina yrkeskunskaper. Och märkligt vore ju annat - jag har, när allt kommer omkring, sysslat med journalistik i 40 års tid.

Det hade naturligtvis inte gått utan det förnämliga samarbete vi har inom SD-Kurirens redaktion vilken förutom mig bestått av Richard Jomshof, Jens Leandersson, Hans-Olof Andersson, Mattias Karlsson och Johnny Skalin. En särskild eloge vill jag utdela till vår redigerare Joachim von Ritter som svarar för tidningens utseende. Som sagt, vi har ett gott samarbete, vilket inte utesluter att diskussionens vågor stundom kan gå höga.

Vid sidan om partiarbetet driver jag även, vilket många av er läsare kanske känner till, en privat blogg som, kort och gott, heter "Tommy Hanssons Blogg" där jag skriver om en hel del annat förutom sverigedemokratiska angelägenheter - jag tillåter mig här att ta ut svängarna litet mer än vad jag kan och bör göra som SD-bloggare.

När jag nu sneglar på klockan för att inte missa Jan Malmsjös uppläsning från Skansen i Stockholm av Tennysons dikt med de bevingade orden "Ring,klocka, ring!" och hör de smattrande fyrverkerismällarna utanför fönstret glädjer jag mig åt att 2009 varit det år då Sverigedemokraterna på allvar etablerade sig i Sveriges partipolitiska liv.

I juni lyckades så partiets förstekandidat, Sven-Olof Sällström, nästan bli invald i Europaparlamentet. I september stärkte SD sina aktier på kyrkomötet och allehanda kyrkliga församlingar runt om i landet. I oktober höll vi Landsdagar i Ljungbyhed och skapade, främst genom partiledare Jimmie Åkessons och partisekreterare Björn Söders vältalighet, svarta rubriker i pressen och mycken uppbragthet i etermedia. Strax efteråt, då också Jimmie beretts utrymme att i Aftonbladet skriva om det hot den skenande islamiseringen innebär mot Sverige, kunde vi notera "all time high", 7,2 procent, i Sentio Researchs opinionsmätning!

Vad som måste oroa det politiska och massmediala etablissemanget alldels oerhört är det faktum att det inte spelar så stor roll vad man skriver eller säger om oss - vi går framåt alldeles oavsett:

Frys oss ute - vi går framåt!

Bjud in oss i värmen - vi går framåt!

Skriv ner oss och förtala oss - vi går framåt!

Bemöt oss sakligt - vi går framåt!

Inte för att det sistnämnda alternativet förekommit särskilt ofta, förstås...

Så har SD-året 2009 tett sig ur mitt personliga perspektiv. Mycket ser alltså positivt - till och med mycket positivt - ut inför det helt avgörande året 2010 med val till riksdag, landsting och kommuner (jag kandiderar i alla). I politiken kan emellertid allt hända, och ingenting får tas ut i förskott. Det enda som gäller är att kavla upp skjortärmarna, spotta i nävarna och se till att få upp det där rätta draget under galoscherna fram till den 19 september 2010.

Jag lovar att dra mitt strå till SD-stacken som skribent, debattör, politiker och medmänniska. Det sistnämnda inte att förglömma. Ingen av oss sverigedemokrater är någon politisk robot och vi kommer garanterat att göra bort oss, i en del fall tämligen grundligt, innan den feta damen sjungit. Vi kan inte mer än göra vårt bästa, sedan får vi se hur långt det räcker - själv tror jag att det kommer att räcka rätt långt...

Låt oss dock inte glömma att vi är medmänniskor. Låt oss inte frestas att, i studens hetta, ta all heder och ära av vare sig meningsmotståndare eller våra partivänner. Det sistnämnda icke minst viktigt; det torde finnas få saker som drar ner allmänhetens omdöme om ett parti som när inre partistridigheter - i den mån de förekommer - luftas offentligt.

Slutligen vill jag önska alla mina läsare här ett Gott Slut på 2009 och ett Gott Nytt Herrens år 2010!