I december förra året sprängde en somalier med dansk bakgrund som hette Abdurrahman Hajji ett 20-tal personer till döds i Somalias huvudstad Mogadishu i ett självmordsmördarattentat. Han hade skrudat sig i en traditionell kvinnodräkt av typ niqab, som döljer hela kroppen utom ögonen, och under denna fastgjort en sprängmekanism vid sin kropp.

Det diskuteras nu inom svenska politiska partier huruvida kvinnodräkterna burqa - som döljer hela kroppen inklusive ögonen - och niqab skall förbjudas eller ej. Ledarna för de två största partierna, Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M), har sagt nej till ett sådant förbud, medan enskilda politiker - KD:s Annelie Enochsson är ett sådant exempel - uttryckt större förståelse.

Sverigedemokraternas inställning är glasklar - burqa och niqab bör beläggas med förbud under tjänsteutövning och i skolor. Det finns flera skäl för detta.

Det mest akuta skälet berördes inledningsvis: säkerhetsaspekten. De heltäckande kvinnodräkterna gör det möjligt för såväl kvinnliga som manliga islamistiska terrorister att på ett enkelt sätt dölja sprängapparaturen. Ett annat viktigt skäl är att inga - exempelvis äldre personer med svagt hjärta eller små barn - skall behöva bli skrämda från vettet av denna typ av utstyrsel, vare sig i skolor, på sjukhus eller i den offentliga miljön.

Inte mindre viktigt är att burqa och niqab är symboler för det kvinnoförtryck som är utbrett i stora delar av den arabisk-muslimska världen. Klädedräkten i fråga utgör en sinnebild för det manschauvinistiska tyranni som tar sig uttryck i företeelser som kvinnlig könsstympning och primitiv hederskultur.

Dessutom kan det på goda grunder hävdas att heltäckande dräkter av det här slaget helt enkelt är ohygieniska.

Sedan kan det alltid diskuteras om traditionen att klä sig i burqa och niqab nödvändigtvis är uttryck för religionen islam eller arabisk kultur i allmänhet. Klart är att kvinnor i Mellanöstern klädde sig på detta sätt långt innan profeten Mohammed grundade islam och skrev Koranen. Dels var detta praktiska plagg i en naturlig omgivning omfattande företeelser som sandstormar. Dels upptäckte öknarnas nomadiserande folk att fientliga grupperingar mer sällan rövade bort kvinnor klädda på detta sätt än kvinnor med mer normal klädsel.

I höstas förekom ymniga diskussioner om Alia Khalifa, en 24-årig kvinna med egyptiskt ursprung som bestämt sig för att klä sig i niqab under sina barnskötarstudier vid ett vuxengymnasium i det extremt mångkulturella Tensta norr om Stockholm. Khalifa anförde religiösa skäl för sin dresskod och citerades i Expressen den 20/9 2009: "Jag har valt att bära niqab och är fullt övertygad om att den för mig närmare min Skapare."

Det finns alltid en risk att ett svenskt burqa- och niqabförbud kommer att medföra våldsamma muslimska protester och att ett stort antal muslimska kvinnor (och deras män) kommer att känna sig "kränkta". Det är dock en risk vi, enligt min uppfattning, får ta. I en undersökning företagen av Demoskop/Expressen nyligen visade sig vidare 53 procent vara för ett sådant förbud, medan 46 procent var däremot.

Låt mig avsluta med några tänkvärda ord av kulturskribenten Dilsa Demirbag-Sten i Dagens Nyheter den 24/9 2009 apropå debatten kring Khalifa:

"Vem vågar stå emot de aggressiva, högljudda och ständigt kränkta islamisterna i deras angrepp på liberala värden?"

Ni som läser det här vet nog redan svaret på den frågan: Sverigedemokraterna!

I år är det 200 år sedan den kanske mest skändliga händelsen i Sveriges historia inträffade.

Det var den 20 juni 1810 som Axel von Fersen d. y. (1755-1810)lynchades av en mordlysten mobb i Stockholm. Fersenska mordet inträffade i vad som nu är känt som Gamla stan på en gata som då var belägen där det i dag finns en öppen plats framför Riddarhuset.

Fersen, som bland annat har kallats "den siste gustavianen", gjordes genom lömsk ryktesspridning ansvarig för den nyutsedde kronprins Karl Augusts hastiga död i samband med en truppmönstring på Kvidinge hed i Skåne. Den bland vanligt folk populäre men oansenlige danske kronprinsen påstods ha blivit förgiftad på instiftan av en gustaviansk komplott med Fersen i spetsen.

När denne i egenskap av riksmarskalk färdades förbi den oregerliga folkmassan i sin vagn vid kronprinsens begravning, drogs han ut på gatan under hugg och slag, kläddes av samt mördades slutligen av en till sjöman utklädd person vilken hoppade på hans bröstkorg så att denna trycktes in. Mordet vann säkerligen gillande hos höga potentater i huvudstaden, och det är ett anmärkningsvärt faktum att utkommenderad trupp inte gjorde ett dugg för att bispringa von Fersen.

Hans Axel von Fersen: den siste gustavianen.

Det fanns givetvis inte ett spår av sanning bakom mordanklagelserna mot von Fersen - Karl August hade i själva verket avlidit av ett slaganfall, apoplexi. Axel von Fersen d. y. - greve, ambassadör, generallöjtnant, riksråd, riksmarskalk med mera - kunde därför ges en värdig begravning med tillbörlig hedersbevisning. Han är, jämte sin fader Axel von Fersen d. ä. och andra medlemmar av von fersenska ätten, gravsatt i Ljungs kyrka i Östergötland.

På ett monument som rests över von Fersen vid Löfstads slott söder om Norrköping av hans syster Sophie finns följande inskription:

"Åt en oförgätlig broder, mannamodet uti hans sista stunder den 20 juni 1810, vittnar om hans dygder och sinnes lugn."

Också vid Steninge slott utanför Sigtuna finns en minnesvård över Fersen.

Ja, Axel von Fersen var sannerligen en lysande representant för sitt stånd och sin tid. Han var en nära vän och rådgivare till konung Gustaf III och reste på dennes uppdrag till revolutionens Frankrike 1791 för att, om möjligt, rädda kungafamiljen ut ur landet. Han förde de kungliga till Bondy utanför Paris men kunde sedan inte förhindra att de greps i Varennes sedan deras vägar skilts.

Det påstås ju ha legat "ett skimmer över Gustafs dagar", och det stämmer verkligen i vissa avseenden. Icke minst inom kulturens och vetenskapens områden, som "Tjusarkungen" gynnade som ingen annan monark vare sig förr eller senare. Dock otvivelaktigt till men för statskassan. Gustaf III (1746-92) lät också bland mycket annat inskränka dödsstraffet och avskaffa tortyren (som med en omskrivning kallades "pinligt förhör")inom det svenska rättsväsendet. Gustaf genomdrev även väsentligt större religions- och näringsfrihet. Han återgav Sverige ett självförtroende som länge legat i träda och fick många av rikets herrar - inklusive sig själv - att börja drömma om en ny stormaktsställning.

Till den ändan startade kung Gustaf det ryska krig (1788-90)som var tänkt som en revansch för lidna oförrätter, men mer än till några anslående segrar - bland annat den lysande sjöviktorian vid Svensksund, som skulptören Sergel odödliggjorde genom sin staty av den segrande Gustaf vid Skeppsbron nedanför Kungliga slottet - kom det aldrig. Kriget blev en på flera sätt kostsam och onödig historia som också kom att bidraga till kungamordet på Operan den 16 mars 1792.

Gustaf III var förvisso älskad av folkets stora flertal, det vill säga bönderna, som han gjorde mycket gott för och gynnade på adelns bekostnad. Detta så till den grad att det bildades en sammansvärjning omfattande så gott som hela adeln, vilken genom Anckarströms skott på operamaskeraden också blev lyckosam. Till skillnad från vid Palme-mordet nästan två århundraden senare hade Stockholm vid den tiden emellertid en kompetent polischef, som inom några dagar hade uppspårat gärningsmannen.

Mördaren, den kungahatande kaptenen Jakob Johan Anckarström, avrättades efter att i fängelset ha genomgått en religiös omvändelse. Det är emellertid en rättslig skandal utan dess like att organisatörerna av mordkomplotten slapp så billigt undan. Ett par ädlingar utvisades ur riket, någon - general Pechlin - hamnade på fästning. I övrigt ingenting, ty konspiratörernas ståndsbröder var lika tillfreds som de själva med att "tyrannen" var undanröjd.

De mäktiga adelsmännen inom politik, ämbetsverk och militärväsende övergick sedan, efter en kort mellanperiod då landet leddes av diktatorn Reuterholm, till att hata kung Gustafs olycklige son Gustaf IV Adolf. Denne förtalades å det grövsta och fick slutligen skulden för krigsnederlaget mot Ryssland 1809, vilket ledde till hans avsättning i en statskupp och senare exilering på den europeiska kontinenten. Gustaf Adolfs son, kronprins Gustaf, hindrades från att efterträda sin fader på tronen och tvingades också han i landsflykt.

Det hela slutade så småningom, märkligt nog kan man tycka, tämligen väl med att Sverige fick en ny kungadynasti med den franska ätten Bernadotte. Dess förste representant, konung Carl XIV Johan (Jean-Baptiste Bernadotte),lyckades genom en klok in- och utrikespolitik skaffa Sverige ett andrum och ett lugn som var välbehövligt. Men det är, som det brukar heta, en annan historia!

Låt mig slutligen påminna om att det den 24 januari var 264 år sedan Gustaf III föddes. I år, liksom tidigare år, uppmärksammades detta med kransnedläggning utförd av sentida gustavianer vid Sergel-statyn vid Skeppsbron. Även kungens dödsdag, den 29 mars - det tog 13 dagar efter skotten i Operan innan Gustaf avled - kommer att uppmärksammas.

Frid över Fersens och Gustafs minne!

Detalj ur den ofullbordade målningen "Gustaf III:s kröning" av Carl Gustaf Pilo (Nationalmuseum).

Den 18 januari arrangerade Publicistklubben (PK) i Kulturhuset i Stockholm en paneldebatt på temat Sverigedemokraterna - striden om rubrikerna. I panelen satt Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin, forskaren Björn Johnson från Malmö högskola, Eva Landahl från Sveriges television, journalisten Niklas Orrenius från Sydsvenskan och krönikören Lena Sundström från Aftonbladet.

Som mångårig medlem i Publicistklubben hade jag själv avsett vara med vid debatten men tvingades kasta in handduken i sista stund då jag drabbats av förkylning med feber. I stället valde jag att följa merparten av tillställningen via direktlänk från PK:s hemsida. Jag gör härmed följande reflektioner.

Björn Johnson kan sägas ha en restriktiv hållning när det gäller att bjuda in SD i debatten. Han tycktes mena, att ju mindre man väljer att belysa de ämnesområden som kan anses vara partiets trumfkort - invandring, segregering, islamisering - desto större möjlighet att hålla SD utanför riksdagen. Niklas Orrenius är dock av uppfattningen att media måste granska också sådana problemkomplex oavsett vem som kan anses gynnas därav. Större delen av debatten verkade förflyta på ett relativt sansat sätt.

Det var när bland andra Jan Helin började sväva ut i spekulationer om huruvida Jimmie Åkessons beramade debattartikel i höstas - som framställde den pågående islamiseringen som det största hot Sverige ställts inför sedan Andra världskriget - kunde anses vara "hets mot folkgrupp" eller ej som det hela ett tag såg ut att kunna urarta. Först när den inbjudne Jimmie Åkesson påpekade, att den ende som möjligen kunde anklagas för sådan hets var Helin själv - vars redaktörer ändrat Åkessons ursprungliga rubrik - fick det mesta rätt perspektiv.

Enligt den av AB påhittade rubriken var det nämligen "muslimer" som utgjorde hotet mot Sverige, medan det i Jimmies version var "islamiseringen". En väsentlig skillnad, som synes. Dessutom fastslogs ju redan någon vecka efter artikelns publicering att det inte var fråga om någon hets mot folkgrupp.

Kontentan av debatten blev, såsom jag uppfattade det, att media faktiskt har ett ansvar gentemot sina läsare att rapportera om det som händer runt om i samhället, vare sig det kan anses gynna Sverigedemokraterna eller någon annan part. Det föreföll finnas konsensus om att man inte kan snegla på om en viss rapportering möjligen kan ge SD fler röster innan rapporteringen sker. Vilket naturligtvis är glädjande, särskilt om man betänker hur gammelmedia betett sig tidigare!

Såvitt jag kunde beöma var det alltså Niklas Orrenius mer öppna linje som vann, detta på bekostnad av Björn Johnsons mer restriktiva förhållningssätt. Ett irrationellt inslag i debatten var emellertid Lena Sundströms ständigt återkommande paralleller med situationen i Danmark, vilka stundom inte var helt lätt att begripa sig på.

Det faktum att jag inte fanns på plats i Kulturhuset i Stockholm innebar inte att jag undgick kritik. En dam i publiken hävdade på fullt allvar att jag på min personliga blogg skulle ha riktat "dödshot" mot utrikesminister Carl Bildt i anledning av dennes uttalade vilja att dela Jerusalem i en israelisk och en palestinsk del, vilket enligt mitt sätt att se vore att inbjuda terror och kaos i den heliga staden. Jag vill här passa på att försvara mig mot detta i sitt slag ganska fantastiska påhopp genom att citera från det aktuella blogginlägget:

"Det är möjligt att Carl Bildt, liksom greve Bernadotte på sin tid gjorde, menar väl. Framförallt ser han väl sin chans att göra ett beständigt avtryck i historien. Att visa en så uppenbar okänslighet gentemot Israel och judarna och så däremot kontrasterande välvilja i sitt umgänge med palestinska företrädare motverkar emellertid inte bara Bildts och EU:s intentioner - denna attityd kan också i värsta fall visa sig bli ödesdiger för Carl Bildts egen person. Vår skytteltrafikresande utrikesminister borde ta sig några minuter på nästa plan och fundera över vad som hände Folke Bernadotte, som kom hem i en kista från sina medlingsuppdrag i Mellanöstern."

Detta är faktiskt raka motsatsen till dödshot. Vad jag gjorde i min blogg var ju att vädja till Bildt om att nalkas Jerusalem-frågan på ett mer förståelsefullt och inkännande sätt så att han inte röner samma öde som den dödsskjutne medlaren Folke Bernadotte gjorde i september 1948; de radikala politiska känslorna har som bekant en tendens att svalla extra mycket i denna del av världen.

Det blev nu Jimmie Åkessons lott att bemöta den ampra damen från publiken, vilken dessutom antydde att SD är mer pro-israeliskt än pro-svenskt. Något som Jimmie efter vanligheten gjorde på ett lugnt och korrekt sätt.

Damen från publiken hette, har jag blivit upplyst om, Gunnel Wahlström som haft det dåliga omdömet att lyssna på Radio TUFF (TUFF=Tyresö U-lands och fredsförening) som sorterar under en vänsterinriktad fredssammanslutning. Radio TUFF har bland annat gjort sig känd för att ge stort utrymme åt förintelseförnekare och antisemiter. SD brukar av nazister och pronazister kritiseras just för att "sätta Israel före Sverige", för övrigt ett fullständigt barockt påstående. Att denna typ av kritik nu kommer från vänster visar bara att vänstern och extremnationalisterna har bland annat det paranoida Israel- och judehatet gemensamt.

Om vi nu framdeles verkligen kommer att få se en allsidig medial bevakning av Sverigedemokraterna och de frågor som ligger partiet varmast om hjärtat återstår naturligtvis att se. Efter hand som opinionssiffrorna fortsätter att gå vår väg - vilket jag är övertygad om att de kommer att göra - oavsett vad medierna väljer att göra eller inte göra så finns alltid risken att desperationen smyger sig på och att handlandet blir därefter.

En sak som under alla omständigheter klargjordes från SVT-representanten Landahls sida på direkt fråga från SD:s pressekreterare Erik Almqvist var, att Sverigedemokraterna inte kunde räkna med att bjudas in till partiledardebatter inför det förestående riksdagsvalet.

Sverigedemokraterna har som bekant en mycket kompetent och engagerad internationell sekreterare som heter Kenth Ekeroth. Kent står bakom ett seminarium på temat islam som arrangeras i Stockholm söndagen den 31 januari och som har rubriceringen "Non-muslims under Islam".

Seminariet inleds klockan 11.30 med en introduktion av Kent Ekeroth och fortsätter en kvart senare med ett anförande av Farshad Kholghi med ämnet "Life under Islam in Iran after 1979". Talaren är en dansk-iransk debattör, föresläsare och skådespelare som 1984, vid 13 års ålder, med sin familj flydde undan mullornas förtryck till Väst och Danmark. Kholghi har medverkat i ett flertal filmer och satirprogram i dansk television.

Efter en kort paus är turen så kommen till Kuel Jok att tala över ämnet "Life under Islam in Sudan". Kuel Jok är en kristen sudanes från södra Sudan som är född, uppvuxen och utbildad i en islamsk-fundamentalistisk miljö. Han både talar och skriver arabiska flytande och har en doktorsgrad i sociologi från universitetet i Helsingfors. Han har även akademiska grader från universitetet i finska Juensuu samt Omdurman Ahlia University i Sudan.

Nicolai Sennels är psykolog. Foto från Kent Ekeroths blogg kentekeroth.se/islamseminarium.

Efter en paus med förfriskningar är det dags för Nicolai Sennels att ge en "Psychological Profile of the Muslim Culture". Föreläsarens gedigna bakgrund talar för att det här kan bli en riktigt intressant upplevelse. Sennels har nyligen publicerat en uppmärksammad bok som heter Among Criminal Muslims, vilken bygger på författarens unika erfarenheter från att behandla unga muslimer med kriminell bakgrund.

Nicolai Sennels har dragit slutsatsen, att de danska myndigheternas tillkortakommanden när det gäller att integrera muslimska invandrare i det danska samhället bottnar i det faktum att den muslimska kulturen gör integration nära nog omöjlig.

Sverigedemokraterna hävdar att den islamisering Europa för närvarande genomgår utgör det troligen största hot vår civilisation - byggd på frihet, demokrati och tolerans - står inför. För den som intresserar sig för detta omfattande problemkomplex är Kent Ekeroths islamseminarium, som jag ser det, ett måste!

Plats för seminariet meddelas, av säkerhetsskäl, senare. Obligatorisk anmälan sker till Kent Ekeroth, kent.ekeroth@sverigedemokraterna.se. Deltagare uppmanas komma en halvtimme före seminariets begynnelse för registrering.

Kronprinsessan Victoria och hennes blivande gemål Daniel Westling besökte i början av januari den svensk-finska styrkan i Mazar-i-Sharif på dess bas Camp Northern Lights i Afghanistan. Besöket fick ampla lovord i Expressen men har på andra håll mötts av den vanliga snorkigheten och illviljan när det gäller allt som medlemmar av kungafamiljen företar sig.

Enligt tidningen var Victorias och Daniels afghanska visit det bästa initiativet "i mannaminne" från kungahusets sida, och jag är böjd att hålla med. Inte för att de kungliga normalt skulle syssla med onyttigheter - tvärtom kan betydelsen av den good-will de ger Sverige i olika sammanhang enligt min mening knappast överskattas.

Dels utgör vår tusenåra monarki ett representativt och festligt fönster mot omvärlden, dels stärker den den nationella sammanhållningen i Sverige. I det här fallet visar kungafamiljen därtill att den uppskattar och stöder det viktiga arbete till värn för demokrati och civilisation som den svenska truppkontingenten utför i det av talibansk terror plågade Afghanistan.

Kronprinsessbesöket var, av fullt förståeliga skäl, omgärdat med ett stort mått av sekretess. Som överstelöjtnant Gustaf Wallerfelt, den svenska Afghanistan-styrkans ställföreträdande chef, uttryckte det enligt ett citat i Kvällsposten: "Besöket genomfördes och planerades av en liten tajt grupp...Det beror på säkerhetsläget i Afghanistan."

Ty den som inbillar sig att den svenska truppen lever i sus och dus tar gruvligt miste. Det var inte länge sedan svenskar sårades i ett fientligt bakhåll, och strax före jul utsattes den svensk-finska styrkan för beskjutning. Det förekommer i själva verket ständigt incidenter av mer eller mindre allvarlig karaktär i den del av Afghanistan där svenskarna befínner sig.

Enligt överstelöjtnant Wallerfelt var Victorias och Daniels besök "bra för moralen", vilket inte är svårt att föreställa sig. Det tillhör ju också gammal god tradition att bemärkta svenskar besöker trupper i fält för just detta ändamål. Kronprinsessan skall desslikes ha visat sig mycket kunnig och insatt i militära ting i allmänhet och läget i Afghanistan i synnerhet; på plats i Mazar-i-Sharif fick hon även prova på att framföra stridsfordon 90.

I sin samvaro med sjukvårdspersonal, skyttesoldater och ammunitionsröjare blev hon informerad om Afghanistan-uppdragets faror och sade då: "Man blir oerhört imponerad av det arbete som utförs. Vi är många som tänker på er." Därmed talade hon sannolikt för en stor del av svenska folket, som säkerligen skulle värdesätta den svenska insatsen ännu mer om försvar och massmedia vore bättre på att informera om den.

Det nu genomförda kronprinsessbesöket var i sammanhanget onekligen ett genidrag, oavsett om initiativet kom från kungahuset eller försvarsmakten. Slutligen skall sägas att kronprinsessan Victoria genomgått en tre veckor lång militärutbildning, medan Daniel Westling gjort en tio månader lång värnplikt vid numera nedlagda regementet I14 i Gävle (för övrigt med toppbetyg).

Monarkin och försvaret är bra för Sverige - stärk båda!