Den 18 januari arrangerade Publicistklubben (PK) i Kulturhuset i Stockholm en paneldebatt på temat Sverigedemokraterna - striden om rubrikerna. I panelen satt Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin, forskaren Björn Johnson från Malmö högskola, Eva Landahl från Sveriges television, journalisten Niklas Orrenius från Sydsvenskan och krönikören Lena Sundström från Aftonbladet.

Som mångårig medlem i Publicistklubben hade jag själv avsett vara med vid debatten men tvingades kasta in handduken i sista stund då jag drabbats av förkylning med feber. I stället valde jag att följa merparten av tillställningen via direktlänk från PK:s hemsida. Jag gör härmed följande reflektioner.

Björn Johnson kan sägas ha en restriktiv hållning när det gäller att bjuda in SD i debatten. Han tycktes mena, att ju mindre man väljer att belysa de ämnesområden som kan anses vara partiets trumfkort - invandring, segregering, islamisering - desto större möjlighet att hålla SD utanför riksdagen. Niklas Orrenius är dock av uppfattningen att media måste granska också sådana problemkomplex oavsett vem som kan anses gynnas därav. Större delen av debatten verkade förflyta på ett relativt sansat sätt.

Det var när bland andra Jan Helin började sväva ut i spekulationer om huruvida Jimmie Åkessons beramade debattartikel i höstas - som framställde den pågående islamiseringen som det största hot Sverige ställts inför sedan Andra världskriget - kunde anses vara "hets mot folkgrupp" eller ej som det hela ett tag såg ut att kunna urarta. Först när den inbjudne Jimmie Åkesson påpekade, att den ende som möjligen kunde anklagas för sådan hets var Helin själv - vars redaktörer ändrat Åkessons ursprungliga rubrik - fick det mesta rätt perspektiv.

Enligt den av AB påhittade rubriken var det nämligen "muslimer" som utgjorde hotet mot Sverige, medan det i Jimmies version var "islamiseringen". En väsentlig skillnad, som synes. Dessutom fastslogs ju redan någon vecka efter artikelns publicering att det inte var fråga om någon hets mot folkgrupp.

Kontentan av debatten blev, såsom jag uppfattade det, att media faktiskt har ett ansvar gentemot sina läsare att rapportera om det som händer runt om i samhället, vare sig det kan anses gynna Sverigedemokraterna eller någon annan part. Det föreföll finnas konsensus om att man inte kan snegla på om en viss rapportering möjligen kan ge SD fler röster innan rapporteringen sker. Vilket naturligtvis är glädjande, särskilt om man betänker hur gammelmedia betett sig tidigare!

Såvitt jag kunde beöma var det alltså Niklas Orrenius mer öppna linje som vann, detta på bekostnad av Björn Johnsons mer restriktiva förhållningssätt. Ett irrationellt inslag i debatten var emellertid Lena Sundströms ständigt återkommande paralleller med situationen i Danmark, vilka stundom inte var helt lätt att begripa sig på.

Det faktum att jag inte fanns på plats i Kulturhuset i Stockholm innebar inte att jag undgick kritik. En dam i publiken hävdade på fullt allvar att jag på min personliga blogg skulle ha riktat "dödshot" mot utrikesminister Carl Bildt i anledning av dennes uttalade vilja att dela Jerusalem i en israelisk och en palestinsk del, vilket enligt mitt sätt att se vore att inbjuda terror och kaos i den heliga staden. Jag vill här passa på att försvara mig mot detta i sitt slag ganska fantastiska påhopp genom att citera från det aktuella blogginlägget:

"Det är möjligt att Carl Bildt, liksom greve Bernadotte på sin tid gjorde, menar väl. Framförallt ser han väl sin chans att göra ett beständigt avtryck i historien. Att visa en så uppenbar okänslighet gentemot Israel och judarna och så däremot kontrasterande välvilja i sitt umgänge med palestinska företrädare motverkar emellertid inte bara Bildts och EU:s intentioner - denna attityd kan också i värsta fall visa sig bli ödesdiger för Carl Bildts egen person. Vår skytteltrafikresande utrikesminister borde ta sig några minuter på nästa plan och fundera över vad som hände Folke Bernadotte, som kom hem i en kista från sina medlingsuppdrag i Mellanöstern."

Detta är faktiskt raka motsatsen till dödshot. Vad jag gjorde i min blogg var ju att vädja till Bildt om att nalkas Jerusalem-frågan på ett mer förståelsefullt och inkännande sätt så att han inte röner samma öde som den dödsskjutne medlaren Folke Bernadotte gjorde i september 1948; de radikala politiska känslorna har som bekant en tendens att svalla extra mycket i denna del av världen.

Det blev nu Jimmie Åkessons lott att bemöta den ampra damen från publiken, vilken dessutom antydde att SD är mer pro-israeliskt än pro-svenskt. Något som Jimmie efter vanligheten gjorde på ett lugnt och korrekt sätt.

Damen från publiken hette, har jag blivit upplyst om, Gunnel Wahlström som haft det dåliga omdömet att lyssna på Radio TUFF (TUFF=Tyresö U-lands och fredsförening) som sorterar under en vänsterinriktad fredssammanslutning. Radio TUFF har bland annat gjort sig känd för att ge stort utrymme åt förintelseförnekare och antisemiter. SD brukar av nazister och pronazister kritiseras just för att "sätta Israel före Sverige", för övrigt ett fullständigt barockt påstående. Att denna typ av kritik nu kommer från vänster visar bara att vänstern och extremnationalisterna har bland annat det paranoida Israel- och judehatet gemensamt.

Om vi nu framdeles verkligen kommer att få se en allsidig medial bevakning av Sverigedemokraterna och de frågor som ligger partiet varmast om hjärtat återstår naturligtvis att se. Efter hand som opinionssiffrorna fortsätter att gå vår väg - vilket jag är övertygad om att de kommer att göra - oavsett vad medierna väljer att göra eller inte göra så finns alltid risken att desperationen smyger sig på och att handlandet blir därefter.

En sak som under alla omständigheter klargjordes från SVT-representanten Landahls sida på direkt fråga från SD:s pressekreterare Erik Almqvist var, att Sverigedemokraterna inte kunde räkna med att bjudas in till partiledardebatter inför det förestående riksdagsvalet.