Utnämningen av Birgitta Ohlsson Klamberg (FP) till ny EU-minister ger upphov till en stilla undran om huruvida alliansregeringen Reinfeldt egentligen vet vad den sysslar med.

För det första kan det på goda grunder ifrågasättas om Sverige över huvud taget behöver ett statsråd med beteckningen "EU-minister" efter utgången av det svenska ordförandeskapet för unionen. För det andra finns starka skäl att ifrågasätta val av person på denna statsrådspost.

Birgitta Ohlsson Klamberg är omstridd i såväl sitt eget parti som inom allianskretsar i stort. Att hon förespråkar kvotering av föräldraledighet och vill avskaffa monarkin är bara preludiet till ett mångårigt engagemang för en rad mer eller mindre aparta och i en del fall rent bisarra saker. Innan jag går vidare på det här spåret vill jag ändå få det sagt, att Ohlsson Klamberg brukar vara bra på bettet då det gäller att förespråka mänskliga rättigheter i kommunistiska diktaturländer och stå upp för Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser.

Den nya EU-ministern föddes i Tokarp (!) utanför Linköping den 20 juli 1975. Hon har sysslat med socialliberal politik sedan barnsben och varit folkpartistisk riksdagsledamot sedan 2002. För närvarande är hon Folkpartiets utrikespolitiska talesperson i riksdagsgruppen. Innan riksdagskarriären drog igång hade hon bland annat hunnit med att vara ordförande i Liberala ungdomsförbundet (LUF) och ledarskribent på liberala/folkpartistiska tidningar såsom Dagens Nyheter, Vestmanlands Läns Tidning och Västerbottens-Kuriren.

Några av den uttalade feministen Ohlsson Klambergs så kallade profilfrågor har varit djurskydd, jämställdhet, tolerans och internationalism. Hon var tidigare vegan, numera vegetarian, samt ordförande i Republikanska föreningen 2002-2005. Det väckte visst uppseende då hon gick emot parti- och regeringslinjen i FRA-frågan. Som EU-minister säger hon sig vilja betona frågor om jordbruksstödet, prostitutionen och romernas situation.

Sverige. Ett land som vår nya EU-minister vill avskaffa. I alla fall ville hon det 2001.

Birgitta Ohlsson tillhör den kategori neurotiska internationalister som vill avskaffa ej endast konungariket Sverige utan Sverige som nation. Så här fläskade hon på i en Expressen-artikel med rubriceringen "Avskaffa Sverige!" nationaldagen 6 juni 2001:

"Blågula fanor, rojalistiskt fjäskeri och fosterländsk glädjeyra. I dag på den svenska nationaldagen förväntas vi som goda medborgare att uppmärksamma vår nation. Men vad firas egentligen? Demokrati och öppenhet som präglar denna del av världen? Ingalunda. Snarare ser vi en automatpatriotism och konservativt vurmande av nationalstaten...Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick...En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis."

När det gäller hennes inställning till islam och behöver vi inte tveka. Trots allt som är känt om det starka primitiva inslaget i denna religion, och trots hennes uppslutning bakom demokratiska värden i andra sammanhang, andas hennes ord i en debattartikel om minaretstoppet i Schweiz i Corren.se den 29 december 2009 inte ett ord till kritik av den pågående islamiseringen av Europa eller det förtryck de muslimska diktaturstaterna utsätter de egna ländernas muslimer och kristna för.

I artikeln kräver Ohlsson rubrikvis att böneutrop skall ske i minareter anslutna till svenska moskéer och ser det schweiziska förbudet mot vidare minaretbyggen som "oroande exempel på hur hatet mot muslimer sprider sig i Europa." Hon talar sig vidare varm, ja skållhet, för islam och muslimerna här i landet:

"Islam är vårt lands näst stösta religion. Att muslimer vill bygga gudstjänstlokaler är ett tecken på att man känner sig hemma i Sverige. Moskébyggande bör uppmuntras och inte bekämpas", då ju dessa som alla vet "...utgör en omistlig del av Sveriges religiösa, kulturella och arkitektoniska mångfald."

Politiskt korrekt multikulti-retorik av apostroferat slag brukar visserligen falla världsförbättrarna på tidningarns kultursidor perfekt på läppen, men frågan är vad regeringen Reinfeldt egentligen anser om saken. Nu tar man en rövare och hoppas på att Ohlsson Klambergs allmänna rykte om att vara internationalist och feminist räcker för att uppväga den extremism hon stundom excellerat i; kanske har man från regeringshåll inte ens brytt sig om att kolla upp alla dumheter hon sagt och skrivit genom åren.

Jag är inte helt övertygad om att Reinfeldts rövare går hem, särskilt inte bland alla hittillsvarande allianssympatisörer ute i stugorna. Birgitta Ohlsson Klamberg kan i värsta fall visa sig bli lika kortlivad som några av alliansens första ministrar blev och en klar black om foten lagom till höstens val.