Mars blev ingen lyckad månad för justitieminister Beatrice Ask (M).

Senast har det rapporterats att Ask tvingats göra en så kallad hel pudel efter det att massiv kritik riktats mot hennes illa underbyggda förslag att hänga ut misstänkta - alltså inte dömda - sexköpare genom att färggranna kuvert skickas hem till deras familjer.

Förslaget, som synes ha avlevererats "från höften" i samband med en konferens är sällsynt illa funnet och det av flera skäl. För det första är det givetvis ur alla synvinklar förkastligt att brännmärka personer som endast är misstänkta för brott. Tesen att en misstänkt skall betraktas som oskyldig tills vederbörande överbevisats om sin skuld är naturligtvis giltig också i Sverige och inte bara i amerikanska TV-deckare.

För det andra skulle skickandet av grälla kuvert hem till de misstänktas familjer med uppgift om vad de misstänks för splittra ett antal familjer, vilket är nog så allvarligt - en svensk justitieminister bör enligt min enkla uppfattning icke bidraga till att familjer upplöses.

Frågan är dock om inte Beatrice Asks benhårda nekande att öppna de SÄPO-arkiv som innehåller uppgifter om individer som spionerat för det forna Östtysklands fruktade hemliga polis - STASI - är ännu värre.

I början av 1990-talet - det vill säga efter Berlinmurens fall och kommunismens kollaps som statsbärande ideologi i Sovjetunionen och dess forna östeuropeiska pärlband av satellitstater - fick den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO) information om att det i STASI:s arkiv fanns uppgifter om ett 50-tal svenskar som skulle ha spionerat för det östtyska spionorganets räkning.

SÄPO inledde mot bakgrunden av erhållen information vissa förundersökningar vilka dock lades ner rätt snart. I svenska medier förekom ett tag också spekulationer om misstänkta svenska STASI-agenter, men uppmärksamheten i fråga dog ut tämligen snabbt eftersom det inte fanns möjlighet att få uppgifterna bekräftade.

Justitieminister Ask har nu alltså uttalat sin vägran att öppna SÄPO-arkiven, bland annat med argumenten att "Sekretessen är avsedd att skydda den enskilde" samt att "Sekretessen är även avsedd att skydda säkerhetspolisens arbete. Detta innebär bland annat att en enskild normalt inte får kännedom om att han eller hon varit föremål för säkerhetspolisens intresse." (Citerat ur Expressen 10/3 2010).

Beatrice Ask är dock dåligt påläst. Den 26/1 i år publicerades i Norra Skåne en artikel som visade, att den demokratiske antikommunisten Bertil Häggman - en välkänd konservativ skriftställare i Sverige och Europa - fått tillgång till arkivmaterial som visar att Häggman varit föremål för SÄPO:s bevakning ända sedan han som ung aktivist 1964 tog ställning för den kontroversielle amerikanske presidentkandidaten Barry Goldwater. Häggman, som är född 1940, har alltså varit övervakad av svensk säkerhetspolis under praktiskt taget hela sitt vuxna liv!

Fallet Bertil Häggman är banbrytande. För det första visar det att SÄPO också övervakat borgerliga demokrater och inte bara personer med kommunist- eller allmänna vänstersympatier, som det tidigare oft hävdats i debatten. För det andra har Häggman tilldömts ett skadestånd omfattande 35.000 kronor på grund av SÄPO:s närgångna och helt omotiverade intresse för hans person.

Och för det tredje, vilket Beatrice Ask borde ta ad notam, kan fallet Häggman ses som prejudicerande: hädanefter blir det svårt att neka svenska medborgare att ta del av de uppgifter som eventuellt kan finnas om dem i SÄPO:s arkiv.

Det är dags för Sveriges regering att göra upp med det förflutna och tvinga SÄPO att öppna sina arkiv från det Kalla kriget. Det är också dags för fru Ask att börja tänka själv och inte överlåta åt svensk säkerhetspolitik att sköta hjärnverksamheten. Det bästa vore nog dock om Ask tog konsekvenserna av sitt oskickliga agerande:

Avgå, Beatrice Ask!

Scener från Seyfo.

Sedan Sveriges riksdag med en rösts övervikt beslutade erkänna det Ottomanska rikets massaker mot kristna grupper i samband med Första världskriget - Seyfo (svärd) - som folkmord, har det diskuterats om lämpligheten i att ett parlament uttalar sin dom över en historisk händelse. Sådant kan icke, menar kritikerna, ett parlament besluta om emedan det vore att "politisera historien".

Detta har också varit den svenska alliansregeringens linje. Regeringen Reinfeldt vill heller inte äventyra de diplomatiska förbindelserna med ett Turkiet man gärna vill se som medlem i den Europeiska Unionen (EU), varför såväl statsministern som utrikesminister Bildt inför den turkiska regeringen beklagat riksdagens beslut.

Personligen tycker jag Reinfeldts och Bildts agerande är mycket märkligt - en regering bör rimligen respektera det ställningstagande det egna parlamentet i vedertagen demokratisk ordning kommer fram till. För en gångs skull hamnar jag i debatten därför på samma sida som sossarna, kommunisterna och miljöknuttarna.

Statsministern och utrikesministern ägnar sig enligt mitt förmenande åt äckligt rövslickeri inför en halvdiktatur med mycket tunn demokratisk fernissa.

Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt och en i media ofta anlitad folkrättsexpert, formulerade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 16/3 det enligt min åsikt hittills vettigaste som sagts i denna diskussion. Jag citerar ur Brings inlägg:

"Det här är en fråga om moral och upprättelse och inte om juridik och skadestånd. De efterlevande vill se ett Turkiet som förmår göra upp med sitt historiska förflutna. De önskar få upprättelse genom erkännande."

Däremot, framhåller Ove Bring, kan Turkiet inte formellt avkrävas skadestånd. Sådant skulle rätteligen ha utkrävts i samband med fredsförhandlingarna i Lausanne 1923. Vidare kan inte FN:s folkmordskonvention från 1948 tillämpas retroaktivt.

"Men den moraliska dimensionen kvarstår", faststlår Bring i sitt inlägg och hänvisar till att i Sverige tillsattes 1997 en utredning om Sveriges intäkter från handeln med Nazityskland under Andra världskriget. En rapport med rubriceringen Naziguldet och riksbanken klargjorde, att guldtackor som tyskarna rövat från ockuperade länder mottagits och att en del av denna likvid eventuellt härrörde från tandguld från koncentrationslägren.

Svenska staten beslöt därför att som en symbolisk gest utbetala 50 miljoner kronor till judiska organisationer i Sverige.

"Turkiet skulle", menar Bring, "inom ramen för en försoningsprocess, kunna göra något liknande."

Sverigedemokraterna delar helt denna uppfattning. Jag, Carina Herrstedt och Nader Hillawi krävde i ett utspel - publicerat i Länstidningen Södertälje den 23/1 och i SD-Kuriren nummer 86 - att Sverige måste erkänna det turkiska folkmordet under Första världskriget. Detta har nu skett, oavsett vilka vanföreställningar herrar Reinfeldt och Bildt än må lida av.

Riksdagen har sagt sitt. Nu återstår för regeringen, om den har någon känsla för heder och moral över huvud taget, att utöva påtryckningar mot Turkiet för att få detta land att ta sitt förnuft till fånga och göra avbön för folkmordet Seyfo samt sluta upp med att förfölja och fängsla dem som i Turkiet kräver just detta.

Tre dagar efter det att den danske konstnären Kurt Westergaard i början av januari utsattes för ett mordförsök av en dansk-somalisk jihadist mordhotades Westergaards svenske kollega Lars Vilks två gånger per telefon. Det visade sig att samtalen kom från Somalia.

Nu nås vi av uppgifter om att sju personer med ursprung i Marocko och Jemen gripits på Irland misstänkta för att vara inblandade i en mordkomplott mot Vilks. Det är känt att terrornätverket al-Qaida, sedan Lars Vilks 2007 skissat på en så kallad rondellhund försedd med profeten Muhammeds huvud och fått skissen publicerad i Nerikes Allehanda och andra tidningar, utlovat 100 000 dollar till den eller de som mördade Vilks.

Härefter har insatserna emellertid höjts. Den som utförde ritualmord på Vilks enligt alla konstens regler skulle bli än mer rikligt belönad, och i Expressen den 10/3 anges det föreligga en ljudinspelning där terrorledaren Abu Omar al-Baghdad säger följande:

I den heliga månaden Ramadan utfäster vi en belöning på 100 000 dollar till den som dödar denne kriminelle gudsförnekare Lars Vilks. Vi höjer priset till 150 000 dollar om man slaktar honom som ett lamm.

Gripandet av de sju jihadisterna skall ha föregåtts av ett intensivt spaningsarbete som varat i flera månader. Bakgrunden härtill var information från den federala polisen FBI i USA till den irländska polisen. Även svenska SÄPO anges ha varit delaktig i arbetet.

46-åriga amerikanskan Colleen LaRose, även kallad Jihad Jane, uppges ha varit den drivande kraften i mordkomplotten mot Lars Vilks. Hon sitter fängslad i USA sedan i oktober förra året, men hennes gripande hölls hemligt för att underlätta spaningarna efter hennes medsammansvurna. Sammansvärjningen syftade till att starta ett "heligt krig" (jihad)i Asien och Europa, och i det sammanhanget såg sig LaRose som ett utvalt redskap som inte hade något emot att bli "martyr" för sakens skull.

Enligt uppgifter i media skall Colleen (eller Fatima) LaRose vidare ha ansökt om svenskt medborgarskap och även varit aktiv i Lars Vilks nätverk. Hennes stora misstag, vilket ledde till hennes gripande, var att hon i olika sammanhang berättade helt öppet om vad hon höll på med. Bland annat skall hon någon gång ha yttrat sig: "Jag vill hjälpa de lidande muslimerna och jag önskar att bli en martyr."

Lars Vilks var innan rondellhundshistorien inträffade mest känd för att ha förfärdigat kontroversiella konstverk gjorda av drivved och för att vara en ganska uppkäftig och auktoritetstrotsande person över huvud taget. Att han skulle haka på diskussionen om de danska Muhammed-karikatyrerna, vilka publicerades första gången i Jyllands-Posten 2006, var kanske inte helt otippat.

Det är väl känt att Lars Vilks inte har några högre tankar om religion i allmänhet och islam i synnerhet. Jag delar personligen inte denna anti-religiösa inställning, och jag betraktar inte heller Vilks som någon särskilt framstående konstutövare. Dock ser jag i sammanhanget demokrati och yttrandefrihet som överordnade värden. Det måste vara tillåtet att kritisera och/eller satirisera religion likaväl som andra företeelser, även om det skulle förarga de troende.

Därför ställer jag mig otvetydigt på Lars Vilks sida i den här konflikten och tvekar inte att ovan återge hans teckning av Muhammed som rondellhund, som i samband med den nu offentliggjorda mordkomplotten publicerats i ett antal media. Mordkomplotten mot Lars Vilks visar, bland mycket annat, att den islamistiska terrorn nu på allvar nått Sverige. Vilket i sin tur visar att Sverigedemokraterna är helt rätt ute i sin kritik mot den pågående islamiseringen.

Och alldeles oavsett hur man bedömer Lars Vilks konstnärliga gärning kommer man inte ifrån att karln har ett sjuhelvetes civilkurage - det räcker mycket långt för min del!

När jag slog på "Gomorron Sverige" i SVT i morse satt tre kommentatorer från lika många politiska läger och kommenterade den accelererande antisemitismen i Malmö under ledning av K. G. Bergström (KG.

Den borgerlige representanten hävdade på fullt allvar att det judefientliga stormangreppet berodde på "Sverigedemokraternas starka ställning i Skåne". De röd-gröna företrädarna tycktes helt bortse från de otrevliga angreppen på Malmös judar per se eftersom de var fullt upptagna med att klargöra, att kritik mot antisemitism inte får hindra oss från att gå hårt åt Israel och dess göranden och låtanden i Gaza.

Den grönfärgade, manlige kommentatorn menade desslikes att det här var en typiskt svensk företeelse, eftersom det fortfarande fanns gott om antisemitisk litteratur i äktsvenska bokhyllor som en följdverkning av nazisympatierna under kriget. Den bildsköne borgaren och katoliken lade sedan till något om att kommunalrådet Reepalu och andra socialdemokrater nog inte går helt skottfria i sammanhanget.

That was it!

Trots att inslaget inleddes med att en bekymrad medlem av judiska församlingen i Malmö redogjorde för att stadens judar inte längre kunde gå till synagogan eller kyrkogården utan poliseskort och att sak samma gäller för de judiska barnen i förskolan, märktes bland de tre kommentatorerna knappt en tillstymmelse till oro eller omtanke gentemot judarna. Mesta energin gick till att på ett så politiskt korrekt sätt som möjligt desinformera om orsakerna till de antisemitiska excesserna.

Det har alltså undgått de tre kommentatorerna att:

1. Sverigedemokraterna är ett av Sveriges mest projudiska och proisraeliska partier som jämväl gått i spetsen för kritiken mot behandlingen av Malmös judar och riktat svidande kritik mot Reepalu;

2. Malmö har en extremt stor arabisk-palestinsk befolkning med uttalade och militanta sympatier för terrorrörelsen Hamas i Gaza och att det är bland denna gruppering man får söka ursprunget till den motbjudande antisemitismen; i Malmö har det vid demonstrationståg skanderats "Död åt judarna" samt "Leve Hitler!" -på arabiska;

3. Det i praktiken inte finns någon skillnad mellan antisemitism och antisionism. Kommentatorerna har tydligen ingen som helst kunskap om att "sionism" i alla ordböcker som jag känner till definieras som en strävan att upprätta och bevara ett judiskt nationalhem i Mellanöstern. Om man är emot "sionism" är man alltså emot att Israel existerar!

Visst ja - de tre pajasarna till kommentatorer hette Thomas Idergard, Ursula Berge och Birger Schlaug. De gjorde såväl sammantaget som var för sig en beklämmande och ynklig insats i "Gomorron Sverige".

Inte heller veteranen KGB var särskilt till sin fördel - han borde ha pressat kommentatorerna att förklara vad de egentligen menade med sina häpnadsväckande påståenden.

En israelisk flagga brinner i Malmö. (Foto: från sajten Jihad i Malmö).

Så var de vinterolympiska spelen i Vancouver avslutade. Kanada fick sitt efterlängtade hockeyguld efter en gastkramande finalmatch som slöt med vinst i sudden death för värdnationen.

För Sverige gick det bättre än någon vågade drömma om. Det blev elva medaljer varav hela sju i längdåkning på skidor. Ännu bättre lär det bara ha gått vid de första efterkrigstida spelen, de som gick av stapeln i schweiziska St. Moritz 1948. Jag säger därför "grattis" till alla svenska bragdmän och -kvinnor med guldmedaljörerna i spetsen: Charlotte Kalla, Björn Ferry, Marcus Hellner, herrarnas skidstafettlag och damernas curlinggäng. Några tröstens ord till alla "försmädliga fyror" är väl också på sin plats.

Den i egentlig mening största bragden anser jag att skidskytten Björn Ferry åstadkom. Jag tror inte ens Björn själv hade trott att han skulle kunna åstadkomma en sådan dunderskräll. Också de övriga guldmedaljörerna svarade naturligtvis för sannskyldiga bragdinsatser, men dessa var nog inte helt oväntade. Så för att underlätta bragdjurynss arbete på Svenska Dagbladet säger jag: lägg undan medaljen för Ferrys räkning redan nu!

Nu tycker jag hela Sveriges folk skall suga på karamellerna i form av OS-framgångar ett bra tag, ty nu är det helt tillåtet - kanske till och med politiskt korrekt - att vara fosterländsk! Därmed inte sagt att man inte skall vara det även när patriotismen inte råkar vara allmänt godkänd.

Det gladde mitt rojalistiska hjärta att i TV-rutan få vila ögonen på kung Carl XVI Gustaf, drottning Silvia och prins Carl Filip på plats i Vancouver. Som vanligt verkade de kungliga ha ett sjätte sinne när det gällde att närvara exakt vid de tillfällen blågula guld kunde förväntas. De kungliga förgyllde OS på ett i mitt tycke obetalbart sätt och framhävde på ett praktiskt sätt monarkins ovanskliga fördelar och förtjänster.

Vem hade nämligen hellre velat se Fredrik Reinfeldt och/eller Mona Sahlin gratulera de svenska märkespersonerna? Troligen endast de mest förhärdade republikanerna med Republikanska föreningens ordförande Peter Althin i spetsen. Inte ens presidenten i en tänkt svensk republik hade givit samma lyster åt de olympiska vinterlekarna som tvättäkta kungligheter - jag skymtade även Norges kung Harald i vimlet - förmår göra.

Just nu diskuteras i media sommarens kronprinsessbröllop i allmänhet och SVT:s omfattande bevakning av detsamma i synnerhet. Talrika ledarskribenter och kulturredaktörer förfasar sig å det gruvligaste åt den glansfyllda begivenhet som en absolut majoritet av svenska folket ser fram emot. Ett typiskt exempel på den magsurhet som mediaeliten överlag lider av inför Victorias och Daniels bröllop är DN-skribenten Henrik Berggrens uppstötningar den 28/2. Jag citerar:

"Carl Gustaf, Silvia och barnen har skött sina representativa funktioner med en strävsam präktighet som inger respekt. Men nu kommer räkningen. Månader av idiotiska artiklar och teveprogram om kungahuset med fjäsk, tjafs och bjäfs. Och när redaktionerna tröttnat på det kommer man att ta in ett par helt förutsägbara inlägg från Republikanska föreningen. Arma fosterland."

Varken Berggren, advokat Althin eller någon annan republikan förstår att det som de kallar "fjäsk, tjafs och bjäfs" är ett naturligt inslag i den växelverkan mellan den kungliga statsledningen och dess undersåtar som är en förutsättning för vårt monarkiska statsskick. Jag skulle vilja likna denna växelverkan vid en åldrig dansritual, där de agerandes steg och turer är på förhand noggrant angivna. Om alla inblandade följer instruktionerna blir resultatet synnerligen njutbart och uppbyggligt. Och inte är det fjäsk det rör sig om - endast en naturlig vilja att ära våra goda kungligheter!

De aktörer som inte vill finna sig i detta ritual har naturligtvis full frihet att stå utanför. De får då de ägna sig åt sina egna färglöst trista övningar av den typ som Henrik Berggren roar sig med i Dagens Dumheter.

Det märkliga med de fåtaliga republikanernas argumentation är att de, samtidigt som de är hur föraktfulla och spydiga som helst gentemot våra kungligheter och de stackars rojalistiska satar som utgör omkring 80 procent av svenska folket, aldrig lyckas prestera några hållbara argument för ett republikanskt statsskick. Att underhålla en republik skulle exempelvis bli mångfaldigt dyrare än det nuvande systemet med bland annat alla de kostnader som valkampanjer vart fjärde eller femte år skulle generera.

Argumentet att republik är mer "demokratiskt" är enligt min mening det mest beklämmande av alla bevekelsegrunder republikanerna må hysa. Vad kan vara mer demokratiskt än en styrelseform som svenskar sedan omkring tusen år tillbaka har enats om är det mest gynnsamma för gamla Sverige? Och som dessutom skapar massvis med good-will och beundran i utlandet. Det rör sig här, med G. K. Chestertons (1874-1936) ord, om den visa styrelseform den katolske brittiske författaren och konservative ideologen kallade "de dödas demokrati".

Den som dock önskar ta del av en kritisk granskning av monarkins maktställning i svenskt samhällsliv kan läsa statsvetaren Cecilia Åses relativt nyutkomna inlaga Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati (Ordfront 2009), se bokomslag ovan.

Republikens statskick saknar det mysterieliknande inslag med direktförbindelse bakåt till historien som monarkin besitter, något som enligt min enkla övertygelse är helt oundgängligt för en nation som vill bevara sin identitet och sina traditioner.

Stärk monarkin!