Mars blev ingen lyckad månad för justitieminister Beatrice Ask (M).

Senast har det rapporterats att Ask tvingats göra en så kallad hel pudel efter det att massiv kritik riktats mot hennes illa underbyggda förslag att hänga ut misstänkta - alltså inte dömda - sexköpare genom att färggranna kuvert skickas hem till deras familjer.

Förslaget, som synes ha avlevererats "från höften" i samband med en konferens är sällsynt illa funnet och det av flera skäl. För det första är det givetvis ur alla synvinklar förkastligt att brännmärka personer som endast är misstänkta för brott. Tesen att en misstänkt skall betraktas som oskyldig tills vederbörande överbevisats om sin skuld är naturligtvis giltig också i Sverige och inte bara i amerikanska TV-deckare.

För det andra skulle skickandet av grälla kuvert hem till de misstänktas familjer med uppgift om vad de misstänks för splittra ett antal familjer, vilket är nog så allvarligt - en svensk justitieminister bör enligt min enkla uppfattning icke bidraga till att familjer upplöses.

Frågan är dock om inte Beatrice Asks benhårda nekande att öppna de SÄPO-arkiv som innehåller uppgifter om individer som spionerat för det forna Östtysklands fruktade hemliga polis - STASI - är ännu värre.

I början av 1990-talet - det vill säga efter Berlinmurens fall och kommunismens kollaps som statsbärande ideologi i Sovjetunionen och dess forna östeuropeiska pärlband av satellitstater - fick den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO) information om att det i STASI:s arkiv fanns uppgifter om ett 50-tal svenskar som skulle ha spionerat för det östtyska spionorganets räkning.

SÄPO inledde mot bakgrunden av erhållen information vissa förundersökningar vilka dock lades ner rätt snart. I svenska medier förekom ett tag också spekulationer om misstänkta svenska STASI-agenter, men uppmärksamheten i fråga dog ut tämligen snabbt eftersom det inte fanns möjlighet att få uppgifterna bekräftade.

Justitieminister Ask har nu alltså uttalat sin vägran att öppna SÄPO-arkiven, bland annat med argumenten att "Sekretessen är avsedd att skydda den enskilde" samt att "Sekretessen är även avsedd att skydda säkerhetspolisens arbete. Detta innebär bland annat att en enskild normalt inte får kännedom om att han eller hon varit föremål för säkerhetspolisens intresse." (Citerat ur Expressen 10/3 2010).

Beatrice Ask är dock dåligt påläst. Den 26/1 i år publicerades i Norra Skåne en artikel som visade, att den demokratiske antikommunisten Bertil Häggman - en välkänd konservativ skriftställare i Sverige och Europa - fått tillgång till arkivmaterial som visar att Häggman varit föremål för SÄPO:s bevakning ända sedan han som ung aktivist 1964 tog ställning för den kontroversielle amerikanske presidentkandidaten Barry Goldwater. Häggman, som är född 1940, har alltså varit övervakad av svensk säkerhetspolis under praktiskt taget hela sitt vuxna liv!

Fallet Bertil Häggman är banbrytande. För det första visar det att SÄPO också övervakat borgerliga demokrater och inte bara personer med kommunist- eller allmänna vänstersympatier, som det tidigare oft hävdats i debatten. För det andra har Häggman tilldömts ett skadestånd omfattande 35.000 kronor på grund av SÄPO:s närgångna och helt omotiverade intresse för hans person.

Och för det tredje, vilket Beatrice Ask borde ta ad notam, kan fallet Häggman ses som prejudicerande: hädanefter blir det svårt att neka svenska medborgare att ta del av de uppgifter som eventuellt kan finnas om dem i SÄPO:s arkiv.

Det är dags för Sveriges regering att göra upp med det förflutna och tvinga SÄPO att öppna sina arkiv från det Kalla kriget. Det är också dags för fru Ask att börja tänka själv och inte överlåta åt svensk säkerhetspolitik att sköta hjärnverksamheten. Det bästa vore nog dock om Ask tog konsekvenserna av sitt oskickliga agerande:

Avgå, Beatrice Ask!