En undersökning företagen av Novus Opinion nyligen visade, att endast 29 procent av röstberättigade svenskar skulle rösta ja om det hölls en folkomröstning om euron som svensk valuta. Det är en uppseendeväckande minskning jämfört med motsvarande resultat - 47 procent-i april 2009.

Undersökningsresultatet, som fick ringa uppmärksamhet i media,får naturligtvis ses mot bakgrund av den pågående, från Grekland utgående, ekonomiska krisen inom den europeiska unionen.

Det förtjänar påpekas att Sverigedemokraterna numera är det enda politiska parti av någon betydelse som förespråkar ett svenskt utträde ur EU. Eftersom det finns få tecken på att EU-krisen skulle vara över före valet den 19 september finns det anledning förmoda, att EU-frågan kan bli en vinnare för Sverigedemokraterna.

En av Sveriges i mitt tycke mest insiktsfulla politiker under senare decennier, den tyvärr nyligen bortgångne Björn von der Esch - som vid skilda tidpunkter representerat (M), (KD) och Junilistan - var en konsekvent och vältalig motståndare till EU. I en artikel i tidskriften DSM (2/2010), som von der Esch skrev kort före sin död, varnar han för den exploderande korruptionen som det största hotet mot EU-medborgarna.

Von der Esch konstaterar, att problemet med EU:s tilltagande korruption "är tabu i och utanför Bryssel" och att förekommande korruptionsanklagelser rutinmässigt brukar avfärdas såsom uttryck för "EU-fientlighet och därmed är betydelselösa eller rent av obefintliga". Vidare i Björn von der Eschs artikel:

"Till skillnad från när EG (Europeiska gemenskapen) bildades på 1950-talet saknas idag kompetenta politiska ledare. Utan demokratiskt valda ledare tar byråkraterna över och politikerna förpassas till andraplansrollen. Ansvarsfördelningen suddas ut och korruption genomsyrar hela systemet. Därmed blir demokratin en Potemkinkuliss, som används för att till varje pris förhindra medborgarnas insyn i EU:s förehavanden."

Ett eklatant exempel på hur man inom EU definierar demokrati gavs hösten 2009, då EU:s cirka 500 miljoner medborgare, med von der Eschs ord, plötsligt fick veta "att de fått en Högsta Ledare. Utnämningen hade skett inför stängda dörrar på ett EU-möte innan man satte sig till bords för en lysande avskedsmiddag i Bryssel." Ledarens uppgifter och befogenheter skulle bestämmas senare.

Trots EU:s censur och sanktionsbestämmelser har, påpekar von der Esch, uppgifter om en rad missförhållanden sipprat ut till allmänheten. 1995 kom först boken The Rotten Heart of Europe av den högt rankade EU-tjänstemannen Bernard Connolly; författaren fick avsked på grått papper. Några år senare publicerade EU-revisorn Paul von Buitenen boken Kamp för Europa, som avslöjade en stundom häpnadsväckande korruption inom Santer-kommissionen, vars höga medlemmar samtliga tvingades avgå.

Som tack för sitt renhållningsarbete i demokratins tjänst blev Buitenen mobbad och tvingades till slut lämna sitt jobb som revisor. Något av en revansch fick han 2004, då han invaldes som politiker i EU-parlamentet. Inför valet 2009 kunde sedan Paul von Buitenen avslöja, att ledamöterna i parlamentet på ett år försnillat genomsnittligen 1 200 000 kronor per ledamot, totalt över en miljard kronor. Utredningen mörkades av EU:s talman med motiveringen att den kunde skada EU inför valet.

Björn von der Esch berör vidare fallet Tillack, som handlar om hur en reporter vid den tyska tidskriften Der Stern avslöjat miljonbedrägerier i EU:s statistikbyrå - EUROSTAT - och på grund av detta blev utsatt för övergrepp av EU:s så kallade antikorruptionsbyrå OLAF. Tillack påstods falskeligen ha fått fatt på sitt material genom att betala mutor. I Europadomstolen för mänskliga fri- och rättigheter fälldes sedan EU och OLAF för att ha kränkt Tillacks rättigheter som journalist. Knappt ett ord om detta avhördes i svenska medier.

Slutligen kan här omnämnas en bok som utkom våren 2009 med titeln Brussels Laid Bare av Marta Andreasen. Författarinnan hade av EU-kommissionen - efter 15 års kritik av denna - anställt Andreasen för att utarbeta ett godtagbart redovisningssystem. "Med sin detaljrikededom", skriver von der Esch, "ger boken en enastående inblick i den korruptionskultur som råder inom EU."

Marta Andreasen föreslog att EU skulle övergå till ett annat datasystem - som redan var inköpt men inte hade tagits i bruk ännu - som skulle möjliggöra bättre kontroll av hur pengarna användes. Hon mötte dock ett kompakt motstånd vart hon än vände sig och fick - rätt gissat - slutligen sparken.

Det är således sådan skick och fason som våra riksdagspartier i dag mangrant stöder och stundom talar sig varma för. Björn von der Esch har all heder av att tidigare än de flesta ha insett vartåt det barkade hän.

Björn von der Eschs stämma har tystnat, men Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas (SD) finns kvar. En av de 14 punkterna i partiets valmanifest har rubriceringen "Ett nära europeiskt samarbete utan överstatlighet" och informerar om hur SD ser på EU. Jag ber att få citera:

"Dagens EU är ett supermaktsbygge och inte det mellanstatliga samarbete som svenska folket röstade ja till. Sverigedemokraterna är mycket positiva till ett mellanstatligt samarbete mellan fria, demokratiska europeiska nationer när det gäller gränsöverskridande frågor som brottsbekämpning, miljöarbete och handel. Det svenska EU-medlemskapet berövar dock landet stora ekonomiska resurser som hade behövts för att stärka den svenska välfärden."

SD menar vidare att den förefintliga europeiska unionens detaljstyrning och krav på likriktning inte bara hotar vårt lands kulturella särart utan yttermera urholkar demokratin och begränsar svenska medborgares inflytande över den egna vardagen. SD kommer i riksdagen bland annat att arbeta för att få igenom följande krav:

- Ett omedelbart utträde ur EU;
- Håll Turkiet utanför EU;
- Återupprätta gränsskyddet.

Sverigedemokraterna framställs som bekant ofta som ett enfrågeparti med enbart invandringskritik på agendan. Detta är en vrångbild som våra vanligaste massmedier inte gör mycket för att förändra.

Jag är emellertid övertygad om att, om SD i dessa tider kunde på allvar nå ut med sin berättigade EU-kritik, så skulle partiet attrahera breda folklager med en i grunden EU-skeptisk inställning. Frågan är om de etablerade medierna kommer att låta oss få ge uttryck för detta budskap.