Alliansens försvarspolitik - tomhylsans politik.

Eftermiddagen den 25 augusti framträdde försvarsminister Sten Tolgfors (M)vid Expressens valstuga nära Kulturhuset i Stockholm - belägen intill Sverigedemokraternas valstuga - och torgförde alliansens syn på svenskt försvar. Icke oväntat var det en rosigt optimistiskt bild de få åhörarna fick sig till livs i duggregnet.

Jag har sagt det förr och jag upprepar det här - när jag anslöt mig till SD i början av 2008 så skedde det i besvikelse över den borgerliga alliansregeringens försvarspolitik. Det faktum att Folkpartiets ledare, förre officeren Jan Björklund, pläderade för en försvarsmässig uppskärpning och att det minnsann var dags att "runka upp stridskuken" innebar alls ingen militär upprustning.

Tvärtom - den borgerliga regeringen fortsatte den nedrustningspolitik Socialdemokraterna drivit sedan Palmes tillträde som statsminister i början på 1970-talet. Björklunds tuffa ord saknade helt enkelt förankring.

Om man fick tro Sten Tolgfors och hans glada tillrop i regnet vid Kulturhuset vid Sergels torg har Sverige under alliansregeringen genomgått en militär uppskärpning utan motstycke sedan Andra världskrigets dagar. Att det som återstår av Sveriges försvar sedan åtminstone tio år tillbaka på intet sätt räcker till för att försvara hela landet - ett sakförhållande som givetvis är helt oacceptabelt - var naturligtvis ingenting som Tolgfors nämnde med ett ord. I stället valde han att beteckna satsningen på utlandsinsatser i Afghanistan, vid Afrikas horn och annorstädes som ett sätt att förhindra ett eventuellt kommande angrepp på vårt eget territorium.

Sten Tolgfors genomförde av samvetsskäl sin militärtjänst som vapenfri sjukvårdare - därav smeknamnet "Tomhylsan" - men hade dagen till ära skrudat sig i en tuff jacka med försvarsmaktens emblem på. Det skall erkännas att han är ganska bra på det han gör, nämligen att inför lekmannaauditorier utmåla regeringens tomhylsepolitik som en förstärkning av det militära försvaret. Likt en boxare på lätta fötter steppar han undan de kniviga frågorna och övertygar kanske somliga med sin gemytligt värmländska dialekt.

Frågor som hur länge och varför svensk trupp skall vara på plats i Afghanistan och på andra platser när vi inte har militär personal som kan försvara det egna landet. Som hur försvaret i dessa åtstramningens tider kan lägga ner miljontals kronor på en hårt kritiserad värvningskampanj. Som hur man kan överge den urgamla och väl beprövade värnplikten till förmån för en elitarmé. Som vari det förnuftiga ligger att lägga ner nästan lika mycket pengar på fastighetsförvaltning som på militär hårdvara.

Efter att regeringen har legat lågt i försvarsfrågan i tre och ett halvt år försöker nu alltså försvarsministern med uppbackning av FP-Björklund inför valet att få det till, att det svenska försvaret är sällsynt kompetent och välrustat. Trots det lätta fotarbetet och det smorda munlädret lyckas han emellertid dåligt - bristerna är alltför lätta att genomskåda.

En jämförelse med sjuklöverpartierna visar att Sverigedemokraterna i dag är det parti som klarast inser behovet av ett starkt svenskt försvar utan att därför förfalla till en orealistisk överbudspolitik. För detta borgar en försvars- och säkerhetspolitisk grupp där namn som Stellan Bojerud, Bertil Malmberg och Krister Maconi - jag har själv förmånen att få ingå däri som en liten kugge - sammantaget står för en imponerande fackkunskap.

Under den kommande mandatperioden kommer SD därför att arbeta för ökade ekonomiska anslag till försvaret och ett stopp för synen på försvaret som en budgetregulator, från vilken man tar när det behövs pengar på annat håll. SD anser vidare att det är ett allvarligt missgrepp att skrota det beprövade värnpliktssystemet och därmed beröva försvaret dess folkförankring. Att i nuläget återgå till det som en gång var är givetvis ogörligt, men en kortare grundutbildning kompletterad med olika typer av påbyggnadsutbildning ligger däremot inom möjligheternas ram.

Dessutom lägger Sverigedemokraterna den militär- och säkerhetspolitiska tyngdpunkten på Sverige och dess närområde, där utvecklingen i Ryssland mot ökad nationalism av det aggressivare slaget samt expansionistisk utrikespolitik oroar, eller borde oroa, envar som menar sig vilja Sveriges bästa.

Den beryktade tidskriften Expo har nominerats till priset "Årets kulturtidskrift", som inrättats av Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter. Priset kommer att delas ut av författaren Niklas Rådström vid den stora Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i höst.

Expo är dock inte enda nominerade tidskriften. Övriga nominerade är tidskrifterna Filter, Ful, Nutida Musik samt Paletten. Prissumman om 40 000 kronor har ställts till förfogande av den litterära akademin Samfundet De Nio. Förutom pengarna får pristagaren ett konstverk av Fredrik Norén.

Vid en första anblick kan det tyckas helt osannolikt att en hårt vinklad vänsterextrem publikation som Expo inte bara kan ifrågakomma för prestigefyllda utmärkelser av detta slag utan dessutom vara en integrerad del av Sveriges kulturella finrum. Bland tidskriftens medarbetare genom åren finns ju trots allt flera brottsdömda individer med kopplingar till extremvänstern, där den mest ökände är Tobias Hübinette som efter sin avgång från Expo försöker etablera sig som forskare.

Expos grundare, den numera till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson, var vidare en ärrad kommunist/trotskist och därmed förespråkare för den "permanenta revolutionen". I yngre dagar utbildade han gerillasoldater i Tredje världen i vapnens bruk. Samme Larsson har som bekant efter sin död blivit internationell bästsäljare genom sina Millennium-böcker om den bisarra hjältinnan Salander, även om en del bedömare tvivlar på att den inte särskilt märklige skribenten Larsson författat dessa böcker för egen hand.

Expo gör ingen hemlighet av sina vänsterpreferenser och har gjort sig känt för uttalat stöd till svenska publikationer av typ Socialisten, språkrör för "den internationella marxistiska tendensen" som förespråkar klasskrig och hyllar bolsjevikrevolutionen i Ryssland som krävde miljontals offer, Arbetaren, organ för syndikalistiska fackförbundet SAC samt Röda rummet som utges av Socialistiska partiet. Det har också kunnat påvisas att Expo, vars ansvarige utgivare är Robert Aschberg, ingår i ett europeiskt nätverk på yttersta vänsterkanten som godkänner våld och sabotage som medel i politiken.

Expo har tagit det som sin uppgift att "avslöja" så kallade högerextremister och rasister, och sedan åtskilliga år tillbaka ägnar man särskild kraft åt att bekämpa Sverigedemokraterna och förhindra detta partis riksdagsinträde. Det kan, med någon överdrift, sägas att det räcker med att en sverigedemokrat någonstans i Sverige slänger ett kolapapper på gatan i stället för i papperskorgen för att Expo skall vara igång med en avslöjande notis eller artikel.

Expos stora problem är att man inte förmår göra den viktiga distinktionen mellan pålitliga demokrater och verkliga extremister/nationalsocialister/rasister av olika schatteringar. Detta är illa, ty det kan inte råda några tvivel om att uppgiften att hålla efter den politiska extremismen i landet är viktig ur demokratisk renhållningssynpunkt. Saken blir inte bättre av att Expo aldrig ens försökt hävda att man betraktar extremvänstern som något hot mot demokratin över huvud taget - tvärtom har icke minst SD-Kuriren kunnat påvisa, hur Expo på ett högst medvetet sätt samarbetat med till exempel våldsförhärligande Antifascistisk Aktion (AFA).

Till Expos heder skall sägas att man, förutom att bevaka verkliga och påhittade "högerextremister", också brukar rapportera om antisemitiska våldsdåd i Sverige och utomlands. När tidskriften rapporterade om Brottsförebyggande Rådets (BRÅ) offentliggjorda statistik över antisemitiska dåd för 2009 - som gått upp markant jämfört med tidigare år - valde man dock att hålla inne med informationen att hatbrotten mot judar till tre fjärdelar begåtts av jihadistiska muslimer. Att det var personer från så kallad vit makt-miljö som svarat för den resterande fjärdelen var man däremot, föga oväntat, snar att meddela.

Trots ovanstående information är det så att Expo är bland det mest politiskt korrekta som tänkas kan. Att stödja Expo och/eller synas i Expo-sammanhang anses i de flesta etablissemangskretsar vara sak samma som att framstå som ideell och god. Frågan är när detta beklagliga förhållande skall förändras. Personligen skulle jag tippa att så kan ske först när 68-vänsterns representanter i massmedia dött ut.

Bygg en moské, baby, bygg gärna tre, baby...

Jo, jag har faktiskt varit moderat en gång. Det var på 1970-talet när jag bodde i Stockholm några år. Var ansluten till Johannes församlings moderatförening som leddes av Joen Lagerberg, för övrigt son till en känd diplomat med samma namn.

Därjämte var jag med i såväl Moderata ungdomsförbundet (MUF) som Fria moderata studentföreningen; den senare föreningen dock fristående från moderata moderpartiet. Mitt huvudsakliga politiska engagemang ägde dock rum inom den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians, vilken inom parentes sagt vimlade av främst ungdomliga moderatsympatisörer.

Jag märkte dock snart att Moderata samlingspartiet - namnbytet från Högerpartiet hade skett på Yngve Holmbergs tid som partiledare 1969 - var ett påfallande hierarkiskt och byråkratiskt uppbyggt parti. För att kunna avancera inom partiet måste man iakttaga en obrottslig lojalitet gentemot de av partiet fastlagda ståndpunkterna och dessutom se till att man inte förargade någon nyckelperson inom hierarkin.

Det här var givetvis ingenting för en bohemisk konservativ som undertecknad, varför jag snart för ansenlig tid framöver övergav det partipolitiska till förmån för andra former av engagemang. Måste dock tillstå att jag tyckte mycket bra om Holmbergs efterträdare Gösta Bohman, som faktiskt också svarade personligen på de brev jag skrev honom. I varje fall ända till dess att handsekreteraren och senare svärsonen Carl Bildt började bestämma vad Bohman skulle tycka.

Moderata samlingspartiet har i stort varit på väg uppåt vad gäller väljarsympatier sedan partiet nådde botten på Yngve Holmbergs tid. Jag vågar påstå att detta har mer med olika typer av förändringar i valmanskåren att göra än med den politik moderaterna bedrivit.

I takt med att det gamla klassamhället - där det beroende på yrke och samhällsklass var noga utstakat vilket parti du borde/kunde/skulle rösta på - varit föremål för en gradvis upplösning har också väljarsympatierna varit mer lättrörliga. Äldre tiders partilojaliteter har naggats i kanten eller helt försvunnit.

Detta förhållande var naturligtvis välbekant för de så kallade Nya Moderater vilka, inom alliansregeringens ram, tillvällade sig regeringsmakten i valet 2006. Genom en smart reklamkampanj och genom att ge avkall på äldre idégods framstod (M) nu som ett parti som vem som helst kunde rösta på. När detta skrivs har partiet desslikes gått om Socialdemokratiska arbetarepartiet som Sveriges största parti.

Det pris som de så kallade nya moderaterna varit till synes mer än villiga att betala är ett övergivande av gamla fina konservativa ideal och ställningstaganden. Försvarsvänligheten, stödet för den traditionella familjen och äktenskapet mellan man och kvinna, motsåndet mot fackföreningsrörelsens politisering, de kristna grundvärderingarna...allt detta och ännu mer har slängts på sophögen.

Den nya moderata inriktningen får ett intressant nedslag i den nya valsång som partisekreterare Schlingmann presenterade härförleden. "Flyter" heter den och har ihoptotats av Wille Crafoord, Mange Schmidt och Sofia Talvik. Sången börjar så: "Det här är en låt/Låt den klinga sitt plong/Utan tvingande tvång/Det är bara en sång."

Inte direkt någon centrallyrik, kanske, men vilken kampanjsång har någonsin varit det?

Sången har det gamla beprövade budskapet, att bara man har entreprenörsanda och är villig att jobba hårt för att få igenom sina idéer utan hänsyn till andra så är det frid och fröjd. Inga konstigheter, således, det är väl ungefär det moderaternas budskap går ut på. Intressant blir det först när vi når fram till följande textrader:

Bygg en moské, baby, bygg gärna tre, baby
Låt ingen annan jävel krossa din idé, baby

Det är bara att konstatera, att 2006 års nya moderater i nådens år 2010 har blivit ännu nyare. Här flirtar man således hejdlöst med landets växande muslimska väljargrupp, samtidigt som man tror sig ge en känga åt Sverigedemokraterna.

Frågan är emellertid om inte baron Crafoord och hans medmusikanter skjuter sig själva - och sitt parti - i foten. Valresultatet får utvisa.

Nordvietnams kommunistiske diktator Ho Chi Minh (1890-1968).

Inför valet 2006 gjorde regeringen Göran Persson följande deklaration: "För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna."

Det var innan Socialdemokraterna övervägde en koalition med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Säga vad man vill om Göran Persson, men han hade en viss känsla för utrikespolitiska realiteter. Det kan man definitivt inte säga om den nuvarande röd-gröna samling som hoppas ta över regeringsmakten i höst.

Svenska Dagbladet visade i en artikel den 24 maj att de tre oppositionspartierna tänker gå in på en radikalt annorlunda politik visavi USA, en politik som för tankarna till 1970-talets plakat- och demonstrationspolitik riktad mot det förhatliga USA - den världskapitalistiskt-imperialistiska hydran som påstods hota allt och alla runt om i världen.

Den alltid trendkänslige Olof Palme gjorde den politiken till sin egen och kunde därmed inhösta många sympatiyttringar från ett antal av dåtidens talrika kommunistdiktaturer, samtidigt som politiken i fråga medförde en brytning med Förenta staterna och stora delar av den övriga västvärlden som det tog åratal för efterkommande svenska regeringar att reparera.

I beaktande av Sveriges då synnerligen hjärtliga förbindelser med det kommuniststyrda Nordvietnam kan man gott kalla den politiken Ho Chi Minh-politik efter den nordvietnamesiske presidenten och revolutionslegendaren Ho Chi Minh (1890-1968).

Grunden för den nya politiken står att finna i dokumentet En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder, där det heter: "En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militära baser utanför landets gränser."

Det är en deklaration som befinner sig på klar kollissionskurs med den perssonska deklarationen avseende Sveriges relationer med USA från 2006. Ett praktiserande av den röd-gröna målsättningen skulle innebära en fullskalig katastrof för Sveriges anseende som en ansvarstagande nation med en nyanserat realistisk syn på omvärlden.

Visserligen har samtliga tre röd-gröna partier formellt ställt sig bakom den nya Ho Chi Minh-politiken avseende USA, men det står klart att den i allt väsentligt bär Hans Lindes, Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, signum. Linde klargör i artikeln i Svenska Dagbladet den 24/5, att det fortsättningsvis är den ryggradsmässiga antiamerikanismen som gäller: "Där finns inga undantag. Vi ska ha en svensk position för nedrustning och avspänning."

Den tilltänkta politiken sågas dock av experter inom diplomati och nedrustning. Om USA skulle komma att utrymma sina baser i Afghanistan, Sydkorea, Tyskland med flera länder skulle det per automatik leda till att de länder som i dag är beroende av USA:s militära närvaro tvingas till en militär upprustning av sällan skådat slag. Således raka motsatsen till vad de röd-gröna säger sig sträva efter.

Ett klockrent exempel på den katastrofala röd-gröna målsättningen är det nu högaktuella förhållandet mellan det demokratiska Sydkorea och det stalinistiska Nordkorea. De båda staterna ingick visserligen ett stilleståndsavtal den 27 juli 1953 efter det mardrömslika Koreakriget 1950-53, men något fredsavtal har ännu ej ingåtts.

Således har spänningen genom decennierna varit i stort konstant längs den demilitariserade zonen längs 38:e breddgraden, där relativ fred har avbrutits av relativt krigstillstånd genom återkommande aggressionshandlingar från Nordkoreas sida. Nyligen gav en nordkoreansk robotattack mot ett sydkoreanskt fartyg - vilket sänktes - upphov till en av de värsta kriserna sedan stilleståndsavtalet ingicks. Freden hänger när detta skrivs på en mycket skör tråd.

Det är att märka att de nordkoreanska kommunisterna vågat sig på sådana blatanta övergrepp trots att det för närvarande finns omkring 30 000 amerikanska soldater på sydkoreansk sida. Om inte USA hade haft en oavbruten närvaro i området kan det tas för givet att Nordkorea hade gått till attack mot sydsidan för länge sedan, detta i syfte att göra hela Koreahalvön kommunistisk.

Även ur ett renodlat svenskt perspektiv skulle den röd-gröna utrikespolitiken leda till katastrof. USA skulle, även under den relativt vänsterinriktade Obama-administrationen, uppfatta krav på en global amerikansk reträtt som en ovänlig handling. Med tanke på att de röd-gröna vidare avvisar varje form av svenskt samröre med NATO, skulle den senare organisationen sannolikt komma att dra öronen åt sig och överväga att avbryta det för svenskt försvar livsviktiga NATO-samarbetet.

Ytterligare en aspekt av det röd-gröna utspelet är att de svenska styrkor som för närvarande är stationerade i Afghanistan är beroende av de amerikanska baser som finns i landet.

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin har, föga överraskande, sökt tona ned det som finns på pränt i det röd-gröna utrikesdokumentet och velat göra gällande, att det mer rör sig om en utopi. Ahlin har även hävdat att det som krävs av USA även krävs av alla stormakter. Något som i vart fall inte framgår av nämnda dokument.

Som Expressens ledarkrönikör Anna Dahlberg framhåller i ett inlägg daterat den 26 maj: "Men fakta talar för sig själva. Formuleringen står där svart på vitt och något motsvarande krav på att Ryssland ska lämna sina militärbaser finns inte i den rödgröna plattformen. Ahlin har dessutom själv undertecknat dokumentet. Antingen har han fått hjärnsläpp eller, troligare, så har Socialdemokraterna tvingats vika ner sig. Det är i så fall djupt oroväckande inför framtiden."

Till detta är bara att säga ja och amen. Reellt sett skulle en svensk regeringspolitik enligt skisserade intentioner betyda mindre än den bekanta pissen i Mississippi. Katastrofen ligger mer på det symboliska planet. En svensk återgång till 1970-talets Ho Chi Minh-politik i 2010-talets värld skulle få de mer ansvarsfulla bland världens länder att skaka på huvudet och undra vad die dumme Schweden egentligen håller på med.

En undersökning företagen av Novus Opinion nyligen visade, att endast 29 procent av röstberättigade svenskar skulle rösta ja om det hölls en folkomröstning om euron som svensk valuta. Det är en uppseendeväckande minskning jämfört med motsvarande resultat - 47 procent-i april 2009.

Undersökningsresultatet, som fick ringa uppmärksamhet i media,får naturligtvis ses mot bakgrund av den pågående, från Grekland utgående, ekonomiska krisen inom den europeiska unionen.

Det förtjänar påpekas att Sverigedemokraterna numera är det enda politiska parti av någon betydelse som förespråkar ett svenskt utträde ur EU. Eftersom det finns få tecken på att EU-krisen skulle vara över före valet den 19 september finns det anledning förmoda, att EU-frågan kan bli en vinnare för Sverigedemokraterna.

En av Sveriges i mitt tycke mest insiktsfulla politiker under senare decennier, den tyvärr nyligen bortgångne Björn von der Esch - som vid skilda tidpunkter representerat (M), (KD) och Junilistan - var en konsekvent och vältalig motståndare till EU. I en artikel i tidskriften DSM (2/2010), som von der Esch skrev kort före sin död, varnar han för den exploderande korruptionen som det största hotet mot EU-medborgarna.

Von der Esch konstaterar, att problemet med EU:s tilltagande korruption "är tabu i och utanför Bryssel" och att förekommande korruptionsanklagelser rutinmässigt brukar avfärdas såsom uttryck för "EU-fientlighet och därmed är betydelselösa eller rent av obefintliga". Vidare i Björn von der Eschs artikel:

"Till skillnad från när EG (Europeiska gemenskapen) bildades på 1950-talet saknas idag kompetenta politiska ledare. Utan demokratiskt valda ledare tar byråkraterna över och politikerna förpassas till andraplansrollen. Ansvarsfördelningen suddas ut och korruption genomsyrar hela systemet. Därmed blir demokratin en Potemkinkuliss, som används för att till varje pris förhindra medborgarnas insyn i EU:s förehavanden."

Ett eklatant exempel på hur man inom EU definierar demokrati gavs hösten 2009, då EU:s cirka 500 miljoner medborgare, med von der Eschs ord, plötsligt fick veta "att de fått en Högsta Ledare. Utnämningen hade skett inför stängda dörrar på ett EU-möte innan man satte sig till bords för en lysande avskedsmiddag i Bryssel." Ledarens uppgifter och befogenheter skulle bestämmas senare.

Trots EU:s censur och sanktionsbestämmelser har, påpekar von der Esch, uppgifter om en rad missförhållanden sipprat ut till allmänheten. 1995 kom först boken The Rotten Heart of Europe av den högt rankade EU-tjänstemannen Bernard Connolly; författaren fick avsked på grått papper. Några år senare publicerade EU-revisorn Paul von Buitenen boken Kamp för Europa, som avslöjade en stundom häpnadsväckande korruption inom Santer-kommissionen, vars höga medlemmar samtliga tvingades avgå.

Som tack för sitt renhållningsarbete i demokratins tjänst blev Buitenen mobbad och tvingades till slut lämna sitt jobb som revisor. Något av en revansch fick han 2004, då han invaldes som politiker i EU-parlamentet. Inför valet 2009 kunde sedan Paul von Buitenen avslöja, att ledamöterna i parlamentet på ett år försnillat genomsnittligen 1 200 000 kronor per ledamot, totalt över en miljard kronor. Utredningen mörkades av EU:s talman med motiveringen att den kunde skada EU inför valet.

Björn von der Esch berör vidare fallet Tillack, som handlar om hur en reporter vid den tyska tidskriften Der Stern avslöjat miljonbedrägerier i EU:s statistikbyrå - EUROSTAT - och på grund av detta blev utsatt för övergrepp av EU:s så kallade antikorruptionsbyrå OLAF. Tillack påstods falskeligen ha fått fatt på sitt material genom att betala mutor. I Europadomstolen för mänskliga fri- och rättigheter fälldes sedan EU och OLAF för att ha kränkt Tillacks rättigheter som journalist. Knappt ett ord om detta avhördes i svenska medier.

Slutligen kan här omnämnas en bok som utkom våren 2009 med titeln Brussels Laid Bare av Marta Andreasen. Författarinnan hade av EU-kommissionen - efter 15 års kritik av denna - anställt Andreasen för att utarbeta ett godtagbart redovisningssystem. "Med sin detaljrikededom", skriver von der Esch, "ger boken en enastående inblick i den korruptionskultur som råder inom EU."

Marta Andreasen föreslog att EU skulle övergå till ett annat datasystem - som redan var inköpt men inte hade tagits i bruk ännu - som skulle möjliggöra bättre kontroll av hur pengarna användes. Hon mötte dock ett kompakt motstånd vart hon än vände sig och fick - rätt gissat - slutligen sparken.

Det är således sådan skick och fason som våra riksdagspartier i dag mangrant stöder och stundom talar sig varma för. Björn von der Esch har all heder av att tidigare än de flesta ha insett vartåt det barkade hän.

Björn von der Eschs stämma har tystnat, men Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas (SD) finns kvar. En av de 14 punkterna i partiets valmanifest har rubriceringen "Ett nära europeiskt samarbete utan överstatlighet" och informerar om hur SD ser på EU. Jag ber att få citera:

"Dagens EU är ett supermaktsbygge och inte det mellanstatliga samarbete som svenska folket röstade ja till. Sverigedemokraterna är mycket positiva till ett mellanstatligt samarbete mellan fria, demokratiska europeiska nationer när det gäller gränsöverskridande frågor som brottsbekämpning, miljöarbete och handel. Det svenska EU-medlemskapet berövar dock landet stora ekonomiska resurser som hade behövts för att stärka den svenska välfärden."

SD menar vidare att den förefintliga europeiska unionens detaljstyrning och krav på likriktning inte bara hotar vårt lands kulturella särart utan yttermera urholkar demokratin och begränsar svenska medborgares inflytande över den egna vardagen. SD kommer i riksdagen bland annat att arbeta för att få igenom följande krav:

- Ett omedelbart utträde ur EU;
- Håll Turkiet utanför EU;
- Återupprätta gränsskyddet.

Sverigedemokraterna framställs som bekant ofta som ett enfrågeparti med enbart invandringskritik på agendan. Detta är en vrångbild som våra vanligaste massmedier inte gör mycket för att förändra.

Jag är emellertid övertygad om att, om SD i dessa tider kunde på allvar nå ut med sin berättigade EU-kritik, så skulle partiet attrahera breda folklager med en i grunden EU-skeptisk inställning. Frågan är om de etablerade medierna kommer att låta oss få ge uttryck för detta budskap.