Årets tema är ”hetero”. Nu ska hbt-rörelsen gå in på nya områden efter framgångarna med de stora frågorna om samkönade äktenskap och adoption för homosexuella par, skriver Gabriella i en insändare.

Claes Nyberg, homosexuell ordförande för Stockholm Pride, beskriver hur han själv känt av det som hbt-rörelsen kallar för heteronormen i samhället. Han exemplifierar med hur det är att träffa nya människor som inte känner till hans sexuella läggning och säger att det går åt mycket energi att ständigt fråga sig själv om han ska berätta eller inte.

Det finns dock många olika normer i samhället, och knappt en enda människa kan tillhöra dem alla. En norm innebär ju bara att en majoritet av befolkningen tillhör den gruppen eller lever under de omständigheterna, en förenklande generalisering som egentligen inte innebär att man sätter något värde på den ena eller andra gruppen. Jag tror att i de kretsar som Claes Nyberg rör sig i är inte hans sexuella läggning något problem, eller ens något som folk funderar två gånger över. Men vad vet jag, jag är ju själv en del av den förtryckande heteronormen. I vilket fall som helst så kan jag känna viss sympati för hans ständiga brottande med denna fråga. För hur kul tror ni det är att träffa nya människor och ställa sig själv frågan om man ska berätta om sin partitillhörighet eller inte?

Ska jag säga det eller inte? Är det bättre om de får höra det från oss eller läsa det i tidningen? Jag väntar nog tills vi lärt känna varandra lite bättre. Hur kommer de att reagera? Kommer de att sluta höra av sig eller kommer de att komma med rasistanklagelser? Kommer jag att få en chans att berätta vad jag egentligen tycker, eller kommer de att bestämma sig på förhand för vad jag tycker och tänker?

Och anledningen till att all denna energi går åt till dessa funderingar? Jag och min man företräder en politik som företräds av regeringspartier eller deras samarbetspartier runtom i Europa, men som anses vara extrem här.

Vi behöver dessutom inte bara oroa oss för vad nya vänner och bekanta ska säga om eller när de får veta, vi måste dessutom fundera över vilken information som läcker ut om oss på internet och i massmedia, av ren självbevarelsedrift. Jag vill inte att någon ska veta var vi bor eller vilket telefonnummer vi har, vad våra barn heter eller var våra föräldrar jobbar. Är det här frågor som hbt-personer måste fundera över 2009 i Sverige?

Oavsett vad jag tycker i frågan om samkönade äktenskap eller homoadoptioner så anser jag att hbt-personer har samma rätt till exempelvis arbete, sjukvård och rättstrygghet som alla de som ingår i heteronormen. Våld och förtryck kan aldrig accepteras. Frågan är om den allmänna uppfattningen i Sverige idag är att vi som inte ingår i socialliberalnormen har samma rättigheter.

Gabriella

I Danmark sitter invandringskritiska Dansk Folkeparti tryggt med sina 25 mandat och har väljarstöd hos drygt 13 procent av befolkningen. I Sverige fruktar man ett liknande scenario med Sverigedemokraterna i riksdagen. Men hur går det egentligen för Danmark? Hur mår den danska staten och hur mår den danska befolkningen, det skriver David Hörnsten i en insändare.

Vad beträffar kriminalitet, social trygghet, ekonomisk tillväxt, arbetslöshet etcetera ligger Danmark i de allra flesta fall bättre till än vad Sverige gör i dagsläget, det tyder all statistik på. Denna framgång som Danmark under den senaste tiden åtnjutit är självfallet inte enbart Dansk Folkepartis förtjänst, men med hänsyn till situationen i Danmark kan vi således konstatera att en mer restriktiv invandringspolitik, en gnutta värdekonservatism och ett relativt stort kulturnationalistiskt inflytande i politiken inte nödvändigtvis behöver leda till samhällets förfall.

Mångkulturalismens förespråkare avfärdar givetvis detta, trots upprepade hänvisningar till konkreta exempel, utan att ens överväga möjligheten att deras argument kanske inte är i alla lägen helt hållfasta. Är mångkulturalism en förutsättning för kulturellt utbyte? Svar nej! Kulturellt utbyte har vi alltid haft och det kommer vi alltid att ha. Det har varit en förutsättning för landets utveckling. Jag talar främst om franska upplysningsidéer, brittisk industri, holländsk arkitektur och stadsplanering med mera. Men man måste också fråga sig själv var våra kulturella influenser kommer ifrån.

Kommer de från en mer utvecklad kultur än vår egen? Vad har den islamistiska kulturen att erbjuda oss? Vad har Sverige gemensamt med Mellanöstern idag och vad vill vi ha gemensamt med Mellanöstern? Vissa kulturer utvecklas i snabbare takt än andra, och den islamiska kulturens bäst-före-datum gick ut för hundratals år sedan.

David Hörnsten

Så kom då äntligen svaret - som svensk tillhör jag ingen grupp och kan därmed inte betrakta mig som diskriminerad, skriver signaturen Anette i en insändare.

Under vintern-09 sökte jag i min enfald en bussförarutbildning i arbetsförmedlingens regi, en så kallad arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Till min förvåning fick jag veta att arbetsförmedlingens främsta uppgift är att, i första hand, se till att de som anses tillhöra "de prioriterade grupperna", det vill säga funktionshindrade, långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa och nyanlända kommer ut på arbetsmarknaden, alltså ingen utbildning för min del. Detta är ett regeringsbeslut.

Min omedelbara reflektion blev att pröva det hela hos diskrimineringsombudsmannen, (allt i syfte att pröva min "grupptillhörighet" som svensk) att hävda att jag som svensk upplevde mig diskriminerad eftersom jag inte ens fick möjlighet att söka till denna utbildning. Det tog ett halvår för DO att utreda saken och häromdagen kom svaret: Ingen åtgärd!

Det är alltså inte diskriminerande att jag som varande "enbart" svensk är utestängd från arbetsmarknadens utbildningar! Men, tänkte jag, om jag som nyanländ, homosexuell, krogkösbråkare, muslim och så vidare nekas en utbildning då pratar vi diskriminering på hög nivå och vi kan dessutom räkna med en hög debattnivå i ämnet under ett antal veckor. Men inte i mitt fall!!

Jag frågade handläggaren på DO vilken grupp jag anses tillhöra, tyvärr hade hon inget svar på det. Det är väl inget större fel på timanställningar inom äldreomsorgen men ett C-körkort hade gett mig ett bra jobb efter utbildningen. För er som vill veta mer hänvisar jag härmed till DO:s hemsida, där finns massor av fall som betraktas som diskriminerande för individen.

För egen del kan jag bara häpna inför fakta, svensk lagstiftning värnar nyanländ arbetskraft i form av betalda utbildningar via folkets skattsedel, däremot inte den egna ursprungsbefolkningens utbildningar.

Annette