I Danmark sitter invandringskritiska Dansk Folkeparti tryggt med sina 25 mandat och har väljarstöd hos drygt 13 procent av befolkningen. I Sverige fruktar man ett liknande scenario med Sverigedemokraterna i riksdagen. Men hur går det egentligen för Danmark? Hur mår den danska staten och hur mår den danska befolkningen, det skriver David Hörnsten i en insändare.

Vad beträffar kriminalitet, social trygghet, ekonomisk tillväxt, arbetslöshet etcetera ligger Danmark i de allra flesta fall bättre till än vad Sverige gör i dagsläget, det tyder all statistik på. Denna framgång som Danmark under den senaste tiden åtnjutit är självfallet inte enbart Dansk Folkepartis förtjänst, men med hänsyn till situationen i Danmark kan vi således konstatera att en mer restriktiv invandringspolitik, en gnutta värdekonservatism och ett relativt stort kulturnationalistiskt inflytande i politiken inte nödvändigtvis behöver leda till samhällets förfall.

Mångkulturalismens förespråkare avfärdar givetvis detta, trots upprepade hänvisningar till konkreta exempel, utan att ens överväga möjligheten att deras argument kanske inte är i alla lägen helt hållfasta. Är mångkulturalism en förutsättning för kulturellt utbyte? Svar nej! Kulturellt utbyte har vi alltid haft och det kommer vi alltid att ha. Det har varit en förutsättning för landets utveckling. Jag talar främst om franska upplysningsidéer, brittisk industri, holländsk arkitektur och stadsplanering med mera. Men man måste också fråga sig själv var våra kulturella influenser kommer ifrån.

Kommer de från en mer utvecklad kultur än vår egen? Vad har den islamistiska kulturen att erbjuda oss? Vad har Sverige gemensamt med Mellanöstern idag och vad vill vi ha gemensamt med Mellanöstern? Vissa kulturer utvecklas i snabbare takt än andra, och den islamiska kulturens bäst-före-datum gick ut för hundratals år sedan.

David Hörnsten