Det har varit mycket om SD i media den senaste tiden. Efter Landsdagarna i Ljungbyhed sändes mötet på SVT 24 och på måndagen efter mötet publicerades Jimmie Åkessons debattartikel om islam i Aftonbladet. Och ällan har väl våra telefoner varit så nedringda som då. Liknande bevakning tror jag inte vi har upplevt sedan Muhammed-konflikten. Många av de människor som ringde oss ville förstås uttrycka sitt stöd, det tycks finnas en enorm uppdämd irritation där ute över hur det svenska samhället anpassas efter de som kommer hit utifrån, istället för tvärtom. Antalet medlemsansökningar som strömmade in under de följande tre dagarna saknar motstycke i partiets historia.

Sen finns det den andra sidan. Trista mail, enstaka hot, blogginlägg där man uttrycker sin avsky för SD och våra företrädare. Mängder med artiklar i tidningar, debatter på TV och uttalanden från etablerade politiker och mediepersonligheter. Med denna enorma mängd text och tal som producerats med anledning av vår artikel skulle man ju kunna tänka sig att det skulle finnas en mångfald bland fördömandena och argumenten (med tanke på hur fantastiskt det ska vara med mångfald enligt bland andra Maud Olofsson), men nej. Det är samma skräp alltihop.

Det skulle vara rasistiskt (islam är en religion och en ideologi, inte en ”ras”) att kritisera islam. Påståendena skulle vara felaktiga (vi har redovisat källor för alla påståenden, och de flesta källor är svensk etablerad media), men ändå har man inte redovisat några källor som säger motsatsen till det vi påstått. Möjligen har man sagt att det vi påstår kan man inte entydigt veta av den källa vi uppgivit, vilket rimligtvis inte kan betyda att det är absolut falskt heller. Vår anledning att kritisera islam skulle vara att vi är rädda för allt som inte hör till bilden av Bullerby-Sverige. Som om Bullerby-Sverige skulle vara något att förakta. Kritiken mot oss som personer tenderar ofta att handla om att vi är fega, korkade och dåligt pålästa. Men det slutar ju alltid där. Man slänger bara ur sig ett påhopp på oss som personer, och tänker väl att det räcker där. Men jag tror att man tänker fel då.

Väljarna är i allra högsta grad kapabla att tänka själva. Väljarna lever ute i det verkliga Sverige, i den mångkulturella sörja våra riksdagspartier har skapat, med vanligt folks väl och ve som insats. Vanligt folk vet mycket väl hur det ser ut med överrepresentation inom brottslighet, oavsett om de läst BRÅ:s rapporter eller inte. Svenskarna är inte dumma. Folket vet mycket väl varför det har varit nedskärningar inom snart sagt alla kärnverksamheter i många år nu, inte bara sedan finanskrisen slog till. Väljarna vet vad det är som kostar. Särskilt de väljare som bor i Malmö, Stockholms förorter och gamla små brukssamhällen som plötsligt fått en flyktingförläggning eller två. Därför kan jag tycka att det är så oerhört naivt och rent ut sagt korkat av politiker och politiserad media att fortsätta att hårdnackat vägra erkänna att invandringen har kostat mer än den smakat för Sverige och svenskarna.

Varför fortsätter man hävda att de som får uppehållstillstånd i Sverige är flyktingar när det inte är sant? Varför fortsätter man försöka komma med bortförklaringar till invandringens olika problematiska följder, istället för att säga ”okej, vi hade fel. Det blev inget paradis av det här. Nu måste vi diskutera en faktisk lösning på de problem som uppstått? Om nu SD i riksdagen 2010 är ett sånt enormt skräckscenario att man börjar diskutera seriöst oheliga allianser för att förhindra att vi får inflytande, varför försöker man då inte eliminera risken genom att faktiskt ta väljarna på allvar och ärligt diskutera det som oroar dem? Och med ärligt menar jag förstås att stå för hur brottsstatistiken ser ut, hur siffrorna för anhöriginvandring respektive faktisk flyktingmottagning ser ut, och vad invandringen faktiskt kostar varje år och vad man kan få för de pengarna i invandrarnas ursprungsländer, respektive i Sverige. Och kanske skulle man också våga prata om kulturskillnader, vad som är acceptabelt att kräva som invandrare och vad som kan krävas av invandrare, om hur man beter sig mot varandra i Sverige och vilka svenska kulturyttringar som faktiskt har fått stryka på foten i mångkulturens spår.

Men för all del, kära etablissemang. Fortsätt gärna behandla väljarna som idioter, de kommer att betala tillbaka. Och det, mina vänner, det kommer att kännas.

Gabriella

Länge har riksdagspartierna tävlat avseende avståndstagande mot Sverigedemokraterna om partiet vid riksdagsvalet 2010 skulle få en vågmästarroll. Statsminister Reinfeldt har svarat att alliansen satsar på att i nämnda val få egen majoritet och anser således frågan är onödig. På frågan - om - det ändå skulle hända att Sd blir vågmästare lämnar Reinfeldt samma svar, skriver Sten Andersson i en insändare.

Mona Sahlin har starkt betonat att Socialdemokraterna inklusive Miljöpartiet och Vänsterpartiet under inga som helst omständigheter skall bli beroende av SD. Hur kan det då bli? Kommer till exempel Reinfeldt och Sahlin aldrig vilja ha en statsministerpost om det krävs stöd från SD. Hur blir det då i praktiskt riksdagsarbete för regering och opposition om SD efter valet är vågmästare? Kommer regering och opposition varken lägga propositioner i Riksdagen eller väcka motioner i riksdagsutskott?

Risken finns nämligen att SD kanske anser att ett förslag från oppositionen vara bra och kan tänka sig rösta för det i kammaren och då kan oppositionsförslaget erhålla riksdagsmajoritet. Kommer oppositionen då att lägga ner sina röster i voteringen eller helt enkelt dra tillbaka förslaget? Samma läge uppstår givetvis för regeringens propositioner. Eller blir det bara riksdagsbeslut i frågor som samlar majoritet om något parti i de nuvarande blocken byter blocktillhörighet? Tex någon av Folkpartiet, Centern eller KD bildar lag tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vilket kan straffas av väljarna i kommande val.

Miljöpartiet kan förvisso byta sida då dylikt inträffade efter regionvalet i Skåne 2006? Eller kan det bli en regering bestående av moderater och socialdemokrater där båda partierna måste avstå stora delar av sin politik. Påståendet om svekdebatt lär då aktualiseras då de bägge stora partierna vid en eventuell koalition faktiskt tvingas "skrota" runt vardera hälften av sina vallöften. Jag vill betona att ovan situation baseras på att SD får en vågmästarroll och om det blir så vet ingen förrän efter valet 2010. Men en del pekar på det och det kan då bli intressant. Jag tror för övrigt inte det går hem hos alla väljare att lägga skulden på SD och ett förslag om nyval i ett sådant läge skulle nog inte missgynna nämnt parti.

Sten Andersson
kommunalråd
SD Malmö

Sydsvenskan nekade Sverigedemokraterna att annonsera med hänvisning till att budskapet "stoppa islamiseringen" strider mot trosfriden. Det är ytterst farligt att trosfriden skyddar en ideologi som bygger på förtryck och hat från att kritiseras. Trosfriden blir på så vis förtryckande, skriver signaturen Peter i en insändare.

Islamiseringen av Sverige är i full gång. I många fall bidrar man aktivt till dess framfart, när man till exempel nu tillåter könsstympning av småbarn på svenska kliniker i en religions namn. Att motarbeta detta är tydligen, enligt sydsvenskan, hets. Samtidigt som den politiska eliten, starkt hjälpta av media förändrar landet, och tvingar på oss ett samhälle som de aldrig har haft mandat i form av folkligt stöd för att genomföra, tvingar man folk att hålla tyst om det.

Att säga sanningen har blivit något fult. Att säga sanningen rakt på sak om islam med mera har till och med i vissa fall blivit straffbart. Om nazism varit en religion, skulle den då kunna gömma sig bakom trosfriden? Detta måste bekämpas, och det bästa sättet att göra det på är vid valurnorna. Det är vi skyldiga de som har byggt det här landet, vi är skyldiga det oss själva, och vi är definitivt skyldiga det till våra kommande generationer. I ett Sverige, där frihet, yttrandefrihet, och människors lika värde ska gälla, har inte islamiseringen någon plats.

Peter

Vårt parti får ofta beteckningen populistiskt när vi nämns i medierna. Det är intressant att journalisterna väljer att sätta detta epitet på Sverigedemokraterna vid nästan varje omnämnande, skriver Olle Larsson i en insändare.

Kanske har journalisterna blandat ihop orden populism och populär. Att många som är med i, och rösta på, Sverigedemokraterna är missnöjda med gammelpartierna är inget nytt. Att påstå att vårt parti inte har ett helhetsprogram, visar att de som pratar om oss inte har läst på.

Fremskrittspartiet fick nästan 23 procent i norska valet i september. Även de kallas för populistiska men det går inte att förneka att de är populära. Efter nästa val är det dags även i Sverige att byta ut populistisk mot populär. Svenska akademiens ordlista om populism och populär:

Populism: Rörelse som bygger på utbredd politisk missnöjesopinion utan helhetsprogram.

Populär: Allmänt omtyckt, folkkär, allmänfattlig, lättfattlig, vanlig, bland folk i allmänhet.

Olle Larsson

Jag har just tagit mitt förnuft till fånga och gått med i Sverigedemokraterna. Jag har länge funderat på det och ju mer information jag lett reda på desto mer har jag insett att partiets värderingar stämmer med mina, skriver Roger Olsson.

Jag tänker inte hålla tyst, sitta hemma och tycka en massa. Nej nu tänker jag dra mitt strå till stacken, ta bladet från munnen och säga vad jag står för. Jag har bestämt mig för att jag ska verka aktivt för att hjälpa partiet framåt. Jag tänker inte vika mig för eventuella hot och annat som man hört att partimedlemmarna får utstå, nä det blir till att stå rakryggad och inte vika en tum från det man står för. Jag tänker inte acceptera de orättvisor som pågår i vårt samhälle och jag är övertygad om att vi medlemsantalet kommer att fortsätta öka.

Roger Olsson