Antalet ensamkommande asylsökande barn och ungdomar fortsätter oförminskat att öka. Från att ha varit 388 år 2004 har under hittillsvarande månader av 2009 inte färre än 1 766 sådana barn och ungdomar anlänt till Sverige. Huruvida några av dem kan kallas barn verkar tveksamt, för av bilderna att döma är det mest välnärda och vältränade yngre män.

I början av oktober var 1 428 inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem, varav 441 eller 30,88% var placerade i familjehem hos släktingar eller nära anhöriga. Familjehem är en exakt term enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453) som innebär att den som är ansvarig för omhändertagandet har rätt till omkostnadsersättning och arvode. Betyder detta att de ensamkommande ungdomarnas anhöriga får betalt av svenska staten för att ta hand om sina släktingar?

410 eller 28,71% vistades i ankomstkommunen medan 557 eller 39,00% placerats i en mottagningskommun. I det nu aktuella fallet Vellinge erhåller i skatteparadiset Jersey baserade företaget Attendo Care av skattemedel 1 995 kronor per barn och dygn. Årskostnaden för ett sådant barn blir alltså 728 175 kronor. För 30 platser blir då årskostnaden ca 22 miljoner kronor enbart för boendet i Vellinge. Härtill kommer Vellinge-ungdomarnas statliga ”fickpengar” med i sammanhanget futtiga 247 500 kronor per år.

En beräkning gjord på siffror från Hofors kommun uppges visa att kostnaden för ett ensamkommande barn motsvarade det som erfordras för att i tredje världen vaccinera 465 635 barn mot mässlingen eller 69 350 mot kolera. Jag har själv fått dessa uppgifter i andra hand och måste därför fråga om
siffrorna verkar rimliga?

Såvitt jag tror mig förstå så görs det i Sverige ingen utredning av dessa ungdomars verkliga ålder. Norska Aftenposten skrev 4 augusti 2009 att tandundersökningar gav vid handen att ca 90% av de asylsökande ungdomarna var äldre än de själv uppgivit, men även att undersökningarna har en felmarginal på plus minus två år.

Migrationsverkets statistik visar att anhöriga till de ensamkommande ungdomarna förefaller komma tillrätta då dessa har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Den senaste siffran jag kommit över är från 2008 då inte färre än 506 föräldrar ansökt om anhöriginvandring och uppehållstillstånd. I nuläget uppges denna typ av anhöriginvandring uppgå till ca 40 personer per månad. Kan det vara riktigt?

Kostnaderna för de ensamkommande ungdomarna åvilar staten. När deras anhöriga kommit tillrätta och anlänt till Sverige, blir uppehället för dessa en fråga för vistelsekommunen och dess skattebetalare. De ensamkommande ungdomarna verkar alltså inte vara så ensamma, utan närmast förpatruller som sänds till Sverige för att säkra de efterföljande föräldrarnas rätt till anhöriginvandring.

Rimligen måste någon annan ha finansierat deras resa till Sverige. Att bekosta en ung mans resa av detta slag gör man inte av kärlek i de kärva miljöer de kommer från, utan som en investering för inkassering av framtida vinst. Har jag uppfattat detta rätt?

Stellan Bojerud

Jag skulle önska att man slutade alltid använda sig av beteckningen barn då det gäller ensamkommande asylsökande ungdomar. Det är bara i asylfall man använder sig av den beteckningen. Har det exempelvis hänt något, gängbråk, klotter, förstörelser eller brist på aktiviteter eller annat i åldrarna runt 13-17 år använder sig pressen i normala fall av ordet ungdomar. Ytterst sällan använder man ordet barn om personer i senare tonåren.

Sluta också att använda ordet flyktingbarn rent allmänt. Pressen och många politiker är väldigt kvicka att skriva flyktingbarn, ge dem en lite heroisk status trots de ännu inte beviljats asyl. Jag har en känsla att anledningen att man i asylfallen använder sig av ordet barn även om det barnet är 17-18 år för att det ska låta mera behjärtansvärt. Att använda ordet ungdom associerar inte på samma positiva och ”tycka-synd-om” sätt.

Säg det barn som ensam åker genom halva världen via olika instanser på egen hand. Verkligen berömvärt om så sker. Men jag tvivlar. Nej rätt ska vara rätt. Omskrivningar gagnar ingen.

Anita Nordkvist

Politiker och journalister talar och skriver ofta om "ensamkommande flyktingbarn". Det är missvisande på två punkter. Det handlar inte om barn utan om ungdomar mellan 15-18 år, det skriver Paul Nilsson i en insändare.

Det andra som är missvisande är att de ensamkommande ungdomarna kallas flyktingar. De är asylsökande som inte har fått besked på om de får stanna eller ej, men tydligen vet journalister och politiker att alla ensamkommande asylsökande ungdomar är flyktingar med skyddsbehov innan deras asylärenden är avgjorda av Migrationsverket. Flyktingar och asylsökande är inte samma sak.

Vad som inte heller nämns i den offentliga debatten är att efter att en
ensamkommande ungdom får uppehållstillstånd leder det till en anhöriginvandring, som är den största kategorin av invandringen till Sverige.

Det är märkligt med ensamkommande ungdomar som kommer till Sverige medan deras föräldrar blir kvar i hemlandet. Då kan det inte handla om personer som flyr undan krig eller förföljelse för då hade alla i familjen tvingats lämna sitt hemland. Här handlar det om ekonomiska migranter som söker ett bättre liv socialt och ekonomiskt. Kan en anledning till att asylsökande ungdomar kommer ensamma till Sverige vara att de lättare ska få uppehållstillstånd för att de är unga så att de senare kan återförenas med sina föräldrar i det nya hemlandet Sverige?

Paul Nilsson

I tätorternas centrum är buslivet vanligt. Det upprör och leder ofta till krav på fler poliser, övervakningskameror, ordningsvakter och annan övervakning. Busar ska övervakas, inte tu tal om den saken. Men en sådan övervakning måste leda till konkreta och kännbara konsekvenser för busarna när de felar. Något som tyvärr sällan sker i dag.

För när busarna stör ordningen till förargelse för rekorderligt folk, bedöms det vanligen som en ringare kriminalitet, därför blir påföljderna i de flesta fall böter. Men då busarna nästan undantagslöst lever på bidrag och saknar tillgångar har de inget att betala böterna med, visar det sig till sist när kronofogden kommer.

Således kan busarna sorglöst bortse från sina straff och strunta i att förbättra sitt beteende. I praktiken har de alltså fått en straffrättslig immunitet avseende ringare brott - vilket är helt förkastligt. Tidigare gällde i huvudsak att den som inte betalade sina böter fick sitt straff omvandlat till fängelse.

Fängelsevistelser är emellertid dyra för staten. Så för att spara pengar inskränktes möjligheten till bötesomvandling mycket kraftigt 1979. Därför är det i dag få som tvingas sitta av sina obetalda böter. Buslivet måste stävjas, bland annat genom att obetalda böter återigen leder till fängelse eller till de billigare påföljder som kommit till efter 1979, fotboja och samhällstjänst.

Leif A Westbom

Det behövs mer diskussion om hur pensionerna sänks och hur Folksam behandlar pensionärerna. Pensionsfrågan berör alla, vissa tidigare och vissa senare. Göran Persson som var med och tog fram det pensionssystem som nu urholkar välfärden för pensionärerna för flera år framöver hör numera till kritikerna. Själv bidrog han med att låta pensionsfonderna betala sociala kostnader de inte var avsedda för samt överförde 258 miljarder till statskassan under sin tid som statsminister.

Till nästa års valrörelse så vill egentligen inget riksdagsparti ha upp frågorna om pensioner och pensionssystemet på dagordningen eftersom partierna var överens om pensionsuppgörelsen. Rädslan för att spela Sverigedemokraterna i händerna är allt för stor. Samtidigt är det här vi pensionärer har en rimlig chans. En röst på Sverigedemokraterna kommer sätta press på de andra riksdagspartierna att agera för pensionärernas bästa.

Svenny Håkansson

Nyheter TV 24 den 5 november 2009: "SD har mer gemensamt med tyska nazister. Mats Wingborg och Anna-Lena Lodenius ser kopplingar mellan SD och rasistiska partier. Sverigedemokraterna och partiledaren Jimmie Åkesson har målmedvetet försökt placera sig i samma politiska fack som populistiska Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti i Danmark. Men enligt två av Sveriges ledande specialister på svensk högerextremism har Sverigedemokraterna mer gemensamt med tyska nazister och nationalistpartier som British National Party”.

Men 1997 utgav Rikspolisstyrelsen en handbok om den rasistiska ungdomskulturen och främlingsfientligt orienterad brottslighet, som skrivits av just denna Anna-Lena Lodenius och Per Wikström (ISBN 91-87203-51-0). Där beskrivs bl a hur yngre aktivister lämnade SD för att partiet var parlamentariskt och för ”mesigt” och istället bildade extremorganisationer såsom Riksfronten och VAM (sid 24-25).

I handboken framgår vidare att partiet, som bildades 1988, är parlamentariskt och demokratiskt (sid 37). Detta skrevs alltså redan 1997. Sedan dess har tolv år förflutit. Menar alltså Anna-Lena Lodenius verkligen att SD under dessa år sökt sig närmare nazismen? I Dagens Nyheter den 8 maj 2002 uppgav enhetschefen Margareta Linderoth vid Säpo att säkerhetspolisen inte intresserade sig för SD eftersom det var ett accepterat politiskt parti, men däremot för de hot SD kunde utsättas för från meningsmotståndare.

Den kända nazi-forskaren Fil.Dr. Heléne Lööw utgav 1998 boken ”Nazismen i Sverige 1980-1997” (ISBN 91-73324-595-X). Det är en tegelsten med 526 sidor. Vad står det om Sverigedemokraterna i denna bok? Det enda jag funnit är några rader på sid 72. Där framgår det att SD-ledare är rädda för att utsättas för misshandel och att ”det är inte utlänningarna som är ute för att slå ner oss, det är nazisterna”. Detta gällde läget i september 1991, alltså redan för 18 år sedan!

Helené Lööw som därefter följt Sverigedemokraterna under många år och ofta används av medier som en expert på partiet, har vid flera tillfällen uppgivit att partiet är demokratiskt och inte rasistiskt, nationalsocialistiskt eller främlingsfientligt. Hon har uppgivit detta bland annat i programmet Studio Ekdal i Axess TV den 30 september 2006 och på ett seminarium vid Karlstads universitet den 7 februari 2008.

I Aftonbladet skrev Jan Guillou den 19 februari 2009 efter att i en vecka ha följt Jimmie Åkesson att SD inte var rasistiskt eller främlingsfientligt och att varje journalistisk granskning skulle bli en framgång för partiet. ”Medialt kan Sverigedemokraterna knappast förlora. Varje journalistiskt försök att förklara vad de står för blir ett fall framåt för dem”.

Stellan Bojerud

Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige, så sa den store ledaren Per-Albin Hansson. Många tycker att jag och mina partikamrater är onda människor, bara för att vi vill värna om Sverige och det svenska, det skriver Stefan Olsson i en insändare.

När jag var barn, var det självklart att tycka att Sverige skulle vara svenskarnas land, då var det ingen som anade att Sverige skulle bli föremål för ett mångkulturellt projekt som utmynnat i bränder, stenkastning, gängvåldtäkter, rån och att ens barn skulle bli kallade "svennejävel", "svennehora" eller "rasistjävel" (för att hans pappa är Sverigedemokrat). Tage Erlander sa att Sverige var ett lyckligt land. Ordet rasist och främlingsfientlig existerade inte på den tiden. Nu kallas vi som är kritiska till hur Sverige förvandlas för rasister, nazister och främlingsfientliga. Det är vi som är kritiska till mångkulturen och dess effekter som är en fara för Sverige, vi är helt plötsligt Sveriges stora problem. Vi blir dagligen påhoppade av meningsmotståndare, småungar som har hört sina politiskt korrekta föräldrar och lärare med vänstersympatier, att Sverigedemokrater är onda och dåliga människor.

Vi som inte vill att Sverige ska vara ett mångkulturellt försöksprojekt föraktas, hatas och blir bespottade av massmedia och de etablerade partierna. Många säger att SD är ett missnöjesparti och att rasismen har ökat sedan SD kom till. Vilket parti har inte uppstått som ett missnöje mot hur de andra partierna sköter vårt land? Hade man varit nöjd med hur Sverige styrs, hade vi inte behövt ha några allmänna val, eller hur? Demokrati (folkstyre) är ett fint ord som används dagligen i politiska sammanhang, tyvärr är det bara SD som står upp och värnar om detsamma. Idag är man antingen för den förda invandringspolitiken eller så är man rasist, det finns inget "kanske", det har etablissemanget bestämt.

När jag och Carina vill att våra barn ska gå i en friskola eller en byskola, då är vi rasister, för att vi inte vill att våra barn ska gå på en invandrartät skola, men när direktör Svensson sätter sina barn i en friskola eller byskola, ja då är det valfrihet, ingen rasiststämpel där inte. Så sjukt har Sverige blivit, allt på grund av en havererad migrationspolitik. Sverigedemokraterna är en produkt av summan för den misslyckade politiken i vårt land, det har många svårt att förstå, eller rättare sagt, man vill inte förstå eller inse det, det är lättare att sätta etiketter på oss som är emot. Vi svenskar kan inte bli utsatta för diskriminering enligt lagens mening för vi är än så länge(!) en majoritetsbefolkning. Vi blir likväl utsatta för detta dagligen utan att någonting händer. Sverige är ett sjukt land!

Acceptera att det finns ett parti och människor som inte vill att städer i Sverige ska förvandlas till rena krigszoner med skolbränder, stenkastning och skottlossning. Ni som har bestämt och vill att Sverige ska bli ett mångkulturellt land, hade det inte varit ärligare att fråga invånarna i de städer ni förvandlat till rena ghetton, vad dessa tycker om ert projekt? Ni har gett bort Sverige, ni har sålt Sverige, utan att fråga de oskyldiga som har blivit drabbade av mångkulturens effekter, allt för maktgirighetens sötma!

Stefan Olsson