SD:s våldtäktsundersökning som presenterades idag innehöll 114 våldtäktsmän, det är precis så många vars fall med rubriceringen våldtäkt inkom till landets tingsrätter och där dom föll under 2009. 55 st, dvs nästan hälften, av dessa var utlandsfödda och ytterligare ca 15 (enligt min egen bedömning)tillhör gruppen andra generationens invandrare. Detta innebär att personer med invandrarbakgrund är kraftigt överrepresenterade och att de står för en majoritet av alla lagförda våldtäkter trots att de ännu så länge bara utgör ca en femtedel av befolkningen.

Att tala om personer med invandrarbakgrund i generella termer blir heller inte riktigt rättvisande eftersom visa invandrargrupper knappt tycks begå några våldtäkter alls medan andra tycks begå väldigt många i förhållande till sin andel av befolkningen.

SD:s undersökning har, som väntat, mötts av en våg av kritik från etablissemanget och en del av denna kritik bemötte jag i min föregående bloggpost. Vad jag inte tog upp där var kritiken mot att vi, som en av våra många åtgärder mot våldtäkterna, vill se en minskad invandring från kulturellt avlägsna länder. Inte minst kriminologen Jerzy Sarnecki, reportern Pontus Mattsson från Sveriges Radio och SVT Rapport har skjutit in sig på detta under dagen.

Mattsson och Sarnecki menar att det är så sanslöst överdrivet att det nästan blir komiskt att vi vill minska invandringen bara för att 55-70 invandrare gjorde sig skyldiga till våldtäkt under 2009.

Har de rätt? Är de fånigt och komiskt att vilja minska invandringen bara för att 55-70 invandrare dömts till våldtäkt under ett år?

Ja, om detta hade varit vårt enda argument mot invandringen och om det bara hade handlat om 55 -70 invandrare så hade de haft rätt. Nu är det ju dock tyvärr lite allvarligare än så.

Alla forskare är överens om att det bara är en liten bråkdel av alla dem som gör sig skyldiga till våldtäkt som döms varje år. På grund av att våldtäkt är ett av de svåraste brotten att bevisa, på grund av brister i lagstiftningen och på grund av bristande rutiner inom rättsväsendet, så är det mindre än 5% av dem som varje år anmäls för våldtäkt som faktiskt fälls i domstol. Falska anmälningar förekommer givetvis, men att 95% av alla anmälningar skulle vara falska är det ingen som tror. Därtill kommer ett mörkertal som är helt enormt. Våldtäktsoffer har den lägsta anmälningbenägenheten av samtliga kategorier av brottsoffer.

I den Nationella trygghetsundersökningen skriver BRÅ följande:

Tidigare forskning har visat att anmälningsbenägenheten framför allt är beroende av rationella överväganden. När offret uppskattar att nyttan av en anmälan kommer att bli större än eventuella negativa konsekvenser anmäls brottet oftare. För vissa brott finns starka ekonomiska incitament att göra en polisanmälan medan andra kan vara känsliga att berätta om och kanske till och med farliga att anmäla för offret. Om offret för en bilstöld eller ett bostadsinbrott ska kunna få ersättning från försäkringsbolag krävs att en polisanmälan är gjord. Offer för sexualbrott kan vara ovilliga att anmäla eftersom de inte vill prata med poliser om detta eller tror att de kan drabbas av repressalier till följd av en anmälan.

Resultaten i figur 4 visar att sexualbrotten har lägst anmälningsprocent (13 %) och bilstölder den högsta (99 %) (...) Det har konstaterats att egendomsbrotten totalt har en högre anmälningsandel än brott mot person. Skillnaderna mellan brottstyperna stöder antagandet att anmälning av brott till stor del är ett resultat av rationella val. Mer allvarliga brott anmäls oftare – både i meningen grövre våld och större ekonomisk förlust –, och brott där stöldobjektet är försäkrat anmäls också oftare. Ett undantag är sexualbrott som endast anmäls i dryga tio procent av fallen.

Enorma mörkertal och bara ca 10% som anmäler alltså.

De allra, allra flesta våldtäkter leder alltså inte till någon fällande dom. Det betyder ju dock inte att de aldrig har inträffat, att de inte skapat ett enormt lidande hos offren och en stor otrygghet bland andra kvinnor i offrets närhet.

Vår undersökning och brottsförebyggande rådets tidigare undersökningar av anmälda gärningsmän är framförallt intressanta därför att de kan ge oss en ledtråd till hur våldtäktsproblematiken ser ut. Att undersöka dömda och anmälda gärningsmän skulle kunna liknas vid ett stickprov som hjälper oss att se helheten.

Förra året anmäldes ca 6000 våldtäkter. Om vi utgår ifrån att 10% av dessa anmälningar var falska, så innebär det att ca 5400 kvinnor våldtogs och anmälde brott under 2009.

Om vi vidare utgår ifrån att BRÅ har rätt i sin bedömning om att bara en tiondel av våldtäktsoffren anmäler brottet, så innebär det att 54 000 svenska kvinnor våldtogs under 2009.

Mycket lite talar för att invadrarmännens överepresentation skulle vara mindre beträffande de våldtäkter som inte anmäls än bland de som anmäls och leder till fällande dom. Till exempel så torde det hedersförtryck, den kulturellt betingade relativa acceptans för våldtäkt och den högre graden av våldsamhet, som enligt BRÅ.s tidigare undersökningar, återfinns hos vissa grupper av invandrarmän, verka hämmande på anmälningsbenägenheten hos dessa mäns offer.

Med hänsyn taget till mörkertalet och under den sannolika förutsättningen att överrepresentationen bland samtliga våldtäktsmän är lika hög som bland de anmälda och fällda, så talar vi alltså inte om 55-70 våldtäktsmän med invandrarbakgrund varje år och ungefär lika många offer. Vi talar inte heller om några promillen av männen inom de mest överrepresenterade grupperna. Det som det isåfall verkligen handlar om är 25 000 -35 000 invandrade våldtäktsmän varje år och ungefär lika många offer och istället för promillen inom de mest överpresenterade grupperna talar vi om relativt höga procenttal.

Frågan i rubriken till denna bloggpost måste alltså formuleras om och ges följande lydelse för att vara adekvat:

- Är det fånigt att vilja införa en ansvarsfull invandringspolitik idag så att hundratusentals kvinnor slipper att bli våldtagna de närmaste decennierna?

Jag tycker inte det. Vad tycker du?

SD:s våldtäktsrapport hann knappt lämna kopiatorn förrän BRÅ:s vänsterpartistiska och SD-hatande chefspropagandist, Klara Hradilova-Selin släppte lös sitt vanliga batteri av lögner och bortförklaringar. Jag ämnar senare att mer specifikt återkomma till hennes uttalanden.

Tillsvidare presenterar jag nedanstående lathund mot de vanligaste bortförklaringar gällande våldtäkter och invandrarnas överrepresentation:

"Överrepresentationen beror på socioekonomiska faktorer. Invandrare är mer utsatta, mer arbetslösa och fattigare."

Jag har svårt att se logiken i att man skulle bli mer benägen att våldta för att man är arbetslös. Och om fattigdom genererar våldtäkter så borde vi ju haft helt enorma våldtäktstal i början av 1900-talet då folk var betydligt fattigare än vad de är nu, men så tycks ju inte ha varit fallet.

Framförallt så har BRÅ i sin rapport 1996:2 avfärdat socioekonomiska variabler som en huvudsaklig förklaring till invandrarnas överrepresentation. Om de säger något annat idag så måste det innebära att de menar att deras kollegor på 1990-talet gjorde sig skyldiga till ett närmast sanslöst misstag, när de kontrollerade detta.

"Överrepresentationen beror på selektering och diskriminering inom rättsväsendet. Dessutom finns det forskning från andra brottskategorier som visar att offer och vittnen oftare pekar ut invandrare eftersom de har en fördomsfull bild om att brottslingar skall ha mörk hy och svart hår."

I sin senaste rapport 2005:17 säger BRÅ att en viss diskriminering inte kan uteslutas, men avfärdar detta som en huvudförklaring till invandrarnas överrepresentation.

Om BRÅ vill beskylla Sveriges våldtäktsoffer för att vara fördomsfulla rasister, som gör sig skyldiga till mened, och om de på allvar menar att en kvinna som blivit våldtagen av en vit, blond man senare skulle peka ut en mörkhyad och svarthårig man bara för att hon har en fördomsfull bild av hur en våldtäktsman i allmänhet bör se ut, så får det stå för dem. Jag tycker att det verkar högst osannolikt.

Dessutom förklarar det inte varför vissa grupper av mörkhyade och svarthåriga invandrare har en mycket högre överrepresentation än andra. Det förklarar heller inte varför 1:a generationens invandrare har en högre överrepresentation än 2:a generationen.

"Antalet fall i er undersökning är alldeles för få för att man skall kunna dra några som helst slutsatser"

Det är möjligen sant att antalet dömda under 2009 inte är tillräckligt många för att slutsatserna skall anses helt statistiskt säkerställda enbart utifrån denna undersökning (Att det är så otroligt få våldtäktsmän som faktiskt döms är ju också ett jätteproblem i sig) Det faktum att resultatet från vår studie går helt i linje med resultaten från BRÅ:s betydligt större studier över anmälda gärningsmän liksom med liknande rapporter från utlandet ger dock våra resultat en hög trovärdighet. En av de främsta anledningarna till att vi gjorde den här undersökningen var ju också att många massinvandringsförespråkare försökte förklara bort BRÅ:s resultat genom att rikta kritik mot att de bara tittat på anmälda och inte dömda gärningsmän och att deras studie var flera år gammal. Vår studie visar att dessa bortförklaringar inte håller. Resultaten blir detsamma hur man än räknar och nu tycker jag det är dags att sluta med bortförklaringarna och istället se sanningen i vitögat och fokusera energin på att åtgärda problemen.

Vi ser dock gärna att man fortsätter att utveckla studierna på det här området, en del av den kvinnofridsmiljard som vi anslår är ju tänkt att användas just till forskning. Jag tycker själv att det är lite besynnerligt att BRÅ inte har gjort någon långtidsstudie över dömda våldtäktsmän över t ex det senaste decenniet.

"När ni utmålar Sverige som ett av de våldtäktstätaste länderna i världen så spelar ni på folks rädsla. Anledningen till att vi har så många anmälda våldtäkter är:

1. Att svenska kvinnor vågar anmäla
2. Att vi iom den nya våldtäktslagstifning som trädde i kraft 2005 fick en mycket bredare definition av våldtäkt än vad vi haft tidigare och än vad andra länder har."

1. Ja, att kvinnor vågar anmäla att de blivit våldtagna är naturligtvis bra. BRÅ konstaterar dock i rapporten: Våldtäkt, En kartläggning av polisanmälda våldtäkter, Rapport 2005:7 (BRÅ) att de ökade antalet anmälda våldtäkter inte bara beror på en ökad anmälningsbenägenhet utan också på en reell ökning av antalet faktiska våldtäkter. Bakom en ökad anmälningsbenägenhet måste det ju rimligen ligga en minskad acceptans för våldtäkt och en ökad tilltro till rättsväsendet. Vi vet dock att just våldtäktsoffers tilltro till rättsväsendet generellt är låg och att den inte tycks ha ökat i någon nämnvärd utsträckning på senare år (Nationella Trygghetsundersökningen 2009) Vidare har antalet anmälda våldtäkter ökat ganska kraftigt från år till år (+15% mellan 2007-2008 enligt: BRÅ 2009:17) och djupt liggande attityder såsom minskad acceptans för våldtäkter förändras normalt väldigt långsamt.

Våra grannländer Danmark och Finland har mindre än hälften så många anmälda våldtäkter per 100 000 invånare som Sverige har. Att acceptansen för våldtäkter skulle vara mer 2 ggr så hög och tilltron till rättsväsendet mer än 2 ggr så låg i våra jämställda och välmående grannländer förefaller inte särskilt sannolikt. Huvudförklaringen till Sveriges höga antal anmälda våldtäkter måste alltså sökas någon annanstans än enbart i anmälningsbenägenheten.

2. Det är sant att den förändrade lagstiftningen år 2005 gjort att fler sexualbrott numera klassas som våldtäkt och att detta sannolikt påverkat antalet anmälningar under denna brottskategori. Man skall dock inte överdriva lagändringen betydelse. Antalet anmälda våldtäkter har ökat stadigt ända sedan mitten på 1980-talet. Faktum är att ökningen av anmälda våldtäkter under perioden 2003-2005, då den nya lagen infördes, var ungefär lika stor som ökningen mellan 2005-2007 dvs efter det att lagändringen införts (BRÅ 2009:17). Därefter har anmälningarna stadigt fortsatt att öka. Om lagändringen haft den avgörande betydelse som vissa vill göra gällande borde man rimligtvis ha kunnat se ett tydligt trendbrott under år 2005 och perioden strax därefter.

Sten Andersson föddes 1943 och var en äkta malmöpåg i själ och hjärta. Hans unika civilkurage och brinnande samhällsengagemang gjorde att han utsågs till att föra sina arbetskamraters talan på Kockumsvarvet, där han arbetade under många år.

Sitt sociala engagemang och sitt försvar av de vanliga, hederliga och hårt arbetande medborgarnas intressen var något han bibehöll livet ut. En djup upprördhet över planerna på att införa de socialistiska löntagarfonderna fick honom dock att vända arbetarrörelsen ryggen och han kom istället att engagera sig i Moderaterna, ett parti som han sedan kom att företräda i Sveriges riksdag under närmare 20 års tid. För vissa framstod detta politiska sidbyte som oerhört drastiskt, men detta berodde främst på att man inte förstått eller försökt förstå den socialkonservativa ideologi och livsåskådning som Sten var en bärare av och som han förblev trogen genom hela sin politiska karriär.

För att inte tappa kontakten med det arbetande folkets vardag och intressen fortsatte han under en stor del av sin riksdagsperiod att åtminstone någon dag i veckan arbeta som bland annat byggnadsarbetare. Det var också massinvandringens negativa inverkan på hans forna arbetskamraters vardag som fick Sten, att som första och enda riksdagsledamot hittills, öppet börja kritisera massinvandringen och mångkulturen. Det mod han visade i denna fråga ökade hans popularitet bland väljarna ytterligare, men ledde också till att han inför valet 2002 petades från sin riksdagsplats av Malmömoderaternas ledning. Sten tog då beslutet att engagera sig i Sverigedemokraterna, vilket starkt bidrog till partiets framgångar 2002.

Stens unika erfarenhet och kunnande har varit ovärderligt för SD Malmö, Med tålamod och värme har han bidragit till att skola en ny generation kompetenta SD-politiker. I lika hög grad som vi kommer att minnas och sakna politikern Sten Andersson, kommer vi dock att sakna vännen och människan.

Sten var en varm, gladlynt, självuppoffrande och generös person. Under flera års tid ägnade han nästan all tid vid sidan av politiken till att sköta om sin älskade hustru, som under flera år innan sin bortgång var mycket svårt sjuk. Efter hennes bortgång, som tog Sten mycket hårt, beslutade han sig för att varje månad skänka hela sin riksdagspenion till cancerfonden och detta fortsatte han med fram till sin död. Vid sidan av barnen och barnbarnen var det djuren som låg Sten varmast om hjärtat. Han talade ofta om sin hund och sina katter och hade också ett starkt intresse för hästar och hästsport.

Sten fick aldrig chansen att återta den plats i riksdagen som han sparkades ifrån pågrund av sitt modiga ställningstagande mot den massinvandringspolitik som är på väg att föra Malmö och Sverige ned i fördärvet. Vi som fått ynnesten att lära oss och inspireras av hans engagemang och kunskaper lovar dock att fortsätta hans kamp för att återupprätta ett varmt och gott samhälle präglat av gemenskap. Vi tänker inte vila förrän Stens visioner om en ansvarsfull invandringspolitik, en värdig ålderdom för våra äldre och trygghet på gator och torg åter har blivit en verklighet.

Vi kommer att sakna Stens erfarenhet, människokännedom, värme och underfundiga humor, men kampen för de ideal som han vigde sitt liv åt går vidare och han kommer för alltid att ha en plats i vår partihistoria och i våra hjärtan.

Vila i frid min vän!

Nyligen meddelade TV4 att man sparkat sin retorikexpert Camilla Eriksson med anledning av att det uppdagats att hon är aktiv inom Folkpartiet.

Grundantagandet bakom TV4:as agerande är att eftersom Eriksson har en uttalat positiv inställning till Folkpartiet så kan hon inte förhålla sig neutral i sin rapportering kring detta parti.

Ungefär samtidigt som TV4 sparkar Camilla Eriksson på grund av risken för bristande objektivitet så sänder man en dokumentär av Lena Sundström där ambitionen sägs vara att granska Sverigedemokraterna och personer med invandringskritiska åsikter.

Det märkliga med detta är att Lena Sundström är en uttalad motståndare till Sverigedemokraterna och en uttalad anhängare av massinvandring.

Borde inte starka antipatier ha en lika potentiellt negativ inverkan på förmågan till objektivitet som starka sympatier? Och varför sparkades isåfall inte Lena Sundström ifrån det aktuella dokumentärfilmsprojektet?

Den senaste tiden har SD stuckit ut hakan genom att dels hävda att roten till den romska minoritetens sociala problem ligger i deras egen kultur och dels genom att vi påpekat att grundorsaken till de muslimska och afrikanska männens överrepresentation i våldtäktsstatistiken är den hemska kvinnosyn som råder inom dessa invandrargruppers kulturer. På grund av dessa påståenden har vi fått utstå massiv kritik och kallats för alltifrån lögnare till rasister.

Den alternativa förklaringsmodell till ovanstående problem, som förts fram av företrädare för etablissemanget, stavas diskriminering.

Det faktum att den romska minoriteten har en osedvanligt låg utbildningsnivå samt en osedvanligt hög arbetslöshet och kriminalitet, sägs bero på den historiska diskriminering och förföljelse som svenskar och andra europeér utsatt romerna för.

De muslimska och afrikanska männens överrepresentation bland misstänkta våldtäktsmän sägs bero på att svenska kvinnor har en fördomsfull bild av hur en våldtäktsman ska se ut och därför oftare pekar ut mörkhåriga och svartmuskiga män, trots att de är oskyldiga.

Jag har de senaste dagarna funderat på- och allvarligt prövat etablissemangets förklaringar, men får dem inte riktigt att gå ihop.

För att komma vidare i mitt resonemang och för att kunna betrakta etabissemangets teorier med ett större allvar skulle jag gärna vilja att någon försvarare av diskrimineringsteorin hjälpte mig med att besvara nedanstående inledande frågor:

- Om förklaringen till dagens sociala problem inom den romska minoriteten inte är deras egen kultur utan den diskriminering som de utsatts för genom historien, varför ser man då inte samma sociala problem bland den judiska minoriteten, som ju varit utsatta för samma typ av diskriminering fast i kanske ännu större skala?

- Om förklaringen till de muslimska och afrikanska invandrarmännens överrepresentation inom våldtäktsstatistiken inte är kulturellt betingat kvinnoförakt utan diskriminering i form av felaktiga utpekanden på grund av deras svartmuskiga utseende, varför misstänks då vissa utomeuropeiska nationaliteter i betydligt högre utsträckning än andra och varför misstänks andra generationens invandrare i lägre grad än första generationens?

Jag ser fram emot era svar. Tack på förhand.

Mvh

Mattias Karlsson