I Sverigedemokraternas kampanj "Försvara kronan!", som vi drev inför folkomröstningen om en svensk anslutning till EMU år 2003, lyfte vi fram följande som ett av huvudargumenten mot ett svenskt medlemskap i den monetära unionen:

EMU-området är alltför stort för att utgöra ett "optimalt valutaområde". Därför kommer Sverige att drabbas av konjunkturassymetrier om vi går med i EMU:s tredje steg. Vi behöver en egen valuta, eftersom vår kronas värde avspeglar just tillståndet i den svenska ekonomin. Detta är det viktigaste ekonomiska skälet till att säga nej i folkomröstningen.

Innehållet i en rapport som för några dagar sedan läckte ut från självaste EU-kommissionen visar att vi hade rätt. Kommissionens ekonomiska experter är så oroliga över de assymetriska konjunkturerna och skillnaderna i Euroländernas konkurrenskraft att man börjat tvivla på valutaunionens överlevnad:

The EU Commission Sees Monetary Union At Risk

The EU Commission is concerned about the survival of monetary union. The differences in competitiveness between member countries and the resulting imbalances give “cause for serious concern for the eurozone as a whole”, according to a presentation given by the Directorate General for Economy and Finance to the finance ministers of the Eurogroup.

The experts who advise the Finnish Commissioner-designate Olli Rehn fear that the differential development of the economies in the various Member States undermine confidence in the euro and may ultimately threaten the cohesiveness of the monetary union.

Mot bakgrund av ovanstående och uppgifterna från Exportrådet om att Sverige sparat minst 30 miljarder kr och räddat tusentals jobb på att stå utanför EMU, så är det närmast häpnadsväckande att federalisterna inom Folkpartiet och Centern fortsätter att trycka på för ett svenskt EMU-medlemskap redan under nästa mandatperiod.

2009 var på många sätt året då den europeiska monsterstatens ambitioner om att likrikta de europeiska nationerna till döds kom i öppen dager.

Knappt hade dånet från motorsågarna tystnat efter den av EU påtvingade skövlingen av de unika och tusenåriga svenska hagmarkerna förrän regeringen med mössan i hand tvingades söka upp överheten i Bryssel och vädjande skrapa med foten i hopp om att erhålla ynnesten att få behålla det svenska djurskyddet och det fria kustfisket. I de två sistnämna fallen beviljade den nådiga överheten oss en tillfällig respit och det får man ju vara tacksam för, även om det med största sannolikhet bara berodde på att man inte ville störa relationerna till den provinsiella allmogen precis innan EU-valet och att man visste att man ändå skulle kunna komma att göra som man behagade när väl Lissabonavtalet blivit ratificerat.

Eftersom man varit strängt upptagen med att först dupera irländarna till att rösta "rätt" och sedan med att skrämma tjeckiens president till underkastelse, så lyckades EU-eliten hålla sig lugn i mer än ett halvår, men nu har det återigen börjat klia i de federalistiska kulturmarodörenas fingrar.

Den här gången är det den svenska surströmmingen som skall förbjudas. Ytterligare en uråldrig tradition och nationalsymbol riskerar därmed att gå i graven.

De som fortsätter att hävda att monsterstaten inte hotar nationernas särart och identitet torde fortsättningsvis kunna delas in i två huvudkategorier: De dövblinda och de lögnaktiga.

Trots att opinionsläget i frågan för tillfället inte är särskilt gynnsamt så får vi sverigevänner aldrig börja sväva på målet. EU skall ut ur Sverige!

I en ledarartikel benämnd "islamofobernas hyckleri" fördömer tidningen Expos chefredaktör Daniel Poohl resultatet från den Schweiziska folkomröstningen om ett förbud mot uppförandet av minareter och hävdar att det folkliga motståndet mot en islamisering av Europa hotar demokratin.

Till skillnad från de otäcka och insnöade "islamofoberna" anser sig Poohl ha en klar bild av "verkligheten" och besitta den sanna bilden av islam. Detta efter att ha bevistat ett seminarium om islamofobi.

Poohl uppger att en av dem som hjälpt honom att se den sanna bilden av islam och islamofobin är religionshistorikern Mattias Gardell.

Att Expo utser Mattias Gardell till sanningsvittne är på många sätt logiskt. Personligen skulle jag nog dock betrakta det som ytterst tveksamt ifall man kan inhämta en sann bild av någonting överhuvudtaget från Mattias Gardell och detta gäller i synnerhet islam...

Gardell är författare till boken "Bin laden i våra hjärtan". Han har beskrivit bland annat muslimska brödraskapet och terrororganisationen Hamas som "Folkhemsislamister" och menar att de "vill se demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och social jämlikhet". Han har också lovordat islamistledaren Yusuf al-Qharadawi, som då han gästade Stockholmsmoskén vid Medborgarplatsen i juli 2003, uppmanade muslimer att genomföra massmord på judar, krävde ”mänskliga bomber” och menade att Allah har gett muslimer självmordsterrorismen som ett gudomligt vapen. Gardell bekänner sig till anarkismen och den frihetliga socialismen och har vid sidan av sitt arbete som religionshistoriket varit aktiv i syndikalisternas internationella arbete i över 20 år. 2008 agerade Gardell fanbärare vid syndikalisternas förstamajtåg i Stockholm där demonstrationsdeltagarna bland annat skanderade våldsförhärligande slagord som: "döda de rika" och "Amalthea kan hända igen - svartfot du kan hälsa hem". År 2009 tilldelades Gardell "leninpriset" av diktaturkramaren Jan Myrdal.

I ett desperat försök att tona ned hotet från muslimska extremister har diverse mångkulturalister på senare tid börjat hänvisa till Europols rapporter om terrorverksamhet i EU och Daniel Poohl vill i sin ledarartikel inte vara sämre. I te x rapporten från 2007 framgår det att bara 1 av totalt 498 ”terrorattentat” inom EU-området det året utfördes av islamister. Detta väljer mångkulturalister som Poohl och Gardell att tolka som att radikala muslimer inte utgör något hot mot västvärlden.

Något som mångkulturalisterna undviker att nämna är dock att Europol inte bedömer allvarligheten i attentaten utan helt enkelt bara listar alla aktiviteter som utförts av terrorstämplade grupper. Så gott som samtliga av de hundratals ”terrorattentat” som det talas om i rapporten och som utfördes av baskiska och korsikanska separatistgrupper, orsakade endast ”lindrig materiell skada” var inte avsedda att skada någon människa. I praktiken handlar det till övervägande del om att t ex ETA:s ungdomsorganisation har vandaliserat bankomater tillhörande spanska banker och det är kanske inte något som de flesta av oss skulle beteckna som ett terrorattentat. En annan sak som mångkulturalisterna talar tyst om är att Europol slår fast att de enda grupperingar som idag planerar och utför operationer där syftet är att orsaka masslakt av oskyldiga civila i Europa är just de islamistiska.

Såvida man inte betraktar vandalisering av bankomater som ett allvarligt säkerhetshot, så är alltså Europols uppräkning av antalet terrorattentat ganska intetsägande när det gäller att bedöma hotet från olika våldsgrupperingar i Västvärlden.

Betydligt mer talande för vilket hot som olika våldsgrupperingar utgör mot Västvärldens befolkning blir det om man istället går igenom de officiellt rapporterade terrorattentaten under 2000-talet där någon har skadats eller dödats. En sådan genomgång visar att islamistiska grupperingar under 2000-talet har skadat eller dödat nästan 11 000 personer i Västeuropa och USA. Olika separatistgrupper skadade eller dödade ca 250 personer och Vänster- respektive högerextrema grupper och individer skadade eller dödade ca 10 personer vardera.

Bilden bekräftas av terrorismexperten Magnus Norell som menar att den absoluta merparten av alla riktigt allvarliga terrorattentat begås av militanta islamister.

Vi kan således konstatera att Expo desinformerar. Igen...

Jag har tidigare berättat att ett nytt standardverk om svensk historia är under framtagande. Arbetet leds av den kontroversielle historieprofessorn Dick Harrison som också är huvudförfattare till det andra och tredje bandet i bokserien. Enligt Harrison själv är det politiskt/ideologiska motiv som utgör de primära drivkrafterna bakom det nya standardverket. Harrisson och hans handplockade kollegor vill skriva en ny historia som inte kan ”missbrukas av sverigedemokrater”. Till Svenska Dagbladet säger Harrison följande om Sverigedemokraterna och svensk kultur:

"Deras idéer om en specifikt svensk kultur stammar från 1800-talets nationalromantiska strömningar, det vi vet idag får sådana tankar att verka väldigt tokiga".

För att motarbeta Sverigedemokraterna vill Harrison att det nya standardverket skall ”slå hål på myten” om att den svenska historien är specifikt svensk.

Genom ett samarbete med TV4, som kommer att sända en påkostad tv-serie med böckernas innehåll som grund, och Historiska museet, som kommer att arrangera en flerårig utställning baserad på samma tema, skall det nya standardverket ges en marknadsföring i sällan tidigare skådad skala.

Då det nya standarverket med största sannolikhet kommer att få en stor inverkan både på de nuvarande och kommande svenska generationernas identitet och självbild, så förtjänar projektet både uppmärksamhet och en närmare granskning ifrån konservativt och Sverigevänligt håll.

Som ett första steg i denna granskning bestämde jag mig för att titta närmare på hur urvalet av författare har gått till samt vilka dessa författare är och vilka inriktningar och drivkrafter de kan tänkas ha.

Som man ropar i skogen får man svar…

Som framgår av citaten ovan är det ganska tydligt att huvudredaktören Dick Harrison redan på förhand har haft en bestämd uppfattning om standardverkets inriktning och syfte. Det finns alltså väldigt lite som talar för att ambitionen med detta projekt har varit att förutsättningslöst och allsidigt skildra den svenska historien. Urvalsprocessen och det resultat den fått stärker tesen att syftet med standardverket är mer politiskt än vetenskapligt.

Harrison uppger i ovan länkade SvD-artikel att man i inledningen av projektet bjöd in 50 - 60 historiker som "ansågs intressanta" till ett inledande möte. Vem som ansåg dem intressanta och varför just de var intressanta framgår dock inte. Harrison uppger också att det vid detta inledande möte framfördes farhågor om att ett nytt standardverk kring svensk historia skulle kunna ”spela Sverigedemokraterna i händerna”. Uppenbarligen lade man också upp en strategi för hur detta skulle undvikas.

Bland de 50-60 historiker som på oklara grunder bjöds in till det inledande mötet utsågs sedan 10 personer, vid sidan av Harrison själv, som författare till standardverkets olika delar. Ytterligare en handfull personer rekryterades som sakkunniga granskare av arbetet. Kriterierna är oklara även när det gäller dessa sista utgallringar.

Angående urvalskriterier så förtjänar även Dick Harrisons motivering till valet av Martin Timell som programledare för den kommande TV4-serien att nämnas. Harrison nämner ingenting om djupa historiekunskaper, förmåga att pedagogiskt förklara komplicerade processer eller några andra egenskaper som man föreställer sig skulle vara viktiga vid valet av presentatör för en programserie om nationens historia. Nej, Harrison enda motiv är istället följande:

”Enligt undersökningar som TV4 har gjort så är han (Martin Timell, min anm.) en programledare som svenska folket har förtroende för, så på det viset fyller han en funktion.”

Det är svårt att frigöra sig från misstanken om att Dick Harrison och projektets finansiärer aktivt har letat efter- och valt ut personer som delar Harrisons egen historiesyn och politiska vision. Uppenbarligen inser Harrison också att stora delar av befolkningen kommer att få svårt att smälta den nya nationsupplösande historieskrivningen och därför behöver man en folkkär programledare med högt förtroendekapital som kan sälja in konceptet.

Nedan skall jag ta en närmare titt på några av de historiker som passerade gallringsprocessen och som alltså skall skriva den nya historia som sannolikt kommer att påverka den nationella självbilden hos flera generationer av svenskar.

Vänsterextremister skriver vår nya historia

Då det, som framgår av citaten från Dick Harrison, finns ett uttalat politiskt syfte bakom författandet av det nya standardverket, tyckte jag att det kunde vara intressant att se ifall några av de utvalda författarna har några kopplingar som skulle kunna indikera att de är drivna av politiska motiv snarare än av att berätta en objektiv sanning om nationens historia. Min tanke var att om några sådana kopplingar fanns så skulle det inverka menligt på standardverkets trovärdighet. Det skulle också stärka min tes om att Harrisson medvetet valt ut personer som delar hans historiesyn och politiska vision med projektet.

Föga förvånande hittade jag tydliga och likartade politiska kopplingar hos så många som en tredjedel av författarna. Vid sidan av dessa finns det enstaka fall där inga explicita politiska kopplingar föreligger, men där diverse uttalanden och ämnesval ändå starkt indikerar att man bekänner sig till en vänsterinriktad, kulturradikal agenda. När det gäller den andra hälften av författarna så har jag i tre av fallen, genom min enkla nätbaserade undersökning, inte kunnat finna tillräckligt mycket information för att dra några slutsatser alls medan jag i två fall funnit ett omfattande material, men inga indikationer på någon tydlig politisk inriktning.

Här följer i alla fall en kort presentation av några av författarna:

Kjell Östberg är professor i historia vid Södertörns högskola och har utsetts som författare till det sista bandet i standardverket. Östberg är sedan länge en förgrundsfigur inom den extrema vänstern, redaktör för den marxistiska tidskriften Tidssignal och en ledande medlem av det revolutionära trotskistpartiet, Socialistiska partiet, som bland annat samarbetar med terrorgrupperingar som AFA och SUF.

Yvonne Hirdman är professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola och har utsetts som författare till det näst sista bandet i standardverket. Även Hirdman har sedan länge varit en förgrundsgestalt inom den extrema vänstern. Hon var en del av den s.k 68-rörelsen och deltog bland annat i den berömda ockupationen av kårhuset och försöket att storma Stockholms operahus. Genom att vara den som i Sverige lanserade tankarna om den s.k genusordningen eller genussystemet räknas Hirdman av många som en av den svenska feminismens och kulturradikalismens främsta teoretiker. På senare år har Hirdman vid flera tillfällen ställt upp som föreläsare för Socialistiska Partiet och dess ungdomsförbund Ungsocialisterna. I en intervju med Socialistiska partiets tidning Internationalen har hon gett uttryck för åsikten att det svenska folkhemmet i praktiken innebar ”könsapartheid”.

Jenny Andersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och medförfattare till det sista bandet i standardverket. För närvarande är hon verksam vid Institutet för framtidsstudier i Stockholm, men även hon har tidigare varit verksam vid Södertörns högskola. Andersson har medverkat vid Socialistiskt forum i Stockholm, där den samlade vänstern, inklusive terrororganisationer som SUF, samlas för att diskutera strategier inför framtiden. Hon har även skrivit debattartiklar för arbetarrörelsens tankesmedja där hon pläderar för att socialdemokratin skall förverkliga sina visioner och göra 2010 års val till startskottet för "en ny progressiv period av sociala reformer".
I augusti 2009 föreläste hon, tillsammans med ovan redovisade Östberg och Hirdman, vid arbetarrörelsen ideologiska sommarkurs. Temat för kursen var bland annat hur arbetarrörelsen skall skaffa sig makt över framtiden.

Stig Welinder är professor i arkeologi vid Mittuniversitetet och författare till det första bandet i standardverket. Welinder är också förfatare till skriften Svensk arkeologis protorasistiska föreställningssediment och redaktör för antologin Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka. Welinders eget bidrag till denna antologi recenserades på följande sätt i Historisk tidskrift nr 1. 2005:

Det andra bidraget i antologin är signerat arkeologerna Carolina Enberg och
Stig Welinder och bygger på en studie av mansgravar från perioden 200 f Kr–1200 e Kr i nuvarande Jämtland. Författarna tar sin utgångspunkt i genusbegreppet, betraktat som en möjlighet att frigöra sig från en uppdelning utifrån biologiskt kön, i sitt förutsättningslösa sökande efter möjliga könskonstruktioner. De empiriska resultat som presenteras är långtifrån entydiga. Författarna vill trots detta, och med stöd i exempelvis tankar om Oden som queer, inte utesluta möjligheten för gränsöverskridande könsrelationer under den tid som studeras. Frågan är dock om inte detta bidrag hade vunnit på om författarna sluppit ta omvägen över de arkeologiska studierna i sitt ifrågasättande av den heterosexuella tvåsamheten som norm.

I arkeologisamfundets tidskrift Gjallarhornet argumenterade Welinder år 2006 för att landets arkeologer skulle hedra det s.k ”Mångkulturåret” genom att inrikta sitt arbete på temat ”mänsklig olikhet” som bas för samhällsgemenskap.

Då både Kjell Östberg och Yvonne Hirdman var stolta undertecknare av akademikeruppropet mot upplysning om kommunismens brott mot mänskligheten, så tänkte jag avsluta med några citat från detta upprop, som även om de inte är direkt tillämpbara på den aktuella situationen ändå kan vara tänkvärda i sammanhanget:

Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer.

På flera håll i världen har politiker under senare år alltmer försökt detaljstyra historieförmedlingen i samhället. Historiska skeenden lyfts ur sitt sammanhang och ges en officiellt sanktionerad tolkning. Ska varje gymnasiekull få en historieundervisning som präglas av den för tillfället sittande regeringen? Risken för ett politiskt opportunt urval ligger i öppen dag.

…vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas.

”I en diktatur står alltid historieskrivningen i statens tjänst”, sammanfattar lärarhandledningen i kampanjen om kommunistiska regimer. Vilken slutsats riskerar gymnasieelever att dra av det när det gäller den nu påbörjade kampanjen?

I takt med att framgångarna för romantrilogin om Lisbeth Salander har vuxit till astronomiska proportioner, så har också eftermälet efter Stieg Larsson, böckernas författare och tidningen Expos grundare, blivit alltmer onyanserat, förädlat och verklighetsfrånvänt.

Vi som i egenskap av politiska motståndare hade en närmare kontakt med Stieg och som vid upprepade tillfällen fick känna på hans förakt för oliktänkande och agera måltavlor för hans många gånger helt skrupellösa propaganda har haft mycket svårt att känna igen den framväxande bilden av Stieg Larsson som en ädel demokrat, sanningssägare och stor journalist.

Man skulle ju kunna tycka att de uppgifter som framkommit efter Larssons död om att han testamenterade alla sina tillgångar till kommunistiska arbetarförbundet, att han inledde ett organiserat samarbete med flera av Europas mest våldsamma AFA-grupperingar och att han aktivt bidrog till att upprätta den eritreanska vänsterdiktatur som fängslat Dawit Isaak genom att vapenträna den marxistiska EPLF-gerillan, borde ha satt Larsson politiska och journalistiska gärning i ett åtminstone delvis nytt ljus, men så har inte blivit fallet. (När det gäller det sistnämnda exemplet, så är det närmast komiskt i all sin tragik att Expo, mot bakgrund av sin grundares åsikter och förehavanden, under förra året tilldelades det s.k Dawit Isaak-priset av den svenska publicistklubben)

Min bestämda uppfattning har alltid varit att om man inte har någonting positivt att säga om en nyligen avliden så skall man hålla tyst. Nu har det dock gått så lång tid sedan Larssons bortgång att till och med hans närmaste vänner tycks anse att man kan lyfta fram även mindre ädla sidor av Larssons personlighet.

I ett högst oväntat, men mycket välkommet uttalande i Svenska Dagbladet säger Stieg Larssons närmaste vän Kurdo Baksi (Ni vet han som anser att anser att invandrare alltid skall gå före svenska män vid nyanställningar och att det inte är pedofili att ha sex med 9-åriga flickor om man bara gifter sig med dem först), följande:

Han kallade sig reporter fast han var grafiker, han kuppade in artiklar där intervjuade sig själv, han hade svårt med fakta, objektivitet och sådant. Han betedde sig som en politiker, en opinionsbildare, inte journalist