Idag sändes en två dagar gammal intervju med mig i Sveriges Radio Ekot. Intervjun skulle handla om det nya förslaget till invandringspolitiskt handlingsprogram, som kommer att föreläggas årsmötet i april. Den intervjuande journalisten var Pontus Mattsson, som i normala fall är en av landets mest seriösa journalister.

Ganska tidigt i intervjun stod det dock klart att Mattsson hade för avsikt att lägga sig på en lägre nivå än brukligt och att förvånsvärt stor vikt skulle komma att läggas vid min personliga uppfattning om Zlatan Ibrahimovic.

Då jag tyckte det borde vara betydligt mer intressant för lyssnarna att få höra vilka konkreta förslag sveriges nästa riksdagsparti för fram i sin kärnfråga, än vad Mattias Karlsson tycker om en fotbollsspelare, så försökte jag i det längsta undvika att svara på dessa frågor.

När jag inte lägre kunde värja mig var jag mycket noga med att påpeka att sverigedemokraternas uppfattning är att alla svenska medborgare skall ha samma rättigheter och skyldigheter och att min uppfattning kring en persons nationstillhörighet därför har mer av en filosofisk än praktisk betydelse i det här sammanhanget och att jag knappast skulle ges tillräckligt med utrymme för att kunna redogöra för den filosofiska aspekten.

Beträffande huruvida Zlatan skall räknas som svensk enligt definitionen att svensk är den som: "har en helt övervägande svensk identitet och som av andra svenskar ses som svensk", svarade jag att det första man måste fråga sig är huruvida Zlatan själv betraktar sig som svensk. Det faktum att han länge behållit sitt bosniska medborgarskap jämte det svenska, att han sökte sig till det bosniska landslaget före det svenska och att hans personliga ego tycks vara viktigare för honom än att representera Sverige, tyckte jag talade emot detta. Till skillnad från kollegan Henrik Larsson tycker jag också att Zlatan genom sitt sätt att vara skiljer ut sig från det som jag uppfattar vara typiskt svenskt. Denna iakttagelse tycks jag heller inte vara ensam om, då jag vid en enkel sökning på internet på orden "Zlatan" och "osvensk" får 4740 träffar medan en motsvarande sökning på Henke Larsson endast ger 73 träffar. Jag poängterade dock att oavsett om jag betraktar Zlatan som svensk eller inte, så uppskattar jag naturligtvis de insatser han gjort för det svenska fotbollslandslaget under den tid då han fortfarande såg det som en ära att representera vårt land.

Genom att dra ned frågan om nationstillhörighet på individnivå kan man lätt få saken att verka meningslös och tramsig. I ett större perspektiv spelar det givetvis ingen roll huruvida just Zlatan är svensk eller inte, precis som det i ett större perspektiv inte spelar någon roll om min granne Gunnar fuskar med skatten. Om en majoritet av befolkningen däremot inte längre är svenskar och känner samhörighet med varandra eller struntar i att betala skatt, ja då faller hela vårt samhällssystem samman och den frågan är vare sig meningslös eller tramsig.

Genom att ständigt lyfta fram gränsfallen har kulturnationalismens motståndare alltid försökt bevisa att folk och nationer, enligt vår definition, inte existerar och därmed inte behöver beaktas i politiskt hänseende. Logiken är att eftersom det kan vara svårt att avgöra huruvida en viss individ är svensk i identitesmässig och kulturell mening, så finns det inga svenskar. Med samma logik skulle man kunna säga att natt och dag inte existerar eftersom det finns gryning och skymning eller att ungdomar inte existerar eftersom det i individuella fall kan vara svårt att avgöra när en viss individ övergår från att vara barn till att bli ungdom och från ungdom till att bli vuxen.

För den som underkänner kulturnationalismens subjektiva nationalitetsuppfattningen återstår bara två alternativ. Antingen så finns det inga folk och nationer överhuvudtaget eller så bekänner man sig till den nazistiska idén om att folk och nationer endast är en objektivt identifierbar massa av individer som delar en likartad genuppsättning. Gud bevare oss för dessa synsätt.