Jag unnar mig förnärvarande några lediga dagar tillsammans med familjen. Som hängmattelektyr har jag bland annat valt några ideologiska texter från äldre tiders konservativa tänkare.

En person som jag ständigt återkommer till i dessa sammanhang är Rudolf Kjellén. Rent sakpolitisk känner jag mig främmande inför många av Kjelléns ståndpunkter, men när det gäller flera av de mer filosofiska texterna och analyserna finner jag honom oerhört intressant. Intresset förstärks av att hans texter skrevs i ett svenskt sammanhang, att dess teman fortfarande är så aktuella och av Kjelléns förhållandevis lättillgängliga och bildrika språk.

Jag har i en tidigare bloggpost lyft fram ett citat från hans essä "Reaktion". Efter att nyligen ha läst igenom denna text ännu en gång har jag bestämt mig för att flera av de guldkorn som den essän innehåller borde göras tillgängliga för en större publik.

Med förhoppning om att ni skall få en intressant läsning och en trevlig fortsättning på sommaren presenterar jag därför nedan Kjelléns "Reaktion" i urval:

Det gifves för en apriorisk betraktelse trenne olika tillstånd inom det politiska lifvet. Det kan stå stilla på samma punkt, endast hålla sig kvar i de gamla hjulspåren, utan rörelse vare sig framåt eller tillbaka; detta är stillastående. Det kan röra sig rakt fram mot nya idealer, så att folket med hvarje dag definitivt lämnar något gammalt bakom sig likt vandraren i ett nytt land; detta är progress eller framåtskridande. Lifvet kan slutligen också sträfva i en retrograd utvecklingsriktning, det kan befinna sig på återtåg från senaste landvinningar till äldre positioner; detta är reaktion eller ordagrant tillbakagång.

Ordet reaktion har en stygg klang i våra dagar. Det synes på vissa håll hafva fått gestalten av ett hemskt spöke, vid hvars blotta åsyn mängden med fasa flyr. Så snart man håller upp dess namn öfver ett politiskt förslag, så betraktas detta som dömdt. Ordet har sålunda blifvit ett prima vapen i arsenalen af politiska slagord.

Sådana vapen äro icke lätta att parera, ty de vädja aldrig till förståndet, de vädja direkt till fördomar och passioner. Slagordet lefver alltid på något uns sanning; men genom den obegränsade räckvidd partiet gifvit detsamma blifver det blott alltför lätt en stelnad lögn; man kräfver dogmatisk giltighet äfven för det falska skalet, ända tills ordet blifvit ett extrakt av partiensidigheten och ett skymmande dok för sanningen. Ett sådant ord kastas sedan som kappa öfver huvudena på den okunniga massan för att hindra denna att se själf; och massan bär den utan tanke på att pröfva dess hållbarhet.

Men den som vill med allvar intränga i det politiska lifvets väsen, han tål inga bindlar för ögonen – han går själfva slagordet in på lifvet, för att efterse om det verkligen gömmer den absoluta sanning som partidogmatiken hos detsamma postulerar.

Det behöfves ju från själfva början icke mycken eftertanke för att inse, att det raka framsteget icke under alla omständigheter är nyttigt eller ens rådligt. Antag att en afgrund öppnar sig framför foten, skall man då för framåtskridandets skull taga ut steget tills man stupar i densamma? Ser man då icke, att under sådana omständigheter de mest framskridne just äro de som äro fördärfvet närmast? Alltså, om verkligen ett folk slagit in på en farlig utvecklingsriktning, då är det uppenbart, att en reaktion, ett återvändande från afgrunden, är den enda rätta politiken.

De som blindt fördöma all reaktion måste alltså, därest de eljest hafva någon konsekvens i sin tankegång, anse, att folken öfverhuvud ej kunna af sig själfva komma in på sådana afvägar. De tro att utvecklingens väg är den räta linjens, ständigt rakt fram, så att dagens idé alltid är bättre än gårdagens och sönerna alltid förmer än sina fäder. Endast ur en dylik förutsättning kan denna dyrkan af ”moderna idéer”, blott därför att de äro moderna, endast därur kan detta förakt för allt gammalt, blott därför att det är gammalt, förstås och förklaras.

Men man behöfver icke bläddra länge i historiens protokoll öfver utvecklingen, förrän man finner, huru grundfalskt ett dylikt betraktelsesätt är. Man ser nämligen historien utdela sina bästa pris åt dem som sträfvat i reaktionens tjänst, likasåväl som åt dem hvilka verkat för omedelbart framåtskridande.

(...)

Ju mera vi studera historien, desto mera öfverraskas vi af dylika reaktionära företeelser, hvilka med tiden visat sig hafva tjänat utvecklingens rätta syften. Det börjar förefalla oss, som gjorde sig här en viss lagbundenhet gällande. Sveriges historia t.ex., med sina stigande och fallande böljor – medeltiden och Gustaf Vasa, rådsherrarna och karl den nionde, frihetstiden och gustavianerna och så vår egen tid – är det icke en enda väfnad av framåtskridande och tillbakagång, af progress och reaktion efter hvarandra? Slutligen se vi som i ett klart ljus, att just denna växling i själfva verket är lagen för all historia.
Utvecklingen går icke raka vägar, den går i zigzaglinjer eller med återfall. Dess taktik är isbrytarens: med stark makt skjuter han in på fördomarnas sega is, som täcker mänsklighetens varma vågor ; men sedan han bräckt ett stycke, så måste han gå tillbaka för att få ny ansats –utan denna reträtt vore hans kraft bruten, och isen finge ligga kvar.

Historien vittnar sålunda oförtydbart, att hvarken framåtskridandet eller tillbakagången i och för sig är något ondt; de bägge äro lika nödvändiga moment i utvecklingen, hvar i sin ordning. Det icke rörelsen själf, utan överdriften som är ond – den månde nu befinna sig på ena eller andra sidan om jämviktsläget.

Ser man nu längre in i historiens verkstad, så tycker man sig skönja, att denna ständiga växling mellan progress och reaktion har sin inre mening. Det icke blott såsom en rent yttre ansats till nya språng, som reaktionen är nödvändig; den har sitt eget själfständiga ändamål, liksom framåtskridandet har sitt.

Den progressistiska rörelsen sträfvar åt frihet, den retroaktiva rörelsen sträfvar till samhörighet. Mellan dessa bägge poler svänger pendeln ständigt i ett sundt folks och i hela mänsklighetens historia.

Under frihetens stjärna sprida sig individerna och folken långt öfver nya marker och besätta dem i mänsklighetens namn. Men alla kunna ej taga jämna steg; frihetens princip, om den vore ensamt gällande, skulle slutligen afsöndra de starka individerna från massan, den skulle bryta sammanhanget mellan mänsklighetens spetsar och sockel. Därför måste på en period af frihet följa en period av samhörighet, då mänskligheten liksom stannar och drager in sina förtrupper för att dela det nyvunna området på de många hufvudena. För framstegsmännen ser detta ut som en återgång; men det är blott den paus i utvecklingen, som kräfves för att stärka kraften till nya eröfringar. Frihet bildar alltså personligheternas enstaka spetsar, samhörigheten höjer den allmänna nivån; genom bägges successiva arbete växer berget i höjden.

Den utvecklingens stora lag, som på ytan ter sig som ett växelspel mellan progress och reaktion, den innebär därför på djupet en alternerande rörelse av expansion och koncentration. Mänskligheten rör sig framåt – om jag vågar samanställa en oändligt stor och en oändligt liten företeelse – efter samma metod som maneten i vattnet: genom att ömsevis utvidga och sammandraga sig. Det blir expansion då frihetens idé bestämmer utvecklingen; det blir koncentration , då samhörighetens idé som en nödvändig motvikt träder i frihetens ställe.

Målet dit historien oaflåtligt sträfvar medelst sina serier av progress och reaktion, af expansion och koncentration, ligger således icke längst ute på frihetens ytterlighet; det ligger på jämviktspunkten mellan friheten och solidaritetsidén. Men vägen dit slingrar i kurvor och zigzaglinjer likt stigen uppför ett alltför brant berg: endast så är det möjligt för mänskligheten att vandra uppåt och en gång hinna tippen. Och jämviktsidealet, lyckans land, nås af folken endast momentalt, i förbigående, under deras vandring mot den ena eller andra ytterligheten – hvarje gång dock en afsats högre upp i berget.

(...)

Spörjer man då hvarför den raka vägen är mänskligheten förmenad, så ligger förklaringen icke blott i målets höjd, i bergets branta stigning. Den ligger ock i människans egna begränsningar. Historiens yttre rörelsekraft är nämligen de privatmänskliga intressena och dessa äro till sin natur ensidiga. Det egna intresset växer alltid ut till sådana proportioner att det skymmer andra sidor af sanningen. Och ur själfva denna ensidighet hämtar den styrkan att göra sig politiskt gällande.

(...)

Af historiens vittnesbörd är således klart, att ingen behöfver under alla omständigheter blygas för namnet reaktionär. Reaktion är intet brott, lika litet som framåtskridande är det. Det har funnits tider, och sådana skola återvända, då själfva ordet frihet hade samma fula klang som man nu äflas inlägga i ordet reaktion. Reaktionär kan vara ett hedersnamn, det kan beteckna den enda rätta och nödvändiga politiken, medan det kan vara just de s.k. framåtskridandets män, som ovetande drifva sitt folk mot afgrunden. Allt beror på tendenserna i den närvarande tiden. Har den passerat jämviktslinjen och svängt för långt ut åt auktoritetens, samhörighetens ensidighet, då må frihetens banér höjas för att bringa den tillbaka; har pendeln åter svängt öfver åt frihetens ytterlighet, då är det en plikt och en dygd att vara reaktionär.

Från slagordets tomma postulat flyttar sig sålunda uppmärksamheten till själfva tidens anda. Han allena kan ge oss lösningen på frågan. Huru det nu månde se ut på ytan, ett är säkert: vi, som pläga kallas konservativa, hafva icke den närvarande tidens öra i samma grad som våra motståndare, den motsatta idéns förkämpar. Men om vi då predika reaktion på vissa håll, så är detta icke af någon abstrakt förkärlek för kräftgången. Utan det är därför, att vi anse tiden i dessa stycken ha öfverskridit den gräns, bakom hvilken friheten blir till människornas, folkens och mänsklighetens skada. Det är ett stort ämne, tidsandan och endast några korta anmärkningar kunna här få rum. Men de torde också vara nog för att göra ställningen klar.

(...)

En julidag förra året stod jag på Skagens udde i nordligaste Jylland, där Danmarks rike slutar i en halfmilalång undervattensrefvel. Jag såg där en syn, som fäst sig djupt i minnet. Det var storm och hafven kämpade med hvarandra. Från ena sidan udden kom Skagerak med vinden, på andra sidan gick Kattegatt så godt som rakt emot vinden och där långt ute i sjön visade en rykande skumpelare huru jättarna ofvan refveln brottades i kämpavrede. Så hafva de kämpat i tusentals år, och så skola de kämpa än, så snart stormens andar kalla dem. Men hvad gäller striden? Den nakna landtungan alena; hon vrides åt öster, när nordan och västan blåsa, ty då får Skagerak öfverhanden; men komma så andra vindar, då går segern till Kattegatt igen, näset vrides åter rätt eller för långt åt väster. Men ett är visst: medan hafven brottas, så växer landet ständigt under deras fötter, längre och längre ut, genom de bördor av sand jättarne måste släppa, då de famna hvarann.

När jag såg detta naturens skådespel, då tänkte jag på utvecklingens gång i de mänskliga samhällena. Är det icke just så utvecklingen vinner sin mark – tyst, oförmärkt, på djupet, medan partierna kämpar på ytan? Ur stridens böljor utfällas småningom de korn af sanning, som hvarje idé gömmer under sina högt hvälfvande ord, och de ensamma blifva beståndande. Men det kräfves också kamp för att frigöra och föda dem: när alla stormar tystnat och maktlös trötthet förlamar kämpahågen, då saknar utvecklingen sin näring – då ligger Skagens udde stilla i död hvila.

Därför skall hvarje man taga sin plats i striden. Och huru skall man veta sin plats? När vinden blåst allt för länge från ena sidan, så att utvecklingens jämviktlinje blifvit överskriden och tidens idé endast har sitt falska skal kvar, då måste man ställa sig emot vinden och hjälpa till att vrida utvecklingen rätt igen, tills vinden kommer själf en gång.

Det är tungt och svårt för oss människor att kämpa emot tid och ström. Tidens ström bär liksom Mississipppi ”snags” i sin famn, som hejda och stinga och svåra. Tidsanden, även i sitt förfall, är en svår motståndare; han är öfverallt, utom och inom oss, allestädes närvarande som luften; han söker hypnotisera oss att tro på honom, på hans sanning, hans evighet; och när vi se huru massorna blindt följa honom och bland dem många klara hufvuden och klara hjärtan och våra bästa vänner, då händer det väl, att misströstans frestelse understundom vill klappa på hjärtat och man frågar sig själf –Hvad gör jag, hvad vill jag? Hvad tjänar all min vedermöda till i grunden? Går jag icke blott på stranden och samlar vrakspillror efter mitt skeppsbrutna ideal?

Men nej, idealerna lida icke skeppsbrott, om det än i dimma och rykande skum kan så synas någon gång. Illusioner dö; de äro födda på jorden och dela allt det jordeföddas gemensamma förgängelselott; men idealerna, de himmelska, lefva!

Frihetens ideal skall lefva, det skall gå före mänskligheten som en eldstod och visa vägen fram. Men samhörighetens ideal skall också lefva och hålla oss samman under vandringen på det att vi icke måtte förspridas och förskingras en för en i den stora öknen. Och när människorna bländade av frihetens stjärna eller de irrsken som lysa henne, skynda mot ofärd, då är det en plikt för alla goda krafter att samla sig stödjande kring det andra idealet, för att vrida utvecklingen rätt igen.

Därför höja vi trygga vårt banér med reaktionens inskrift på och gå modigt fram i striden! Vi veta att världsutvecklingen just nu behöfver en starkare fläkt från vårt eviga ideal. Vi veta, att om dagen ännu i många stycken är våra motståndares, så skall morgondagen vara vår!