De flesta aktiva sverigedemokrater har vid ett otal tillfällen konfronterats med påståendet om att det inte existerar någon svensk kultur och därmed inte heller några svenskar eller några svenska intressen värda att värna om.

Trots att svenskhetens existens är fullständigt uppenbar och självklar för de flesta människor och trots att dess existens kan beläggas med tusentals exempel i form av t ex internationella värderings- och beteendeundersökningar, etnologiska rapporter, artefakter m.m, så är påståendet om den inbillade svenskheten inte alltid lätt att bemöta, speciellt inte i ett nedklippt tv-inslag på 30 sekunder.

Detta beror på att exakta definitioner av vilket kollektiv eller socialt fenomen som helst, är mycket svårt och komplicerat att göra.

För nästan alla föremål och företeelser gäller det faktum att summan är större än delarna och detta stämmer naturligtvis i särskilt hög grad för komplexa mänskliga kollektiv som nationen och den nationella kulturen.

Den som lägger upp jäst, smör, mjölk, socker, vetemjöl och kanel på ett bord och sedan sätter sig och väntar på att detta automatisk skall förvandlas till en kanelbulle, kommer att bli grundligt besviken. Ingredienserna måste naturligtvis blandas i rätt ordning och rätt mängd och sedan tillredas på ett speciellt sätt för att de olika delarna skall sammansmälta och gemensamt bilda någonting nytt (i det här fallet en plåt med nygräddade kanelbullar). På samma sätt är det med nationer, men här är inte ingredienserna 6 st utan hundratusentals och tillredningstiden är inte 15 minuter utan tusentals år.

Till skillnad från ett bullbak kan receptet inte upprepas eftersom nationernas unika historia gör att man aldrig riktigt kan veta vad resultatet av att stoppa in nya ingredienser blir. Detta eftersom de nationella degarna redan från början skiljer sig ifrån varandra. Slutresultatet kommer att bli helt olika även om man stoppar in exakt samma nya ingredienser i dem idag. Detta är förklaringen till att universialistiska fenomen, som t ex socialism, ändå tar sig helt olika utryck i olika länder.

Ett ägg är inte en kanelbulle, alla tavlor som målats med samma grundfärger är inte likadana och svensk och turkisk kultur är inte lika varandra bara för att svenska ord som kaviar och kiosk är lånade från turkiskan och eller för att impulsen till den svenska kåldolmen sägs ha kommit ifrån Turkiet (I Turkiet gör man dock kåldolmar med vinblad och fårkött och äter ofta yoghurt och sallad till, medan man i Sverige oftast använder vitkål, fläskfärs och kombinerar detta med lingonsylt och potatis, vilket understryker min poäng ovan).

Även om jag tror att de politiker som använder sig av påståendet om att det inte finns någon svenskhet, på längre sikt, egentligen bara alienerar stora väljargrupper och därmed biter sig själva i foten, så är det i stundens hetta ofta ett effektivt retoriskt vapen. Dess effektivitet ligger i att det bygger på en skenbar, men falsk logik och att det ligger på en sådan låg nivå i förhållande till frågans komplexitet.

De medel som används för att styrka påståendet om att det inte finns någon svensk kultur och därmed inte heller några svenskar är nästan uteslutande att antingen peka på individuella undantag eller på enstaka, generella och godtyckliga paralleller mellan Sverige och andra nationer. Typexemplen är argument som: ”det sägs att nåt som är typiskt för svenskar är att de skall vara tystlåtna och naturälskande, men både jag och min pappa undviker helst att vistas i naturen och vi pratar hur högt som helst” eller: ”midsommarstången kommer faktiskt från Tyskland och kåldolmarna från Turkiet”.

Problemet med denna dekonstruktivistiska argumentationsteknik är att den inte säger något som kan hjälpa oss att förstå en mer komplex verklighet och att den kan användas för att motbevisa existensen av snart sagt vilka fenomen som helst.

Den motpol som idag oftast ställs upp mot den nationella gemenskapen är individen. Frågan är dock vad som konstituerar en individ? Personligheten skulle nog de flesta svara, men hur unika är egentligen våra personligheter om man plockar isär dem på samma sätt som de svenskfientliga krafterna försöker plocka isär kulturen?

Låt oss ta ett konkret exempel:

Mona Sahlin beskrivs ofta som verbal, känslosam, spontan och orädd. Hon har ett stort samhällsengagemang, hon älskar Bruce Springsteen, hon är mamma och hon har ett förflutet som fotbollsspelare och körsångerska.

Ingen av dessa egenskaper i Mona Sahlins personlighet kan, isolerad från de andra eller ens i kombination, sägas vara något unikt. Till exempel så finns det ju tiotals miljoner människor som älskar Bruce Springsteen och miljarder mammor i världen. Överhuvudtaget så är det svårt att hitta någon del av någon människas personlighet som är helt unik. Enligt de svenskfientliga krafternas egen logik borde man därmed inte kunna säga att Mona Sahlin eller någon annan människa egentligen har en personlighet och det är ytterst tveksamt om individer överhuvudtaget existerar.

På samma sätt skulle man kunna ställa upp ett antal kriterier för vad det innebär att vara t ex socialdemokrat.

Dessa skulle exempelvis kunna vara att man är för ”jämställdhet”, för ”solidaritet”, för en offentligt finansierad välfärd, för EU, för mångkultur, för homosexuellas ”rättigheter”, för en aktiv miljöpolitik samt att man är emot diskriminering, emot orimligt höga direktörslöner och emot moderaterna.

Jag tror dock inte att det skulle vara särskilt svårt att hitta ett antal miljöpartister, vänsterpartister eller folkpartister som ställer sig bakom hela denna lista och jag tror heller inte att det skulle vara särskilt svårt att hitta ett antal socialdemokrater som är emot t ex EU eller mångkultur. Enligt de svenskfientligas logik skulle det därmed vara bevisat att det inte existerar någon socialdemokrati, några socialdemokrater eller några socialdemokratiska intressen värda att försvara.

Som jag sagt tidigare, så är det naturligtvis så att även om de svenskfientliga skulle ha rätt i sina befängda påståenden om att vi svenskar helt saknar kultur eller i att vi aldrig skapat något själva utan bara lånat av andra, så skulle detta inte göra oss mindre unika eller ”verkliga”. En total kulturlöshet skulle skilja ut oss från andra folk och därmed utgöra en specifik kultur i sig själv och även om vi lånat allting så går det isåfall knappast att hitta något annat folk som lånat exakt samma företeelser, från exakt samma länder vid exakt samma tidpunkt och som har satt ihop lånen på exakt samma sätt.

Alldeles oavsett hur man definierar den och alldeles oavsett om den enligt det kulturradikala etablissemanget kan sägas existera utanför min hjärna eller ej, så skall jag nu gå och lägga mig i min högt uppskattade säng.

God natt.

Rudolf Kjellén hade många fiender redan under sin levnad. Efter hans död tog de över, inte bara hans professur vid Uppsala universitet, utan också hela samhället.

Innan jag ens hade skrivit klart min förra bloggpost, där jag presenterade valda delar av Kjelléns essä ”Reaktion”, började jag därför fundera över vem av den politiska korrekthetens alla ädla riddare, som skulle bli den första att attackera mig för detta. Två dagar senare kom svaret, som ett skuldebrev på posten. Det blev, Håkan Boström, på Dagens nyheters ledarredaktion.

Lika tröttsamt förutsägbar som att ett angrepp skulle komma, är själva angreppets metod. Boström använder sig av PK-etablissemanget två främsta vapen staplade på varandra.

Istället för att bemöta något av det Kjellén skriver i den aktuella texten och sedan attackera mig för att jag stöder detta, så konstruerar han en så kallad "halmgubbe". Detta görs genom att dels framföra direkt lögnaktiga påståenden om åsikter som Kjellén skall ha framfört i andra sammanhang och dels genom att överdriva, medvetet missuppfatta och ta saker ur sin kontext. Sålunda skapas halmgubben Kjellén, som enligt Boström var en imperialistisk, demokratiföraktande, nationalsocialist.

Därefter vidtar steg 2, som går ut på att via skuld genom association (med den påhittade halmgubben), utmåla inte bara mig, utan också hela mitt parti, som demokratiföraktande nazister.

Detta är antiintellektuell propaganda i sin renaste form. Icke desto mindre är den väldigt effektiv. Syftet är trippelt. Dels vill Boström skrämma läsarna från att studera texter av tänkare som inte är godkända av det socialliberala etablissemanget, dels vill han skrämma läsarna från att rösta på SD och dels vill han tvinga mig i försvarsställning.

Beträffande det sistnämnda, så måste jag tillstå att det i detta, liksom i flera andra, liknande fall, är väldigt frestande att direkt gå till försvar.

Boströms vanvördiga reducering av vårt lands mest internationellt erkände statsvetare genom tiderna, med storheter som Samuel Huntington som direkta efterföljare, och som t om av den socialdemokratiske statsvetaren, Stieg-Björn Ljunggren, har utnämnts till ”Folkhemmets teoretiske fader”, till en simpel nazist, är naturligtvis väldigt provocerande. Varje vettig människa i dagens samhälle känner säkert också ett personligt behov av att försöka rentvå sig från anklagelser om nazistsympatier.

För att inte alltför djupt gå i den riggade fällan nöjer jag mig för tillfället med nedanstående klargöranden. För den som önskar bilda sig en egen uppfattning om vad Kjellén faktiskt tyckte och tänkte rekommenderas dels han egna verk och dels statsvetaren, Fredriks Sandbergs, utmärkta uppsatser om Kjellén.

1. Det är sant att Kjellén vid sidan av begrepp som ”folkhemmet”, "nationaldemokrati" och ”geopolitik”, troligen också var en av de första som använde begreppet nationalsocialism. Detta var dock innan den nu kända, tyska nationalsocialismen ens var påtänkt och det han menade med nationalsocialism hade ingenting att göra med nazismen ( t ex så hade han en positiv syn på judar och förkastade rastänkande som en grund för statsbildning och ideologi). Det han menade med begreppet var snarare en fusion av värdekonservatism och sociala reformer för att förbättra levnadsvillkoren för arbetarklassen. Det vill säga det som idag kallas för socialkonservatism och som Per-Albin Hansson och den svenska socialdemokratin senare till stora delar anammade.

2. Kjellén var ingen antidemokrat. År 1906, dvs. 12 år innan författningsreformen, motionerade han i riksdagen om införandet av allmän rösträtt. Två år senare stakade han i boken: Ett Program: Nationella Samlingslinjer , ut riktlinjerna för en framtida, så kallat nationaldemokratisk rörelse, som han själv ansåg sig tillhöra. Sant är dock att Kjellén länge hyste en stark oro för att, den då tämligen militanta arbetarrörelsen, skulle använda den allmänna rösträtten för att införa en majoritetens diktatur, riktad mot bland annat bondeklassen, och att han därför hade ett ambivalent förhållningssätt till frågan och funderade mycket över olika lösningar för att förhindra eller bromsa en sådan utveckling.

I min föregående bloggpost var jag noga med att poängtera att, lika fylld av beundran som jag är över visa delar av Kjelléns texter, lika främmande är jag inför andra delar. T ex när det gäller synen på kvinnors rättigheter och flera andra frågor.

Dels beror detta på att Kjéllen var en fritänkare, som ofta agerade djävulens advokat och som i flera fall själv bytte ståndpunkt i viktiga frågor, men framförallt kan det nog härledas till att han levde i en helt annan tid.

De flesta stora personligheter och tänkare har vid något tillfälle uttryckt åsikter som idag uppfattas som helt oacceptabla i vår del av världen. Detta faktum gör dock inte dessa personer mindre intressanta eller de värdefulla delarna av deras verk mindre värdefulla. Varje sansad person inser att man inte nödvändigtvis måste hålla med om allt som en individ har sagt eller gjort bara för att man uppskattar valda delar.

Liberalismens fader, John Stuart Mill, refererade i sin text: Considerations on Representative Government till Bretoner, basker, skotska högländare och walesare som ”halvvildar” och en ”underlägsen och bakåtsträvande del av mänskligheten”, som oavsett vad de själva tyckte bara mådde bra av att inkorporeras i en större och mer civiliserad stat. Han försvarade även britternas imperialistiska välde i Indien.

Den berömde filosofen, Arthur Schopenhauer, uttalade sig i sin Essä: on women på följande sätt om kvinnor:

”Man måste säga att den fundamentala defekten i den kvinnliga karaktären är det bristande sinnet för rättvisa. Denna brist kan först och främst härledas till kvinnors oförmåga till rationalitet och reflexion.”

Den om möjligt ännu mer berömde filosofen, Immanuel Kant, grundaren av den kritiska filosofin, uttryckte sig på följande sätt om afrikaner i boken: Observations on the Feeling of the Beautiful and the Sublime (1764):

”Negrerna i Afrika har av naturen inga känslor som höjer sig över det ringa och vardagliga”

I sin skrift: Om judefrågan från 1844 skrev kommunismens grundare, Karl Marx, på följande sätt:

"[Vad är] judendomens profana grundval? Praktiska överväganden, egenintresse. Vad är judens värdsliga kult? Schackrandet. Vem är hans värdsliga gud? Penningen"

Mahatma Ghandi, Indiens befriare, global förebild och frontfigur för ickevåldsrörelsen, skrev den 24 september 1903, i den sydafrikanska tidskriften: Indian opinion, följande:

"Vi tror lika mycket på rasens renhet som vi tror att de (de vita) gör, med den enda skillnaden att vi tror att det som bäst skulle tjäna dessa intressen, som är lika kära för oss som för dem, är förespråkandet av renhet inom alla raser, inte bara en. Vi tror också att den vita rasen skall vara den dominerande rasen i Sydafrika."

Vid en presskonferens i juni 1997 sade nobelprisvinnaren och tibetanernas andlige ledare, Dalai Lama, att:

”Utifrån en Buddhistisk ståndpunkt är homosexualitet ett missbruk av sexualiteten”

Nelson Mandela, förkämpe mot apartheid och även han vinnare av Nobels fredspris, ledde 1992 en ceremoni där han tillsammans med medlemmar ur kommunistpartiet och ANC:s militära fraktion, sjöng en kampsång med följande textinnehåll:

”Vi medlemmar i MK, har förbundit oss att döda dem, döda de vita”

Till skillnad från merparten av Henriks Boströms anklagelser mot Kjellén så är ovanstående påståenden sanna. Om Boström och det övriga etablissemanget hade varit konsekventa i sitt förhållningssätt, så hade man pläderat för att samtliga ovan citerade personer borde dömas ut som kvinnohatare, rasister, antisemiter och homofober och att de tillsammans med hela sina livsverk borde förpassas till historiens skräphög.

Märkligt nog är det dock bara personer med konservativa och/eller nationalistiska politiska uppfattningar, som stämplas och göms undan på grund av dylika snedsteg. Den hutlösa dubbelmoralen är ännu en av det socialliberala etablissemangets strategier och kännetecken.

Låt oss rekapitulera vad Kjellén skrev i den essä som jag publicerade:

Sådana vapen äro icke lätta att parera, ty de vädja aldrig till förståndet, de vädja direkt till fördomar och passioner. Slagordet lefver alltid på något uns sanning; men genom den obegränsade räckvidd partiet gifvit detsamma blifver det blott alltför lätt en stelnad lögn; man kräfver dogmatisk giltighet äfven för det falska skalet, ända tills ordet blifvit ett extrakt av partiensidigheten och ett skymmande dok för sanningen. Ett sådant ord kastas sedan som kappa öfver huvudena på den okunniga massan för att hindra denna att se själf; och massan bär den utan tanke på att pröfva dess hållbarhet.
Men den som vill med allvar intränga i det politiska lifvets väsen, han tål inga bindlar för ögonen – han går själfva slagordet in på lifvet, för att efterse om det verkligen gömmer den absoluta sanning som partidogmatiken hos detsamma postulerar.

Avslutningsvis skulle jag även vilja citera ,Jonathan Friedman, professor i socialantropologi med den politiska korrektheten som främsta forskningsområde:

"Den politiska korrekthetens värld är en instängd, likriktad värld, även om den definierar sig som mångkulturell. Det är en värld där demokratin är överflödig eftersom alla sanna demokrater har samma idéer och resten per definition är antidemokrater som skall exkluderas. Vi känner igen den typen av resonemang; den har haft flera olika skepnader. Dess absurditet och närmast komiska dumhet kan överskyla dess sorgliga konsekvenser - att den fria debatten undertrycks, det offentliga samtalet kvävs."