... blev kanske lite lägre än vad man innerst inne hade hoppats på, men ändå en klar framgång, nästan en fördubbling av mandaten och en fortsättning på den uppåtgående trenden. Partiet har fortfarande inte backat i något val sedan grundandet och detta trots det monstruösa och antidemokratiska motståndet.

Att vi skulle ha lättare än de etablerade partierna att mobilisera våra kärnväljare i "småvalen" är en myt. Socioekonomiska strukturer hindrar detta. Tror snarare att det är tvärtom. Nästa år lär det det dock smälla till ordentligt

En särskilt glädjande trend är det relativt goda resultatet i storstadsområdena, där många tror att nästa års val kommer att avgöras. För första gången under min tid i partiet, tyngs inte totalresultatet ned i någon nämnvärd utsträckning av Stockholm. Detta bådar gott.

Kyrkovalrörelsen är över. Nu börjar riksdagsvalrörelsen och dagens resultat har stärkt våra positioner ytterligare.

Som ett lysande exempel på sammansmältningen av fosterlandskärlek och kristen tro och som en påminnelse om den roll kristendomen spelat i vår nationella historia och om vikten av att rösta i kyrkovalet, publicerar jag nedan "Barnens bön till fäderneslandet". Texten skrevs av den finlandssvenske poeten, Zacharias Topelius, år 1854 och ingick länge som obligatorisk läsning i läroplanen för den svenska folkskolan.

BARNENS BÖN FÖR FÄDERNESLANDET

O Gud, bevara vårt fädernesland,
vårt dyra, älskade hem.
Vår fredliga bygd, vår lugna strand,
O Gud, beskydda dem!

Vår moders hydda, vår faders gård,
vår barndoms vagga, vår ungdoms vård,
beskärma dem med din hand!
Bevara vårt fosterland!

För krig och fara! För skymf och död !
För sjukdom och sorgetid!
För eld och våda! För hungersnöd!
För tvedräkt och inre strid!
Allsväldige Gud, din arm är stark;
beskydda vårt folk och vår monark!
Du heliga, visa nåd
förläne oss kraft och råd.

Vi äro fattiga barn och små,
som blommor på lifvets stig,
och intet är, som vi här förmå,
allenast bedja till Dig.

O Gud, som hörer de spädas röst,
var du vår styrka, var du vår tröst,
vårt värn, vårt ljus, vår dygd.
Välsigna vår fosterbygd!

Och låt oss växa, och lär oss bli
en dag våra bygders stöd.
Och lär oss att älska, också vi,
vårt land uti lust och nöd.
Vår moders hydda, vår faders gård,
vår barndoms vagga, vår ungdoms vård,
oss alla tag i din famn
för Jesu heliga namn!

Journalister ringer och ljuger mig rakt upp i ansiktet för att under falska förespeglingar försöka locka partiledningen till intervjuer där de hoppas kunna förnedra våra företrädare offentligt.

Kandidater som varit helt öppna med att de i sin ungdom hamnade i fel och extrema kretsar, men sedan har levt ett exemplariskt liv i flera decennier, "avslöjas" och hängs ut som extremister för femitoelfte gången och saken bedöms ha ett sådant enormt nyhetsvärde att alla större medier i nationen rapporterar om det flera gånger om.

Ledande partikamrater hotas och får sina hem vandaliserade, annonser stoppas och det hela diskuteras sedan på bästa sändningstid, där vi anklagas för att spela martyrer för att vi har mage att hävda att vi blir negativt särbehandlade av medierna. Givetvis får ingen sverigedemokrat vara med i studion.

Inga andra partier granskas.

På valdagen kommer många SD-väljare märka att just våra valsedlar på något mystiskt vis "försvunnit" från deras vallokal.

I bakgrunden skymtar hela tiden den "demokratiska tidskriften" Expo, som nu flyttat in hos TV8 och fått nya lydiga kamrater på TT.

Även om det förmodligen bara är en mild vårbris av vad som väntar oss nästa år, så märks det att det är valspurt i den demokratiska folkrepubliken Sverige...

I april 2007 skrev jag ett blogginlägg med följande innehåll:

Upprorisk tonåring eller mammas flicka?

Trots att det, mig veterligen, inte finns några inhemska undersökningar på området och att ett stort antal enskilda uppgifter, mediala avslöjanden och statistik från närliggande länder tyder på motsatsen, så är det en allmänt vedertagen uppfattning i det politiskt korrekta Sverige att den överväldigande majoriteten av alla svenska muslimer har en moderat inriktning.

Någon som ofta lyfts fram som talespeson för en mer moderat och samhällsanpassad form av islam är den svenska konvertiten, Helena Benaouda, som är ordförande för paraplyorganisationen, Sveriges muslimska råd, SMR. SMR har t ex kraftigt tagit avstånd ifrån de krav på införandet av svenska sharialagar, som vid upprepade tillfällen förts fram av ordförande i Sveriges muslimska förbund, Mahmoud Aldebe.

Ett antal händelser de senaste åren, som te x avslöjandet om att imamerna i Stockholmsmoskén predikar om en sak på svenska och en helt annan på arabiska, har dock gjort det befogat att ifrågasätta ärligheten ibland de muslimska företrädarna och väckt funderingar kring hur moderata de påstått moderata muslimerna egentligen är.

I Svenska Dagbladet 2004-05-24 kunde man t ex läsa följande text, skriven av journalisten Salam Karam:

"Under våren har jag gjort ett flertal intervjuer med representanter för Sveriges Muslimska Råd, den största muslimska riksorganisationen som förvaltar Stora moskén. Vid så gott som varje intervjutillfälle har jag dock av en och samma intervjuperson fått höra två olika motsägelsefulla skildringar av situationen för muslimerna i Sverige.
När jag har min bandspelare med mig och vill citera moskéns representanter, pratar dessa om hur stark gemenskapen bland muslimerna i Sverige är, att medierna förstorar bilden av antisemitism bland muslimer och att de är offer för en antiislamisk propagandakampanj.

Detta är den officiella bilden moskén förmedlar.
Men i privata samtal, utan anteckningsblock eller bandspelare, ges en annan bild.
Jag får höra att ett växande problem är ökad extremism och antisemitism bland muslimska ungdomar, att det finns grupper i Sverige som öppet stödjer talibanernas ideologi och bekämpar moderata muslimer.

Det sägs också att många muslimer struntar i att rätta sig efter svenska lagar eftersom de anser att Sverige är ett sekulärt land."

I ett TT-meddelande 2007-03-29 kunde man läsa att en ung svensk kvinna, som suttit fängslad i Somalia, anklagad för att ha deltagit i strider på den ultraortodoxa islamistmilisens sida, nu hade släppts och tillåtits att återvända till Sverige. I artikeln framgick det också att denna kvinna är dotter till den tidigare nämnda Helena Benaouda.

Att en svensk kvinna av en slump skulle befinna sig i krigets Somalia och bli gripen tillsammans med islamistmilisen betraktar jag som helt uteslutet. Frågan som återstår blir då om denna kvinna är en upprorisk tonåring eller mammas flicka? Svaret på den frågan kan komma att ha större betydelse för vårt lands framtid än vad vi kanske kan föreställa oss idag...

Genom hela den ovanstående processen spelade Helena Benaouda ovetande och låtsades inför svenska medier som om hennes dotter var ett oskyldigt offer och givetvis kom de också undan med detta eftersom inga kritiska frågor ställdes av den svenska journalistkåren.

Nu visar det sig att Safia Benaouda har gripits igen, denna gång i Pakistan, tillsammans med den "svenske" f.d Guantanamofången, Mehdi Ghezali, och inte heller denna gång ställer svensk media några kritiska frågor.

Jag skulle dock verkligen vilja ha svar på följande frågor:

Om ordföranden för den största muslimska organisationen i Sverige inte ens kan hålla sin egen dotter borta från den militanta islamismen, hur skall vi då kunna lita på att hon kan hålla organisationens medlemmar på rätt spår?

Hur kan det inte anses finnas ett nyhetsvärde i att det tycks finnas en direktlänk mellan Al- Quaida och den familj som leder Sveriges största muslimska organisation?

När Helena Benaouda, så uppenbart mörkar sin dotters åsikter och förehavanden, hur skall vi då kunna lita på hennes ständiga försäkringar om den moderata inriktningen bland Sveriges muslimer?

De kristna och de röda. Nu tar kyrkan itu med världsfrågorna.

Dagens marxister har blivit kristna. (…) I församlingen sitter två kvinnor bredvid varandra: en från Kommunistiska partiet, en från Folkekirken. Den senare är avgjort den vitalare av de två. Hon driver mötet framåt, kräver en bred manifestation, manar till en snabb budkavle om ett rättvist och radikalt klimatavtal.

I Sverige är det likadant. Tillsammans med Klimataktion – en dvärg i sammanhanget – har Svenska kyrkan initierat massmobilisering till Köpenhamn. Och jag tänker på flyktingmottagningen, Palestinafrågan, skulderna, biståndet … Therborn noterar att ”ett seismiskt skifte har ägt rum i delar av kristenheten”: de har blivit ”socialt progressiva”.

Ovanstående text där kyrkan i berömmande ordalag beskrivs som ”socialt progressiv” är ett utdrag ur en DN-artikel, skriven av Andreas Malm, syndikalist, våldsförespråkare och Hizbollahanhängare. För första gången någonsin är jag enig med en tes som Malm driver. Någonting mycket märkligt har hänt. Den svenska kyrkan har smält samman med den svenska vänstern. Till skillnad från Malm tror jag dock att det i första hand förhåller sig så att det är dagens kristna har blivit marxister och inte tvärtom.

Motsättningarna mellan vänstern och kyrkan har rötter som går tillbaka till den franska revolutionen och längre än så. Sedan Marx deklarerade att religionen är folkets opium och att ett avskaffande av religionen var ett nödvändigt steg för att förverkliga det marxistiska lyckoriket på jorden, så har vänstern och kyrkan befunnit sig i något som närmast skulle kunna liknas vid ett krigstillstånd.

Den svenska socialdemokratin betraktade länge kyrkan och de kristna med en blandning av öppen fientlighet och tyst ogillande. Den kyliga inställningen till kristna inom arbetarrörelsen var till exempel det som ledde fram till bildandet av Broderskapsrörelsen, där kristna socialdemokrater kunde samlas kring sin tro utan att behöva oroa sig för sneda blickar och förolämpningar från sekulariserade partikamrater.

I andra länder, där en mer radikal form av socialism har praktiserats, så har hatet mot kyrkan också tagit sig betydligt värre uttryck.

Efter Bolsjevikerna maktövertagande i Ryssland påbörjades en hetskampanj mot kyrkan som kom att vara i flera decennier. Flera hundratusen ryska präster fängslades och ca 95 000 tros ha avrättats.

Under det spanska inbördeskriget på 1930-talet kom mycket av den röda sidans hat att riktas mot just kyrkan. På flera orter var det första som hände efter att vänstern tagit kontroll över ett område att den lokala kyrkan eldades upp, prästen arkebuserades och nunnorna våldtogs och torterades. Totalt utplånades ca 20% av landets prästerskap.

För 100 år sedan var kyrkan och den svenska vänstern uttalade politiska motståndare och sannolikt fanns det inte en enda politisk sakfråga där de hade samma uppfattning. Idag är förhållandet det omvända. Kyrkan och vänstern är nära allierade och det är svårt att hitta en enda sakfråga där de har motsatta uppfattningar.

Det är inte något möte på mitten det handlar om. Vänstern har mig veterligen inte närmat sig kyrkans tidigare ståndpunkt i en enda fråga. Orsaken till närmandet är uteslutande att kyrkan har övergett sina tidigare ståndpunkter och istället anammat vänsterns världsåskådning.

Om jag skulle fråga folk på stan vilken rörelse det är som de senare åren har prioriterat nedanstående frågor, så hade många säkert svarat vänsterpartiet eller socialdemokraterna, och det hade på sätt och vis också varit rätt. Det är dock också de frågor och verksamheter som svenska kyrkan valt att sätta högt på sin dagordning.

- Hätsk kritik av USA:s militära intevention i Afghanistan och Irak.
- ”Solidaritet” med tredje världen.
- Radikala lösningar på klimatfrågan.
- Kritik mot kapitalismen.
- Kampanjer med krav på bojkotter av Israel.
- Manifestationer mot så kallad ”främlingsfientlighet”.
- Kampanjer för fri invandring och beskyddande av utlänningar som vistas i Sverige illegalt.
- Manifestationer mot den såkallade ”heteronormativiteten” och för politiska krav framförda av diverse sexuella minoriteter.

Som syndikalisten Malm är inne på i sin artikel, så är det inte bara kyrkans agenda i en bredare mening, utan också kyrkans dagordning, som helt fusionerat med vänsterns.

När en radikal, uttalat antikristen, politisk rörelse lyckas med att, inte bara neutralisera, utan också omvända och göra en konservativ, tusenårig institution som kyrkan, till lydig medhjälpare, så säger det på allvar någonting om denna rörelses makt och inflytande i samhället.

Den första maj 2005 arrangerade Svenska kyrkan i Jönköping en egen förstamajmanifestation tillsammans med Syndikalisterna, Socialistiska partiet och Vänsterpartiet.

Den präst som enligt socialistiska partiets hemsida höll ”ett mycket uppskattat tal” vid manifestationen. Bemötte kritiken mot kyrkans deltagande vid förstamaj tillsammans med extremvänstern, på följande sätt:

– Det är logiskt. Kyrkan och vänstern har en gemensam grund: rättvisa och solidaritet

Som vi skall se nedan är händelsen i Jönköping knappast unik och den är intressant på flera sätt

Kyrkan och extremvänstern

Att svenska kyrkan skulle delta i gemensamma manifestationer, nätverk och seminarier, och öppet samarbeta med antidemokratiska och våldsförhärligande nazist- och fascistgrupperingar är lyckligtvis i det närmaste otänkbart.

Märkligt nog gäller inte detsamma för extremistgrupperingar tillhörande den ideologi som de senaste hundra åren har förföljt, mördat och lemlästat hundratusentals kristna.

Som jag visat ovan har Svenska Kyrkan på många sätt reducerats till en politisk vänsterrörelse. Med detta följer att kyrkan precis som alla andra mer etablerade och förment demokratiska vänsterrörelser i Sverige har börjat visa sig oförmögen att hålla distansen till den antidemokratiska, våldsförespråkande och våldsverkande delen av den svenska vänstern.

Nedan följer ett axplock av exempel på det omfattande samarbete som Svenska kyrkan under 2000-talet haft med den antidemokratiska vänstern:

I oktober år 2000 talar representanter för svenska kyrkan tillsammans med företrädare för Ung vänster vid en demonstration i Malmö, arrangerad av Syndikalisterna. Parollen för manifestationen är: Mot högerextremism och översitteri! För solidaritet och social rättvisa!

År 2003 ansluter sig svenska kyrkan i Linköping till det lokala ”Fredsnätverket” där bland andra Attac, islamiska förbunden, Socialistiska partiet, Ung vänster och Ungsocialisterna, ingår. Bland organisationens programpunkter återfinns bland annat krav på att Sverige skall kalla hem sina ambassadörer från USA.

År 2004 arrangerar svenska kyrkan i Borås en gemensam demonstration mot USA:s militära intervention i Irak tillsammans med bland andra Revolutionär kommunistisk ungdom och Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna)

År 2005 ansluter sig Svenska Kyrkan i Östersund till ”Nätverket för global fred och demokrati” tillsammans med bland andra: Ung vänster, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom

Samma år startar Svenska kyrkan det så kallade ”Påskuppropet” med krav på utfärdande av allmän ”amnesti” till alla utlänningar som vistas i Sverige illegalt. Till Påskuppropet tillåts även Rättvisepartiet socialisterna, Socialistiska partiet, Sveriges muslimska råd, Syndikalisterna och Ung Vänster, att ansluta sig.

År 2006 arrangerar Svenska kyrkans unga ett ”Fackeltåg mot rasism” tillsammans med Ung vänster i Uddevalla.

I september 2007 talar representanter från Svenska kyrkan i Uppsala tillsammans med talare från Kommunistiska partiet, Vänsterpartiet och Uppsalamuslimerna, vid en protestmanifestation mot att Tidningen UNT, publicerat en teckning föreställande den muslimska profeten Muhammed.

Samma år deltar svenska kyrkan i Stockholm Pride tillsammans med bland andra Antifascistisk Aktion.

2008 arrangerar Svenska kyrkan i Kungsbacka en föreläsning med tidningen Expo och en manifestation mot ”främlingsfientlighet” tillsammans med Ung vänster.

I Maj 2009 deltar Svenska kyrkan i Göteborg i ”HBT-festivalen” tillsammans med bland andra Rättvisepartiet socialisterna. Föreningen HBT-festivalen, är enligt egen utsago: ”en ideell kulturförening som med konst och kultur skapar möjlighet att förändra samhällets heteronorm.”

Vid sidan av ovanstående har Svenska kyrkan över hela landet under en lång rad år deltagit i de sociala forum som arrangeras på ett antal svenska orter och som syftar till att skapa en enhetsfront inom den svenska vänstern, inklusive rena terrorgrupperingar som SUF.

Inte ens det faktum att det sociala forumet i Lund år 2004 bjöd in företrädare för den kommunistiska Nordkoreanska mördarregimen, fick svenska kyrkans representanter att avstå från deltagande.

Svenska kyrkan deltog även på det kravallkantade European social forum i Malmö förra året, där man gick i samma demonstrationståg som maskerade AFA-terrorister som bar på plakat innehållande en bild på ett knogjärn och texten ”Odla ditt politikerförakt!”

En artikel i Sydsvenskan följde några ESF-aktivister under en civil olydnadsaktion, där man gjorde livet surt för polisen. En av de ledande aktivisterna hette Annika Spalde och var diakon i just Svenska kyrkan.

Med tanke på ovanstående är det kanske inte så konstigt att ledande företrädare för den svenska kyrkan numera aktivt motarbetar kristna traditioner såsom äktenskapet och skolavslutningar i kyrkan.

Hjälp oss att rädda Fädernas kyrka från marxismen! Använd din rösträtt den 20 september!

I Malmö har det, i likhet med flera andra större svenska städer, blivit allt vanligare att caféer inför restriktioner eller rena förbud mot barnvagnar.

Näringsidkare bör naturligtvis ha viss frihet att välja sina kunder och jag tänker därför inte ropa på lagstiftning, trots att jag tycker att beteendet är förkastligt. Däremot skulle jag vilja uppmana alla läsare av bloggen att bojkotta de familjefientliga fiken.

Det svenska samhället skulle enligt min mening behöva bli mer barnvänligt och mindre åldersegregerat, inte tvärtom.