Till familjens stora besvikelse medger valrörelsen inte att det blir någon riktig semester för mig i år. Som lite plåster på såren tog jag i alla fall ledigt under gårdagen och åkte med barnen till Tosselilla sommarland utanför Tomelilla.

På det hela taget blev det en mycket trevlig familjeutflykt, men det blev också en påminnelse om att mångkulturen är på frammarch även på de platser där man minst anar det. Yrkesskadad som jag är kunde jag således inte undvika att göra några observationer av politisk och kulturell karaktär.

Det första som slog mig var att Tosselilla numera anser sig vara tvungna att ha informationsskyltar på arabiska och att man anbefaller sina kvinnliga besökare att använda Burqini.

Tosselilla-ankan i Burqini.

När vi efter några timmar av badande och karusellåkande satte oss ned för att äta lunch hamnade vi bredvid ett sällskap med väldigt varierad etnisk sammansättning. Av samtalet (som fördes på knagglig engelska) framgick det att gruppen var hemmahörande på ett boende för ensamkommande flykting"barn". Jag noterade att åtminstone ett par av de små krabaterna hade ganska välväxta mustascher och att de stötte ganska hårt på de medföljande kvinnliga socialarbetarna...

Kulturellt betingad hänsyn?

Även om man som politiskt engagerad alltid löper risk att hänfalla åt selektiv perception dvs att bara se sådant som stärker den egna världsbilden, så tror jag ändå att jag talar sanning när jag säger att man på Tosselilla kunde märka en ganska tydlig skillnad i besökarnas beteende och att denna skillnad tyckes ha sin grund i besökarnas kulturella bakgrund.

Trots enstaka undantag tycktes de svenska besökarna jämfört med de besökare som hade sina rötter i Mellanöstern generellt vara mycket mer benägna att följa sommarlandets regelverk. Man såg till att barnen tog av sig skorna innan de började hoppa på de stora luftkuddarna, man lät inte små barn åka i karuseller med fastställd åldersgräns, såg till att de lämnade tillbaka radiobilarna och ställde sig längst bak i kön om de ville åka igen etc.

En annan sak som fick mig att fundera över om inte hänsyn till andra och respekt för gemensamma regler åtminstone till viss del är kulturellt betingat var att nästan varje gång någon trängde sig i kön till någon åkattraktion, åkte på den framförvarande i vattenrutchkanan eller stänkte vatten i ögonen på min ettårige son, så tycktes det vara en person med icke-svensk bakgrund och detta trots att denna grupp utgjorde en klar minoritet bland besökarna.

Nästa år planerar vi ett familjebesök på Astrid Lindgrens värld utanför Vimmerby. Jag hoppas att jag då inte kommer att mötas av en bild på Emils lillasyster Ida i Burqini...