Den svenska invandrings- och integrationspolitiken kännetecknas av lätthet att söka asyl, erhålla medborgarskap och lika tillgång till det offentliga välfärdssystemet. Sverige tillhör, vad statsvetenskapen kallar, ett mångkulturellt samhällssystem, till skillnad från länder som exempelvis Frankrike som ställer krav om kulturell anpassning till franska värderingar. En av Europas mest respektabla forskare som specialiserat sig på integrationsfrågor och mångkulturalism är holländske Ruud Koopmans och i senaste numret av Journal of Ethnic and Migration Studies så har han publicerat en artikel som undersöker sambandet mellan mångkulturalism, välfärd och integration. Koopmans jämför åtta europeiska länder (Sverige, Belgien, Nederländerna, Schweiz, Österrike, Storbritannien, Tyskland och Frankrike).

Koopmans slutsats är alltså direkt motsatt den politiskt korrekta som menar att Sverige har Europas bästa integrationspolitik. Koopmans definierar integration utifrån variablerna arbetsmarknad, segregation och kriminalitet. Själva invandringspolitiken är i Koopmans studier undantaget utan han ser istället invandringspolitiken som en variabel till varför invandrare har svårt att få arbete i Sverige. Istället är det länder med assimilationspolitik och mindre omfattande välfärdsstat som lyckas bäst med integration av invandrare i samhället. Sverige är här ett skräckexempel med låga incitament att lära sig svenska språket och en generös välfärdsstat ger sämre fotfäste på arbetsmarknaden. Dessutom leder detta till ghettoisering och invandrare blir överrepresenterade för brottslighet. Koopmans menar dessutom att rätten till modersmålsundervisning och religiösa friskolor är direkt kontraproduktivt för anpassning till samhället. Invandrare ska anpassa sig innan de ska få stanna permanent och på så vis få tillgång till lika rättigheter.

En annan rapport som belyser ämnet integration är Sergio Carrera och Anja Wiesbrock rapport Civic Integration of Third-Country Nationals: Nationalism versus Europeanisation in the Common EU Immigration Policy. Rapporten visar på att EU:s länder ställer allt högre krav på anpassning och integration för att invandrarna ska få stanna i landet. Sverige för med EU mått mätt en extrem och kravlös politik. En förenklad slutsats är alltså att en sverigedemokratisk politik skulle innebära en EU-anpassning av integrationspolitiken. Det tål att smakas på.

För övrigt har det varit förvånansvärt tyst kring ESO:s (Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi) rapport om invandringens betydelse för de offentliga finanserna. Jan Ekberg, professor vid Växjö universitet, är författare till rapporten. Rapporten menar på att sedan början av 1990-talet har invandringen kostat mellan 1,5 och 2 procent av BNP, vilket motsvarat ungefär 60 miljarder årligen. Personligen tycker jag det låter oerhört märkligt att kostnaderna skulle varit konstanta i tjugo år samtidigt som antalet invandrare från icke-europeiska länder ökat dramatiskt. Personligen tror jag att kostnaderna är betydligt större än så.