Publicistklubben i Göteborg anordnade ganska nyligen debatt om mediernas bevakning av invandringsrelaterade frågor under rubriken "Har Sverigedemokraterna rätt"? Även om debatten skulle handla om hur medierna granskar invandringsfrågor så hamnade debatten om hur Sverigedemokraterna eventuellt gynnas av att diskutera invandringsrelaterade frågor.

Invandrarrelaterade frågor förenklas och görs begripliga på samma sätt som alla andra frågor genom att det komplexa förenklas. Invandringen till Sverige har skapat såväl möjligheter som problem. Men invandringspolitiken ska granskas som vilket annat politikområde som helst. Ansvariga politiker ska ställas till svars för varför det ser ut som det gör i samhället. Varför har det inte försökts skapa en demokratisk legitimitet för den förda invandringspolitiken? Varför ställs det inte kritiska frågor överhuvudtaget?

Lena Sundström som deltog i debatten menade under kvällen att Sverigedemokraterna inte ska behandlas som andra partier eftersom de inte är som andra partier. Om Sverigedemokraterna normaliseras så kommer vi få en slagsida i debatten som aldrig går att räta tillbaks och som bara spelar Sverigedemokraterna i händerna. Det Lena Sundström egentligen vill förmedla är en bild av journalistiken att lägga allting till rätta och berätta för medborgarna och mediekonsumenterna hur samhället ser ut oavsett faktisk verklighet. För Sundström innebär journalistikens opartiskhet att det är nyhetsjournalisters uppgift att tala om vilka partier vi inte ska rösta på. Journalisten ska inte vara konsekvensneutral och beroende på eventuella opinionseffekter så ska det beslutas om artiklar och nyheter ska publiceras eller inte. Det är den rådande konsensus som finns inom journalistskrået idag och den vill Sundström behålla. Just hur nyheter väljs ut och bestäms om de är nyheter eller ej beskrev faktiskt Hadenius och Weibull i sin bok ”massmedier” väldigt bra. De menar på at det är redaktionens normer som styr nyhetsvärderingen. Enskilda journalister har väldigt liten möjlighet att flika in personliga värderingar utan det är redaktions normer och värderingar som journalisterna anpassar sig till. Så trots att journalister har i högre grad åsikter åt vänster och inte minst till Miljöpartiet så är det inte detta som styr nyhetsrapporteringen enligt Hadenius och Weibull.

Jag måste erkänna att jag är beredd att hålla med. Det är omgivningens tryck som utgör det största hindret för en bättre och mer saklig nyhetsrapportering. Jag har vidare tidigare skrivit om hur den faktiska verkligheten ser ut för journalister och hur det resoneras på redaktioner om de kan publicera artiklar då det kan gynna Sverigedemokraterna. Samma förhållningssätt sker vid urvalet av artiklar eller intervjuer med sverigedemokrater, diskussionen finns alltid hur det kan komma att missgynna partiet. För att återknyta till publicistklubbens debatt så anser jag det ganska tydligt att Sverigedemokraterna har rätt och att nyhetsrapporteringen kring invandringsproblemen måste bli bättre och granskas som vilket område som helst. Här är Danmark och deras medier ett föredöme. Smaka på den Lena Sundström!

Statiska centralbyrån har gett ut en omfattande rapport om utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden. Innehållet är till stora delar politiskt sprängstoff som ger Sverigedemokraterna rätt på flera punkter i sin kritik av den förda invandrings- och integrationspolitiken.
Många invandrare klarar inte av att försörja sig själva. Grundproblemet är den låga utbildningsnivån hos utomeuropeiska invandrare, vilket gör att de inte klarar av att etablera sig på arbetsmarknaden. Sämst i kategorin är invandrare från Somalia, där endast ca 35 procent klarar av att försörja sig själva efter 10 år i Sverige. De som kommit till Sverige och fått stanna på grund av asylskäl samt anhöriginvandrarna så har runt 20 procent av dem inte varit sysselsatta överhuvudtaget. Under det första året lever nästan alla på någon form av bidrag i form av introduktionsersättning eller försörjningsstöd. Kostnader för det svenska välfärdssystemet är enorma, men finns inte redovisade.

Rapporten berättar vidare att två år efter invandringen är endast runt 20 procent av de som invandrat till Sverige av asylskäl sysselsatta. Även om situationen förbättras över åren så kvarstår en lägre sysselsättningsgrad över tiden, vilket i sin tur får stora konsekvenser för den framtida sysselsättningen och därmed även för den framtida försörjningsbördan. Speciellt problematiskt är det för utrikes födda kvinnor som i hög grad står utanför arbetsmarknaden och istället försörjer sig på bidrag. Det beror enligt undersökningen på att många av kvinnorna är lågutbildade och utan arbetslivserfarenhet. Av samtliga utrikes födda kvinnor var det hela 42 procent som aldrig arbetat tidigare. Hur utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet ser ut för kvinnor uppdelat efter land finns inte redovisats, men det är inte vidare långsökt att anta att kvinnor utanför Europa drar upp statistiken rejält.

Låg sysselsättning – hög andel förtidspensionärer
SCB:s undersökning visar att personer födda utanför Europa har den lägsta sysselsättningsnivån oavsett vistelsetid. Det gäller framförallt personer födda i Asien och Afrika. Personer födda i Sydamerika och Nordamerika har betydligt högre sysselsättningsnivå. En majoritet av de som kommer till Sverige gör det i egenskap av anhöriginvandrare. Enligt svensk lagstiftning har anhöriga till personer som fått uppehållstillstånd i Sverige rätt att återförenas med sina familjemedlemmar. Generellt är det vanligare att män kommer till Sverige som flyktingar och kvinnor som anhöriginvandrare. Anhöriginvandrarna tar under de första åren i Sverige ut föräldrapenning, vilket beror på att fruktsamheten är hög i dessa grupper tiden efter invandring. Andelen icke sysselsatta som tar ut föräldrapenning är också som högst ett till tre år efter invandringen. Dessutom är det en större andel av den utrikes födda befolkningen som står utanför arbetskraften på grund av långvarig sjukdom. Andelen förtidspensionärer är kraftigt överrepresenterad bland den utrikes födda befolkningen och ökar med tiden i Sverige. Mer än 20 procent av de som inte var sysselsatta efter 10 år i landet var förtidspensionärer.

Vad bör göras?
Min personliga slutsats är att det behövs ett moratorium för invandringen till Sverige, speciellt utomeuropeisk sådan. Arbetskraftsinvandring bör ske först efter alla de hundratusentals arbetslösa i Sverige tillförsäkrats en egen försörjning. Det är inte hållbart att importera arbetskraft samtidigt som det finns åtskilliga arbetslösa i landet. Den så kallade integrationspolitiken har misslyckats fatalt och det hänger samman med en kravlös invandringspolitik och en allt för generös anhöriginvandring. Det är orimligt att människor kan återförenas i Sverige när de saknar gemensam anknytning hit. Vidare borde ansvaret för anhöriginvandrande garanteras av i Sverige boende anhöriga. Det behöver även ställas högre krav på delaktighet i samhälle och insatser på arbetsmarknaden för de som invandrat till Sverige. Det är orimligt att stora grupper av människor lever på bidrag och urholkar välfärdssystemet. Slutligen är det intressant att notera vilka invandrare som flyttar eller stannar i landet. Bland de som kommit in på arbetsmarknaden flyttar hälften hem igen medan 90 procent av den grupp som har sämst arbetsmarknadsintegration stannar kvar i Sverige. Det här kräver insatser utöver det vanliga för att komma tillrätta med.

Regeringens proposition Nyanlända invandrares arbetsmarknadsetablering - egenansvar med professionellt stöd lämnades över till riksdagen i slutet av November men det är först nu jag har tid att kommentera innehållet. Det kan även nämnas att Socialdemokraterna underkänner förslaget, dock inte av samma anledning som Sverigedemokraterna hade gjort detsamma i riksdagen. Socialdemokraterna går dock så långt alliansen till mötes att de medger att de instämmer i problembeskrivningen i propositionen men inte i förslagen till lösningar. Istället anser Socialdemokraterna att det behövs en ny politik inom integrationspolitiken. Bland annat kritiserar Socialdemokraterna regeringen för att passa i frågan bosättningsfrågan och EBO som alliansen lämnar orörd. Propositionen och dess reformer kommer träda i kraft den 1 december 2010 och till detta har regeringen avsatt ytterligare 920 miljoner kronor. Tyvärr förstår varken höger eller vänster att integrationspolitiken är intimt sammankopplad med invandringspolitiken, hur stor invandringen är och vilka grupper som invandrar.

Utanförskapet - segregationen
Propositionen anger att en av regeringens mest prioriterade uppgifter är att minska utanförskapet., dvs. segregationen. Vidare så anges det att en fungerande arbetsmarknad med utökat utbud av arbetskraft är en viktig komponent i regeringens politik. Regeringen har identifierat att ett stort problem är att många invandrare aldrig kommer in på arbetsmarknaden utan fastnar i bidragsberoende istället. I propositionen hänvisas det till undersökningar som menar att det stora problemet är att många av de som kommer till Sverige är mindre attraktiva på arbetsmarknaden. Flera är analfabeter och fastnar lätt i bidragsberoende. Trots detta är regeringens slutsats att en bättre effektivare etablering är nyckeln till lyckad integration. Inte en rad ägnas åt att reflektera över att hela invandrings- och integrationspolitiken är fullständigt vansinnig i jämförelse med övriga Europa. Med andra ord så väljer regeringen att bortse från verkligheten och istället följa kartan oavsett hur fel den visar. I propositionen framkommer det att år 2006 var sysselsättningsgraden för nyanlända invandrare efter fyra år i Sverige runt 60 procent för män men endast 40 procent för kvinnor. Särskiljer man gruppen invandrare och tittar endast på invandrare från Afrika och Asien så har mindre än 30 procent av männen och 20 procent av kvinnorna arbete efter fyra års vistelse i Sverige. En stor del av invandrarna kommer aldrig in på arbetsmarknaden överhuvudtaget och så stor del som över 25 procent har efter nio år i Sverige aldrig haft en arbetsplats. Vidare så hänvisas det till Jan Ekbergs ESO-rapport som jag tidigare kommenterat i en bloggpost. Enligt Ekberg så är mediantiden 7 år för män och 10 år för kvinnor för att få arbete i Sverige och bli självförsörjande. Att Ekberg räknar median och inte medelvärde, beror på att de som inte inom 7 eller 10 år inte fått arbete sannolikt aldrig får något - det går inte att räkna medelvärde när de högre talen är oändliga!

För att fortsätta hänvisa till Ekbergs rapport så är endast 57 procent av invandrarna i arbetsför ålder i sysselsättning (då är alla pensionärer och otaliga barn borträknade vilket ger en skev kostnadsbild). Ekberg menar att den siffran måste höjas till 72 procent för att inte invandrarna ska belasta samhällsekonomin. Som universitetslektor Lars Jansson tidigare påpekat så gör Jan Ekberg fel när han utgår ifrån att invandrarna endast behöver betala för sig själva och andra invandrare medan svenskarna ska få bekosta all övrig välfärd solidariskt.

Regeringens proposition noterar att det skiljer sig kraftigt åt var invandrarna kommer ifrån för hur deras situation på arbetsmarknaden ser ut. Invandrare från Europa etablerar sig snabbare än övriga invandrare från övriga världen.

Svenska språket
SFI får kraftigt underbetyg då endast 27 procent fått godkänt på någon betygsnivå i svenska efter 12 månader. Samtidigt är det svårt att trolla när stora grupper av analfabeter och människor som saknar incitament att lära sig språket sätts i skolbänken. Jämförelser görs med övriga Europa i frågan om språk och viktiga delar som framkommer, men som lämnas utan förslag till införande, är exempelvis Nederländerna som ställer krav på invandrarna bland annat genom att de själva betalar för sin undervisning och introduktionsprogram. Språktester och samhällskontrakt för invandrare är numera regel i samtliga Västeuropeiska länder utom i Sverige. Trots propositionen beskriver hur det ser ut i övriga Europa så finns det inget förslag om införande av samma lagar och regler i Sverige. Inte heller tar Sverige efter övriga Västeuropeiska länder att endast dela ut temporära uppehållstillstånd som begränsar rätten till välfärdssystemen och arbetsmarknaden. För oss i Sverigedemokraterna är det rolig läsning eftersom övriga Europa för eller inför vår invandrings- och integrationspolitik. Så antingen är hela Europa extremt eller så är det Sverige som är extremt och Sverigedemokraterna som är normala.

Avslutande slutsatser
När det gäller anhöriginvandring så har det införts försörjningsansvar för anknytningspersonen men det finns så många undantag att i praktiken är det ingen som omfattas. Lika illa ställt är det i frågan om hälsoundersökning av de människor som kommer till Sverige. Trots att invandringen medfört att TBC, som tidigare var utrotad i Sverige, återkommit och att till stor del spridningen av HIV sker via invandring så anser regeringen endast att det är önskvärt att nyanlända genomgår hälsoundersökning och att det bör vara frivilligt för den enskilde.
Värt att kommentera är också att nyanlända invandrare i fråga om skyldighet att lämna uppgifter och anmäla förändringar som kan påverka ersättningen endast bör vara skyldiga att lämna uppgifter och förändringar. Alltså bör och inte ska. Detsamma gäller vid återbetalningsskyldighet så är det bör istället för ska som gäller. Det rimliga borde vara att rätt uppgifter ska lämnas och vid oriktiga uppgifter så ska återbetalningsskyldighet krävas.
Slutligen så konstaterar jag att regeringen vill behålla nuvarande ordning med frivilliga överenskommelser mellan stat och kommun i fråga om mottagande av nyanlända invandrare. Malmö kommun framhåller dock att den statliga ersättningen inte täcker kommunens kostnader för mottagandet av invandrare. Då får jag konstatera att invandrings- och integrationspolitiken är en enda stor förlustaffär och den etnocentrismen som råder är skrämmande. Vem i hela världen tror att alla människor som kommer till Sverige har samma förhållningssätt till arbete och självförsörjning som oss svenskar? Jo, 349 riksdagsledamöter och alla deras vasaller…

Den svenska invandrings- och integrationspolitiken kännetecknas av lätthet att söka asyl, erhålla medborgarskap och lika tillgång till det offentliga välfärdssystemet. Sverige tillhör, vad statsvetenskapen kallar, ett mångkulturellt samhällssystem, till skillnad från länder som exempelvis Frankrike som ställer krav om kulturell anpassning till franska värderingar. En av Europas mest respektabla forskare som specialiserat sig på integrationsfrågor och mångkulturalism är holländske Ruud Koopmans och i senaste numret av Journal of Ethnic and Migration Studies så har han publicerat en artikel som undersöker sambandet mellan mångkulturalism, välfärd och integration. Koopmans jämför åtta europeiska länder (Sverige, Belgien, Nederländerna, Schweiz, Österrike, Storbritannien, Tyskland och Frankrike).

Koopmans slutsats är alltså direkt motsatt den politiskt korrekta som menar att Sverige har Europas bästa integrationspolitik. Koopmans definierar integration utifrån variablerna arbetsmarknad, segregation och kriminalitet. Själva invandringspolitiken är i Koopmans studier undantaget utan han ser istället invandringspolitiken som en variabel till varför invandrare har svårt att få arbete i Sverige. Istället är det länder med assimilationspolitik och mindre omfattande välfärdsstat som lyckas bäst med integration av invandrare i samhället. Sverige är här ett skräckexempel med låga incitament att lära sig svenska språket och en generös välfärdsstat ger sämre fotfäste på arbetsmarknaden. Dessutom leder detta till ghettoisering och invandrare blir överrepresenterade för brottslighet. Koopmans menar dessutom att rätten till modersmålsundervisning och religiösa friskolor är direkt kontraproduktivt för anpassning till samhället. Invandrare ska anpassa sig innan de ska få stanna permanent och på så vis få tillgång till lika rättigheter.

En annan rapport som belyser ämnet integration är Sergio Carrera och Anja Wiesbrock rapport Civic Integration of Third-Country Nationals: Nationalism versus Europeanisation in the Common EU Immigration Policy. Rapporten visar på att EU:s länder ställer allt högre krav på anpassning och integration för att invandrarna ska få stanna i landet. Sverige för med EU mått mätt en extrem och kravlös politik. En förenklad slutsats är alltså att en sverigedemokratisk politik skulle innebära en EU-anpassning av integrationspolitiken. Det tål att smakas på.

För övrigt har det varit förvånansvärt tyst kring ESO:s (Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi) rapport om invandringens betydelse för de offentliga finanserna. Jan Ekberg, professor vid Växjö universitet, är författare till rapporten. Rapporten menar på att sedan början av 1990-talet har invandringen kostat mellan 1,5 och 2 procent av BNP, vilket motsvarat ungefär 60 miljarder årligen. Personligen tycker jag det låter oerhört märkligt att kostnaderna skulle varit konstanta i tjugo år samtidigt som antalet invandrare från icke-europeiska länder ökat dramatiskt. Personligen tror jag att kostnaderna är betydligt större än så.

Jag arbetar i Kristianstad, därför känns det overkligt nära med följande berättelse. I fredags försvann 19-åriga Emma efter att hennes pappa släppt av henne vid en trafikskola. Hennes f.d pojkvän greps snart därpå då han så sent som veckan innan polisanmälts av Emma för misshandel. På tisdagen den 10 november så häktades Emma fd pojkvän Fadi Ramadhan på sannolika skäl misstänkt för mordförsök och människorov och hans bil togs i beslag.

Jag är inte ensam om att vara skakad över det som hänt. Den geografiska närheten påverkar givetvis mycket men även det faktum att det blivit så vanligt med våld mot kvinnor. För den som inte läst eller hört talas om fallet så ska jag ge en kort resumé över händelsen.

Emmas pappa reagerade direkt när hans dotter inte hörde av sig och kontaktade polisen. Det tog bara drygt en timme innan polisen fann henne med svåra skador i huvudet. När ambulansen kom fram så var hon nästan död, med låg puls och stor blodförlust. Enligt en lokal bloggare i Kristianstad så hade Ramadhan hängt fast Emma på dragkroken på hans bil och släpat henne efter bilen när han körde. Innan dess skulle han enligt bloggaren ha misshandlat henne. Jag instämmer i bloggarens avslutning: ”Man kan inte säga annat än att vi lever i ett sjukt samhälle”.

Kvällsposten rapporterar att Ramadhan för så sent som två år sedan dömdes för sexbrott och misshandel av en före detta flickvän. Den gången hade han slagit en 15-årig flicka, hotat henne till livet, förföljt och spottat på henne. Vid ett annat tillfälle anklagade han den 15-åriga flickan för att ha varit otrogen och sa åt henne att förbereda sig på att dö innan han tog struptag på henne och försökte knäcka hennes nacke. Till slut lyckades flickan fly ut i snöslasket i bara trosor och strumpor. Ramadhan är även dömd för sexuellt utnyttjande av barn efter han idkat samlag med en 13-årig flicka. I sitt straffregister finns även två misshandelsdomar där Ramadhan det ena fallet sparkade sitt liggande offer i huvudet flera gånger. Påföljden för sina brott blev ungdomsvård. Av socialtjänstens utredning framgår det att Ramadhan har svårt att kontrollera sin ilska, sin sexdrift och sina relationer till kvinnor.

Enligt obekräftade uppgifter ska Ramadhan krossat skallen på Emma samt skurit henne i ansiktet med rakblad och sedan som sagt släpat henne efter sin bil fasthängd i dragkroken. Det är nog ingen underdrift att Ramadhan har problem. Utifrån ställer man sig frågan hur ett sådant monster kan få gå lös i samhället? I Danmark hade Ramadhan med familj utvisats redan vid sina första allvarliga brott. Trots att flera politiska korrekta kommer stämpla mig som främlingsfientlig så vill jag hävda att Sverige ska börja göra detsamma. Det är faktiskt så att allt annat är inhumant och vedervärdigt. Vi ska alltid stå på alla brottsoffers sida.