Är äktenskapet mellan man och kvinna segregerande och diskriminerande? Detta påstår Sören Andersson, förbundsordföranden för RFSL i en text där han hänvisar till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det är oklart om påståendet är menat seriöst eller om han enbart har till avsikt att väcka uppmärksamhet. För det ligger ju lite i tidsandan, att med konstens alla regler, kunna åstadkomma de mest extrema uttalanden i en sorts strävan om att bli tagen på allvar.

Men hur blir det när exempelvis det mest extrema redan har blivit sagt. Och när lagar har ändrats tvärtemot allt som tidigare gällt. Kommer då det som snart anses vara kontroversiellt (kärnfamilj och traditionellt äktenskap) att bli det som både lockar och drar i framtiden. Jag ser framför mig rebellernas comeback och det kommer att bli mycket intressant att följa. Men jag tror tyvärr inte att det är de kristna som blir rebellerna. Det kan däremot vara dem vi minst anar.

Många som förespråkar homoäktenskap i kyrkan är på tok för aggressiva i både attityd och argumentation för att anses som särskilt insiktsfulla. Man kör sitt race, och skiter fullständigt i andra. Och oliktänkare beskrivs gärna som gamla tiders slavhandlare eller som skjutglada krigshetsare i modern tid. Det är väl ändå att ta i tycker jag.

Nu vill Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU att vigselrätten ska tas bort från kyrkor som inte vill viga samkönade par, för har vi nu en öppen folkkyrka så ska man banne mig leva upp till det också. Detta kan utveckla sig till en intressant diskussion kring vad en "öppen" folkkyrka egentligen betyder för olika människor. En del menar att kyrkan ska vara öppen för alla oavsett läggning, bakgrund, skonummer och egenheter i syfte att utvecklas och vilja sammansmälta med Guds vilja. Andra tolkar en öppen folkkyrka med ett relativt tomt program vars avsaknad av både ideologi och trosföreställningar ska locka folk till kyrkan. Men vem är allvarligt intresserad av en kyrka där man varken törs tänka eller prata med risk att stöta sig med någon som har en annan verklighetsuppfattning. Rena mumman för anarkister som därmed fritt kan flytta fram sina positioner.

RFSU har nu gått över gränsen anser många. För Riksförbundet har ju skattemedel för att ägna sig åt sexuell upplysning, inte för att bedriva politisk ideologi. Och det är därför relevant att fråga sig hur mycket skattepengar som går åt till arbetet att nedmontera våra tidigare värden och traditioner.

En grupp som alltid glöms bort i debatten om de mänskliga rättigheterna är barnen. Vuxna anses ofta ha rätt till både det ena och det andra, men barnens behov av jordnära förebilder utifrån manligt/kvinnligt i samhällsnormen tycks som totalt ointressant. Barn får helt enkelt anpassa sig, de måste påverkas, finna sig och lära sig gilla det här. Vare sig de vill eller inte, och det tycks nästan viktigare än en seriös skolgång.

Så länge vi inte protesterar mot det här, kommer snart diskrimineringsombudsmän att krypa omkring i varenda buske i hopp om att äska pengar så fort en åsikt vädras. Att som homosexuell själv kunna skrika okvädningsord och förödmjukande tillmälen till heterosexuella tycks däremot vara helt okey. Sexuell särbehandlig. Det är fint det.

Folkpartisten Per-Åke Fredriksson i Gävle ställde en interpellation i fullmäktige den 16 augusti, där han ifrågasatte ansträngingarna till att införa fler instegsjobb i kommunen. Arbetade man tillräckligt hårt mot invandrarcentrum, undrade han. Det finns nämligen bara åtta stycken i dag som har instegsjobb i Gävle och dessa befinner sig enbart inom privata företag och ingen annanstans.

Detta väckte naturligtvis stor entusiasm i fullmäktigesalen där man köade för att få beklaga detta faktum. Men för att komma med goda nyheter meddelade någon att nya regler nu gör gällande att även den offentliga sektorn tillåts använda sig av samma generösa förmåner. Tidigare har den offentliga sektorn enbart fått subventionerat 50 procent, vilket ansågs vara diskriminerande. Och därmed enades många om att den offentliga sektorn nu hade ett särskilt stort ansvar att utnyttja detta. Okey. Man kanske inte sa ordet utnyttja... men ändå.

Således uppmuntras det till gratis arbetskraft i Gävle till följd av en snedvriden konkurrens och lönedumpning. Alla hurrar, och man blundar därmed också för något som kan sättas i system. För varför ska man överhuvudtaget anställa på riktigt, om man nästan får allting gratis? Sverigedemokraterna var naturligtvis ensamma om att opponera sig.

Att bygga en politik där ständigt olika regler ska gälla för olika människor kan knappast vara särskilt klokt. Resultatet ser vi i form av det klicksamhälle som råder idag bestående av ett "vi" och ett "dem" vilka lätt kan spelas ut mot varandra i en ansvarslös politik. Man kan därför inte motverka arbetslösheten genom en oansvarig politik som spär på denna, samtidigt som man ropar på arbetskraftsinvandring. Detta för att sedan locka med subventioner som fastlåser människor i ett låglöneproletariat.

Nu vill ju alla förtroendevalda tävla om vem som har den bästa människosynen. Men till skillnad från de övriga i fullmäktige anser vi sverigedemokrater inte att gratisarbete är en tanke som bygger på en särskilt god människosyn. Vi vill hellre förespråka ett samhälle där alla har samma rättigheter och skyldigheter i det man konkurrerar på lika villkor.

För det blir liksom lite rörigt det här med "god människosyn", när politiska visioner ska praktiseras på golvet. Och ju fler som påstår sig ha denna goda människosyn rent generellt sätt, desto flera fattiga och utslagna människor tycks jag se omkring mig. Det är väl konstigt... eller inbillar jag mig?

"Våra två partier lovar nu klart och tydligt att vi inte på något sätt kommer att göra upp med Sverigedemokraterna."

Komedin jag läste om i Dagens Nyheter har körts i repris många gånger om, och nu skrattar man inte längre åt skämten. Denna gång samlade sig alltså Sahlin, Wetterstrand och Eriksson ihop sig för att berätta denna makalösa historia. Allt medan de beundrar varandra för sitt mod, och den demokratisyn de ger uttryck för. Egentligen behöver de ju aldrig argumentera eftersom de tänker likadant. Och tycker saker gör de ofta. Också detta likadant.

Men lite nytt kan de väl komma med för omväxlings skull. För alla vet väl vid det här laget att svenska politiker haft som tradition att inte infria sina löften. Vi behöver således ett nytt parti, nya fräscha tankar och framför allt handlingsfrihet.

Jag tittar på riksdagens partiföreträdare där de alla tycks sitta i likadana kläder, och bygga sandslott tillsammans. Visst kivas de ibland, särskit när någon tittar på. Då kan det hända att någon kastar sand i ögonen på den andre, vilken hämnas genom att dra vederbörande i håret... som gallskriker för att alla ska höra... och bevittna den dramatik som utspelar sig. Men när det verkligen gäller. Då ställer alla upp sig på rad. Håller varandra i händerna och går två och två på led.

Kaplan Mikael Mogren skrev i en krönika den 3 juli i Kyrkans tidning att det sätt som Svenska kyrkan bemöter Sverigedemokraterna på kan ge modeller för det stora valet. Hur demokratin utformas är inte statiskt, menar han och anser att demokratin vid behov måste omförhandlas om Sverigedemokraterna blir flera.

Fy Mogren. Och en kyrkans man dessutom. Att en Herrens tjänare kunde hysa ett sådant folkförakt både förskräcker och chockerar. Sådana här uttalanden ger definitivt Svenska kyrkan dåligt rykte. Och får jag därmed be biskop Ragnar tar kaplanen i örat med en tillrättavisning. En lektion kring vår grundlag tycks vara en brådskande angelägenhet och kanske något som stiften kan bistå med. Jag blir givetvis nyfiken på hur långt kaplanen skulle kunna gå, om han med hjälp av sina kamrater ensamma fick styra och ställa. Jag misstänker, med tanke på sinnelaget, både det ena och det andra.

Måhända slutar man mesa med allmän rösträtt, och inför i stället annat gammalmodigt trams som fängelse och arbetsläger. Men som tur är, eller ska jag säga, Gud-ske-lov kommer denna mardröm inte att bli sann. Vi Sverigedemokrater kommer att fortsätta växa. Och det är tur det. För med vår politik behöver ingen fly Sverige som politisk flykting.

Sverige är ett rikt land. Det bevisas med hjälp av tabeller och statistisk. Här pratar man gärna om kronor och procent, och levnadsstandarden mäts i siffror och diagram. Sällan pratar vi om livsglädje eller vad som åstadkommer motsatsen.

Då vi i Sverige länge haft ett oacceptablet stort antal sjukskrivningar pekar det på att vi går i otakt med vår innersta natur. Faktum är, att vi inte är några själlösa robotar. Vår enda existens består inte av att ständigt dra in enorma skatter till ett ständigt växande sjukt samhälle. Vi orkar inte. Och klarar inte i längden av att ständigt tvingas tralla omkring på ett rullande band i sosse-verkstaden. Entonigt rabblandes klyschor om att ”Aaaalla ska med". Att bli sjuk i Sverige är kanske därför ett tecken på att man är mänsklig, eller rent av sund.

Den svenska kollektiva gemenskapen som så länge och högt prisats i Sverige, har paradoxalt nog medverkat till att individen krympt och närmast försvunnit. Ett exempel som etsat sig fast i mitt minne är då jag en gång jobbade inom hemtjänsten där en gammal kvinna grät då vi skulle lämna henne. Detta efter tio minuters "plikt". Vårdbiträdet jag hade med mig såg uttråkad ut. Hon klappade den gamla tålmodigt över handen med en illa dold medkänsla: "Det är flera än du, som känner så här. Det gör nästan aaalla."
En minut senare jagade vi iväg till nästa ställe.

Vi har bråttom i Sverige, för i Sverige mäter vi tid och effektivitet i pengar. Tid till personliga kontakter eller tid till att vara förälder anses som tärande för den kollektiva gemenskapen. Sådant kan nämligen inte mätas i BNP. För i Sverige har man dille på att mäta. Diskbänkar, boyta och antal bilar per hushåll blir ett mått på lycka, framgång och möjlighet till högre beskattning. Kvalité mäts också med siffror i det att vissa kommuner skickar ut kvalitetsenkäter för att mäta hur bra man ligger till. Blir resultatet över 40 poäng får kommunen godkänt. Får man över 70 blir det väl godkänt. Enkäten innehåller frågor av praktisk karaktär vilka styr svaren. Men ingen tom rad lämnas till "kunden" där denne fritt får uttrycka sin längtan. Sverige anses vara ett rikt land, men lider brist på äkta empati, där många saknar någon som vågar höra deras tankar.

I april detta år kunde man läsa i ett pressmeddelande från socialdepartementet om att ohälsotalet var nere på 37,7 dagar. Alltså en minskning med två dagar på bara ett år där orsaken ansågs vara regeringens förstärkta sjukvårdsmiljard. Tillskott med mera skattepengar anses därför dämpa ohälsan och få ner siffrorna. Återigen redovisas siffror och belopp i stället för orsaken till den svenska ohälsan.

Visst är det en smula märkligt att människor som massinvandrar till Sverige aldrig behöver mätas i vare sig siffror eller lönsamhet. "Man räknar inte de människorna i pengar", heter det plötsligt varför frågeställaren betraktas som en bödel (här är det naturligt att man blir förvirrad).

Nej man räknar inte de människorna i pengar. Inte ännu. Men troligtvis snart. För då den importerade underklassen blivit tillräckligt stor, och tillräckligt hjälplöst beroende av bidrag, då är det risk för att krokodilkäften slår igen. Vi som har bott här tidigare har varit med förr. I går ansågs vi alla som fria, idag är vi alla plågade av maktlöshet och skuld. Sverige har ett system som är förföriskt, manipulativt och oändligt krångligt. Man blir rädd och förvirrad här. Det tycks liksom ingå i systemet.

Klimatet står nu högt i kurs och kommer därför att bli en stor fråga inför nästa val. Det visar sig att man tagit stort intryck av Al Gores film om den Obekväma sanningen i det man ryser, och därmed ständigt försvarar allt högre bränslekostnader i väntan på världens undergång. Men har man inte i alla tider haft teorier om världens undergång. Man har skrämt med domedagen, ragnarök, tidens slut, helvetet och harmageddon. Kärt barn har många namn. Och varför inte. Skräck köper lika bra som sex.

Men inte kan vi väl jämföra dåtidens primitiva vetenskap med nutidens, kan man här protestera, tänk vilken teknik vi har i dag och tänk vilka mätinstrument det finns. Och förresten... så är väl vi människor mer upplysta i dag än förr och inte lika lättlurade.
Det är jag däremot inte lika tvärsäker på. Jag tror nämligen man fortfarande litar lika blint på dem som gapar mest, precis som förr, vars förespråkare för den egna teorin förstår att utnyttja människans skräck att framstå som okunnig. Och en sak är säker. Det man skriar mest om, har jag alltid varit skeptisk mot. Sakfrågor man däremot försöker tiga ihjäl är desto mer intressanta.

I dag finns dock forskare världen omkring som kritiserar växthusteoretikerna i det man förklarar klimatförändringarna i stället bero på solen. Varför har då dessa växthusteoretiker fått dominera debatten kan man undra. Den svenske klimatforskaren Wibjörn Karlén menar att solteorin anses vara för kontroversiell, och detta trots att jordklotet under hela dess historia haft klimatförändringar av stora mått. Faktiskt även då varken människor eller motorburen teknik fanns.

Här kan man någonstans faktiskt börja fundera över om dagens forskare är så mycket mer att lita på än gårdagens egentligen. Men vi har ju statistik från FN-organet IPPC, det är väl bevis nog? Och dagens moderna vetenskapsmän med dess överlägsna teknik. Tänk på det. Det är ju idiotsäkert. - De väljer medvetet ut extrempunkterna i en serie då de ska göra jämförelser, hävdar Wibjörn Karlén. Han menar vidare att forskare med hans åsikter och analyser utfryses och inte tillåts delta i miljödebatten. – TV-reportrar brukar ibland säga att de inte får ta mig med i sina repotage, fortsätter han i tidningen Realtid.

Nu ropar utredare från Vägverket ut att avgasutsläppen från etanolbilarna är större än från bensinbilar. Och samtidigt skriver professor Mark Jacobson vid Stanfordsuniversitet i USA att etanol rent av är hälsofarligt på grund av att detta medverkar till att ozonhalten stiger. Snacka om otur. För i Sverige har man ju (naturligtvis) satsat mest i Europa på etanolbilar.

Visst är det imponerande med titlar, och så har det nog alltid varit. För så fort man slänger omkring sig en titel som forskare eller expert, är det precis som om denne automatiskt är moraliskt ofelbar. Att det skulle vara så tvivlar jag också mycket starkt på. Så i väntan på världens undergång, oavsett vad man nu döper den till, bör vi nog vara förnuftiga och se till att vardagen fungerar. Vi kan för närvarande inte avskaffa alla bilar eller beskatta bränslet för högt då det helt enkelt inte finns något bra alternativ. Därmed säger jag inte att jag är för miljöförstöring och uppmuntrar till törstiga motorer och okynnesåkning. Jag vill bara inte att politiker ska frestas fatta beslut utifrån en ensidig och kanske felaktig information som kan äventyra både tillväxt och arbetsmarknad. Detta samtidigt som de miljömässiga vinsterna blir ringa eller lika med noll.

Då man i historien tidigare orsakat masshysteri och förföljt oliktänkare har sanningen ändå till slut kommit fram i det kritiker lyckats vinna tillräckligt mycket gehör.Även det fenomenet kommer vi att få se framöver. Och då har folk alltid vaknat upp och yrvaket frågat sig samma sak varje gång: - Hur var det möjligt att folk trodde på det där, men i dag är vi tack och lov förnuftiga.