Nedan publiceras delar av det tal som partiledare Jimmie Åkesson höll till deltagarna vid partiets jubileumsfest den gångna helgen.

Partivänner,

Jag är fortfarande lite osäker på vad man egentligen ska prata om en sådan här kväll. Ska man fokusera på sådant som har hänt, saker som man själv upplevt och sådant som man hört andra berätta om. Sådant som kan anses ha haft stor betydelse för vårt partis utveckling under 20 år?

Eller ska man kanske undvika att prata för mycket om sånt som har varit och istället betrakta den här kvällen som ett avstamp in i framtiden, in i nästa 20 år?

När vi diskuterade det här jubileet i partistyrelsen för ganska precis ett år sedan, så var det någon som frågade vad det är vi ska fira och om vi verkligen ska bry oss om att göra någon större grej av att partiet fyller 20 år? Det finns ju en risk för att vi – om vi gör det på fel sätt – ger intryck av att vara helt okritiska i vårt sätt att betrakta vår egen historia och med tanke på att vi profilerat oss ganska hårt som ett nytt parti så skulle det kunna få en negativ effekt.

Jag svarade då, lite skämtsamt naturligtvis, att vi rent teoretiskt skulle kunna använda 20-årsjubileet till att ta avstånd från partiets första 20 år. Vi skulle kanske till och med kunna vinna någonting på en sån strategi, åtminstone kortsiktigt.

Nu tror jag väl kanske inte att vi ska behöva gå riktigt så långt i vår självkritik, men jag tror ändå att det är viktigt att vi, en sådan här dag, också ägnar en stund åt självrannsakan och framför allt åt att i konstruktiv anda fundera över sånt som vi kan göra bättre under de kommande 20 åren.

Det finns en del i partiets tjugoåriga existens, särskilt under några år i början på 90-talet, som vi har anledning att distansera oss i från. Sånt som lagt extra tyngd i varje sverigedemokrats ryggsäck och som tyvärr fortfarande inverkar negativt på många människors förtroende för oss som parti och som enskilda politiker.

Jag sa i samband med partiledardiskussionerna 2005 att det som allra starkast håller oss tillbaka från ett definitivt genombrott, det är väljarnas vrångbild av partiet. Jag sa också att vi måste rannsaka oss själva, vi måste våga erkänna våra egna misstag och vi måste se till att de inte upprepas. Och samtidigt – och förmodligen ännu viktigare – vi måste på ett offensivt och utåtriktat sätt vara tydliga med vilka vi är och vad vi faktiskt tycker. Så tror jag att vi kan övervinna den här vrångbilden. Naturligtvis inte hos media eller det övriga etablissemanget – men hos väljarna. Hos dom som ska rösta på oss.

Sen har vi den andra sidan - tveksamheter i partiets ungdom, det är ingenting unikt för oss. Det måste vi också förstå och komma ihåg. I jämförelse med många av de nuvarande riksdagspartierna, så framstår våra historiska misstag och barnsjukdomar som ganska försynta. Vi har aldrig tagit initiativ till rasbiologisk forskning, tvångssteriliserat människor eller hyllat mördarregimer. I dag, när riksdagspartierna tillåter sig själva företrädas av fifflare, våldsbrottslingar och extremister, kan vi ärligt – och med gott samvete – slå oss för bröstet och hävda att vår renhållning fungerar. Vi inte har något att skämmas över. Vi är bättre än de andra, också i det avseendet!

Jag tog min första kontakt med Sverigedemokraterna strax efter valet -94 men jag blev inte medlem förrän på våren -95, när Mikael Jansson hade valts till ny partiledare och han hade påbörjat det viktiga byggandet av ett konventionellt och folkligt parti. Det var ett arbete jag mer än gärna ville vara en del av.

Jag har alltså haft äran att få vara med under tretton av partiets tjugo år och det har förstås hänt en hel del under den tiden. Jag hade inte tänkt prata så mycket om det här i kväll, utan får hänvisa till mitt och de övrigas respektive kapitel i jubileumsboken, men man kan väl sammanfatta det ungefär som så, att:

Den utveckling vi genomgått, och inte minst de framgångar vi nu skördar, är någonting historiskt och alldeles unikt i svensk politik. Att från noll och absolut ingenting – utan resurser, utan en klart definierad grupp kärnväljare och med ett massivt motstånd från hela det samlade etablissemanget – skapa och utveckla ett politiskt parti som nu, tjugo år senare – efter åtskilliga misstag, efter ett otal utdömanden och efter oräkneliga kraftansträngningar från motståndarna - står på gränsen till ett riksdagsinträde är en fantastisk bedrift som alla vi, som är och har varit delaktiga, ska vara oerhört stolta över.

I kväll har vi samlats här kanske i första hand för att uppvakta jubilaren, men det här är förstås också ett tillfälle för såväl tillbakablickar som intressanta diskussioner om framtiden. Tidigare i dag hade vi ett framtidsseminarium, där vi tog några första steg mot de stundande valkampanjerna och det val som förhoppningsvis ska innebära det definitiva genombrottet för partiet.

Och när jag säger så, så slår det mig hur många gånger jag hört just det, att i nästa val, då… Redan i valet -98 fanns det de som på allvar trodde att vi skulle komma in i riksdagen. Jag trodde det inte, utan fokuserade helt på kommunvalet därhemma. Nästa val däremot, 2002. Då trodde jag, och många andra, att det faktiskt fanns en chans. Vi hade värvat moderaternas riksdagsman, Sten Andersson, vi hade ingått valsamverkan med Skånes Väl, vi hade mer pengar än tidigare, och vi saknade konkurrens från andra uppstickarpartier.

Jag minns att jag efter valet -98 hade en diskussion med Jens Leandersson om det här med förutsättningar. Vi slog våra kloka ihop och konstaterade det, att om vi bara hade en miljon kronor och fick vara med i en tv-debatt – då skulle genombrottet vara ett faktum.

Sen kom 2002, vi hade en miljon och Sten Andersson fick möta självaste Leijonkungen i en direktsänd tv-debatt. De stora framgångarna uteblev.

Och sen kom 2006, och vi gjorde nästan allt det där som vi hade planerat för. Och visst, det räckte en bra bit på vägen, men inte hela vägen till målet.

Gång på gång, val efter val har man som sverigedemokrat tvingast omvärdera synen på vad som verkligen krävs för att nå det där definitiva genombrottet. Men då måste man komma ihåg, att vi är inte något nytt Miljöpartiet, som hela etablissemanget kramar om och formligen bär in i riksdagshuset. Och vi är definitivt inte något Ny Demokrati, som byggde hela sin existens på kändisskap och pengar, och som bekant gick upp som en sol och ner som en pannkaka.

Vi är någonting annat. Vi bygger långsiktigt, utifrån övertygelse och på en stabil grund, både ideologiskt och organisatoriskt. Även om man självklart önskar att allting ska hända snabbt och omedelbart, så vill jag hävda att vår utvecklingstakt varit precis lagom. Det är kanske inte så att vi har valt den själv, men den har varit bra för oss och kommer att gynna oss på lång sikt. Vår stabila utvecklingstakt är en garant för, att när vi väl kommer så är det för att stanna.

Myten om silverkulan, som krävs för att stoppa oss, lever. Och den är i högsta grad verklig.

Så, partivänner – vad är det egentligen som talar för att vi verkligen kommer att lyckas den här gången?

Jag tycker att utvecklingen talar sitt tydliga språk. Sverigedemokraterna är ett parti som vuxit i varje val. Sakta men säkert har vi klättrat uppåt, och det har till och med gått så sakta så att ingen förutom vi själva har märkt att vi närmat oss. Nu har alla upptäckt det. Den panik som nu sprider sig inom etablissemanget och bland riksdagspartierna, den är påtaglig.

- Det tillsätts särskilda arbetsgrupper som ska jobba fram strategier för att stoppa oss.
- Partitoppar här i Stockholm har bråda dagar med att tala om för de lokala representanterna ute i kommunerna hur vi ska behandlas och hanteras.
- Ambivalens är total när det gäller frågan om att ”ta debatten”. Ska man ta debatten eller inte? Ska man nöja sig med att säga att man ska ta debatten och sedan backa när det kommer till kritan?

Och samtidigt som allt detta sker över huvudena på oss, så har vi det ganska bra. Vi växer, vi blir bättre. Vi blir hela tiden lite större, lite starkare.

Detta, kombinerat med samhällsutvecklingen, som ger oss rätt på punkt efter punkt, som visar att vi hela tiden haft rätt i våra analyser. Där fler och fler svenskar får upp ögonen för de problem som vi tjatat om, år ut och år in. Det är vad som talar för att den här gången kommer vi verkligen att lyckas. Vi kommer att lyckas med besked.

Vi må ha tjugo jobbiga år – men också roliga och oerhört nyttiga år – bakom oss. Men låt oss alla vara överens om att de roligaste och viktigaste åren, dom fortfarande väntar på oss i framtiden!

Partivänner, låt oss tillsammans höja våra glas och skåla för vårt fantastiska parti och för alla fantastiska, solidariska, självuppoffrande och stolta människor som utgör detta vårt parti.