Det räcker inte som regeringen gör, att slå sig på bröstet och berömma sig själva för att jobben i absoluta tal ökat, när den totala sysselsättningsgraden inte gör det. En viktig del i detta är givetvis att inse att invandringen måste anpassas till landets förutsättningar att erbjuda människor en fullgod sysselsättning

Migrations- och arbetsmarknadsminister Tobias Billström var nyligen på en Norrlandsturné där han talade om framgångarna med alliansens arbetsmarknadspolitik. Framgångarna ligger enligt honom i att 100 000 nya jobb skapats under de senaste fyra åren. Vad han dock glömmer att nämna är att befolkningen under mandatperioden samtidigt växt med över 265 000 personer, varav en stor del var i arbetsför ålder.

Regeringens sätt att föra ut sitt politiska budskap är symtomatiskt för de gamla partierna. Genom att hävda att sänkta skatter skapar jobb vill alliansen få väljarna att tro att de har en lösning vad gäller arbetslösheten. Genom att tvärtemot höja skatterna vill de rödgröna få väljarna att tro att deras politik kan lösa problemet med höga arbetslöshetstal.

Diskussionen om hur arbetslösheten pressas ned blir dock smått ironisk så länge som man diskuterar hur arbetslösheten kan minskas samtidigt underlåter att diskutera migrationens betydelse för arbetsmarknaden. Tittar man genom ett historiskt perspektiv har sysselsättningsgraden de senaste 20 åren fallit från 83 procent ned till dagens nivå omkring 74 procent, mätt 16-64 år.

Ser man över alliansens mandatperiod kan man heller inte finna att deras politik medfört någon nämnvärd förbättring vad gäller sysselsättningsgraden på arbetsmarknaden. Tillgången på arbetskraft överstiger fortfarande alltjämt tillgången på arbeten och situationen kommer med nuvarande politik heller inte att förändras. Enligt SCB:s långtidsprognos för arbetsmarknaden så räknar de i sitt huvudscenario med att utanförskapet består omkring miljonen människor ända fram emot år 2030.

För att återupprätta en fungerande arbetsmarknad behövs således ett politiskt nytänkande. Det räcker inte som regeringen gör, att slå sig på bröstet och berömma sig själva för att jobben i absoluta tal ökat, när den totala sysselsättningsgraden inte gör det. En viktig del i detta är givetvis att inse att invandringen måste anpassas till landets förutsättningar att erbjuda människor en fullgod sysselsättning.

Men förutom detta krävs även en väsentligt större satsning på småföretagen bland annat genom att öka antalet undantag vad gäller turordningsreglerna samt genom att minska arbetsgivaravgiften för de tio första anställda. Dels eftersom det är bland dagens småföretag vi ser morgondagens mellanstora eller stora företag, men också eftersom det var bland småföretagen i stort sett hela sysselsättningstillväxten ägde rum under förra högkonjunkturen.

Andra nödvändiga åtgärder är att förbättra förutsättningarna för ett gott innovationsklimat bland landets innovatörer, att skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring samt att vidareutveckla RUT där barnfamiljer och äldre ges ökade möjligheter att avlastas. Vi föreslår även stärkta anslag till FoU (Forsknings- och utvecklingsenheten), att de svenskdiskriminerande instegsjobben slopas och vi föreslår 1,1 miljarder i riktade utbildningsstöd för att göra naturvetenskap och vårdkurser mer attraktiva - för att därigenom undvika brist på kompetent arbetskraft. Utöver detta föreslår vi även ett nytt kompetens- och lärlingsprogram.

Med en sverigedemokratisk politik ges Sverige en chans att på allvar komma tillrätta med de problem som finns. Den 19 september väljer du vilket Sverige du vill ha.

Under rubriken ”Stoppa rasistiska partier” i ST den 4/4 tog företrädare för Antirasistiska akademin, Röda Korset, Sundsvalls FN-förening, Amnesty och 5i12 ställning mot Sverigedemokraterna. Även organisationen Centrum mot Rasism, CMR, skrev samma dag en artikel med ungefär samma tema. Det fick mig, för att lista ut vad som driver organisationerna, att närmare undersöka vilka som egentligen företräder och finansierar nämnda organisationer.

Företrädarna för dessa organisationer påminde om tragiska historiska skeenden och försökte därefter koppla ihop dessa tragiska historiska händelser med SD och vår idé om att illegala invandrare utan flyktingskäl skall nekas gratis sjukvård. De motsatte sig även SD:s idé om att invandrarna skall förväntas anpassa sig till det svenska samhället, samtidigt som de beklagade sig över att sådana krav på invandrarna hade mötts av huvudskakningar och avsky för bara några decennier sedan. Att just den politiken var praxis och norm fram till den 27 februari 1975, då den nya lagen "Riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken" klubbades igenom, verkar helt ha förgått dem, eller så försöker de rent av piska upp en hatisk stämning mot oss som parti – som om allt elände skulle bero på oss som aldrig ens har styrt detta land.

Artikeln avslutades med att den ideella sektorn med föreningar, studieförbund och lokala aktivistgrupper måste göra gemensam sak med företrädare, för att driva den ”viktiga demokratifrågan” att stoppa partier som ifrågasätter det mångkulturella samhällssystem där invandrarna uppmuntras att motsätta sig det svenska samhället. Artikeln går således från början till slut i precis samma jargong som när riksdagspartierna ”tar debatten” mot SD. Att just riksdagspartierna agerar på det sättet beror på att de enats om att det är det bästa sättet att hantera en ytterligare politisk konkurrent, då ju vi tar plats på deras bekostnad. Det enklaste sättet att värva röster anses uppenbart i första hand vara att prata om andra partiers nackdelar, då även påhittade sådana. Men att också dessa organisationer skulle vara intresserade av samma pajkastning fångade mitt intresse, varför jag också gjorde en liten research, och kom fram till att samtliga organisationer har sitt levebröd i att just gå riksdagspartiernas ärenden.

Om vi börjar med Antirasistiska Akademin så består de av en styrelse i huvudsak bestående av statsanställd skolpersonal, som i sin tur lyder under det mångkulturella lagverk riksdagspartierna satt upp. Röda korset säger sig i sin tur vara religiöst och politiskt obundet men tar ändå öppet ställning mot Sverigedemokraterna - inte helt otänkbart på grund av att en före detta toppolitiker, Bengt Westerberg, sitter som ordförande. Han lyfter för övrigt en lön på 68 500 kronor per månad. Enligt Westerberg själv går det mesta av verksamhetens intäkter åt till löner - och jag tror honom. Kommitténs 760 anställda kostar i genomsnitt 1 125 000 kronor per person och de nio högsta cheferna tjänar i genomsnitt 147 000 kronor i månaden efter alla avgifter. Lönerna är därtill skattefria. Alla anställda på Internationella Rödakorskommittén har dessutom ett guldkantat avtal som sannolikt kostar ”hjälporganisationen” enorma belopp och redan vid 57 års ålder kan de gå i pension. Som inte detta vore nog riskerar förre Röda Korset-chefen Johan af Donner åtta års fängelse för grova bedrägerier.

Organisationen Centrum mot Rasism (CMR), som samarbetar med Sveriges Unga Muslimer och Svenska Kyrkans Unga, men som troligen är mest känt för att hetsa mot glassen Nogger - leddes tidigare av Yvonne Ruwaida. Hon satt mellan 1994-2006 i riksdagen för Miljöpartiet men sitter nu, på grund av partiregler, som oppositionsborgarråd i Stockholm. Ruwaida avslöjades för övrigt i januari 2001 för att ha åkt taxi och handlat för 275 000 kronor på statens kreditkort, utan att redovisa ett enda öre. Nuvarande verksamhetschef är dessutom ingen mindre än Mkyabela Sabuni, farbror till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. CMR har med andra ord även de tydliga kopplingar till våra politiska konkurrenter och mottog dessutom fram till 2006 direkta statliga bidrag på 5,5 miljoner per år, för att därefter istället erhålla miljonbelopp från den statliga allmänna arvsfonden. År 2008 fick de minst 2,38 miljoner kronor och år 2009 fick de inte mindre än 4,1 miljoner kronor i bidrag.

I den statliga allmänna arvsfondens Arvsfondsdelegation, som bestämmer till vilka projekt pengarna skall fördelas, sitter Ragnwi Marcelind som ordförande. Marcelind är statssekreterare till folkhälsoministern Maria Larsson. Tidigare var den socialdemokratiske statssekreteraren Staffan Bengtsson ordförande. Nuvarande Vice ordförande i Arvsfonden, Christer Hallerby, är även han statssekreterare. Övriga ledamöter är antingen chefer för statliga institutioner, generalsekreterare, kanslichef för Socialdemokraterna eller utredare av integrations- och migrationsfrågor. Vidare säger sig även organisationen Amnesty vara "fri från alla regeringar, politiska ideologier, ekonomiska intressen och religioner". Ändå lyckades också de skriva under en debattartikel med just politiska ställningstaganden. Vid en närmare koll visar det sig dessutom att Lise Bergh, som mellan åren 1999-2006 tjänstgjorde som statssekreterare åt Socialdemokraterna, sedan 2007 tjänstgör som generalsekreterare åt organisationen.

Organisationen 5i12 grundades 1995 av Stig Wallin, året efter att hans dotter mördats av en ung asylsökande. Organisationen har sedan dess mottagit åtskilliga skattefinansierade bidrag och leds nu av den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jasenko Omanovic. Styrelsen består utöver denna socialdemokrat även av vänsterpartister och en miljöpartist. Slutligen har vi organisationen Sundsvall/Timrå FN-förening. Sundsvall/Timrå FN-förening är knutet till Svenska FN-förbundet, som senaste 2008 krävde att Sverige skall bryta mot grundlagen och förbjuda främlingsfientliga partier. Även denna förening säger sig vara partipolitiskt och religiöst obunden men har – likväl - föga förvånande en socialdemokrat till lokal ordförande vid namn Stig Löf. Så, kan man ens med den bästa vilja av detta dra någon annan slutsats än att de alla enats mot oss på grund av att de alla profiterar på det mångkulturella samhällssystem vi ämnar förändra?

Bland medierna är det vanligt att framställa Sverigedemokraterna som ett högerparti och ibland omnämns vi till och med som extremt högerorienterade. Senast i raden är SvD, som framställer SD som ett parti till höger om Moderaterna. Jag är lite osäker på om det handlar om en medveten framställning eller om det bygger på okunskap, men i vilket fall som helst är det inte en beskrivning som är överensstämmande med den faktiska verkligheten.

Sverigedemokraterna vilar ideologiskt i första hand på en kulturnationalistisk grund med värdekonservativa inslag. Målet med vår politik är att skapa ett samhälle präglat av en hög grad av samhörighet, trygghet och solidaritet med våra medmänniskor. Idémässigt har vi inspirerats av traditionella värdekonservativa idéer, vilket rent konkret innebär att vi t ex sätter ett stort värde i ett starkt försvar kapabelt att upprätthålla landets suveränitet, att familjen ses som den grundläggande enheten i samhället utan att för den sakens skull förringa de ensamståendes insats i samhället, att vi sätter offret före gärningsmannen och att vi värdesätter den svenska kulturen, nationen samt de svenska traditionerna.

Den värdekonservativa grundsynen kombinerar vi i sin tur med principen om grundläggande social rättvisa. Vår ekonomiska politik bygger således, blandat med våra värdekonservativa värderingar, i hög grad på att skapa de bästa förutsättningarna för återupp- rättandet av det svenska folkhemmet, präglat av trygghet, harmoni och solidaritet. Välfärden skall med andra ord vara skattefinansierad och rättvist fördelas till dem som behöver den mest. Som en följd av detta vill vi bland annat både höja pensionerna, säkerställa att sjuka får lov att vara sjuka samt stärka arbetslöshetsersättningen.

Sett till vår värdekonservativa, mer traditionellt högerorienterade, inriktning relaterat till vår vänsterövervikt fördelningspolitiskt borde Sverigedemokraterna, till skillnad mot för hur vi ofta framställs, således snarast betraktas som ett mittenorienterat parti än ett parti till höger om Moderaterna. Men av någon anledning envisas inte sällan medierna med att framställa oss på annat sätt, vilket möjligen skulle kunna gynna partiet i Stockholmsområdet, där de stora tidningarna huserar, men som likväl inte speglar partiets åsikter rättvist. För trots att partiet visat sig, iaf enligt SvD, ha sex tidigare aktiva moderater bland valberedningens 25 toppnamn till riksdagen står partiets linje fast - väl förankrat i partiets viktigaste styrdokument, principprogrammet.

Förra veckan sade finansminister Anders Borg att ekonomin väntas växa betydligt mer än tidigare prognoser på 2,0 procent för år 2010. De nuvarande prognoserna visar sig nu peka på en tillväxt på 3,6 procent med efterföljande goda tillväxttal, vilket gör Borg optimistisk om framtida reformutrymmen. Kanske lite väl optimistisk.

Hela poängen med ett överskottsmål i statsfinanserna är att undvika att vältra över en nutida överkonsumtion främst till morgondagens generationer. Det är så man tar ansvar för statsfinanserna, eftersom en budget i långsiktig obalans inte klarar av att upprätthålla välfärden. Finansminister Anders Borg verkar däremot ha en annan syn på saken. I och med de nya tillväxtprognoserna väntar sig regeringen att de offentliga finanserna stärks och därmed snabbare kommer tillbaka till balans och överskott, vilket också enligt honom ligger till grund för att nya reformutrymmen kan uppstå.

För min del kan det emellertid tyckas bra märkligt att finansministern kan se reformutrymmen för en ekonomi som med nuvarande politisk kurs inte beräknas nå balans förrän 2013, och som först 2014 beräknas nå plusresultat. Ett reformutrymme är för mig när man, inom rimliga antaganden, varaktigt skapat nya förutsättningar till att satsa på prioriterade områden. Inte att så snart ekonomin kommit på plus igen bränna reserven inför nästa lågkonjunktur eller kris. Sveriges statsfinanser må vara i ett väsentligt bättre skick jämfört EU-genomsnittet, men det är likväl inget argument för varför vi inte skall ta det ansvar vi själva och inte minst våra barn och barnbarn förtjänar. Särskilt inte när vi inte idag känner till vilka kriser vi imorgon kan ställas inför!

Det nya året började på Julön, eller Kiritimati, i Stilla havet klockan elva i förmiddags svensk tid och fortsätter nu jorden runt.

Först vid lunch på nyårsdagen svensk tid har hela jorden firat det nya året. Bland det första jag tänker på vad gäller det nya året är att det innebär sänkta pensioner, sjuk- och föräldrapenning samtidigt som pensionärer vid en inkomst på 10 000 kronor i månaden tvingas betala 581 kronor mer än löntagare i skatt. En pension på 15 000 kronor ger 763 kronor högre skatt medan en pension på 20 000 kronor ger 1 060 kronor högre skatt - varje månad. Ett sådant skattesystem kan inte anses vara rättvist! Men det nya året innebär även ett val - fortsätta utför eller vända om. För min del är valet givet - 2010 röstar vi in SD i riksdagen och vänder utvecklingen! Gott Nytt År!