Förra veckan sade finansminister Anders Borg att ekonomin väntas växa betydligt mer än tidigare prognoser på 2,0 procent för år 2010. De nuvarande prognoserna visar sig nu peka på en tillväxt på 3,6 procent med efterföljande goda tillväxttal, vilket gör Borg optimistisk om framtida reformutrymmen. Kanske lite väl optimistisk.

Hela poängen med ett överskottsmål i statsfinanserna är att undvika att vältra över en nutida överkonsumtion främst till morgondagens generationer. Det är så man tar ansvar för statsfinanserna, eftersom en budget i långsiktig obalans inte klarar av att upprätthålla välfärden. Finansminister Anders Borg verkar däremot ha en annan syn på saken. I och med de nya tillväxtprognoserna väntar sig regeringen att de offentliga finanserna stärks och därmed snabbare kommer tillbaka till balans och överskott, vilket också enligt honom ligger till grund för att nya reformutrymmen kan uppstå.

För min del kan det emellertid tyckas bra märkligt att finansministern kan se reformutrymmen för en ekonomi som med nuvarande politisk kurs inte beräknas nå balans förrän 2013, och som först 2014 beräknas nå plusresultat. Ett reformutrymme är för mig när man, inom rimliga antaganden, varaktigt skapat nya förutsättningar till att satsa på prioriterade områden. Inte att så snart ekonomin kommit på plus igen bränna reserven inför nästa lågkonjunktur eller kris. Sveriges statsfinanser må vara i ett väsentligt bättre skick jämfört EU-genomsnittet, men det är likväl inget argument för varför vi inte skall ta det ansvar vi själva och inte minst våra barn och barnbarn förtjänar. Särskilt inte när vi inte idag känner till vilka kriser vi imorgon kan ställas inför!

Det nya året började på Julön, eller Kiritimati, i Stilla havet klockan elva i förmiddags svensk tid och fortsätter nu jorden runt.

Först vid lunch på nyårsdagen svensk tid har hela jorden firat det nya året. Bland det första jag tänker på vad gäller det nya året är att det innebär sänkta pensioner, sjuk- och föräldrapenning samtidigt som pensionärer vid en inkomst på 10 000 kronor i månaden tvingas betala 581 kronor mer än löntagare i skatt. En pension på 15 000 kronor ger 763 kronor högre skatt medan en pension på 20 000 kronor ger 1 060 kronor högre skatt - varje månad. Ett sådant skattesystem kan inte anses vara rättvist! Men det nya året innebär även ett val - fortsätta utför eller vända om. För min del är valet givet - 2010 röstar vi in SD i riksdagen och vänder utvecklingen! Gott Nytt År!

Under senare tid har frågan om sjukförsäkringen och utförsäkrandet av sjukskrivna - med all rätt med tanke på hur Alliansen skött frågan – blossat upp till en stor politisk fråga. Då 15 000 personer utförsäkras efter nyår, med fler att därefter följa, kan man förmoda att diskussionen bara börjat.

Frågan om sjukförsäkringen och antalet sjukskrivna har i många år varit en ganska besvärlig diskussion. Under Socialdemokraternas år vid makten sjukskrevs och förtidspensionerades rekordmånga, vilket följaktligen även skapade stor påfrestning på statsfinanserna. Men frågan handlar inte bara om en utgiftspost för staten. Bakom varje siffra i statistiken står en individ varav många inte kan återgå till sina forna jobb, men som med rätt verktyg både skulle kunna och vilja återgå till ett yrkesverksamt liv. Enligt Försäkringskassans egen utredning ”Sjukskriven i onödan?” från 2005 uppgav nästan 60 procent av de sjukskrivna att de skulle kunna återgå till arbetslivet om de bara kunde få tillgång till rätt stöd. Regeringen tog uppenbarligen fasta på detta besked och påbörjade reformeringen av sjukförsäkringen. Bland annat gjordes reglerna om så att redan långtidssjukskrivna ska kunna prova på att jobba med bibehållen sjukersättning till en viss nivå, varpå ersättningen stegvis räknas ned.

Men regelförändringarna innebär även att en person med sjukersättning måste söka jobb på hela arbetsmarknaden om det bedöms finnas någon arbetsförmåga. Problemet är bara att bedömningarna om vem som äger arbetsförmåga och inte i vissa fall fått både konstiga och orimliga proportioner, vilket i praktiken medför att t ex cancerpatienter kan tvingas söka jobb. När nu 15 000 personer utförsäkras vid årsskiftet riskerar således arbetsoförmögna personer, de 40 procent som i Försäkringskassans utredning angav att de helt saknar arbetsförmåga, att tvingas söka arbeten trots att de är för sjuka för att jobba. Självfallet bör vi efter ett uppsatt tak pröva arbetskapaciteten och ge de sjukskrivna som kan möjligheter att komma tillbaka igen. Men för de som inte kan återgå till någon form av sysselsättning ska full sjukersättning utbetald av försäkringskassan återstå som alternativ. Något annat kan jag inte se som annat än ett uttryck för en vidrig människosyn, en människosyn som förhoppningsvis blir en lika kort som en skamfull parentes i svensk modern välfärdspolitik!

Finansminister Anders Borg har vad jag vill minnas vid något tillfälle sagt att det är resultatet som räknas när det kommer till politik, i synnerhet vad gäller ekonomisk politik. Det är ett uttalande jag synnerligen instämmer i. Med anledning av det tog jag fram lite korta fakta.

De senaste dryga 20 åren, sedan 1990, har ...

...över 1,2 miljoner personer invandrat till Sverige
...befolkningen ökat med 734 799 personer (fram till september 2009)
...den totala sysselsättningen 16-64 år minskat med 80 000 personer (januari 2009*)
...andelen pensionärer i förhållande till befolkningen ökat med noll (december 2008)
...staten gått back 453,1 miljarder kronor inräknat sossarnas utförsäljning av Telia, överföringen av 258 miljarder från AP-fonderna, alliansens utförsäljningar, övriga engångseffekter samt i övrigt årets stora budgetunderskott borträknat

År 2030 beräknar SCB i sitt positiva huvudscenario att ...

...sysselsättningen minskar ytterligare 6 000 personer
...utanförskapet består runt miljonen människor
...befolkningen ökar med ytterligare 900 000 personer
...försörjningsbördan ökar till drygt 2,25 personer att försörja per sysselsatt

Är det någon som anser att den förda politiken är bra för Sverige?

* http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____135761.aspx

Idag skriver Jimmie Åkesson, på uppmaning av Sundsvalls tidning, ST, en debattartikel. Självklart inte utan att tidningen samtidigt skrivit ett direktsvar fyllt av goja.

Åkesson skriver i ST både om de positiva och de mer negativa reaktionerna av hans artikel i Aftonbladet. De positiva bitarna har i regel allmänheten stått för. Under veckan som var fick kapaciteten på telefonväxeln på partikansliet tredubblas, hundratals och åter hundratals av uppmuntrande brev har skickats, inte minst till Jimmie Åkesson, och medlemmar och medlemsansökningar har formligen strömmat in. Till de negativa bitarna hör medias skeva och vinklade rapportering, där inte minst Aftonbladets rubriksättning skapade reaktioner. Inte helt oväntat känner sig ST träffade av kritiken mot medias agerande. De känner sig så träffade att de inte nöjer sig med att bara göra de vanliga bisarra kopplingarna eller de irrelevanta liknelserna - de känner uppenbarligen även ett konstigt behov av att kritisera Åkesson för att han har mage att kalla "Högsta Rådet för Muslimer i Skandinavien" för domstol.

Att "rådet" just skipar "rättvisa" parallellt med svenska domstolar tycks inte spela någon roll för Sundsvalls tidning. Inte heller att liknande domstolar lett fram till officiella domstolar baserade på islamsk lag i Storbritannien. Istället lider man tydligen av en sjukdom, fobi, om man anser att den svenska kvinnosynen och det svenska rättsväsendet är att föredra framför stening, halalslakt, kvinnoförtryck eller andra barbariska medeltidsvanor. Det är inte lätt att förstå varför det är så förbjudet att kritisera att man i religionens namn kräver och får igenom särrättigheter. Särskilt inte när särrättigheterna inte minst grundar sig på en kvinnokultur den svenska står ljusår ifrån. Men som tur är så är väljarna knappast dumma, vilket medierna måste tro när de räknar med att deras fördömanden skall få effekt. Det skänker gott hopp om framtiden!