Söndagen den 25 mars fyller EU 50 år. Men egentligen är det undertecknandet av Romfördraget och upprättandet av den Europeiska Gemenskapen som firas. Det var först efter undertecknandet av Maastrichfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1993, som den Europeiska Unionen bildades, varefter Sverige blev medlem den 1 januari 1995 efter ett högt valdeltagande där det svenska folket röstade ja i valet i november 1994.

EU vill vara ett mänskligt och rättvist samhälle. Alla EU-länder värnar om fred, och det var också just behovet och önskan om fred som var ett av de tunga argumenten för själva bildandet av Kol- och stålgemenskapen. Efter två fullständigt förödande krig, där andra världskriget kanske var det grymmaste och mest omfattande, var Europa helt enkelt trött på krig och ville med hjälp av en kol- och stålunion ena länderna i gemensamma ekonomiska intressen. Själva syftet var naturligtvis att hindra och undvika ett tredje världskrig med ett ursprung i den europeiska kontinenten. För att förverkliga denna vision skulle därför Tysklands och Frankrikes kol- och stålproduktion underställas en gemensam myndighet med befogenhet att fatta självständiga beslut. Därmed skulle de för krigsindustrin så viktiga naturtillgångarna inte tillhöra något enskilt land, utan förvaltades istället av en gemenskap mellan Frankrike och Tyskland. Den 18 april 1951 undertecknades så fördraget om den europeiska kol- och stålgemenskapen och trädde därefter i kraft den 23 juli 1952. Unionen kom från början att bestå av sex medlemsstater: Belgien, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Frankrike och Tyskland.

Det europeiska samarbetet utökades senare år 1958 då Romfördragen trädde i kraft. Därmed bildades den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) som innebar att en gemensam marknad skulle skapas för alla typer av varor, och på sikt även tjänster, kapital och människor. Den fria rörligheten skulle också kompletteras med en tullunion, som bildades 1968. 1958 bildades även ett samarbete om gemensam kontroll på kärnenergiområdet, Eurotom, och tillsammans fick EET, Eurotom och EKSG namnet EG, Europeiska gemenskaperna. Den europeiska gemenskapen utökades så småningom och år 1973 anslöt sig också Danmark, Irland och Storbritannien. 1981 tillkom även Spanien och Grekland och 1986 också Portugal.

För att stödja den tyska återföreningen mellan öst och väst ville man dock knyta länderna ännu närmare varandra. Redan i december 1989 uttalade därför EG:s stats- och regeringschefer att gemenskapen borde stärkas för att möta den nya tidens utmaningar och att utvecklingen mot en europeisk union borde accelereras. Vid samma möte togs också det formella beslutet att sammankalla en regeringskonferens om EMU mot slutet av 1990. Det Europeiska rådets möte i Dublin i juni månad 1990 tog så beslutet att utveckla EG till en politisk union och förhandlingarna skulle löpa parallellt med förhandlingarna om EMU. Målet var att det nya fördraget skulle kunna ratificeras av medlemsländerna i slutet av 1992. Fördraget kom att godkännas av stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte i den holländska staden Maastricht i december 1991, varför fördraget också kom att kallas Maastrichtfördraget. Fördraget skrevs senare under av ländernas utrikes- och finansministrar i februari 1992 och innebar att det skulle inrättas en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och ett samarbete i rättsliga och inrikesfrågor. Dessa olika delar skulle således binda samman den europeiska unionen och därmed av gemensamma institutioner och gemensamma mål och principer.

Efter bildandet av EU med undertecknandet av Maastrichfördraget kom även Sverige, Finland och Österrike med i unionen. I början av 2000-talet utvidgades därefter EU med tolv nya medlemsländer och i dag består EU av totalt 27 medlemsländer, med en befolkning på nästan en halv miljard invånare, som enligt kraven för medlemskap värnar om fred, demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Men frågan är om en europeisk union i dess nuvarande form - eller teoretiskt ännu mer intressant ett EU med ännu större och utökad makt - är den bästa förutsättningen för just fred, demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.

Från början bildades unionen av ett gott skäl, men har sedan utvecklats till en politisk överstatlig union som nu också i och med den omtalade nya konstitutionen skall ge EU än mer överstatlig makt. Om denna konstitution så småningom ratificeras, kommer alltså makten ytterligare centraliseras till politiker och tjänstemän långt ifrån folket. Till detta skall vi också lägga till att Sverige varit och är en av de absolut största nettobidragsgivarna, vilket betyder att Sverige betalar mer till EU:s budget än vad som kommer tillbaka i form av olika bidrag. Förra året ökade dessutom Sveriges kostnader till EU med 285 miljoner kronor och uppgick därefter till 25,9 miljarder kronor. Samtidigt uppgick bidragen tillbaka till Sverige till endast 12,4 miljarder kronor varför nettobalansen resulterade i ett minus på 13,5 miljarder kronor. Totalt har EU medfört kostnader för Sverige på 247 miljarder kronor, varav ca 110 miljarder har kommit tillbaka i bidragsform för olika inhemska projekt eller jordbruksstöd.

Med anledning av EU:s utveckling och den stora utgift vårt medlemskap har inneburit ställer jag mig därför undrande; har vi verkligen något att fira när EU fyller 50 år?