En fortsatt utvidgning av EU inte är möjlig utan Lissabonfördraget. Det hävdade Nicolas Sarkozy den 10 juli i en debatt med Europaparlamentet. Den franske presidenten underströk vidare det g"emensamma ansvaret" i att "ta Europa ur krisen" och att visa att unionen arbetar för "alla" medborgare. Utspelet tyder på en stor desperation. Man har återigen misslyckats och nu vill man minsann inte misslyckas en gång till.

Det är förvisso inte särskilt svårt att inse problematiken med att ständigt utvidga EU samtidigt som vetorätten för medlemsländerna består. Men å andra sidan; varför denna iver att utvidga unionen? Och varför denna iver att ytterligare frångå principen om samarbete? För det är ju exakt det Lissabonfördraget handlar om. Lissabon- fördraget möjliggör nämligen nästa steg mot ett federalt Europa med t ex en gemensam utrikespolitik, en "europeisk identitet", ett avsägande av äganderätten på våra viktigaste naturtillgångar samt inte minst, där vi ytterligare skriver över den svenska autonomiteten genom att EU ges en verkligt lagstiftande makt.

EU inför, om Lissabonfördraget blir verklighet, dessutom i övrigt en hel rad civila, politiska, ekonomiska och socialt rättsligt bindande krav – inte bara för unionen och dess institutioner, utan även för medlemsländerna när det gäller genomförandet av EU:s lagar. EU:s överstatliga makt stärks samtidigt ytterligare av att majoritetsbeslut införs, där det räcker med 55% av medlemsländernas röster för att driva igenom ett förslag. Detta betyder således mitt uppe i de europeiska staternas kraftigt inskränkta självbestämmande även att särskilt små länders makt och påverkan över EU avsevärt minskar, vilket naturligtvis också utgör själva grunden för att EU ytterligare skall kunna stärka sin makt.

För en union som strävar efter mer makt, mindre demokrati och mindre samarbete är givetvis också Irlands nej till Lissabonfördraget ett riktigt bakslag, eftersom genom det nuvarande fördraget, som i sig faktiskt är nog så illa eftersom EU redan idag påverkar drygt hälften av alla politiska belut, kräver samtliga länders ratificerande. Vad Sarkozy med sitt debattinlägg i Europaparlamentet menade med att en fortsatt utvidgning inte är möjlig utan detta fördrag, som f.ö. också är av en hög prioritet för EU, är därmed mest troligast att EU - liksom vid den senaste misslyckade ratificeringen - knappast kommer att upphöra att arbeta mot en ratificering. Av någon oförståelig anledning hägrar ett federalt Europa, och nu börjar desperationen efter detta bli så stor att den lyser igenom.

Eftersom Sarkozys Frankrike nu skall leda EU blir det givetvis även deras främsta uppgift att "städa upp" den "oreda" Irlands beslut förorsakat. EU skall ta ett stort kliv mot en federalisering, och klivet skall tas innan europas folk också hunnit uppfatta vad som pågår. Det är därför ingen vågad gissning att Sarkozy inte direkt ser fram emot uppdraget att, som han uttryckte sig, "ta Europa ur krisen", varför han i europadebatten också gärna talade om att ansvaret är gemensamt. Det är nämligen efter Irlands nej inte längre varken lika snabbt eller enkelt gjort. Man bör därför inte heller förvånas över att Sarkozy, i arbetet att övertyga irländarna såväl som övriga EU-medborgares nu troligt ökade skepsis mot EU, förordar att EU måste visa att unionen trots allt arbetar för "alla" medborgare.

Vi kan, med anledning av detta utalande, därför i denna nya veva mot en ny omgång i operation övertalning om att Lissabonfördraget är "oss alla" till gagn, förmodligen förvänta oss att den allmänna opinionen för unionsmedlemsländernas viktigaste frågor i någon mån bemöts. Varesig det handlar om att övertyga regeringar att inte genomföra folkomröstningar eller om det gäller befolkningar till eventuella länder som tillåter folket att avgöra frågan. Fast med tanke på att det numera bara är en liten handfull länder, däribland Sverige, som ännu inte ratificerat fördraget ter sig den sistnämnda "nödvändigheten" som liten. Däremot kan EU, rent teoretiskt, säkert ändå tänka sig att blidka den allmänt skeptiska opinionen mot unionen genom att vissa efterfrågade frågor tillfälligt tillgodoses, för att på så vis minska motståndet mot unionens EU-vänliga regeringar.

Men oavsett vilken strategi EU kommer att använda sig av lovar i alla fall Sverigedemokraterna att vi inte tänker låta oss luras. EU är och förblir en odemokratisk union med federala drömmar som sträcker sig långt bort från vanligt folks behov av frihet, självständighet och trygghet. Det handlar inte minst inget om att samarbeta, därför att samarbete förutsätter att alla parter är överens. Det är just på den nivån vi avser bedriva vår europapolitik - för samarbete men mot union - och jag vill lova att Europa med den politiken knappast blir dömt till passivitet, som Sarkozy vill hävda. Det innebär istället bara att medlemsländerna fortsättningsvis får fortsätta komma överens om de stora övergripande frågorna. På en mellanstatlig och demokratisk nivå.