Det nya året började på Julön, eller Kiritimati, i Stilla havet klockan elva i förmiddags svensk tid och fortsätter nu jorden runt.

Först vid lunch på nyårsdagen svensk tid har hela jorden firat det nya året. Bland det första jag tänker på vad gäller det nya året är att det innebär sänkta pensioner, sjuk- och föräldrapenning samtidigt som pensionärer vid en inkomst på 10 000 kronor i månaden tvingas betala 581 kronor mer än löntagare i skatt. En pension på 15 000 kronor ger 763 kronor högre skatt medan en pension på 20 000 kronor ger 1 060 kronor högre skatt - varje månad. Ett sådant skattesystem kan inte anses vara rättvist! Men det nya året innebär även ett val - fortsätta utför eller vända om. För min del är valet givet - 2010 röstar vi in SD i riksdagen och vänder utvecklingen! Gott Nytt År!

Under senare tid har frågan om sjukförsäkringen och utförsäkrandet av sjukskrivna - med all rätt med tanke på hur Alliansen skött frågan – blossat upp till en stor politisk fråga. Då 15 000 personer utförsäkras efter nyår, med fler att därefter följa, kan man förmoda att diskussionen bara börjat.

Frågan om sjukförsäkringen och antalet sjukskrivna har i många år varit en ganska besvärlig diskussion. Under Socialdemokraternas år vid makten sjukskrevs och förtidspensionerades rekordmånga, vilket följaktligen även skapade stor påfrestning på statsfinanserna. Men frågan handlar inte bara om en utgiftspost för staten. Bakom varje siffra i statistiken står en individ varav många inte kan återgå till sina forna jobb, men som med rätt verktyg både skulle kunna och vilja återgå till ett yrkesverksamt liv. Enligt Försäkringskassans egen utredning ”Sjukskriven i onödan?” från 2005 uppgav nästan 60 procent av de sjukskrivna att de skulle kunna återgå till arbetslivet om de bara kunde få tillgång till rätt stöd. Regeringen tog uppenbarligen fasta på detta besked och påbörjade reformeringen av sjukförsäkringen. Bland annat gjordes reglerna om så att redan långtidssjukskrivna ska kunna prova på att jobba med bibehållen sjukersättning till en viss nivå, varpå ersättningen stegvis räknas ned.

Men regelförändringarna innebär även att en person med sjukersättning måste söka jobb på hela arbetsmarknaden om det bedöms finnas någon arbetsförmåga. Problemet är bara att bedömningarna om vem som äger arbetsförmåga och inte i vissa fall fått både konstiga och orimliga proportioner, vilket i praktiken medför att t ex cancerpatienter kan tvingas söka jobb. När nu 15 000 personer utförsäkras vid årsskiftet riskerar således arbetsoförmögna personer, de 40 procent som i Försäkringskassans utredning angav att de helt saknar arbetsförmåga, att tvingas söka arbeten trots att de är för sjuka för att jobba. Självfallet bör vi efter ett uppsatt tak pröva arbetskapaciteten och ge de sjukskrivna som kan möjligheter att komma tillbaka igen. Men för de som inte kan återgå till någon form av sysselsättning ska full sjukersättning utbetald av försäkringskassan återstå som alternativ. Något annat kan jag inte se som annat än ett uttryck för en vidrig människosyn, en människosyn som förhoppningsvis blir en lika kort som en skamfull parentes i svensk modern välfärdspolitik!

Finansminister Anders Borg har vad jag vill minnas vid något tillfälle sagt att det är resultatet som räknas när det kommer till politik, i synnerhet vad gäller ekonomisk politik. Det är ett uttalande jag synnerligen instämmer i. Med anledning av det tog jag fram lite korta fakta.

De senaste dryga 20 åren, sedan 1990, har ...

...över 1,2 miljoner personer invandrat till Sverige
...befolkningen ökat med 734 799 personer (fram till september 2009)
...den totala sysselsättningen 16-64 år minskat med 80 000 personer (januari 2009*)
...andelen pensionärer i förhållande till befolkningen ökat med noll (december 2008)
...staten gått back 453,1 miljarder kronor inräknat sossarnas utförsäljning av Telia, överföringen av 258 miljarder från AP-fonderna, alliansens utförsäljningar, övriga engångseffekter samt i övrigt årets stora budgetunderskott borträknat

År 2030 beräknar SCB i sitt positiva huvudscenario att ...

...sysselsättningen minskar ytterligare 6 000 personer
...utanförskapet består runt miljonen människor
...befolkningen ökar med ytterligare 900 000 personer
...försörjningsbördan ökar till drygt 2,25 personer att försörja per sysselsatt

Är det någon som anser att den förda politiken är bra för Sverige?

* http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____135761.aspx

Idag skriver Jimmie Åkesson, på uppmaning av Sundsvalls tidning, ST, en debattartikel. Självklart inte utan att tidningen samtidigt skrivit ett direktsvar fyllt av goja.

Åkesson skriver i ST både om de positiva och de mer negativa reaktionerna av hans artikel i Aftonbladet. De positiva bitarna har i regel allmänheten stått för. Under veckan som var fick kapaciteten på telefonväxeln på partikansliet tredubblas, hundratals och åter hundratals av uppmuntrande brev har skickats, inte minst till Jimmie Åkesson, och medlemmar och medlemsansökningar har formligen strömmat in. Till de negativa bitarna hör medias skeva och vinklade rapportering, där inte minst Aftonbladets rubriksättning skapade reaktioner. Inte helt oväntat känner sig ST träffade av kritiken mot medias agerande. De känner sig så träffade att de inte nöjer sig med att bara göra de vanliga bisarra kopplingarna eller de irrelevanta liknelserna - de känner uppenbarligen även ett konstigt behov av att kritisera Åkesson för att han har mage att kalla "Högsta Rådet för Muslimer i Skandinavien" för domstol.

Att "rådet" just skipar "rättvisa" parallellt med svenska domstolar tycks inte spela någon roll för Sundsvalls tidning. Inte heller att liknande domstolar lett fram till officiella domstolar baserade på islamsk lag i Storbritannien. Istället lider man tydligen av en sjukdom, fobi, om man anser att den svenska kvinnosynen och det svenska rättsväsendet är att föredra framför stening, halalslakt, kvinnoförtryck eller andra barbariska medeltidsvanor. Det är inte lätt att förstå varför det är så förbjudet att kritisera att man i religionens namn kräver och får igenom särrättigheter. Särskilt inte när särrättigheterna inte minst grundar sig på en kvinnokultur den svenska står ljusår ifrån. Men som tur är så är väljarna knappast dumma, vilket medierna måste tro när de räknar med att deras fördömanden skall få effekt. Det skänker gott hopp om framtiden!

Särbehandling betyder diskriminering och kommunister får räkna med att förknippas med kommunismens ideologi. Därför behöver inte SD:s politik bemötas. Viktigast att komma ihåg är dock att det är ett högt tak som gäller på Sundsvalls Tidnings opinionssidor. Fast bara om man gör absurda kopplingar mot ett parti som inte särbehandlas, eftersom särbehandling är en synonym till diskriminering.

Låter det logiskt? Förmodligen inte. Den 3 oktober publicerades under en pseudonym en insändare i ST. Insändaren påstod sammanfattat att SD inför kyrkovalet inte sade ett ord som kan härledas till bibeln, men väl att det enligt "en vågad gissning" genomfördes en häxjakt på påstådda pedofiler i samarbete med nazistiska svenska motståndsrörelsen. Trots insändarens grova kopplingar fick jag inte en tanke på att bemöta påståendet just eftersom det är en sådan bisarr hypotes. Däremot kände jag för att återigen uppmana tidningen att höja nivån på debatten då det övergår mitt förstånd hur en seriös tidning, särskilt där "trycket är hårt på opinionssidorna", kan publicera något dylikt och således även bidra till att piska upp stämningen mot såväl oss sverigedemokrater som i samhället i stort.

Tidigare har ST när jag uppmanat till en seriösare diskussion svarat att jag borde välja ett annat parti om jag inte vill vara måltavla för denna smutskastningskampanj. Denna gång svarar ST att min reaktion är närmast obegriplig och motiverar detta med att någon som "ansluter sig till ett kommunistiskt parti får finna sig att förknippas med kommunismen som ideologi". Att vi skulle ha "högerextrema kopplingar" och att vi därmed likt kommunister bör förknippas med kommunismen förtjänar förknippas med ideologier på yttersta högerkanten, motiveras med att vi lokalt har en medlem med ett tidigare förflutet i ND. Om det kan man säga mycket, men jag nöjde mig med en till insändare. Trots ST:s påstått höga tak på insändarsidorna refuserades den dock, varför jag publicerar mitt svar nedan:

ST:s ledarredaktion svarade den 7 oktober min insändare där jag ifrågasatte huruvida debatten kring vårt parti bör handla om den politik vi står för eller om den bör handla om bisarra kopplingar till åsikter eller organisationer vi står väldigt långt ifrån. Enligt ST är det senare som gäller.

Att en tidning har högt i tak på sina insändarsidor är en hedersvärd inställning då det hör demokratin till att olika åsikter får luftas. Men åsikter som hävdar att månen är fyrkantig när den vetenskapligen bevisas vara rund borde emellertid rimligen höra hemma inom den filosofiska diskursen, inte inom den politiska debatten. Den idén bör heller inte påverkas av att vi lokalt har en ledande folkvald medlem med ett tidigare (6 år sedan) medlemskap i ND, då han fullt ut delar våra värderingar, då han tagit avstånd från det parti han först trodde bara var invandringskritiskt, då han själv är andra generationens invandrare och inte minst i och med att han har en judisk bakgrund. Men det är klart; för vår del är det ju på grund av medias häxjakt svårt att behandla människor utifrån vilka de faktiskt är och står för.

Annat är det för partier med nazistiska och avskyvärda bakgrunder och partiprogram, såsom t ex Socialdemokraterna och deras rasbiologiska institut (som samtliga riksdagspartier stod bakom) eller Centerpartiets (Bondeförbundet) stöd för tvångssteriliseringar av "mindervärdiga". Trots dessa partiers mörka historier och ideologier har en rad före detta nazister i nutid gått rakt över från nazismen och dessutom även fått avgörande roller. Bland annat en av det nazistiska partiet NSF:s före detta ledare. Ändå slipper dessa partier sammankopplas med extrema åsikter och organisationer, eller för den delen sina egna partihistorier. Kanske för att ST ser somliga partier varken mer eller mindre än den totala summan av de medlemmar som idag utgör dem och för vilka åsikter och värderingar de faktiskt företräder, medan vårt parti tvingas stå till svars för en period ingen idag ledande sverigedemokrat ens varit med om samtidigt som hederliga människor utmålas stå för åsikter de i själva verket föraktar.

Mer rimligt vore att ställa oss till svars för den politik vi faktiskt står för och framför allt för den politik vi nästa år går till val på. I detta hänseende är vår politik vad gäller invandringsområdet mycket lik regeringspolitiken i våra grannländer. Innebär det att också våra grannländer skall anses främlingsfientliga? Det är förstås ett smärtande faktum för våra politiska motståndare att vår politik är praxis runt omkring oss, eftersom det gör deras egen politik ännu svårare att försvara. Lösningen blir därför att demonisera oss som företräder denna politik, eller för den delen även varje enskild privatperson som uttrycker en kritisk hållning till förd invandringspolitik. Mönstret känns igen i alla sammanhang. Men det innebär inte att det för den sakens skull skall anses vara rätt.

Om Sundsvalls Tidning nu verkligen helhjärtat föraktar nazismen och dess ideologier, lika mycket som jag själv gör, borde de visa detta genom att både ta in min insändare, låta diskussionen vara öppen för allmänheten och mer jämlikt granska partierna. Problemet med detta är väl bara att de då även tvingas ge en helt annan bild av SD samtidigt som de tvingas redovisa mängder av föraktfulla antisemitiska utspel, förringande uttalanden och högst tveksamma ageranden från de andra partierna. Eller vad sägs t ex om vår centerpartistiske vice statsminister, Maud Olofssons, uttalande för några år sedan: "Hitler gjorde en del tokiga saker". En del tokiga saker? Jag häpnar! Sanningen och verkligheten måste för somliga i vissa sammanhang onekligen kännas väldigt obehaglig!

Som en del av EU-valskampanjen besökte partiet i våras en skola i Sundsvall. Besöket började bra, men kom ganska omgående att sluta i en högst otrevlig situation där partiet, trots skriftlig inbjudan, blev utkastade.

Motivet till att partiet kastades ut ska enligt en av rektorerna, Roger Åström, ha varit att han inte var informerad och det spelade i denna mening heller ingen roll att vi kunde visa upp den skriftliga inbjudan. I pressen sa han efteråt att ”det uppstod ett missförstånd” och att han ansåg att agerandet att kasta ut partiet handlade om en markering om att det inte gått rätt till. Frågan jag då ställer mig är: Hur går det då rätt till, enligt en rektor med ”rätt” åsikter?

Till Sundsvalls Tidning sade Åström nyligen att han anser att det är viktigt att rösta i kyrkovalet just för att markera vilket parti han inte tycker om. Kanske var felet egentligen bara att vi just råkade tillhöra fel parti, varför han genom att neka oss tillträde till skolan såg sin chans att utnyttja sin makt att hindra oss från att föra fram våra åsikter? Kanske hade inte samma agerande uppstått om vi hade representerat ett annat parti?

Den 28 september kommer undertecknad i en interpellationsdebatt ställas mot Sundsvalls socialdemokratiske kommunstyrelse- ordförande, Anita Bdioui, med förhandsfrågor som bland annat rör frågorna om vad hon tycker om att vi, trots skriftlig inbjudan, blev utkastade från skolan samt hur hon ser på rektorers moraliska och etiska skyldigheter vad gäller dessa frågor. I sitt skriftliga förhandssvar skriver hon:

”Han avvisade er eftersom obehöriga inte ska vistas på skolan. Skolan är ingen offentlig plats, det är ingen demokratisk rättighet för partier att sprida material eller propagera utan tillstånd. Det är skolledningen som ansvarar för ordning och säkerhet. Ni blev avvisade eftersom ni inte kunde styrka att ni hade rätt att vara där.”

Kommunstyrelsens ordförande duckar alltså för mina frågor och vägrar i övrigt kommentera mina påståenden, som i hög grad redan är bekräftade. Samtidigt säger en av de rektorer som kastade ut partiet att det är viktigt att rösta för att visa sitt motstånd mot Sverigedemokraterna. Med anledning av detta gör jag tolkningen att med rätt åsikt som vapen kan du som offentlig skolföreträdare inte bara driva dina privata politiska ställningstaganden, utan du kan även kasta ut de folkvalda politiska partier du inte tycker hör hemma i skolans verksamhet samtidigt som du öppnar dörren för andra. Rätt eller fel? Avgör själv!

Finanskrisen, centralbankernas jättelika satsningar för att ta oss ur den i kombination med de statliga stimulans- paketen saknar motstycke i historien. I finanskrisens köl- vatten uppstår således återigen nygamla problem, såsom en alltför stor kreditexpansion, att tackla. För att historien inte skall riskera att upprepas är det nu därför hög tid att regeringen agerar för att en sund och hållbar exitstrategi snarast möjligt antas.

Trots insatsernas ingående nödvändighet för att garantera finanssystemets funktion såväl som för att hålla igång ekonomin för den speciella situation finanskrisen förorsakade, gäller det att redan nu fundera på övergången till en självgående ekonomi. Priset för de jättelika penning- och finanspolitiska insatserna betalas nämligen genom ett mycket stort och i förlängningen ohållbart risktagande, då de finanspolitiska åtgärderna snabbt driver OECD-ländernas ekonomier mot statsskulder motsvarande 100% av medlems- ländernas samlade BNP. Till detta tillkommer inte minst att den ytterligare kreditexpansionen, som blir resultatet av den expansiva penningpolitiken, innebär påtagligt ökande risker för överbelåning bland hushållen.

I den här meningen har finansminister Anders Borg, särskilt i och med Sveriges EU-medlemskap där Sverige till viss del ges större möjligheter att påverka omvärlden, ett mycket stort ansvar. Hittills har finansministern dock mest fokuserat på att angripa bonus- reglerna. Bonusreglerna har - samtidigt som bonusar inte helt bör förbjudas, då de rätt utformade går att använda för att skapa just sunda finansinstitutioner genom att belöna långsiktiga och sunda finanser - självklart haft en naturlig del i krisens uppbyggnad. Men att bara begränsa och åtgärda "luckorna" i bonusreglerna kommer sannolikt inte att rädda oss från en ny finanskris. För det krävs snarast och faktiskt mer akut att den finansiella stabiliteten garanteras genom skärpningar i den lagstiftning som reglerar kreditutgivningen.

I en finansiellt sund ekonomi i kombination med lågkonjunktur och snabbt ökande arbetslöshet ökar normalt sett nämligen varesig tillgångspriserna eller kredittillväxten i någon större utsträckning. Den situationen är vi dessvärre långt ifrån idag, där tillväxttakten för bankernas utlåning steg till 7,9 procent i juli. Även om jag i allt väsentligast instämmer med finansminister Borg om att koordinerade aktioner och regelsystem är nödvändiga för att skapa ett långsiktigt, trovärdigt och globalt finansiellt stabilt system, så menar jag att detta faktum betyder att regeringen skyndsamt måste agera om man verkligen menar allvar med sina intentioner att hindra eller begränsa omfattningen av en ny finanskris - då det just var en intensiv kreditexpansion som skapade finanskrisen. Frågan är bara om regeringen har styrkan att agera, eller om de väljer att vänta och därigenom bidra till nästa finanskris.

ST:s ledareartikel "Etnisk nationalism" den 16 augusti för ett mycket förvirrat resonemang. Artikeln skriver att Southern Poverty Law Center noterar en ökande antisemitism och att fenomenet inte bara är begränsat till USA, utan att det också ökar i Europa samt att orsaken till detta härleds till finanskrisen.

Dittills lyfter artikeln således ett angenämt problem att såväl diskutera som att råda bot på, eftersom varken finanskrisen eller den snabbt ökande arbetslösheten har något att göra med någon enskild grupptillförighet eller etnicitet. Problemet bottnar istället i en illa förd ekonomisk politik, där nästan vem som helst tillåtits låna miljon- belopp i princip utan krav på amortering och utan tillräckliga ränte- marginaler, i Sverige såväl som utomlands, i kombination med en ständigt överdimensionerad och alltför kravlös invandringspolitik. En invandringspolitik som därför skapat en latent obalans mellan arbetskraftens efterfrågan med dess ständigt ökande utbud av arbetskraft och som nu dessutom förstärks med en generell arbetskraftsinvandring.

Men istället för att diskutera problemets natur och lösningar lyfter ST:s ledareartikel upp Sverigedemokraternas framgångar i opinions- mätningarna, där SD i Aftonbladets senaste mätning fick 5,6 procent av stödet, som problemet. Genom uttrycket guilt-by-association riskerar därmed läsaren olyckligtvis nog koppla ihop SD med anti- semitism och rasism, samtidigt som partiet beskylls för att vara ett parti som rider på människors rädsla för kriser och förändringar, trots att det knappast är vi som skapat problemen och trots att SD är det parti inom svensk rikspolitik som främst lyfter upp antisemi- tismen som ett problem. Med anledning av detta ser jag ett behov av att efterfråga en ärligare debatt.

Med ett mer öppet och ärligt debattklimat, där de olika parterna visar respekten att sakligt diskutera varandras olika egentliga ställnings- taganden och argument, istället för att vid minsta tillfälle oskäligt koppla ihop dem som tycker annorlunda, eller dem som ser saken ur ett annat perspektiv, med rasister eller främlingsfientliga - torde både den misslyckade integrationen såväl som det destruktiva vi-och-dom-tänkandet ha bättre förutsättningar att på riktigt reduceras till ett mindre problem än idag. För på vilket sätt kan en ledareartikel, eller diskussion, som cyniskt kopplar ihop växande motsättningar med bärarna av idén om att anpassa invandringen till förutsättningarna att ta emot människor, för att därigenom minska detsamma, i avseendet egentligen föra diskussionen om en lösning framåt?

Med en ljusnande världsekonomisk utveckling som före- vändning flaggar Moderaterna för att regeringen, i samband med höstpropositionen, kan ta på sig spenderbyxorna och genomföra ytterligare skattesänkningar och tillfälliga reformer. Frågan är bara om utrymmet till detta finns och om satsningarna slutligen sätts in där de som mest behövs.

Moderaterna vill använda det utrymme de anser sig ha till att bland annat stärka stödet till omställning och utbildning, stödja kommuner och landsting samt till att satsa på ett fjärde jobbskatteavdrag. Att sektorn omställning och utbildning har ett behov av ett större politiskt fokus har även Sverigedemokraterna tidigare påpekat. Det vore inte minst önskvärt att få se en satsning på att skapa en bättre matchning mellan utbildning och arbetsmarknad. Kommun- och landstings- sektorn upplever vidare en mycket tung period med minskade intäkter, varför ett tillfälligt tillskott, utöver redan aviserade extratillskott, även det skulle vara en god prioritering. Men det är som vi redan tidigare påpekat samtidigt av vikt att, innan extra statliga kapitaltillskott skjuts till, tydliga krav och riktlinjer ställs för att kommuner och landsting i första hand förbinder sig att prioritera kärnverksamheterna och välfärdens verkliga kärna skola, vård och omsorg.

Att genomföra dessa satsningar genom att utöka statsbudgeten får däremot ses som mindre positiva inslag. Sverige står i år för det största konjunkturfallet sedan andra världskriget. IMF räknar med att BNP i år faller med hela 6 procent, KI beräknar krisnotan hittills till 176 miljarder kronor och OECD förutspår ett budgetunderskott på 4,5 procent för nästa år. Trots att flera tecken verkar peka mot att raset i världsekonomin kan vara på väg att bromsas upp står vi med andra ord i vilket fall som helst inför en tämligen trög återhämtning av ekonomin givet det redan stora fallet i detsamma. Nya skatte- sänkningar eller genomförda reformer utanför befintliga ramar måste därför sägas vara en ansvarslöst bedriven politik. Resurserna för satsningarna bör därför istället hämtas in genom omprioriteringar inom befintliga ramar, inte minst genom att skära ner anslagen på den kostsamma invandringspolitiken.

Dessutom borde det moderata partiet tänka om vad gäller det fjärde jobbskatteavdraget. Pension är och bör ses som en upplupen arbetsinkomst, eftersom den byggts upp under hela det verksamma livet. Genom ett fjärde jobbskatteavdrag ökas således avstånden ytterligare mellan idag yrkesverksammas beskattningsnivå med pensionärernas. Istället för ett till jobbskatteavdrag hade det ur ett sverigedemokratiskt perspektiv därför varit önskvärt att när utrymme medges istället använda detta till att satsa på att höja pensionsinkomsterna. Moderaterna har nu lite drygt en och en halv månad på sig att komma överens med övriga regeringspartier innan höstbudgeten skall presenteras för riksdagen. Det är bara att hoppas att övriga regeringspartier tar sitt förnuft till fånga både vad gäller hur de förvaltar våra skattekronor såväl som hur de prioriterar detsamma!

DN:s Kajsa Ekis Ekman ställde den 30 juni i DN Bok frågan vem som egentligen tjänar på SD:s politik, men gjorde dessvärre en inkorrekt tolkning av partiets ståndpunkter. Bland annat gör hon den felaktiga tolkningen att SD har en arbetstagarfientlig politik samt att vi har en ideologisk skattesänkarhållning.

I själva verket bygger partiets ekonomiska politik på att skapa de bästa förutsättningarna för att upprätthålla välfärdssamhället och att härvid ta ut det skatteuttag detta kräver. Det innebär rent konkret att skatterna sänks när utrymme ges och att de tvärtemot höjs när skatteuttaget inte räcker till för att garantera en adekvat samhällsservicenivå. Men ett långsiktigt hållbart välfärdssamhälle, vilket är ett av målen med Sverigedemokraternas politik, förutsätter inte bara en pragmatisk inställning till skattenivån. Viktigast av allt är att politiken skapar förutsättningar för en hög delaktighet i arbetslivet med fokus på att skapa en varaktigt hög sysselsättning.

Rensat konjunkturella effekter har nämligen den svenska sysselsättningen i antal personer, trots stadig befolkningstillväxt, legat relativt konstant de senaste 30 åren. Under samma tidsperiod har Sverige samtidigt bedrivit en av västvärldens mest generösa invandringspolitik, vilket i kombination skapat stora påfrestningar på det svenska välfärdssamhället. För att lösa problemet måste fokus riktas både mot den ekonomiska politiken, invandringspolitiken såväl som arbetsmarknadspolitiken - där man förutsättningslöst tittar på hur man undanröjer hinder för jobbtillväxt.

Vi har i detta hänseende kunnat konstatera att det nya ekonomiska läget tillsammans med den aktuella lönedumpningspolitiken förändrat spelreglerna för den arbetsmarknadspolitik vi ämnar driva vid ett riksdagsinträde. Partiet avser därför presentera och förhoppningsvis anta en ny arbetsmarknadspolitik vid partiets partikongress, Landsdagarna, den 16-18 oktober. Viktiga delar av vår nya arbetsmarknadspolitik handlar självklart om att anpassa invandringens storlek och därmed justera arbetskraften i förhållande till arbetsmarknadens efterfrågan.

Men den handlar även om att försvara den svenska modellen, där lönebildningen sker genom avtal mellan arbetsmarknadens parter samt om att skapa bättre förutsättningar för att både skapa nya företag såväl som att ge dem en chans att växa. Med Sverigedemokraterna i svensk rikspolitik anpassas arbetskraften i förhållande till arbetskraftsbehovet, lönedumpningen motverkas och småföretagandet gynnas. Det handlar varken om någon traditionellt socialistisk eller som Ekis Ekman vill påskina klassiskt borgerlig politik.

Det handlar istället om insikten om att vi lever i en föränderlig värld, där de politiska ställningstagandena måste anpassas efter den fasta visionen om skapandet av ett tryggt land baserat på delaktighet och verklig social rättvisa - ett land som ser tillgången på arbeten i kombination med välfärd som den faktor som starkast gynnar arbetstagarnas intressen.

Medierna har tydligen fått nys om någon jurist som uttryckt sig i negativa ordalag gentemot religionen islam - och fått det till att vara rasistiskt.

För det första kan jag inte låta bli att reagera över att man på nyhetsplats värderar nyheten på så vis att man sätter ett rasistepitet på mannen ifråga med anledning av att han kritiserar en religion. Åsikter hör hemma på ledarplats och inte på nyhetsplats! För det andra kan jag inte låta bli att undra sedan när man började likställa definitionen om att att dela in människor i raser, där vissa människogrupper anses ha rätt att härska över andra, med att ha en negativ inställning till en viss religion? Vad kommer härnäst? Att det är rasistiskt att inte tycka att EU är bra för Sverige? Eller att det är rasistiskt att inte rösta på "rätt" parti? För det är det här det handlar om; att få uttrycka en åsikt om en uppfattning man själv inte delar. Inte sant?

Efter varningar om massiva prishöjningar de närmaste åren har brittiska konsumenter fått rådet att "framtidssäkra" sin elförbrukning.

Enligt tidningen Ananova har en prisjämförelse visat att priserna på el och gas dubblats över en femårsperiod och framtiden spås inte heller bjuda på billigare elpriser. Tvärtemot beräknas genomsnitts- energiräkningarna närma sig 5 000 pund år 2020, motsvarande 60 000 svenska kronor. Orsaken till de väntat skyhöga elpriserna härrör massiva satsningar på förnyelsebara energikällor samt upprustning av befintliga anläggningar. Var det någon som sa att den europeiska gemensamma elmarknaden var bra för Sverige? Den personen måste ha misstagit sig!

EU handlar inte bara om Europa och det som sker där. Tvärtemot påverkar EU hela sex av tio beslut i våra kommuner och landsting samtidigt som en stor del av besluten i den lagstiftande riksdagsförsamlingen sker på direktiv från den europeiska unionen. Får EU som det vill ökar man dessutom sin makt ytterligare på bekostnad av Sveriges självbestämmande. Utfallet i EP-valet påverkar med andra ord oss alla i allra högsta grad. Därför är det också så oerhört viktigt att ta ställning.

Sverigedemokraterna går till val på slogan ”Ge oss Sverige tillbaka”. Det gör vi på grund av att europavalet inte bara handlar om vad som sker i Europa - det handlar minst lika mycket om vad som sker i Sverige, då EU har en suverän makt inom flera politikområden. Redan idag påverkas sex av tio svenska politiska beslut av EU. Unionen bestämmer t ex alltifrån hur vår jordbrukspolitik skall bedrivas, hur svenska hagar skall se ut till hur delar av den svenska arbetsmarknadspolitiken och dess lönevillkor skall läggas upp. EU lägger sig också i svensk skattepolitik, föräldraförsäkringens regler, energipolitiken och friheten på Internet. Listan över EU:s makt kan egentligen göras hur lång som helst. Går det så kallade Lissabonfördraget igenom (EU:s nya grundlag) flyttas dessutom ännu mer makt från Sverige till Europa, vilket innebär att t ex spanska, grekiska, belgiska och i framtiden turkiska och kanske t o m afrikanska ledamöter bestämmer över svensk inrikespolitik - utan möjlighet till veto från svenskt håll.

Europavalet angår oss alla, inte minst oss som vill ha makt över våra egna liv och som av demokratiska skäl är starkt skeptiska till unionens existensberättigande. Att göra valet att inte gå och rösta för att man är skeptisk till EU är i praktiken samma sak som att ge sin röst till EU:s fortsatta utveckling mot en federal superstat. Hellre en äkta EU-skeptiker och motståndare till en superstat än en EU-federalist är vårt partis inställning, därför ställer vi också upp i valet. Men vi ställer också upp för att för att stärka gränsskyddet, för att motarbeta EU:s ambitioner att lägga sig i svenska land och vatten, för att försvara svensk penningpolitik, för att motarbeta ett turkiskt medlemskap i unionen, för att försvara den svenska modellen, för att påverka EU:s och vår egen invandringspolitik samt för att stoppa Lissabonfördraget med tillhörande EU-armé. För Sverigedemokraterna finns det bara ett långsiktigt alternativ: ett samarbete mellan fria och självständiga nationer! Det EU-medlemskap svenskarna röstade ja till 1994 var något helt annat än vad det blivit idag. En röst på SD till Europavalet är en röst på Sverige och svenskarna före Europa och européerna. Din röst gör skillnad. Tillsammans kan vi förändra. Ge oss Sverige tillbaka!

Läs även:
"Sd behövs i Europaparlamentet"
"EMU och valutaunionen"
"Folket har sagt sitt"
"Europa är inte dömt till passivitet"

Som en del av EU-kampanjen besöker SD Västernorrland samtliga skolor vi får tillstånd att besöka, eftersom vi tycker att det är särskilt viktigt att informera förstagångsväljarna - de som inte har för vana att faktiskt gå och rösta. Generellt sätt hör det dock inte till ovanligheten att antingen bli direkt nekad eller ignorerad när man ber om att få besöka skolorna. Denna gång verkade däremot traditionen att neka oss tillträde till att möta förstagångsväljarna vara bruten i och med att vi fick inbjudningar från tre skolor. Trodde vi.

Till följd av att partiet fick inbjudan att besöka Sundsvalls två stora kommunala skolor besökte vi under gårdagen den första, Hedbergska skola. På skolan upplevde vi att den personal vi träffade både var trevliga och tillmötesgående. Det gick också bra att hålla bokbord. Många elever passade på att ta del av vårt budskap och ganska många passade även på att ställa frågor. Värre gick det dock idag när vi besökte Västermalms gymnasium. Först tog vi kontakt med en av skolans rektorer, dels för att meddela att vi närvarade på skolan och dels för att få parkeringstillstånd och ett bokbord tilldelat. Allt detta fick vi också. Vi påbörjade därför att upplysa de mycket intresserade eleverna om vår politik. En kort stund senare dök emellertid sedan två andra rektorer upp och krävde omedelbart att vi skulle lämna skolans område.

Givetvis ifrågasatte vi deras beslut men också deras mycket aggressiva ton. Vi förklarade att vi blivit tilldelade det bokbord vi uppehöll oss vid och att vi hade tillstånd att närvara på skolan. Jag tog också fram mobilen, tog fram telefonnumret till kontakten på kommunen och sa att de gärna fick låna min telefon för att själva kontrollera. Jag sa också att jag kunde plocka fram mejlkonversationen gällande tillståndet. Detta var de dock inte det minsta intresserade av, varpå en partikollega bad om att få deras beslut dokumenterat innan vi lämnade skolområdet. Det fick i sin tur ena rektorn att gripa tag i hans handled, ta tag i hans vikbara telefon, slå igen den hårt och ovarsamt varpå rektorn slängde iväg den. Konsekvensen av behandlingen blev att telefonen gick sönder. Även vårt partimaterial behandlades på samma vårdslösa sätt av samma rektorer.

Som både demokrat och själv fredlig person blev jag givetvis både upprörd och chockad över upplevelsen. Det är totalt över mitt förstånd att begripa hur två för samhället så betydelsefulla personer, som mer än andra måste respektera demokratiska värden, så hänsynslöst och respektlöst kan köra över ett folkvalt parti på det sätt som skedde. Inget av det hände idag får i alla fall mig att göra någon koppling till någon respekt för demokratin. Tvärtemot blir man ganska mörkrädd när sån här typ av personal tillåts ha anställning inom skolans verksamheter. Ärendet kommer därför att under morgondagen polisanmälas, varpå kommunfullmäktiges ordförande kommer att ställas till svars för den personal den politiska majoriteten tillsatt. Under tiden denna process fortgår gör vi imorgon ett nytt försök att få besöka skolan, för att vi som alla andra skall få tillfälle att delge våra åsikter och budskap. För det borde vi väl ändå ha rätt till, eller?

Valet till EU handlar inte bara om vad som händer i Europa. Tvärtemot skulle jag vilja påstå att det handlar ganska lite om vad som händer i Europa och mer om vad som händer i Sverige. I alla fall ur ett svenskt perspektiv. Det finns därför många skäl att engagera sig inför europavalet, då EU de facto redan idag äger stor makt över våra liv, men inte minst därför att EU vill få än mer makt över vår vardag. En viktig kugge i denna maktöverföring stavas EMU.

EMU står för Ekonomiska och Monetära Unionen och är ett ekonomiskt och monetärt samarbete inom EU, som framför allt innebär att medlemsländerna har en gemensam valuta, euro, tillsammans med en gemensam penningpolitik. EMU tillkom under en process uppdelat i tre etapper. Den första etappen instiftades för att avskaffa hinder mot fria kapitalrörelser, vilket omfattar t ex placeringar, investeringar och betalningar av varor och tjänster. Etappen innebar även att övervakningen över medlemsländernas ekonomier stärktes. Andra etappen inleddes 1994 för att stärka och knyta samman den ekonomiska samordningen ytterligare. Detta ledde bland annat till de så kallade konvergenskriterierna, vilka ställer krav på en robust inflation, en stabil statsskuld, en stabil växelkurs, stabila räntenivåer samt som även sätter en gräns på hur stora budgetunderskott medlemsländerna får ha. I och med detta kunde också valutaunionen införas med euron som gemensam europeisk valuta med ECB som valutans centralbank.

Sverigedemokraterna ställer sig inte i sak negativa till fri rörlighet av kapital inom ramarna för fri företagskonkurrens inom Europa eller placeringar och investeringar inom den internationella marknaden, vi ställer oss inte emot tydliga riktlinjer för stabilitetspolitiken och vi ställer oss inte heller emot en strikt ansvarsfull finanspolitik. Tvärtemot är vi för fri handel av varor och tjänster inom Europa samt de delar av den fria kapitalrörelsen detta kräver och vi förespråkar, vill jag påstå, den mest ansvarsfulla ekonomiska politiken av samtliga större partier i Sverige. Man skulle därför, eftersom EMU ställer tydliga krav inom området, kunna dra en förhastad slutsats och tycka att EMU är något positivt. Ämnet är dock mycket mer komplext än så. Stabilitets- och tillväxtpakten handlar nämligen inte om något välförsorg från EU:s sida gentemot medlemsländerna. Tvärtemot ställer ett stort valutaområde som EMU stora krav på integrationsanpassningar från medlemsländerna. Med andra ord ger Sverige i praktiken både upp delar av sitt självbestämmande och fördelar (välfärd) gentemot andra, mindre fördelaktiga länder, om vi står fast vid vårt EU-medlemskap och går med i valutaunionen.

Förutsättningarna för att en valutaunion skall förbli stabil ställer nämligen höga krav på att medlemsländernas ekonomier är så lika varandra som möjligt i en rad avseenden. Bland annat måste produktionen, enligt teorin för optimala valutaområden, kännetecknas av en hög grad av produktdiversifiering (mångsidig produktionsstruktur), den måste kännetecknas av en stor pris- och lönerörlighet samt inte minst kännetecknas av en hög rörlighet hos produktionsfaktorerna (det vill säga arbetskraften samt det fysiska och finansiella kapitalet). Ett tydligt exempel för denna integrationsprocess är laval-domen, vilken medger utländska arbetare att gå under svenska kollektivavtal vad gäller löneanspråk. Andra kriterier berör betydande sociala och kulturella likheter samt nödvändigheten av en geografisk närhet. Den kulturella biten behandlar redan Lissabonfördraget genom att framtvinga en europeisk identitet och en egen nationaldag och nationalsång är redan genomfört. Den geografiska närheten kommer sannolikt lösas genom att medlemsländerna, via högre krav på medlemsländernas arbetskraft, integreras än mer i federationen.

Genom att anpassa oss efter EU får vi förvisso en säker mikroekonomisk vinst i att vi slipper växlingskostnader. Enligt Calmforsutredningen motsvarar denna vinst 0,2 procent av BNP. Men mot detta skall kostnaden som förlusten av en självständig penningpolitik utgör vägas. Enligt exportrådet tjänar vi inte mindre än hela 30 miljarder kronor netto på att stå utanför valutaunionen vad gäller exporten. Vad som dessutom inte går att mäta i pengar är att vi behåller vår penningpolitiska autonomi och därmed möjligheterna att självständigt och efter våra egna förutsättningar bedriva aktiv stabiliseringspolitik. Minns de stora asymmetriska störningarna inom EU strax innan finanskrisens utbrott förra året. Medan Tysklands ekonomi klarade ytterligare sänkningar av centralbanksräntorna överhettades Irlands ekonomi å det grövsta, vilket nu leder till en gigantisk skuldöverföring från dagens generationer till morgondagens. Vad valet verkligen handlar om är alltså att välja mellan administrativ effektivitet och en total anpassning eller självständighet och stabilitet.

Ett medlemskap i valutaunionen är inget annat än liktydigt med den mest genomgripande förändringen av spelreglerna för svensk stabiliseringspolitik i modern tid. Genom att bli medlemmar i valutaunionen mister vi det politiskt mest effektiva instrumentet för att parera stora ekonomiska svängningar - samtidigt som stabilitetspakten begränsar utrymmet att bedriva en aktiv finanspolitik, trots att finanspolitiken blir det enda kvarvarande stabiliseringspolitiska medlet. Flera europeiska länder har redan betalt ett dyrt pris för sina medlemskap i valutaunionen, varav Irland står för det kanske mest extrema exemplet. Dessutom till priset av att i övrigt tvingas anpassa sin politik efter EU. Låt inte Sverige begå samma misstag. Välj svensk självständighet och stabilitet före administrativ effektivitet - Sverige behöver den svenska kronan. Rösta på Sverigedemokraterna den 7 juni!

Vanligtvis brukar vårpropositioner få lite mindre uppmärksamhet än höstpropositioner eftersom vårpropositioner vanligen är mer av ett komplement eller en politisk riktlinjevisare, relaterat till höstpropositioner. Men då Sverige och världen denna gång befinner sig i en djup ekonomisk kris, den djupaste nedgången sedan andra världskriget, blev vårbudgeten välförtjänt extra uppmärksammad i år - även om man hade kunna önska ett tydligare fokus på arbetslöshetens grundproblematik.

Den ekonomiska nedgången är minst sagt remarkabel, vilket även genomsyrar hela vårpropositionen. Varslen och uppsägningarna har under hösten och vintern duggat lika tätt som under den värsta perioden runt 90-talskrisen. Värdet av landets kända samlade produktion av varor och tjänster, BNP, väntas i år falla med hela 4,2 procentenheter. Ett sådant produktionsbortfall har inte skådats sedan andra världskriget. Arbetslösheten stiger samtidigt snabbare än de flesta kunnat förutspå och väntas snart återigen, likt 90-talets begynnelse, stiga mot tvåsiffriga tal. Det exceptionella ekonomiska läget motiverar därför mycket väl det extraintresse årets vårbudget faktiskt har fått.

Men det exceptionella ekonomiska läget motiverar inte bara ett ökat intresse från media och allmänhet. Det kräver också en ökad fingertoppskänsla från politikerna, eftersom allt vad som idag både görs och inte görs i hög grad påverkar förutsättningarna för framtidens välfärdssverige. I den här meningen har regeringen gjort mycket gott för att möta krisen. Man har exempelvis bidragit till att säkra det finansiella systemets funktionssätt, man har relaterat till oppositionens krav och relaterat till den övriga politik man bedriver hållit fast vid en någorlunda budgetdisciplin och man har förstått att generella konsumtionsstimulanser, med USA som det kanske mest avskräckande exemplet, är fel väg att möta krisen. Men regeringen har även fattat ett antal mindre genomtänkta beslut, såväl som i hög grad brustit i sina bedömningar.

Redan i höstas krävde Sverigedemokraterna att regeringen skulle räkna upp antalet platser för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, men regeringen ansåg då att det skulle räcka med de 91 000 platser man budgeterat för. I vårbudgeten beräknas det talet nästa år överstiga mer än 200 000 personer, för att året därpå ligga nära 250 000 och det är samtidigt tal som kan komma att behöva upprevideras. Det är förstås glädjande att regeringen på allvar insett krisens omfattning, eftersom det är en förutsättning för att även vidta rätt politiska åtgärder, men det är samtidigt desto olyckligare att notera att regeringens i princip enda lösning - tillsammans med praktikplatser - på arbetslöshetsproblemet är att låta coacher via arbetsförmedlingarna se till att de arbetslösa söker jobb. När det går tio arbetslösa per ledigt arbete går det inte annat än att se den politiken som något annat än en passiv 'övervintring' än en aktiv lösning på problemet.

Lösningen är snarare att arbetsmarknadspolitiken dels måste ta skepnaden av en mer aktiv politik, där det skapas medel och förutsättningar för en bättre matchning mellan utbildning, kunskaper och erfarenheter mot efterfrågan från arbetsmarknaden. Men det är inte minst också viktigt att arbetskraften, genom att begränsa invandringen, regleras i förhållande till antalet lediga arbeten. En varaktigt hög sysselsättning är inte bara viktig för att människor skall känna att de tillhör och bidrar, utan även en förutsättning för själva välfärden både för individer och för samhället. För att ytterligare minska påverkan på både sysselsättning och välfärd bör därför regeringen även minska biståndet och istället satsa pengarna här hemma. Det går under inga förutsättningar både vara världsbäst bland de utvecklande länderna på att per capita låta landet ta emot flest människor, slå rekord i ineffektivt utlandsbistånd och samtidigt tillhöra de länder som på det mest effektiva sättet bekämpar den ekonomiska nedgången.

Trots att kommunsektorn i år genom sänka arbetsgivaravgifter samt ökade inkomster genom den kommunala fastighetsavgiften fått ett tillskott på 9 miljarder, flaggar många kommuner för stora kommande neddragningar, skolnedläggningar och uppsägningar. För att ytterligare stimulera sysselsättning såväl som skydda välfärdens på sikt hela överlevnad bör därför regeringen, innan den skickar mer pengar till kommunsektorn, även ställa tydliga krav och riktlinjer på kommuner och landsting att prioritera kärnverksamheterna och därmed också prioritera ett långsiktigt ansvarstagande innan mer pengar skjuts till. I detta allvarliga ekonomiska läge är det av en signifikant vikt att skydda välfärdens kärna, värna de offentliga finanserna för att inte skicka räkningen till kommande generationer, motverka arbetslösheten samt genom ansvarsfulla beslut dämpa nedgången. Vad detta beträffar har regeringen, trots vissa positiva inslag, en hel del kvar att lära.

Konjunkturinstitutet, KI, spår kraftigt ökad arbetslöshet tillsammans med dystra tillväxtsiffror. Enligt KI ökar arbetslösheten med 250 000 personer under de närmaste två åren, vilket både fått Socialdemokraterna och KI att efterfråga ytterligare stimulanspaket.

Den fördjupade lågkonjunkturen i spåren av finanskrisen ställer onekligen Sverige inför svåra prövningar. Bland de stora ekonomierna faller bara Japan och Tyskland mer än Sverige i år. För Sveriges del innebär det ett BNP-fall på hela 3,9 procent, ett fall i ekonomin vi inte sett sedan 1939. Men att just Sverige faller så hårt beror i hög grad på att vi är ett litet, öppet och samtidigt oerhört export- och importberoende land där ungefär halva bruttonational- produkten genereras av exporten. Ökade stimulanser riskerar av den anledningen att i en hög grad användas till konsumtion av importvaror, utan att exporten för den sakens skull nämnvärt påverkas.

Utöver detta ligger Sverige i en jämförelse med 20 länder, enligt OECD, redan i topp vad gäller finansiella stimulanser. Underskotten i de offentliga finanserna beräknas i år bli 2,7 procent av BNP, 3,8 procent nästa år samt 3,1 procent 2011. I sammanhanget kan också nämnas att internationella valutafonden rekommenderat diskretionära utgifter på två procent av BNP av den aggregerade BNP-tillväxten för 2009. Sverige ligger dessutom även i den absoluta världstoppen om vi både räknar den diskretionära finanspolitiken (direkta beslut om skatte- och utgiftsförändringar i stabiliserande syfte) och de automatiska stabilisatorerna (sociala välfärdssystemets ekonomiska stötdämpning), eftersom vi har ett av världens mest omfattande välfärdssystem, varför ytterligare stimulanser troligen i en hög grad riskerar påverka den svenska ekonomins långsiktiga trovärdighet - med ökat sparande och minskade investeringar som följd.

De automatiska stabilisatorerna innebär nämligen redan, förutom den expansiva finanspolitiken, för år 2009 att statens lånebehov ökar mycket kraftigt från fjolårets överskott på 135 miljarder kronor (varav 76,5 mdr genererades av aktieutförsäljningar) till ett underskott upp till 190 miljarder kronor. Ett läge av en snabbt ökande statsskuld får i regel konsumenterna att hålla hårdare i plånboken, eftersom konsumenter räknar med att ofinansierade offentliga utgifter förr eller senare drabbar dem själva i egenskap av skattebetalare. Vad Sverige i detta läge behöver kan av dessa anledningar därför inte vara mer av stimulanspaket. Vad som istället behövs är en långsiktig och ansvarsfull ekonomisk politik, en politik som skapar mervärde inte bara åt dagens generationer, utan även morgondagens. Vi behöver alltså se mer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, finansdisciplin och inte minst ett nytänkande inom befolkningspolitiken. För utan att göra något åt den invandringspolitik som hela tiden fyller på arbetskraften mer än efterfrågan på densamma, lär inga som helst politiska medel på sikt fungera.

Precis så kan (ska?) man uppfatta rubriken tillsammans med ingressen på Aftonbladets nyhet idag, där man uppger att asylmottagandet minskar och att Sverige går mot trenden och toppar listan av länder som minskar mottagandet mest.

Visst, om man jämför 2008 med det i just denna mening exceptionella 2007, så uppvisar vi nästan 12 000 eller 33 procent färre asylsökanden, men samtidigt ändå fler än 2006. Vi går alltså ned från en mycket hög nivå till en fortsatt hög nivå och placerar oss därför som det tredje största asylmottagarlandet, per capita, bland de 51 länder som finns med i FN:s statistik. Till detta kommer att den totala invandringen slog rekord 2007 bara för att förra året återigen slå nytt rekord. Invandringen består ju inte bara asylsökanden - inte minst ökade förra året antalet "flyktinganhöriga" kraftigt.

En ytterligare detalj som i sammanhanget får sägas vara ganska intressant är att Migrationsverket under 2009 räknar med 43 000 ansökningar för anknytning, 23 000 för aslylsökanden, 26 000 för arbetskraftsinvandrare, 26 000 för studerande samt 22 000 för EES-invandrare. Sverige behöver med andra ord inte, varesig med denna eller den alternativa rödgröna regeringen, oroa sig för att ambitionen att placera Sverige i det översta skiktet i listan över de länder som tar emot flest invandrare per capita kommer att överges. Mitt i brinnande lågkonjunktur, dessutom!

Redan i början av 90-talet, när jag var engagerad i det socialdemokratiska ungdomsförbundet, ställde jag mig upp i min lokala förening och pekade på alla eventuella problem jag anade kunde uppstå med ett mångkulturellt samhällssystem. Som ni kan ana blev jag för den sakens skull utsött från partiet.

Nu snart två decennier senare läser jag genom olika medier nästan dagligen om hur rätt jag hade samt hur fel sossarna hade vad gäller farhågorna. Idag kan man till exempel läsa att under gårdagen så anlände brandkåren till Malmös stadsdel Rosengård på grund av att "flera småbränder blossat upp". Man kan ju i sig undra hur flera småbränder plötsligt blossar upp men man kan inte minst undra hur det kan krävas 30 poliser för att släcka några småbränder.

Att människorna som förorsakade detta pådrag dessutom inte drog sig för att kasta sten på denna polisstyrka är ju helt otroligt makalöst egentligen. Vart slutar det hela när folk inte längre respekterar rättsmakten, när endast en person i detta gäng på 15-20 personer blir gripna och vart slutar landet om ingen politiskt opposition mot dessa förehavanden ges utrymme i landets politiska finrum? Jag vet inte om jag vill föreställa mig det potentiella svaret. Risken är ju återigen att jag får rätt!

Europeiska fatwarådets chef, Youssef al-Qaradawi, har nyligen hyllat Adolf Hitler och menat att Förintelsen var Allahs sätt att straffa judarna, ett uttalande som borde få larmklockor att ringa hos vem som helst, men som ytterligare förstärks av al-Qaradawis legitimitet inom islamistiska kretsar som religiös ledare.

Att islam ofta är att betrakta som lika mycket politik som religion blir förhoppningsvis allt fler varse om. Att man i religionens namn kräver allt mer utrymme märker vi inte minst i Sverige, där muslimer i religionens namn allt oftare kräver särrättigheter och särbehandling. Exempelvis genom att kräva att badhus stänger sin öppna verksamhet bara för att bara låta kvinnor få tillgång till badhusen, genom att kräva att griskött förbjuds eller genom att kräva att svenska lovdagar byts ut mot muslimska. Jag skulle kunna ta upp en mängd fler exempel mot ett mer islamanpassat Sverige, men jag väljer att istället att ta två steg till, för att illustrera hur illa det kan gå när islams traditionella ovilja att underordna sig den världsliga makten får för mycket utrymme.

Under de senaste veckorna har nämligen fatwarådets chef, al-Qaradawi, inte bara nöjt sig med att, i medeltidsanda, kräva traditionella islamistiska lagar (sharia), utan han har dessutom även krävt att homosexuella skall dödas samt gjort antisemitiska uttalanden där han hyllat Adolf Hitler för att han straffade judar. al-Qaradawi menar på fullaste allvar att Hitlers utrotningspolitik var ett himmelskt verk, som dessutom nästa gång kommer att ske genom troendes händer (muslimer). Denne högt uppsatte och välansedde muslim säger alltså helt obehindrat att han vill "skjuta Allahs fiender", som i detta fall handlar om judar och homosexuella och som därefter förmodligen innebär att resterande "otrogna" (läs icke-muslimer) tvingas anpassas efter islams välde.

Uttalandet oroar särskilt mycket eftersom Lars Gule, norsk expert på islam och försteamanuens vid Oslos högskola, hävdar att ingen ska underskatta al-Qaradawis uttalanden om Hitler, judarna och Förintelsen eftersom al-Qaradawi räknas som en av de mest inflytelserika sunnimuslimska lärda - samtidigt som han inte ens i dessa kretsar betraktas som extrem. Dessutom vill inte heller islamistiska organisationer som Islamskt Råd i Norge ta avstånd från uttalandena. Vad jag därför kan undra över är hur många muslimer vi har i Sverige som vägrar ta avstånd från uttalandena, och kanske än mer hur många som faktiskt blir triggade och som känner sig uppmanade och motiverade att ställa sig bakom en fundamental islamistisk politisk agenda.

Vi sverigedemokrater har många upprepade gånger påtalat riskerna med en alltför stor invandring, särskilt från kulturellt avlägsna länder. Vi har frågat oss vad som sker när segregationen och utanförskapet cementeras, när bidragsberoendet ärvs mellan generationer och när etniska enklaver växer upp i våra storstäders ytterkantområden. Vi har vidareförmedlat otaliga exempel om hur invandrare attackerar bussar, brandkåren, sjukvården och rättsväsendet - hela samhällets själva fundament. Vi har också visat hur vissa grupper av invandrare systematiskt väljer ut svenska offer varpå de rånas och misshandlas, hur vissa invandrare uttrycker sin avsky för Sverige och inte minst vilka enorma ekonomiska konsekvenser detta medför för landet och våra kommande generationers framtid.

Jag måste säga att jag är djupt oroad över utvecklingen i Sverige och i Europa. Det är också det som driver mitt politiska engagemang, för det är många gånger både oerhört slitsamt och jobbigt att vara så pass engagerad som jag faktiskt är. Men för mig är det viktigt att lämna efter mig nåt bättre, eller att åtminstone försöka att så göra. Jag tror på Sverige och jag tror på en positiv förändring, även om jag kanske inte längre tror att landet kan bli fullt så harmoniskt som det en gång var. För jag tycker faktiskt att landet blivit lite hårdare, lite kyligare, även om det naturligtvis inte ser lika illa ut överallt. För mig är därför varje litet steg vi åtminstone kan bromsa utvecklingen värt varenda minut av ansträngning, varenda svettdroppe och all förlorad fritid. Därför att jag anser att det sannerligen behövs. Det är Youssef al-Qaradawi ytterligare ett motiverande bevis på!

I torsdags presenterade regeringen en överenskommelse om energipolitiken som innehåller en rad visioner, mål och lösningar men som framför allt innebär att nuvarande stopplag för kärnkraft upphävs.

Energipolitiken är ett ständigt föremål för intensiv diskussion och debatt. Åsikterna om energipolitiken har mellan partierna hittills varit ganska spretiga varför hela debatten om energifrågan också kommit att bli ganska förlamad. Samtidigt står vi inför faktumet att de svenska kärnkraftverken står för ungefär halva Sveriges energiproduktion samt att de från och med runt år 2020 successivt kommer att behöva tas ur drift. De svenska kärnkraftverken producerar idag cirka 70 TWh el. En sådan energimängd ersätts inte enkelt.

Enligt Energimyndigheten går det förvisso att till år 2020 utveckla 30 TWh el via förnyelsebara källor, till övervägande del vindkraft. Det är också regeringens mål, enligt uppgörelsen, vilket kan innebära uppemot ungefär 6 000 vindkraftverk i Sverige - att jämföras med dagens cirka 900. För att göra denna utbyggnad lönsam avser regeringen förlänga elcertifikatsystemet samtidigt som det utökas från 17 till 25 terawattimmar. Utan att värdera vindkraftens vara eller icke vara, eller certifikatsystemet som sådant, kan man konstatera att dessa 30 TWh inte kan ersätta kärnkraften.

Det går förvisso, via en rad energieffektiviseringsåtgärder, sannolikt påtagligt minska det totala energibehovet. Enligt SWECO kan energianvändningen till och med halveras fram till år 2030. Men även om en halvering av energianvändningen nås, sett ur dagens synvinkel, så står vi likväl inför problemet att ersätta transportsektorns 130 TWh och vi står fortfarande inför problemet med för höga elpriser, vilket i sin tur riskerar sätta hela basindustrin på spel.

Om målet är att göra Sverige oberoende från fossila bränslen, och samtidigt fortsatt behålla den internationella konkurrenskraften, måste landet även inom en överskådlig framtid acceptera kärnkraft som en väsentlig del av svensk energiförsörjning. Av den anledningen är det naturligtvis glädjande att Alliansregeringen äntligen tagit sitt förnuft till fånga och insett att stopplagen för kärnkraften måste hävas!

Förra veckan läste jag om en brutal misshandel som ska ha ägt rum i Arnö, söder om Nyköping. En man ska ha blivit angripen med ett basebollträ eller liknande och han ska även ha blivit slagen tills han tappade medvetandet. Brutala misshandelsfall läser man om lite nu och då och är givetvis alltid otäckt att läsa om, men bakom denna nyhets- rapportering döljer sig en del berättigade frågeställningar.

För vad som fick mig att särskilt reagera var det påstådda motivet bakom våldet i kombination med att just denna typ av våld upp- märksammas medan andra inte gör det, samtidigt som motivet till detta våld genererar högre straffsatser än motsvarande våld med andra gärningsmän och offer. Nyheten handlade om att flera svenskar skall ha attackerat en man med utländskt ursprung just på grund av hans ursprung. Givetvis är dessa handlingar inget annat än avskyvärda, men jag kan i sammanhanget inte minnas när jag sist läste om när människor med utländskt ursprung gjorde något liknande mot svenskar.

Något är fel när människor begår sådana här handlingar. Allvarligt fel. Men jag kan samtidigt inte låta bli att tycka att något också är allvarligt fel då dylika händelser faktiskt bedöms olika beroende på om offret eller gärningsmannen har utländskt ursprung eller inte – både av media såväl som av den lagstiftande makten. I Sverige omöjliggör nämligen lagarna att i domstol kalla och döma en omvänd händelse för hatbrott, och därmed får liknande händelser med omvända gärningsmän och offer också lägre straffpåföljd.

Lagen om hets mot folkgrupp omfattar nämligen inte svenskar eftersom svenskar inte ses som en folkgrupp. Att det ser ut såhär är givetvis lagstiftarna – Sveriges Riksdag – ansvariga för. När dessutom den granskande makten, media, väljer att ignorera problemet samtidigt som Sverigedemokraterna väntar på sitt riksdagsinträde, så finns förstås inte heller mycket till hopp för att saker under mandatperioden skall kallas vid sitt rätta namn eller att alla skall vara lika inför lagen. Men som tur är så är det nu bara lite drygt 1,5 år till de allmänna valen. Då kan frågan åtminstone lyftas upp och skapa den diskussion som är så nödvändig - inte minst för människors tilltro och respekt för rättsstaten. Det ser jag verkligen fram emot!