Vanligtvis brukar vårpropositioner få lite mindre uppmärksamhet än höstpropositioner eftersom vårpropositioner vanligen är mer av ett komplement eller en politisk riktlinjevisare, relaterat till höstpropositioner. Men då Sverige och världen denna gång befinner sig i en djup ekonomisk kris, den djupaste nedgången sedan andra världskriget, blev vårbudgeten välförtjänt extra uppmärksammad i år - även om man hade kunna önska ett tydligare fokus på arbetslöshetens grundproblematik.

Den ekonomiska nedgången är minst sagt remarkabel, vilket även genomsyrar hela vårpropositionen. Varslen och uppsägningarna har under hösten och vintern duggat lika tätt som under den värsta perioden runt 90-talskrisen. Värdet av landets kända samlade produktion av varor och tjänster, BNP, väntas i år falla med hela 4,2 procentenheter. Ett sådant produktionsbortfall har inte skådats sedan andra världskriget. Arbetslösheten stiger samtidigt snabbare än de flesta kunnat förutspå och väntas snart återigen, likt 90-talets begynnelse, stiga mot tvåsiffriga tal. Det exceptionella ekonomiska läget motiverar därför mycket väl det extraintresse årets vårbudget faktiskt har fått.

Men det exceptionella ekonomiska läget motiverar inte bara ett ökat intresse från media och allmänhet. Det kräver också en ökad fingertoppskänsla från politikerna, eftersom allt vad som idag både görs och inte görs i hög grad påverkar förutsättningarna för framtidens välfärdssverige. I den här meningen har regeringen gjort mycket gott för att möta krisen. Man har exempelvis bidragit till att säkra det finansiella systemets funktionssätt, man har relaterat till oppositionens krav och relaterat till den övriga politik man bedriver hållit fast vid en någorlunda budgetdisciplin och man har förstått att generella konsumtionsstimulanser, med USA som det kanske mest avskräckande exemplet, är fel väg att möta krisen. Men regeringen har även fattat ett antal mindre genomtänkta beslut, såväl som i hög grad brustit i sina bedömningar.

Redan i höstas krävde Sverigedemokraterna att regeringen skulle räkna upp antalet platser för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, men regeringen ansåg då att det skulle räcka med de 91 000 platser man budgeterat för. I vårbudgeten beräknas det talet nästa år överstiga mer än 200 000 personer, för att året därpå ligga nära 250 000 och det är samtidigt tal som kan komma att behöva upprevideras. Det är förstås glädjande att regeringen på allvar insett krisens omfattning, eftersom det är en förutsättning för att även vidta rätt politiska åtgärder, men det är samtidigt desto olyckligare att notera att regeringens i princip enda lösning - tillsammans med praktikplatser - på arbetslöshetsproblemet är att låta coacher via arbetsförmedlingarna se till att de arbetslösa söker jobb. När det går tio arbetslösa per ledigt arbete går det inte annat än att se den politiken som något annat än en passiv 'övervintring' än en aktiv lösning på problemet.

Lösningen är snarare att arbetsmarknadspolitiken dels måste ta skepnaden av en mer aktiv politik, där det skapas medel och förutsättningar för en bättre matchning mellan utbildning, kunskaper och erfarenheter mot efterfrågan från arbetsmarknaden. Men det är inte minst också viktigt att arbetskraften, genom att begränsa invandringen, regleras i förhållande till antalet lediga arbeten. En varaktigt hög sysselsättning är inte bara viktig för att människor skall känna att de tillhör och bidrar, utan även en förutsättning för själva välfärden både för individer och för samhället. För att ytterligare minska påverkan på både sysselsättning och välfärd bör därför regeringen även minska biståndet och istället satsa pengarna här hemma. Det går under inga förutsättningar både vara världsbäst bland de utvecklande länderna på att per capita låta landet ta emot flest människor, slå rekord i ineffektivt utlandsbistånd och samtidigt tillhöra de länder som på det mest effektiva sättet bekämpar den ekonomiska nedgången.

Trots att kommunsektorn i år genom sänka arbetsgivaravgifter samt ökade inkomster genom den kommunala fastighetsavgiften fått ett tillskott på 9 miljarder, flaggar många kommuner för stora kommande neddragningar, skolnedläggningar och uppsägningar. För att ytterligare stimulera sysselsättning såväl som skydda välfärdens på sikt hela överlevnad bör därför regeringen, innan den skickar mer pengar till kommunsektorn, även ställa tydliga krav och riktlinjer på kommuner och landsting att prioritera kärnverksamheterna och därmed också prioritera ett långsiktigt ansvarstagande innan mer pengar skjuts till. I detta allvarliga ekonomiska läge är det av en signifikant vikt att skydda välfärdens kärna, värna de offentliga finanserna för att inte skicka räkningen till kommande generationer, motverka arbetslösheten samt genom ansvarsfulla beslut dämpa nedgången. Vad detta beträffar har regeringen, trots vissa positiva inslag, en hel del kvar att lära.

Konjunkturinstitutet, KI, spår kraftigt ökad arbetslöshet tillsammans med dystra tillväxtsiffror. Enligt KI ökar arbetslösheten med 250 000 personer under de närmaste två åren, vilket både fått Socialdemokraterna och KI att efterfråga ytterligare stimulanspaket.

Den fördjupade lågkonjunkturen i spåren av finanskrisen ställer onekligen Sverige inför svåra prövningar. Bland de stora ekonomierna faller bara Japan och Tyskland mer än Sverige i år. För Sveriges del innebär det ett BNP-fall på hela 3,9 procent, ett fall i ekonomin vi inte sett sedan 1939. Men att just Sverige faller så hårt beror i hög grad på att vi är ett litet, öppet och samtidigt oerhört export- och importberoende land där ungefär halva bruttonational- produkten genereras av exporten. Ökade stimulanser riskerar av den anledningen att i en hög grad användas till konsumtion av importvaror, utan att exporten för den sakens skull nämnvärt påverkas.

Utöver detta ligger Sverige i en jämförelse med 20 länder, enligt OECD, redan i topp vad gäller finansiella stimulanser. Underskotten i de offentliga finanserna beräknas i år bli 2,7 procent av BNP, 3,8 procent nästa år samt 3,1 procent 2011. I sammanhanget kan också nämnas att internationella valutafonden rekommenderat diskretionära utgifter på två procent av BNP av den aggregerade BNP-tillväxten för 2009. Sverige ligger dessutom även i den absoluta världstoppen om vi både räknar den diskretionära finanspolitiken (direkta beslut om skatte- och utgiftsförändringar i stabiliserande syfte) och de automatiska stabilisatorerna (sociala välfärdssystemets ekonomiska stötdämpning), eftersom vi har ett av världens mest omfattande välfärdssystem, varför ytterligare stimulanser troligen i en hög grad riskerar påverka den svenska ekonomins långsiktiga trovärdighet - med ökat sparande och minskade investeringar som följd.

De automatiska stabilisatorerna innebär nämligen redan, förutom den expansiva finanspolitiken, för år 2009 att statens lånebehov ökar mycket kraftigt från fjolårets överskott på 135 miljarder kronor (varav 76,5 mdr genererades av aktieutförsäljningar) till ett underskott upp till 190 miljarder kronor. Ett läge av en snabbt ökande statsskuld får i regel konsumenterna att hålla hårdare i plånboken, eftersom konsumenter räknar med att ofinansierade offentliga utgifter förr eller senare drabbar dem själva i egenskap av skattebetalare. Vad Sverige i detta läge behöver kan av dessa anledningar därför inte vara mer av stimulanspaket. Vad som istället behövs är en långsiktig och ansvarsfull ekonomisk politik, en politik som skapar mervärde inte bara åt dagens generationer, utan även morgondagens. Vi behöver alltså se mer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, finansdisciplin och inte minst ett nytänkande inom befolkningspolitiken. För utan att göra något åt den invandringspolitik som hela tiden fyller på arbetskraften mer än efterfrågan på densamma, lär inga som helst politiska medel på sikt fungera.