ST:s ledareartikel "Etnisk nationalism" den 16 augusti för ett mycket förvirrat resonemang. Artikeln skriver att Southern Poverty Law Center noterar en ökande antisemitism och att fenomenet inte bara är begränsat till USA, utan att det också ökar i Europa samt att orsaken till detta härleds till finanskrisen.

Dittills lyfter artikeln således ett angenämt problem att såväl diskutera som att råda bot på, eftersom varken finanskrisen eller den snabbt ökande arbetslösheten har något att göra med någon enskild grupptillförighet eller etnicitet. Problemet bottnar istället i en illa förd ekonomisk politik, där nästan vem som helst tillåtits låna miljon- belopp i princip utan krav på amortering och utan tillräckliga ränte- marginaler, i Sverige såväl som utomlands, i kombination med en ständigt överdimensionerad och alltför kravlös invandringspolitik. En invandringspolitik som därför skapat en latent obalans mellan arbetskraftens efterfrågan med dess ständigt ökande utbud av arbetskraft och som nu dessutom förstärks med en generell arbetskraftsinvandring.

Men istället för att diskutera problemets natur och lösningar lyfter ST:s ledareartikel upp Sverigedemokraternas framgångar i opinions- mätningarna, där SD i Aftonbladets senaste mätning fick 5,6 procent av stödet, som problemet. Genom uttrycket guilt-by-association riskerar därmed läsaren olyckligtvis nog koppla ihop SD med anti- semitism och rasism, samtidigt som partiet beskylls för att vara ett parti som rider på människors rädsla för kriser och förändringar, trots att det knappast är vi som skapat problemen och trots att SD är det parti inom svensk rikspolitik som främst lyfter upp antisemi- tismen som ett problem. Med anledning av detta ser jag ett behov av att efterfråga en ärligare debatt.

Med ett mer öppet och ärligt debattklimat, där de olika parterna visar respekten att sakligt diskutera varandras olika egentliga ställnings- taganden och argument, istället för att vid minsta tillfälle oskäligt koppla ihop dem som tycker annorlunda, eller dem som ser saken ur ett annat perspektiv, med rasister eller främlingsfientliga - torde både den misslyckade integrationen såväl som det destruktiva vi-och-dom-tänkandet ha bättre förutsättningar att på riktigt reduceras till ett mindre problem än idag. För på vilket sätt kan en ledareartikel, eller diskussion, som cyniskt kopplar ihop växande motsättningar med bärarna av idén om att anpassa invandringen till förutsättningarna att ta emot människor, för att därigenom minska detsamma, i avseendet egentligen föra diskussionen om en lösning framåt?