Som en del av EU-valskampanjen besökte partiet i våras en skola i Sundsvall. Besöket började bra, men kom ganska omgående att sluta i en högst otrevlig situation där partiet, trots skriftlig inbjudan, blev utkastade.

Motivet till att partiet kastades ut ska enligt en av rektorerna, Roger Åström, ha varit att han inte var informerad och det spelade i denna mening heller ingen roll att vi kunde visa upp den skriftliga inbjudan. I pressen sa han efteråt att ”det uppstod ett missförstånd” och att han ansåg att agerandet att kasta ut partiet handlade om en markering om att det inte gått rätt till. Frågan jag då ställer mig är: Hur går det då rätt till, enligt en rektor med ”rätt” åsikter?

Till Sundsvalls Tidning sade Åström nyligen att han anser att det är viktigt att rösta i kyrkovalet just för att markera vilket parti han inte tycker om. Kanske var felet egentligen bara att vi just råkade tillhöra fel parti, varför han genom att neka oss tillträde till skolan såg sin chans att utnyttja sin makt att hindra oss från att föra fram våra åsikter? Kanske hade inte samma agerande uppstått om vi hade representerat ett annat parti?

Den 28 september kommer undertecknad i en interpellationsdebatt ställas mot Sundsvalls socialdemokratiske kommunstyrelse- ordförande, Anita Bdioui, med förhandsfrågor som bland annat rör frågorna om vad hon tycker om att vi, trots skriftlig inbjudan, blev utkastade från skolan samt hur hon ser på rektorers moraliska och etiska skyldigheter vad gäller dessa frågor. I sitt skriftliga förhandssvar skriver hon:

”Han avvisade er eftersom obehöriga inte ska vistas på skolan. Skolan är ingen offentlig plats, det är ingen demokratisk rättighet för partier att sprida material eller propagera utan tillstånd. Det är skolledningen som ansvarar för ordning och säkerhet. Ni blev avvisade eftersom ni inte kunde styrka att ni hade rätt att vara där.”

Kommunstyrelsens ordförande duckar alltså för mina frågor och vägrar i övrigt kommentera mina påståenden, som i hög grad redan är bekräftade. Samtidigt säger en av de rektorer som kastade ut partiet att det är viktigt att rösta för att visa sitt motstånd mot Sverigedemokraterna. Med anledning av detta gör jag tolkningen att med rätt åsikt som vapen kan du som offentlig skolföreträdare inte bara driva dina privata politiska ställningstaganden, utan du kan även kasta ut de folkvalda politiska partier du inte tycker hör hemma i skolans verksamhet samtidigt som du öppnar dörren för andra. Rätt eller fel? Avgör själv!

Finanskrisen, centralbankernas jättelika satsningar för att ta oss ur den i kombination med de statliga stimulans- paketen saknar motstycke i historien. I finanskrisens köl- vatten uppstår således återigen nygamla problem, såsom en alltför stor kreditexpansion, att tackla. För att historien inte skall riskera att upprepas är det nu därför hög tid att regeringen agerar för att en sund och hållbar exitstrategi snarast möjligt antas.

Trots insatsernas ingående nödvändighet för att garantera finanssystemets funktion såväl som för att hålla igång ekonomin för den speciella situation finanskrisen förorsakade, gäller det att redan nu fundera på övergången till en självgående ekonomi. Priset för de jättelika penning- och finanspolitiska insatserna betalas nämligen genom ett mycket stort och i förlängningen ohållbart risktagande, då de finanspolitiska åtgärderna snabbt driver OECD-ländernas ekonomier mot statsskulder motsvarande 100% av medlems- ländernas samlade BNP. Till detta tillkommer inte minst att den ytterligare kreditexpansionen, som blir resultatet av den expansiva penningpolitiken, innebär påtagligt ökande risker för överbelåning bland hushållen.

I den här meningen har finansminister Anders Borg, särskilt i och med Sveriges EU-medlemskap där Sverige till viss del ges större möjligheter att påverka omvärlden, ett mycket stort ansvar. Hittills har finansministern dock mest fokuserat på att angripa bonus- reglerna. Bonusreglerna har - samtidigt som bonusar inte helt bör förbjudas, då de rätt utformade går att använda för att skapa just sunda finansinstitutioner genom att belöna långsiktiga och sunda finanser - självklart haft en naturlig del i krisens uppbyggnad. Men att bara begränsa och åtgärda "luckorna" i bonusreglerna kommer sannolikt inte att rädda oss från en ny finanskris. För det krävs snarast och faktiskt mer akut att den finansiella stabiliteten garanteras genom skärpningar i den lagstiftning som reglerar kreditutgivningen.

I en finansiellt sund ekonomi i kombination med lågkonjunktur och snabbt ökande arbetslöshet ökar normalt sett nämligen varesig tillgångspriserna eller kredittillväxten i någon större utsträckning. Den situationen är vi dessvärre långt ifrån idag, där tillväxttakten för bankernas utlåning steg till 7,9 procent i juli. Även om jag i allt väsentligast instämmer med finansminister Borg om att koordinerade aktioner och regelsystem är nödvändiga för att skapa ett långsiktigt, trovärdigt och globalt finansiellt stabilt system, så menar jag att detta faktum betyder att regeringen skyndsamt måste agera om man verkligen menar allvar med sina intentioner att hindra eller begränsa omfattningen av en ny finanskris - då det just var en intensiv kreditexpansion som skapade finanskrisen. Frågan är bara om regeringen har styrkan att agera, eller om de väljer att vänta och därigenom bidra till nästa finanskris.